Sunday, April 29, 2007

När ska du bli vuxen egentligen?

Christina har utmanat mig i en kartläggning om huruvida jag är vuxen eller ej. Känns ju lagom relevant nu till stundande 25års dag och examen. Något jag saknar är dock facit.
X betyder poäng. - betyder att nope, poänglös.

x Jobb (1p) Japp, tre stycken. Borde bli tre poäng tycker jag. Jag lär ju behöva dem
- Visitkort (1p) Eh, nej, men som egen företagare kanske man ska skaffa?
- Konferens (1p) Neje
- Bor hos föräldrar (-2p) Nej
- Vara sambo (1p) Räknas silverfiskar?
- Vara förlovad (1p) Haha, I wish... not
- Vara gift (2) Vem? Jag??
- Skild (3p) Näe, inte det heller
- Äga villa (2p) Nej, men äger dvd-samling med Huset fullt.
- Ha en bil (1p kombi + 1p) Nej, men en mycket trevlig cykel
x Hund (1p) Jo, här tänker jag roffa poäng. Fjanten räknas.
x Lån (1p) ja, va fasen. Jag är ju student.
- Gemensam ekonomi (1p) Med vem?
- Pensionsspara (1p) Nej, det jag inte tänker på finns inte.
- Storhandla (1p) I wish med en cykelkorg som låter oroväckande av att bara bära 2 liter cola light.
- ICA-kundkort (1p) Nä, men kort på mig själv, alltså Ica-kort. Halvt poäng?
- Använda rabattkuponger (2p) Eftersom jag säger nej till reklam dyker aldrig kuponger upp.
x Äga hushållsassistent (1p) Enligt mig är Magic Bullet en sådan. Fast jag har inte invigt den ännu.
- Äga diskmaskin (1p) Nej, men tvättmaskin
- Dubbelsäng (2p) Nja, eller? Nej, den är nog inte dubbel, men bred.
- Ha julgran på julen (2p) Neje, det får mamma sköta.
- Gråa hår (1p) Nä, mest... ja, vad de nu är, blonda.
x Celluliter (1p) Jag vägrar titta efter!
- Prenumerera på morgontidning (1p) Nej, jag är snål och läser tidningar på nätet.
- Lösa sudoko (1p) Räkna frivilligt? Aldrig i livet!
x Välja att inte svara i telefon (2p) Jajamensan. Jag har ju telefonskräck.
- Putsa fönster (1p) Haha, har bott här i snart tre år och fortfarande inte putsat på nåt.
x Svampplockning (2p) Ja, fast jag vet bara hur en kantarell ser ut.
- Långfärdsskridskor (1p) Har testat. Gruff vad svårt.
- Parmiddag (1p) Haha, näe
- Vinprovning (1p) Vin? Äckligt som attans ju.
- Danskurs (1p) Nej tack, inte om jag slipper.
- Partaja till gamla 70-talshits. (1p) Aldrig gjort, och tänker inte heller. Musik från den tiden är kass! Förlåt alla äldre läsare.
- Dricka konjak alt. calvados till kaffet (1p) Jag dricker ju inte ens kaffet.
x Däcka före 23.00 dagligen (1p) Hell yeah. Numera är jag ju sömnig vid klockan 20.
- Föredra soffan hemma före krogen/puben med bästa kompisarna (1p) Det varierar, men bästa kompisarna blir man inte trött på.
- Spela Bingolotto (1p) Nej för guds skull
- Tycka att Ernst Kirchberger är en riktig pudding (1p) Vem är det?
x Ha höftproblem (1p) Tja, om det räknas att höften ibland studsar ut i sidled och fastnar
- Köa till Allsång på Skansen kl 7 på morgonen (2p) Aldrig i livet!!
- Bli förundrad över "ungdomen idag" (2p) Vad är det att förundras?

Mina tillägg som jag tycker står för vuxenhet. Varje kryss är nog lika med minst 5 poäng.
- Laga mat varje dag
x Ha saker i alfabetisk ordning
x Titta på Efterlyst med Hasse Aro
x Bära fotriktiga skor
- Städa en gång i veckan
- Stryka sina kläder
- Ha välsittande byxor
x Äta frulle varje dag
- Använda tandtråd
- Ha gröna fingrar
- Fundera på räntor
x Skriva inköpslistor (Dock tappar jag dem alltid innan jag är framme och kommer alltid ihåg vad det står: fil, cola light, choklad)
x Använda regnställ istället för paraply
- Förstå sig på jazz, operor och balett
- Bära kavaj eller tröjor utan luva eller tryck
- Gå igenom sin deklaration noga
- Tänka att "Det är faktiskt en dag i morgon också".
- Sitta rakt uppochner på en stol.
- Byta sängkläder regelbundet.
- Se till kvalitét framför pris.
- Tycka Simpsons och Family Guy är enbart dumt och löjligt.
- Dricka kaffe, te eller rödvin
- Tycka att "Så ska det låta" är ett svängigt program.
x Släcka lampan när man lämnar ett rum
- Ha enfärgade strumpor
- Tycka att Marilyn Manon bär skulden till alla mord i USA.
- Skrubba ur kylskåpet och frosta av frysen regelbundet
- Ha blommor som lever mer än en månad.
- Hellre sitta vid gången än fönstret på tåg eller flyg.
x Dela ut dagliga moralkakor
x Inte slösa pengar på krogen i onödan
x Veta sina begränsningar
- Bromsa i nedförsbackar på inlines
- Räcka ut handen som färdriktningsvisare när man cyklar
- Äga ett par Ecco-skor
- Ha Lambi toapapper istället för Euroshopper.
x Ha pengar kvar den 24:e varje månad.

Hmm, jag blev visst inte så hemskt vuxen. Oh well, det lär man ju hinna med ändå.
Skickar passningen vidare till Åsa, Majsan, Johanna x 2, Heléne, och en hög med textare.
MEN, utmaningen innebär att man måste lägga till egna vuxenkriterier. Så att det blir lite mer avslöjande.
Det var väl vuxet?

Kötta kötta kötta

-Ahhhh! Neeeeej! Skjuuuut då för bövelen!
-Neeeej igen!
-Meeeen, ribbfan!
-Friiiilägesutviiiiisning! Sooolklar!

Ja, i det här tempot blir det gott om lägenheter tomma högst upp i mitt hus, för fortsätter jag gapa såhär blir nog min vistelse inte så långvarig. Det har gått 76 minuter i cupfinalen mellan Arsenal och Umeå. De senaste minuterna har varit fruktansvärda. Jag har magsår, ont i fotsulorna (tack och lov för att det inte var idag jag skulle gå in mina bröllopsskor med tanke på det stampande jag ägnat mig åt), och ont i halsen av skrikandet.

Kommentatorerna lever i sitt esse:
- Kanske de tre fetaste chanserna i matchen.
- Åh vad irriterad jag fortfarande är på den där uteblivna utvisningen. Jag måste samla mig och gå vidare.
- Nu låter du som en förbundskapten.

