Monday, August 29, 2005

Hundmänniskor är en sort för sig. Det måste sägas. Både på gott och ont. Men helgen har varit trevlig. Resan började som vanligt med att vi inte kom iväg i tid. Jag förstår inte hur min mamma kommer iväg till jobbet när jag inte bor där längre. Tack och lov körde jag, annars hade vi aldrig kommit fram. Tyvärr uppskattade mamma detta föga eftersom hon gav ifrån sig xx antal stränga förmaningar att man inte får köra över 120 km/h trots att det är motorväg. Vilket hon iofs har rätt i. Vi lyckades på nåt himla vänster hitta rätt på första försöket, vilket aldrig hänt förut. Med andra ord kom vi fram i helt okej tid, helt utan någon nytta. Givetvis hade EN stuga av alla varit uthyrd över natten och nyckeln då skulle vara inlåst till klockan tre eftersom receptionen hade lunchstängt mellan 13 och 15. Denna stuga var min och mammas och vi anlände fem över ett. Där rök föreläsningen vi skulle på och istället satt vi fint i varsin brassestol och åt flingor och fil i mugg och med gaffel tills nyckeln behagade anlända.
Istället för föreläsning tog vi en promenad för att inte gå vilse kommande dagar. Träffade på en liten valp med husse och vi lät våra små hundar bada en stund och mamma och hussen stod och skröt för varandra vilken pli de hade på sina hundar. Tills de inte såg hundarna längre, inte dottern heller eftersom jag kutat efter dem. Valpen hittades dock ganska fort eftersom han, liten som han var, inte orkade springa så långt. Lesedi såg vi inte skymten av förrän ett gäng småfåglar kom flaxande ut ur skogen i vansinnigt tempo. Givetvis kom vår extremt lydiga hund direkt efter. En målvaktsslängning efter henne och hon var fast.

Kvällen spenderades med Lesedis syskons samt deras ägare. Som att det var helt normalt med skogsmulleklädda människor med stora hundar i knät sitter och pimplar ur varsin bag in box. Ja, förutom jag som fått tag på billig folköl.

Lördagen var mycket lärorik då jag och Lesedi gjorde ett tappert försök på agillityträningen. Det gick över förväntan då vi fick hoppa med den rutinerade gruppen på slutet och köra hela tävlingsbanan. Smärre problem hade vi ju, men det kan man ha överseende med.
Efter det väntade ringträning som var helt värdelös för när de två timmarna drog iväg mot tre kunde vi fortfarande bara ställa frambenen på våra hundar, och på vilken utställning räcker det att kunna ställa en halv hund? Under tiden min lilla mamma var på det gick jag tipsrunda åt oss båda. Snart kommer säkert någon och hämtar tillbaka Lesedi för hos människor med så bristande hundkunskap förtjänar ingen hund att bo.
Sist på schemat stod Stabyracet. Vem i hela friden som kommit på detta förblir en gåta. Tänk er en hel camping, tältande, husvagnande och stugboende människor med likadana hundar samlas på en och samma äng för att springa så galet som möjligt. Det var precis så det såg ut. En äng med en bana på 60 meter. En hel drös hysteriska vitsvarta hundar och dess ägare. Grejen med racet är att man ska samla alla som hunden gillar och springa denna bana. Man ska tjoa, ropa, skrika och göra allt för hunden ska vilja följa efter. När alla dessa människor sprungit runt 40 meter släpps hunden och klockas till den går i mål. Detta var hysteriskt roligt. Familjer sprang med barnvagnar med barn som vettskrämt klamrade sig fast, köttbullar ven i luften och många tuppar i halsen blev det. Jag fick springa själv eftersom mamma med hennes knän skulle sinkat oss rejält, men vovven var snabb och jag tror inte hon låg långt från vinnartiden på 3,9 sekunder.

Kvällen avslutades med grillning och massa alkohol. Hundmänniskor är roliga, lyssnar på Tommy Nilsson, bjuder hundarna på potatisgratäng, jämför pälstyper och pratar i mobil på toaletten.

Söndagen var en enda lång sur utställning. Jag var den som var sur, och rastlös. Jäkla tid allt skulle ta och kallt var det med. Jag satt mest i bilen iförd mina fotbollsstrumpor, dubbla brallor, fyrdubbla långärmade och muttrade över hur noga det egentligen kan vara att studera varje hunds tänder i flera minuter. När dessutom Lesedi hjärskärande nog blev utslagen var vi ändå tvugna att stanna kvar för uppfödarutställningen som började efter ALLA stabysar blivit bedömda och tävlingen var klar. Jag svor som en gris och gick och handlade godis för hutlösa priser i kiosken.
När vi väl kom iväg lyckades vi hitta ut från campingen på första försöket också. Dock i Eskilstuna gav jag mamma en ouppskattad sightseeing i 20 minuter innan jag hittade rätt.

Nu är jag sliten och har skavsår i öronen efter alla hundskall. Jobbat, gått i skolan och haft gruppmöte. Jag inser nu så stilla att ska jag jobba, träna och gå i skolan bör jag börja använda en kalender för att komma ihåg om jag lever eller inte.