De sista minuterna har vart hysteriska som sagt. Umeå har bytt in 16åriga Bachman och hon gör årets match. Fyra chanser på raken har hon nu haft som borde vart mål. Det sista skottet hon får till tar stolpens insida tillbaka ut rakt i fejan på målis och ut. Hur är det möjligt. Domaren leker skämtsam och maskulin genom att försöka inte döma mesgrejer. Det är ju rätt. Man ska inte döma damfotboll mesigare än herrfotboll, men solklara frilägesutvisningar måste ändå dömas. Umeå har sex minuter på sig att göra mål annars losar de hela finalspelet, och det vore ju ganska trist. Ska Umeå inte fortsätta vara Europas främsta damlag?

Riktigt köttspel befinner sig på planen. Marta blir kapad, Ljungberg blir mosad, Bachman blir knockad. Allt är precis som det ska vara med andra ord. Ska jag vara ärlig har jag faktiskt inte sett ett lag ligga så hett på och ha så extremt många chanser utan att näta. Jag tror bestämt Arsenals målis är dopad. Eller är jag bara bitter för att jag själv aldrig spelat så bra. Men det är så mycket onödigt som sker, som inte ska ske på en fotbollsplan. Man ska inte promenera runt och ge bort sin kaptensbindel när man blir utbytt. Man ska inte maska med frisparkar eller slå folk i efterhand. Dock dömer tant domare nu fem minuters övertid. Jag kan inte skriva mer. Det här måste upplevas. Eller som herr kommentator kreativt just uttryckte det:
- Det här är en riktig nagelbitare.

Thursday, April 26, 2007

Goda grannar är vräkta grannar

- Ja, det är där högst upp. Där uppe där fönstret är öppet.
Ehm, vaddå? Trots att Ica ska ha kamoflerande lurar i öronen kan hon inte låta bli att tjuvlyssna när hon står och ska låsa upp sin cykel. Bakom henne står två damer i strikta dräkter och portföljer i händerna. Bredvid dem står två rejäla grabbar i blåställ och med sopsäckar i händerna. Förskräckt tittar Ica från påsarna, till portföljerna och upp till sitt egna öppna fönster. Vad i hela friden ska de göra med min lägenhet och svarta sopsäckar? Jag överväger förslaget att blockera dörren med hela kroppen, ropa på hjälp eller helt enkelt fly fältet fort som attans. Sedan kommer jag till sans och tittar vidare upp mot husväggen. Grannens fönster är med öppet. Tack och lov. De måste mena den.

Grabb nummer ett lägger in en prilla, tar upp mobilen och suckar högt i luren innan han förkunnar för personen i andra änden att de faktiskt var här nu och stod utanför porten. Jag blir vid detta tillfälle pinsamt medveten om att jag står rakt upp och ner och bara fånglor. Om jag inte passar mig kommer de med andra ord att bryta sig in även i min lägenhet för att slippa ha galna psykfall i huset. Så smygande jag kan med en cykel som är femtio bast gammal, gnällig, gnisslig och knarrande avlägsnade jag mig från platsen.

Vid hemkomst ligger det en jämn odör av majarök i trapphuset och det tilltar vid avancemanget uppför trappan. Vid detta tillfälle stör det mig inte det minsta. Tidningen som jag lagt utanför grannens dörr för att se huruvida den flyttar sig under veckan och då skvallrar om liv innanför dörren är borta. Väl uppe högst upp börjar jag nästan sjunga och dansa. Åter med tanke på vräkning för galna psykfall sansade jag mig dock och tittade en gång till på dörren.
Namnet på namnskylten var borta. Tack och hej för denna gång jamacianer. Må era nya grannar ha starkt psyke och täppt näsa.

Monday, April 23, 2007

Vem dödar grupperna?

Jag förstår inte riktigt det där uttrycket om "Dödens grupp", och jag förstår verkligen inte hur Sverige alltid, alltid, alltid lyckas hamna i dem. I en grupp där laget rankas som världens fjärde, femte och absolut bästa lag känns det i mitt tycke klurigt att kalla den död. Den är ju högst levande. En dödens grupp skulle jag kalla en grupp med exempelvis Finland, Makedonien, Kanada och Trinadad Tobago. Snacka om döden att kolla på det.

Med andra ord är vm-lottningen klar. Vi kanske inte fick det härligaste startdatumet för den som är skrockfull. 11 september kanske man inte vill ha inledningsmatchen, men va fasen, fotbollsspelare är ju inte skrockfulla. Hm, säger hon som i 14 år hade en hästsko vid stolpen, pussade stolpe, stolpe, ribba och gjorde en liksidig triangel i straffområdet innan match. Då ska Nigeria besegras och därefter USA som följs tätt av Nordkorea. Jag har ingen aning om vad klockan är i Kina i förhållande till oss, men man kan väl hoppas att klockan 17:00 och 20:00 där innebär human och icke sovplanerad tid här.

Varför är det då ständigt detta snack om dödens grupp? Hur går det för oss när vi inte hamnar i dödens grupp? När vi hamnar i grupper med lag som vi "ska" slå. Vinner vi då? Nope. Vem kommer inte ihåg Trinidad och Tobago? Den matchen gick ju måttligt bra. Medan när vi hamnar i grupper med de tuffa lagen kan vi gå riktigt långt. Se till VM 1994 i en grupp (B då med har jag för mig) med Ryssland, Kamerun och Brasilien. Det kan man kalla tufft motstånd. Som de flesta minns knallade vi hem med en bronsmedalj. Och det året vi hade Argentina i gruppen. Då Anders Svensson slängde iväg en frispark som aldrig glöms bort. För att inte tala om förra dam-vm när vi knep en fin silvermedalj som mest var en förlust av guldet då Tyskland slog oss med ett mål som kom till av en mycket tveksam frisparkssituation.

Därmed tycker jag att det är helt lysande att vi hamnat i dödens grupp. Man kan inte såsa sig genom ett gruppspel och sen i slutspelet inte vaknat till liv riktigt och åker ut redan i åttondelen. Är det inte allmänt känt att man spelar dåligt mot dåliga lag och bättre mot bättre lag? Så varför inte köra på med världsmästarlagen redan från början och inleda bra? Eller tänker jag helt bortåt skogsgläntor och månturer?

Kanske att man skulle planera in en tre veckor lång semester till Kina i september. Är det någon som har lust att följa med? Alternativt kan man ju försöka skaffa sig anställning på nåt mediaställe som har råd att skicka dit en för regelbunden rapportering. Har högskolebibblo råd med det tro?

Saturday, April 21, 2007

Somliga går i trasiga skor- jag förstår dem

Jag har aldrig, aldrig förstått denna hysteri med kvinnor och skor. Det sägs ju att kvinnor inte kan förstå hur män kan sitta och titta en hel dag på olika fotbollsmatcher vid tv:n trots att det är strålande sol ute, och att män aldrig kan förstå hur många par skor en kvinna faktiskt behöver och inte har några problem med att ständigt köpa fler. Jag kan lätt förstå männens tv-tittande (Jag har ju precis kollat på första finalmatchen av womans cup mellan Umeå och Arsenal och tittar nu på HIF-DIF i allsvenskan), men jag kan icke förstå var det roliga i att handla tusen olika par skor som man inte behöver. Skoköp ger mig ångest. Och det har gjort det så länge jag kan minnas. Som en barnunge som tvingas inträda i en affär som bara säljer fiskleverolja går jag med tunga steg och hängande huvud motvilligt in i skoaffärerna. Det enda ställe där jag faktiskt frivilligt kan prova skor är i sportaffärer. Då är det träningsskor eller sneakers att välja mellan, och det är helt okej. Därför ser min skosamling i hallen ut ungefär så här:

Är det någon som ser ett mönster?
Nu är ju dock situationen sådan att jag om drygt tre månader ska befinna mig på bröllop, som tärna iklädd långklänning och gnistrande smycken. Jag har de bästa förutsättningarna för att faktiskt bli fin som tärna: min klänning blir skräddarsydd efter mig i en färg och modell som jag verkligen älskar. Bruden Annapanna och jag var ute och köpte smycken ihop så vi matchar och hon har då givetvis även godkänt mitt halsband och mina örhängen. Slutligen finns det även en frisör på plats som ska försöka utföra underverk med mina tunna stripor så de blir bröllopsdugliga. Med andra ord är det bara en sak kvar till klädseln: skor. Detta problem har trots tiden till godo gett mig sömnlösa nätter och mardrömmar att jag faktiskt måste in i det fasansfulla som kallas skoaffär. Häromdagen stod jag i kön till bakomaten och diskuterade detta skoproblem med en vän. Framför oss stod en dam på cirkus de femtio åren och uppenbarligen tjuvlyssnades. Med en blick på henne beklagar jag mig för vännen högt hur jag inte kan gå i finskor, finna fina finskor (alliteration för den stilmedvetna), och framför allt matcha finskor. Tillslut suckar jag dramatiskt att jag vill ju gå i de här skorna. Damen framför lyfter då mycket omständigt på sin arm och böjer huvudet snett nedåt, som att hon letar efter något i sin armbåla och krumnar med ryggen för att genomföra ett i hennes tycke diskret försök att se vad för skor jag verkligen ville gå på bröllop i. Hennes hastiga drag efter andan då hon sätter slutet av sin varmkorv i halsen vid åsynen av mina skor talar nog ett tydligt språk att hon inte tyckte dessa fotbeklädnader var värdiga ett bröllop. Dagens skor var för övrigt de gröna och gula i bilden ovan.

Tack och lov har jag vänner som tycker det här med skor är riktigt trevligt, hur konstigt det än må låta i mina öron. Majsan, som passande nog jobbar i skoaffär har kollat runt och lagt undan ett par skor som helt enkelt var mycket fina och som jag till och med skulle kunna gå i. Dock kändes det, student som jag är, att det var ett lite väl högt pris för att bara användas en gång och sedan slängas undan i ett mörkt hörn. Därför drog Cissi idag med mig till nästa stora skoaffär i stan. Det hela var för mig en djungel och jag smög mest efter Cissi och lät henne sköta tyckande om vad som var snyggt och inte. Tyvärr verkar det inte vara meningen att personer med små fötter ska gå och vara fina på bröllop. Alla skor vi hittade glappade på ett eller annat sätt, och då hade jag ändå dagen i ära mycket fina knallila strumpor på mig. Jag kände mig som en berusad säl där jag stapplade omkring i klackar och glappande skor. Vid första skoparet vinglade jag dessutom in i en hylla och rev ner några fint uppradade stövlar. Av någon underlig anledning ser inga skor särskilt eleganta ut när det sitter ett par lila ballonger i dem och ett par baggyjeans hänger över. Tillslut hittade vi ett par, som i och för sig är lite stora, men med svullna sommarfötter säkert sitter på plats. Förutseende som jag är tänkte jag nu gå in dem lite. Jag har vågat gå mellan sängen och soffan och inte mer än så.
Här sitter vi nu fast i soffan och kommer ingenvart, mina nya skor och jag.

Sunday, April 15, 2007

Kinderkillen

Får man vid nästan 25 års ålder bli kär i en kändis? Eller helt enkelt drabbas av sån-ska-jag-bli-när-jag-blir-stor-sjukan. Det drabbar mig för jämnan. När jag som vanligt i snortider satt och kollade på tv.nu för att se om det var något vettigt på burken under kvällen fick jag till min förtjusning se att han skulle vara med i Parlamentet. Helge Skoog? Henrik Schyffert? Henrik Hjelt (Han är iofs ganska hot också)? Nej, givetvis tänker jag på Magnus Betnér. Sådan ska jag bli när jag blir stor, eller ska jag gifta mig med honom så jag får skratta hela tiden. Mer bitsk, ilsken och bitter humor får man leta efter. Precis i min smak. Dessutom är grabben lika rabb i käften som ett bajenfan springande från Black Army. Det är något som i min smak är högt respekterat, för att inte tala om hur coolt det är. Han förgyllde hela söndagskvällen med sina bittra uttalanden. Eftersom jag har en vän som slänger ut mitt nummer till höger och vänster kanske man kan hoppas att det någon gång hamnar hos honom. Om inte annat kan vi ju battla i att vara nosiga, kaxiga och alldeles... alldeles underbara. *Suck*

Tre överraskningar i en: humor, snyggo och pengar nog till oändlig mängd choklad

Prosit! Får det lov att vara en palt?

En ny sjukdom måste föras in i våra läkarböcker alltmedan bloggarna tar över världen. Svårartad bloggabsitinens med akuta nysningar och alarmerande hosta som följd. Det är precis vad jag har drabbats av. Det är dock lite knepigt att ta sig ur det hela eftersom när man väl ligger däckad i soffan svårt insjuknad är det ju inte precis så att fler bloggämnen susar in genom ens öppna fönster (där sommaren pågår för fullt utanför utan bitterhet för soffliggaren) och då mildrar sjukdomen. Det blir med andra ord en sån där ökänd ond cirkel.

Om inte annat kommer man till trevliga insikter och slår oräkneliga rekord a'la Principal Skinner i Simpsons. I torsdags exempelvis nös jag 117 gånger och gick helt klart in för att slå detta rekord under fredagen, vilket på grund av min nässpraysallergi jag lyckades slå med 121 nysningar. Dock kanske man kan anse det som doping att inta nässpray vid rekordförsök. Jag skickar nog med andra ord inte in det till Guiness Rekordbok. Ett fällande dopingfall i protokollet kan ju ödelägga vilken karriär som helst, och det har vi inte tid med när det endast är en och en halv månad kvar till examen.

På det stora hela kan jag väl inte klaga över min hemskt urtråkiga helg med feber och alla dess tillbehör. Jag har haft utomordentlig service i form av en till två budpojkar som kommit med:
-glass
-dricka
-bröd
-smör
-apelsiner
-vindruvor
-fil
-flingor
-storpack med näsdukar
-alvedon
-en palt(!?)
- och fem filmer och senaste säsongen av Simpsons.

Jag har med andra ord inte legat på dödens rand av uttorkning, svält eller brist på tv-underhållning. Det enda som som inte är uppskattat är förlusten av uteaktiviteter i solen och istället bara sitta som ett grått litet monster innanför fönstret och titta ut, missandet av dansmattan på en födelsedagsfest i fredags, frånvaron från jättefesten igår med DJ, klassisar och annat löst men trevligt folk, samt förlusten av smaklökar vid intagandet av choklad. Mycket bittert.

Nu är dock bloggabstinensen beredd att ge sig i och med att jag sitter och bloggar nu, bara har nyst 38 gånger, inte svimmat under natten (då man väl i och för sig egentligen ska sova), vart utomhus i femton minuter och faktiskt har ett par strumpor på mig istället för ett par grisrosa luddtofflor.

Dock tror jag sjukdomen är kommen för att stanna. Givetvis sprids den via bloggläsning och om en nyinskolad blogg besöker andra bloggar på kort tid är den lättsmittad innan alla vanebildning av alla baciller införts. Symptomen är vaga men väl synliga för den observanta: att plötsligt kunna fundera på hur man formulerar ett tre meter långt blogginlägg om ens färgsprickor i taket är ett tydligt varningstecken. Man kan även iskallt räkna med att de bloggar som förkunnar "Sidan kan inte visas" inte bör uppdateras av läsaren utan man bör hastigt avlägsna sig då den ickesidvisande bloggen troligtvis redan är drabbad.
Den drabbade rekommenderas vila, högt intag av vätska, mail i överflöd och rejäl uppbunkring av choklad eller diverse saker som är en svaghet för den insjuknade.

Friday, April 13, 2007

Fram för namnbrickor på jobbet

Som bibblobitch måste man ju ibland ut och se lite andra bibliotek, även om det känns en smula som att man är otrogen. Tyvärr har ju inte "mitt" bibblo riktigt tillräckligt med material för att man skulle klara sig från att inte vara otrogen. Särskilt såhär i uppsatstider.

Kungliga biblioteket i vår huvudstad. Bara lyssna hur det ligger på tungan. Ett bibblo som dessutom är kungligt. Besöket kom helt impulsivt men ändå med så gott om tid att jag och Majsan hann springa och köpa godis och dricka för att inte erhålla akut blodsockerfall mitt inne bland alla microfilmer som vi skulle gå igenom. Jo, där fick vi för att vara förutseende. Direkt innanför dörrarna blev vi ombedda att hänga undan jackor och väskor i garderoben. Vi fick inte ha med något ät- eller drickbart in och mobiler var visst livsfarliga. Det man skulle ta med sig in fick man flygplatsaktigt bära med sig i en genomskinlig plastpåse. Det är annat än på vårt bibblo där man får städa undan gamla kebabpapper på kvällarna och under dagen uppmana femton pers att de inte behöver skrika i sina mobiler. Jag kände mig lite som en terrorist när jag knallade in med block, kalender och penna under armen och när jag och Maja verkligen utstrålade "nybörjare och debutantbesökare" när vi klev in. Vem kunde veta vad vi hade för uppsåt där vi klev runt och kollade misstänksamt åt alla håll och kanter.

Microfilmsarkivet måste vara en historikers våta dröm. Där fanns ALLA dagspresstidningar. De minsta fanns "bara" från 1979, men övriga låg där sedan dess start. Det var bara att knalla runt och plocka på sig årgångar av alla de slag och börja rulla. Det var jag, Majsan och PRO, men det gjorde absolut ingenting sålänge de inte hostade på en. Dessutom hade vi turen att stöta på arkivets stammis. Ica var som vanligt lite efter och var tvungen att fråga snubben som jobbade där om hjälp flera gånger, eller rättare sagt, han kom fram och gav mig lite tips och hjälp helt frivilligt. Vid klockan 16:00 försvann bemanningen från arkivet och i samma stud la Icas kopiator ner verksamheten. Som tur väl var hade jag ju mina bibblobitchkunskaper kvar även om denna kopiatorn inte på en fläck såg likadan ut som de "hemma". Men ett gammalt beprövat sätt fungerade ju bra: stäng av och sätt igång igen. Där satt vi hela eftermiddagen och letade upp och kopierade 20 annonser per årtionde och pressversion. Jag frågade snubben som jobbade där om hjälp tre gånger till då min rulle var för liten, då kopiatorn inte ville ladda och då allt hakade upp sig även om klockan var efter 16:00. Han var ju kvar. Snällt och hjälpsamt visade han mig precis hur jag skulle göra. När vi skulle ställa tillbaka våra grejer kom en försiktig liten tant fram till Maja och frågade om hon jobbade där. Maja förklarade vänligt att hon inte gjorde det, men att han därborta gjorde nog det och menade på han som hjälpt mig hela eftermiddagen. Tanten knallar då vidare och knackar honom på axeln med frågan om han jobbade där.
"Nej, det gör jag inte. De som jobbar här går hem klockan 16:00."

Tuesday, April 10, 2007

Varför volleybollare har fula brallor

Ja, jag har ju skrivit en del om volleybollen, och snackat om våra extremt hemska hotpants som vi måste spela i medan basketspelare får ha snygga fladdershorts. Nu blev det väl helt enkelt dags att visa hur vi egentligen är... och ser ut. Från förlust till slutligen serievinst.

Här ser det faktiskt ut som att vi har koll på våra positioner, eller på vart vi ska i alla fall.


Hej, en spelar, resten står och kollar. Jag med rakast ben av alla. Fy mig.


Det här går åt helsike!



Jamen tack som fasen för den här matchen då. Gruff.



We are dooooomed!


Men sen så jäklar. JAG är uppe och blockar. Tur att Lena är lång och blocksäker.


Lena hoppar snyggt och graciöst och Johannas benföring är det heller inget fel på.


"Hittar du nåt i snoken?"

"Sådär står det inte i instruktionsboken!"


Ja, tillslut vann vi då, och även om vi nu är döpta till Turkossorna i nästa turnering måste väl ändå en liten del av serievinsten bero på talang... eller?

Och ännu en...

Berätta om ditt liv, utifrån de årtal som slutar på två och sju! Den utmaningen fick jag nu av Lady Stalker, och eftersom jag alltid är snäll och gör vad folk säger åt mig så antar jag den givetvis.

1982
Ja, ganska lätt. Jag föddes av min mor i Växjö. Eftersom jag redan på den tiden var en smula sen och lat av mig vägrade jag att komma ut i slutet av maj som jag skulle. Istället tyckte jag att en vecka in i juni kändes så mycket bättre. Resultatet var då att jag var stor som en flodhäst, hade pajat ett nyckelben och hade fossingar som stod rakt ut. På bb blev jag kallad Paddan. Nice.
Det snöade även i juni det året. Precis när vi skulle åka hem. Den nyblivna stolta storebrodern hade vantar och kängor. Mamma hade mest ont och flip flops.

1987
Fem bast gammal knallade jag omkring på dagis mest hela tiden. Det var det våren 1987 min dagisfröken förla min emilkeps uppe på en tåghatthylla och när jag ville ha den sa hon att vi inte hade tid för vi skulle av tåget. Jag har fortfarande inte förlåtit henne för att ha tappat bort den mest kära klenod jag hade. Det året kom även Crispy och Pralin in i mitt och brorsans liv. I varsin jättelik påse. Crispys påse hade gult band och Pralins hade orange. Dessa två var mjukisisbjörnar i gigantisk storlek från IKEA som vår far fick ett infall och tyckte jag och bror skulle ha. Vi älskade dem från första stund och döpte dem efter våra favoritglassar. Tyvärr hade de någon form av ohyra eller nåt eftersom vi fick utslag, men efter lite avlusning på IKEAs byten och återköp fick de äntligen komma hem.

Vid jul kom tomten från vår lokaltidning Smålänningen på besök till mig och bror med varsin present. Brorsan fick en legobrandbil och jag fick en strassbroch. Egentligen hade jag inte önskat mig en broch, men på min önskelista skulle jag rita ett marsvin. Det blev inte så likt, men jag tyckte däremot den var lik en broch som jag hade som liknande en bäver med rosa hatt att jag skrev broch under eftersom jag inte hade något suddi till hands just då. Egentligen ville jag ju ha ett marsvin, så i min besvikelse slog jag in brochen igen och la under granen i hopp om att det möjligtvis blev till ett marsvin. Dock vinklade tidningen detta lite annorlunda då de skrev att femåringen tyckte det hela var så festligt att hon slog in sin broch igen och la den under granen. På så sätt fick hon ju dubbel glädje av den. Ja, så kan man med se det.

1992
Då blir jag uttagen till första etappen av många i jakt på en plats i Smålandslaget. Egentligen fattade jag inte vad det skulle vara för vits med det, och jag var mest sur för att Lotta inte fick följa med. Men hela lägret var fullt av trevliga och snälla människor och vi var bara tre målvakter uttagna. En av dem hamnade jag i högstadiet i samma klass som. Hon var lika bra på att stå målvakt som jag är på att spela basket= inte alls något bra. Den tredje målisen skrattade hela tiden och släppte in hopplöst många markbollar.

Jag spelar detta året trumpet inför hela skolan iförd rosa piratbrallor och en prickig tröja. Mamma skulle sy en kreation åt mig att ha på avslutningen, men dagen innan gav hon upp, slängde kjolen och sa åt mig att ha min rosa dress. Dagen U som i uppspelning kunde jag knappt stå rakt av all feber som attackerat under natten. Jag glömde ta bort min jacka som jag hade knuten runt magen och spelade trumpet inför hela skolan i prickar, rosa färger, knallrött ansikte och en blå baseballjacka runt magen. När jag kom hem bäddades jag ner i skuggan med två nya tvillingböcker och cola att dricka. Då var jag nöjd.

1997
Ett av mina struliga år antar jag att mamsen skulle säga. Själv hade jag jäkligt kul stundtals minns jag. Vi var på volleybollturnering i Jönköping och gick vilse och blev utskällda av Engelholms (ja, laget stavar med e) tränare för att vi inte kunde hålla käft nattetid. De var ju där för att vinna. Det var inte vi.

Jag bränner min första blandskiva. Zombie, My heart will go on och You outa know var med på den. Bland annat.

Jag hade Åsa boendes 90 steg bort och spenderade eftermiddagarna där med mackor och Beverly Hills 90210 klockan 16:00 varje eftermiddag.

1997 var även det år som jag debuterade i damlaget. Första matchen stukade jag fingret i uppvärmningen men vågade inte säga nåt eftersom jag inte ville verka mesig. Ett par veckor senare är det dags igen då en tjej satsar lite väl hårt och sparkar av mitt finger minst. Jag och mamsen tog en av alla oräkneliga trippar till Ljungby för röntgen och bandagering. Detta gjorde att jag även debuterade som utespelare detta året eftersom vi skulle till Danmark och spela veckan efter och det ville jag inte missa. Jag fick vackert spela på topp istället. Jag blev bjuden på disco av min danska kompis Naja och vi gick vilse i Lilleröd.

2002
Första halvan av året spenderades i Australien, Singapore och Thailand. I mars skaffade jag och Åsa vår utbildning som Jillaroos. Vi bodde även i regnskogen där en mus knaprade på min tandborste och tandkräm första natten. Vi befann oss på Might Gras i Sydney och jag har nog aldrig sett så mycket folk. Jag fick i uppdrag att uppfostra en stirrig arabhäst så ägarinnan skulle våga sitta upp igen. Jag fick två veckor på mig och det lyckades.

2002 är det år då jag hade flest yrken hittills: woof:are, pumpaplockare, melonlådevikare, vindruvsplockare, fårmatare, komärkare, välgörenhetsjobbande, hästuppfostrare, truckchaffis, förskollärare, lågstadielärare, högstadielärare. Jag hoppas inte jag kommer gå igenom fler någon gång.

Vid hemkomst fick jag höra att här kunde man minsann inte åka utomlands och gå upp tio kilo på öl och sen hoppa in i mål som ingenting. Jag spelade sådeles några matcher ute även detta år och gjorde mitt livs första och enda mål. Den enda seriösa fotbollsmatch som jag dessutom har inspelad på video. Sen hamnade jag i målet igen, och försvann aldrig därifrån.

2007
Ja, det är nu ja. Jag har haft en lärorik men knäckande praktik. Plötsligt har bloggen gjort så jag hamnat i tidningen, och även kanske i tv. Jag har skrivit krönikor och älskar det. Jag har tre jobb och älskar det med. Jag har massa choklad efter påsk och gissa vad... jag älskar det.
Förhoppningsvis har jag blivit lite vettigare i skallen än jag vart tidigare. Detta ska även bli det år jag fyller 25, tar examen och lär mig köra en bil med ratten på höger sida.

Vem jag ska utmana? Äh, ni som läser: Go nuts!

Ännu en utmaning

Jahapp, då var det dags för en sån dära utmaning igen då. Jag har för mig att jag utfört denna någon gång tidigare, men antagligen har livsvalen fått en annan prioriteringsordning sedan sist, så va fasen. Nu är det Christina som slängt på mig detta. Kan det vara en hämd för alla svamlande kommentarer jag hela tiden utsätter henne för.

Tio första
Första bästa kompis: Annapanna helt klart. Vi började på dagis ungefär samtidigt som småttingar. Flertalet gånger har vi blivit kallade tvillingar och systrar (Hon är dock inte ett skvatt lik Klüftan, förutom att de är nästan lika bra i friidrott). Vi har kommit till skolan i likadana kläder. Vi inledde vårt första långvariga förhållande på samma datum och ja... kom till skolan samma dag och hade blivit vuxna om man säger så.

Första bil: Åh, min lilla neongröna Ford Fiesta från 1977 som hade haft mormor, mamma och bror bakom ratten. Det blev tillslut jag som tog livet av den. Då hade spolarvätskepedalen hakat upp sig. Man kunde inte öppna förardörren utan skruvmejsel. När man tutade började vinrutetorkarna gå och den hade gett mig många möten med snygga killar som ädelt erbjöd sig att putta igång mig i byns enda trafikljusförsedda korsning.

Första kärlek: Hm, antagligen Marko eller Jägarhatten. Varför han kallades så är väl ganska uppenbart och jag förstår inte hur min smak yttrade sig på den tiden. Dessutom var jag fem bast och dessa två herrar runt 20-25.

Första husdjur: Vår fina men på tok för snälla vorsteh Amigo. Dock var jag inte lika elak mot honom som bror var som bebis. Han bet honom i tungan och petade honom i näsan. Sånt kunde jag ju göra på bror sen när jag föddes. Stackars Amigo.

Första semester: Vejbystrand. Dit åkte vi några veckor varje sommar. Underbart eftersom det stod hästar på andra sidan gatan. Ett år var dock hästarna borta och jag sörjde som attans. Nästa år stod det ett bibliotek där istället och jag blev glad igen och läste mig genom hela sommaren.

Första jobb: Hm, det måste ha varit i stallet. Har för mig att jag jobbade där i tre eller fyra veckor. Sista dagen var jag ledig och åkte till Växjö med Annapanna och köpte ett par inlines för hela lönen. 2300:- kostade de, men de var attans bra och jag använder dem fortfarande.

Första köpta skiva: Första jag fick var Orup eftersom bror vägrade ge mig Michael Jackson. Men första köpta var nog Top tracks som innehöll Leila K, Captain Hollywood project, Ace of base, 2 unlimited och var bara sååååå bra.

Första riktiga kärlek: Hjälp, riktig? Jag gillade en Markus väldigt mycket, men vi var bara ihop i två veckor. Nej, Johan såklart. I sexan. Jag hade en bricka som det stod Johan på runt halsen. Den fick min andra bästis Lotta sen i åttan när de blev ihop. Hrmf.

Första piercing: I navlen då? När jag var 18 eftersom jag har en stenhård mamma. Men hål i öronen har jag gjort en hel drös vid olika tillfällen.

Första konsert: Svårt. E-type var antagligen först. Men det var på Balders och sen på Vattenfestivalen i Stockholm och jag fick inte gå utan bror. Annars måste det vart Pink. Kommande är 25 maj då Linkin Park intar Globen.

Nio senaste
Senaste alkoholdrycken: Öl skulle jag väl tippa på. I lördags.

Senaste filmen du såg: Tjaaaa... jag kollade lite på Harry Potter vilken dag den nu gick i påskas.

Senaste ringda telefonsamtal: Maja igår för att försöka verka amitiös med vår c-uppsats.

Senaste bubbelbadet: Haha! Med Emily borta i Urshult efter en fest. Vi hade bubblor upp över huvudet och över hela badrumsgolvet.

Senaste spelade cd: Evanesence igår. Fick ett nostalgiskt ryck

Senaste kyss: Om det nu var med holländaren i Göteborg blir jag deprimerad.

Senaste gången du grät: Jag? Pass.

Senaste måltiden: Nån liten timme sen då jag åt banangröt till frulle.

Åtta har du nånsin:
Dejtat en av dina bästa kompisar:
Näe.

Blivit arresterad: Näe. Eller?

Blivit kär vid första ögonkastet: Näe.

Fastnat med blicken i någons urringning?: Det har jag säkert. Har man ingen egen får man ju fascineras av andras.

Sagt att du älskar någon utan att mena det: Nej, det får man ju inte.

Haft ett one night stand: Som sagt: mor och moster läser ju här.

Busringt till någon: Hell yeah! Mycket roande.

Sex saker jag gjort idag:
Ätit frulle
Sett ett avsnitt av Full House
Spräckt mitt munsår. Aj.
Vikt tvätt
Diskat
Grimaserat åt mig själv i spegeln

Fem favoritsaker utan rangordning:
Min laptop
Min dvd-samling
Mina sneakers
Min säng
Min mp3

Fyra personer du kan berätta allt för:
Jag berättar inte allt för någon. Men jag skulle säkert kunna för:
Micaela
Annapanna
Systrarna T-fjord
Maja

Tre val:
Blått eller rött? Blått, alltid blått. I love blue
Sommar eller vinter? Dum fråga. Jag hatar vinter, kyla, snö. Jag älskar sommar, värme, sol. Choklad eller chips? Ännu en dum fråga. Choklad givetvis. Det skulle jag nog inte klara leva utan.

Två saker att göra innan du dör:
Skriva en bestseller
Rida vilse bland bergen i Australien igen och få chansen att ropa Coooiiiiii!

En sak du ångrar:
Få saker ångrar jag eftersom jag tror att de flesta saker har någon mening. Men en sak är tydligt. Dock är den inte av bloggämne.

Fyra personer som du vill ska anta utmaningen:
Fjanten
Lotten
Majsan
Kristina

Sunday, April 08, 2007

Oj, förlåt, var ditt öga där?

Även i de södra delarna av landet firades det påsk igår. Det kan gå till på lite olika sätt kanske, men igår tog nog priset. Bror med flickvän samt kompisen Emily var på besök hos mig och mamsen. Innan alla satte sig till bords förkunnade jag att det såg ut att bli crappy väder. Bror menade pedagogisk på att det kallas moln och kan inte räknas som crappy. Sedan följde den vanliga snapstävlingen runt bordet, förutom då att de enda två som verkligen skulle ut och skaka arsel på dansgolvet stod över. Mycket vuxet.

Det var inte särskilt taktiskt att börja spela nya nintendo wii efter att man duschat och gjort sig festklar. Efter tre boxningsronder, tre halvlekar i baseboll och en bowlingomgång var jag genomsvettig och har nu full förståelse för människor som raserat hela hem och råkat ge närmast stående människa en blåtira. Slutligen när alla hade testat på att dricka öl i ett tv-spel och att raka Marios onda kusin Wario satte sig alla ner i soffan och Buzz åkte fram. Innan vi hann börja upptäckte vi regnet som verkligen vräkte ner utanför fönstret. Det bådade verkligen gott inför min och Emilys kommande trettiominuterspromenad till bussen senare under kvällen. Efter att alla blivit införstådda med att bror och syster är nästan lika starka tävlingsmänniskor vad gäller tv-spel berättade mamma snällt att jag och Emily skulle missa bussen. Eftersom dessutom Balders Hage dit vi skulle ligger ute i Härasbäck och är lite efter finns där varken mobiltäckning eller möjlighet att betala med kort. Vi var med andra ord tvungna att hinna till en bankomat innan vi tog oss på bussen.

Nu till nästa motgång under kvällen. Det vräker inte längre ner regn utanför fönstret. Nejdå, nu vräker det istället ner snö. Långt nere i söder+april månad= ingen snö! Nu var det tyvärr ingen synvilla utan stora flingor slogs om att få blöta ner två stackars stressade ungdomar som bara ville partaja lite. Ingen ville heller ta upp liftare denna kväll kan jag lova. Med 30 sekunder till godo var vi framme där bussen skulle hämta oss. Ica, dagen i ära iförd sneakers, lämnade av Emily, dagen i ära iförd klackaskor(ja, så heter det i Småland), och sprang hela vägen till bankomaten. Allmänt svettig, med mascara under ögonen och lockar som inte längre var lockiga satte jag mig på bussen för att åka ut och dansa. Det är precis så man vill se ut vid detta tillfälle.
I sedvanlig ordning sjöngs "Får man ta hunden med sig till himlen" och "Leende guldbruna ögon" med falsettstämmor, någon tappade en sko, och fem personer var framme hos chaffis och undrade om de kunde lämna jackorna i bussen.

Väl framme och inne på balders stod Black Jack och svängde loss med besvikna miner inför den måttligt roade publiken på cirka tjugo personer som försökte undvika att trampa varandra på fötterna under gammeltjoadansen. På nedervåningen brukar det spelas eurotechno och vara så packat med folk att man svettas varandras svett, träffar minst 30 personer man känner och får minst fem armbågar i magen. Nu var det skamligt tomt, jag kände tre pers plus diskjockeyn och vi hade svängrum värdigt en flock folkskygga flodhästar. Lik helsike blev jag buren uppochner vid två tillfällen av någon jag inte kände, fick hindra en annan kompis att börja slåss då hon blev puttad och fick själv en armbåge i ögat av misstag.

Thursday, April 05, 2007

"Här nere parkerar de visst hur som helst!"

Alla som tagit del av den svenska filmkulturen känner ju väl igen repliken. Alla vet ju då med att Majsan bli tillsagd av sin syster att slappna av, eftersom hon har semester.

Hultet skulle vara Majsans och alla andra lapplisors våta dröm. Här nere parkerar de verkligen hur som helst. En gång i tiden var det på tapeten att en lapplisa skulle få göra gatorna osäkra i vår lilla by. Dock las förslaget snabbt ner då "inget sådan behov fanns att uppfylla". Själv tror jag snarare att det undveks eftersom lisstackaren skulle gå in i väggen på en vecka, och troligtvis även mottaga en del bombhot i sin brevlåda. Därför fick ingen jobb som lapplisa i Hultet, och inga parkeringsautomater har någonsin sett ljuset från IKEAs skyltar i vår by.

Själv är jag inte helt oskyldig. De perioder då jag hade bil under det år jag pendlade ner till Malmö för högskolestudier parkerade jag på en parkeringsplats som förkunnade "30 min". Tåget jag åkte med avgick 7:35 och jag återkom till byn 17:00 igen. Ibland 15:00. Min bil stod dock fint kvar på 30-minutersparkeringen och ingen hade vandaliserat den eller krävt mig på pengar för mitt lagöverträdande. Annars är jag faktiskt väldigt oskyldig vad gäller parkeringsincidenter. Igår var det den årliga vårmarknaden i Hultet. Där slåss barnvagnar med pensionärer och det mest revolutionerande som finns att inhandla är karameller från Mariannelund. Dock är detta ett av de tillfälle då byns trafikanter förvandlas till invånare i ett laglöst land. Ett lysande exempel är hur det ser ut utanför byns systembolag. Plötsligt står en röd saab parkerad utanför entren med arslet ute i vägen. En blå skoda har snyggt bekantat sig med marken vid en skylt som fökunnar stoppförbud och slutligen har en silverfärgad vovlo ansett sig vara en taxi och då sådeles ställt sig på parkeringen som heter "TAXI" med stora bokstäver. Dock är det inte bara systemets kunder som anser sig kunna parkera hur som helst. Nej då. Utanför Konsum har två bilar vackert ställt sig på kajens lastplats. Att det är just en lastplats står med stora bokstäver på marken och bör då kanske inte kunna missas. Vid den ena av två utfarter till byns stora parkering har en blå bil av för mig okänt märke(men som såg dyr ut) ställt sig mitt i vägen för de dagen i ära tjugotalet bilar som är parkerade korrekt och riktigt i rutor. Jag vill inte se mottagandet till chaffisen av den bilen när han behagade återkomma.

Sist av allt denna parkeringsanalyserande dag står det en röd volvo på handikapparkeringen utanför Netto. Innan jag ens hunnit passera kommer en snubbe, runt 25 bast, ut med en colaburk i handen. Han ser inte ut att ha några större bekymmer med att småjogga fram till bilen och studsa in i förarsätet. Hade han inte tagit sin trimmade och vingförsedda bil och puttrat iväg hade jag vänligt erbjudit ett flertal bucklor på dess lackerade yta. Fullt friska människor som parkerar på handikapparkeringar är det skottpengar på i mitt tycke. Hur jäkla sugna på Cola de än må vara.

Tuesday, April 03, 2007

Rejäl dam på 50 vårar som botar sängvätning och har tappat bort sin strövare söker troende lantbrukare

Längst ner i Småland, i hultet närmare bestämt finns det två lokaltidningar att välja mellan. Den ena, Smålandsposten, är dock väldigt fokuserad på storstaden Växjö, och därför inte så intressant för oss hultetbor att läsa. Därför läser man i vår lilla by tidningen Smålänningen. Den har funnits sedan 1921 och kan verkligen räknas som en lantsortstidning. Deras arkiv sedan dessa svunna dagar finns i Ljungby långt nere i ett rum med betongväggar i källaren. Där spenderade jag och mamsen hela eftermiddagen med damm i halsen och trycksvärta på fingrarna. Vi skulle ta reda på hur kontaktannonserna såg ut på 50-talet, och hur de förändrades fram till nu. Mycket intressant och väldigt roande, eller vad sägs om "Hallå flickor! Vi tre glada grabbar i Sunnerbo gå, och önskar varsin Eva få.", eller varför inte "Trevlig dam i medelåldern söker bekantskap med ensamstående, nykter, ordentlig herre (ej lantbrukare)". Så lät det på 50-talet här i Småland. 40 år senare var det mest dansanta 65-åringar som söker levnadsglad tjej på 60+ . Bort med rejäla damer och troende lantbrukarmän.

Eftermiddagen innehöll dessutom väldigt mycket fniss. Under tidigare 50-talet annonserade en Bernt att hjälp mot sängvätning finnes med botmedel. Runt 1955 verkade människor ovanligt slarviga och massa annonser om borttappade plånböcker fanns. Dessutom var folk underbart naiva och undrade om de som av misstag tagit fel cykel utanför byns café kunde tänka sig att ställa tillbaka den. Under 60-talet var det mer en trend att traktens alla strövare och drever-hundar sprang bort och efterlystes.

Nostalgi var det också gott om. I och för sig i större doser för mamasen än för mig, då hon ju av naturliga orsaker minns mer av händelserna i byn från förr. Själv hittade jag dock en annons där en Patrics lillasyster fötts. Det var jag det. Vi ramlade på en bild av faren då han spelade i byns korplag för IKEA under 70-talet. Under slutet av eftermiddagen såg jag även en bild av tjejen som nu ska stå brud i juli. Hon var sina 13 år till trots en rutinerad löpare och slutade på en fin åttonde plats i vuxenklassen i nåt lopp här i krokarna. Min gamla volleybolltränare var också med på bild. Han kändes ärligt talat inte lastgammal då han tränade oss 1996, men när han var tränare för byns herrlag i volleyboll 1973 kan man ju undra. Slutligen återfann en av de vikarierna man hade i skolan som alltid sa töntiga saker och cyklar runt i byn med cykelhjälm och brun läderväska lite respekt då jag från 1976 såg en bild av honom när han parerade en rejäl tackling under en derbymatch i fotboll.

Sammanlagt hade jag och mamsen 19 000 nummer att gå igenom i runda slängar. Tack och lov var tidningen på 50-talet på tio sidor istället för femtio, men det blev ändå övermäktigt. Resultatet av dagen blev ändå att vi knallade hem med 30 annonser från 1951 till 1995. Brosan förklarade hjälpsamt över telefon att en trend under 80-talet var att skriva att man var nåt på jordsnurr, eller vintrar/vårar/somrar/höstar istället för år när man berättade sin ålder. Jag förklarade sansat för honom att det var troligtvis eftersom han vid denna tidpunkt mest läste KP och kollade på Bullens brevfilmer. Troligtvis innehöll inte kontaktannonser inte förklaringar av detta slag, även om det nu är 80-tal med allt vad det innebar av puffluggar, axelvaddar och neonfärger. Ännu mer hjälpsam var bror då han tyckte att jag väl kunde höfta lite, gissa lite och sen skriva det. När jag berättade att det finns något som heter referenser menade han att det ändå inte var någon som kollade dem. Säger människan som aldrig befunnit sig närmare en högskola eller ett universitet än i nån tv-serie innehållande sådan handling. Jag tackade för hjälpen och la på luren.

Jag hade lätt kunnat spendera några dagar till i det där arkivet, bara för att sjunka ner i nostalgi från tider man minns, och skratta åt annonser från tider man inte minns (mest eftersom man inte ens var född, och ens föräldrar knappt heller var födda) och se vad som egentligen hände innan man levde. Kanske man skulle sätta in en kontaktannons nu för att ge ungdomar 2100 chansen att vrida sig av skratt åt uttryck som cool, humor om viktig egenskap och för att inte tala om hip hop och techno som lyssningsbar musik. Eller ja, det skrattar ju vissa åt redan.

Monday, April 02, 2007

Allihopa skyller på Per

En sann smålänning är ju alltid en sann smålänning. En sann smålänning hittar i skogen och kan inte säga r. Trots att jag spenderat säkert 20 år av mitt liv i Småland kan jag nog ändå inte kalla mig en äkta smålänning. Så länge jag kan minnas har jag talat med rullande r. Jag säger koRv, moRmor, oRm och så vidare, inte kåv, måmå och åm. Men jag har alltid hittat i skogen.
Tills nu. Okej, det är tre månader sedan jag var i Småland sist, men det här kändes fjantigt. Jag har dock något att skylla på. Först kom en Gudrun på besök, och som detta inte vore nog gjorde ju även Per intrång i våra liv. Idag skulle jag ta med mig lilla storstadsbon(växjöbon) Lisa på sightseeing i stan. Vi gick givetvis på IKEA och åt på Café Olé. Sedan skulle Ica visa hundens agilitykunskaper och vi skulle även knalla den mysiga skogspromenad som jag brukar använda mig av på den sidan av skånegränsen. Agilityn gick ju måttligt bra då den hund jag lämnade i någotsånär skick i julas nu förvandlats till en gående kanelbulle och mest vaggar fram. Efter två lunkande varv runt banan gav vi upp och beslöt oss för att promenera istället.

Vi hann förbi en backe, en sväng och en hästhage innan problemen började hopa sig, eller rättare sagt, lägga krokben för oss. Jag knallade denna rundan ett par gånger i julas och det gick alldeles ypperligt. Nu hade ju dock Per vart och hälsat på. Vid första liggande trädet över vägen tog vi ingen större notis om det utan hoppade över. Vid nästa sa vi till varandra att nä, de rider nog inte här längre. Efter att ha studsat över ytterligare sju träd började Lisa lite oroligt fråga om det skulle vara såhär hela vägen. Givetvis lugnade jag henne med att det här var sista trädet vi skulle hoppa över. Jag hade inte sett några andra åtminstone. Efter en skarp kurva droppade våra hakor ner till markhöjd. Framför oss låg ett virrvarr med träd som man säkert kunde liknas med ett plockepinn i jättarnas land i sagan om Gullivers resor. Nu undrade Lisa om vi skulle vända. Icke, menade Ica, och tyckte vi skulle fortsätta hoppa. När jag sedan insåg att rotvältorna var en halvmeter högre än vi tillsammans insåg jag med att det kanske var lite riskabelt. Jag ville ju inte ha ihjäl min vän nu när hon äntligen vågat sig ner till hultet. Raskt beslutade jag då att vi skulle ta en liten annan väg, utan stigar, men runt alla träd. Vi gick och gick, hoppade och hoppade och stack oss ideligen på utstickande grenar från kors och tvärs.

Mitt i alltihop hörs ett ljudligt plask. Jahapp, där står hunden med brunsvart vatten upp till magen. Mycket behärskat men med huvudet fullt av förberedande ursäkter inför utskällningen av mamma som komma skulle försökte jag locka upp vovven ur "vattnet". Detta var inte alls uppskattat då hon tyckte det var en lysande idé att stå kvar där när vi uppenbarligen ändå inte visste vart vi var. Lisa ryckte mig osäkert i ärmen och undrade för femte gången om jag verkligen var säker på var vi var. Givetvis svarade jag. Dagens lögn kan jag erkänna. Dock visste jag ju vart vägen som vi skulle till låg, och det är ju nästan samma sak.

Äntligen dök en telefonstolpe upp från ingenstans och vi siktade in oss på den. Det var inte annat än att vi slängde med lite fina filmcitat som "Jag ser ljuset" och liknande när vi äntligen hittade vägen. Utmattade sjönk vi ner på en av de väldigt många välkända ljugarbänkarna som står längs skogsvägarna nere i mina trakter. Då upptäcker vi även skylten som står på andra sidan vägen: Länsgränsen, Småland-Skåne.