Saturday, August 20, 2005

Jag tycker om Eskilstuna. Det gör jag verkligen. Lagom stor stad, vacker fotbollsstadio men ändå nära till det mesta (ja, utom Willys och IKEA då). Däremot saknar jag skogen. Här finns skog, men jag känner dem inte. Jag har inte en aning om hur stora de är och jag är inte tillräckligt äventyrlig för att ta reda på det nu på gamla dagar. Dessutom skulle jag kunna gå vilse och inte bli saknad förrän dagen efter. Jag har hittat en skog som jag kan promenera i, men det känns ändå lite fejk, för det är elljus hela vägen. Där går jag samma väg varje gång eftersom jag inte vågar testa nya vägar med risk för att virra runt där inne bland barren i flera månader. Kan de dessutom inte sätta upp en skylt vad de förbaskade prickarna betyder? Där jag går är det svarta och gula prickar och svart känns av någon anledning inte som en kort sträcka. Men det är ändå en trevlig skog där man kan gå och lalla för sig själv. Dock kommer jag alltid till ett hus som ser ut som en stor ost och sen är jag plötsligt ute vid Tuna Park, och vägen därifrån och hem är ju aningens mindre harmonisk att vandra.

Dessutom saknar jag djur. Mest hästarna. Jag blir snart tokig av längtan efter dem. Kan ingen inte bara ställa en häst utanför min dörr med en lapp runt halsen där det står "Hej. Jag är din. Jag har ett stall precis bakom huset och jag är absoult gratis på alla sätt. Jag kommer inklusive skoning, mat, veterinärer, täcken, sadlar, träns, borstar och allt annat." Då hade jag blivit glad. Dock finns det nog några problem eftersom jag bor på tredje våningen med smal trapp blir det nog svårt att få upp nån häst, och ska han stå på baksidan riskerar han att få tomma ölburkar i skallen eftersom mina grannar mittemot har en tendens att inte spotta i glaset (eller burken).
Men man måste ju få drömma om oändliga skogar och gratis hästar. Kan man få en ledig Keanu Reeves på det vore det ju trevligt.
Ojdå, hur gick det här till? Intressant fredag om jag får säga det själv. Smått förvirrande. Det verkar som jag fått jobb, men jag är inte riktigt säker. Dock ska jag nog klanta till mig rejält för att inte få det om jag uppfattat saken rätt. Nästa vecka skulle jag börja gå bredvid. Tror jag. Så nu ska jag bli bibliotekstant. Häftigt! Kommer dock inte låna ut så många böcker, för när jag väl är där tänker jag lägga beslag på alla själv. Tänkte med försöka mig på help desken. Med risk för en självförtroendeknäckning inom datorkategorin. Jag vill också vara en av dem som lägger huvudet mycket förstående på sned och långsamt och tydligt förklara att tyvärr har din dator hängt sig för han tyckte du behandlande honom hårdhänt.

Slängde iväg mig till ytterligare förvirringar på Aerobic Kondition. Åter mest ett träningspass där jag står och fnissar för mig själv för man ska göra blocken höger/vänster. Det är svårt för en som hela sitt aktiva idrottsliv bara behövt slänga sig till höger eller vänster, inte kontrollera sina armar och ben.

Förvirrad på fest hör väl till vanligheterna. Mitt hår fortsätter att förvirra mig. Hur så få hårstrån ändå kan ta så stort kommando till att inte kunna göra något alls med. Det slutade med att jag knallade ut i hästsvans och sidbena. Jag? Sidbena? Jag hatar att ha sidbena. Jag ser ut som en snäll nunna. Men då var jag tillräckligt glad ändå för att bry mig om det. Utgången inkluderade aerobic på dansgolvet, språngmarch på torget (jag vann, leve gympadojorna!), stor pengaförlust på öl där man köper dyrt och säljer billigt samt pommes. Jag var dessutom så otroligt smart när jag kom hem på natten och förbannade min huvudvärk och täta bihålor att jag sprayande snoken full av nässpray. Till saken hör att jag inte tål nässpray, så natten har bestått av en svullen snok och många nysningar. Släppte ofrivilligt in en geting vid åttasnåret, så då gick jag upp, for en sväng och tränade och köpte kaviar. Dags för kaviarmackor! Dammsugning efteråt.

Thursday, August 18, 2005

Mitt under core-träningen idag kom jag på att om en vecka kommer min lilla mamma på besök. Genast fick jag impulsen att jag borde strunta i att stärka mage/rygg och därefter gå på body pump utan istället skynda hem och börja städa. Börjar jag idag kanske jag är färdig till mamma dyker upp. Om hon kommer på eftermiddagen eller kvällen vill säga. Sätter jag inte igång kommer min lilla hund bli förgiftad och säkert astmatiker av alla dammtussar hon kommer tugga i sig. Det vill jag hemskt gärna undvika. Hunden gör mig snorig och tårögd vid vissa tillfällen, men jag vill ju inte hämnas med samma medel. Dessutom börjar min ömmande och tjocka hals nu få sällskap av en väldans täppt näsa. Jaja, jag har faktiskt bara vart sjuk tre gånger denna sommaren. Ja, fyra nu, men detta räknas inte som sjukdom, bara lite hinder på vägen.

Istället för att städa idag har jag istället suttit vid datorn och låtsas att jag är duktig genom att jobba med uppsatsen. Gick föga bra, däremot är jag en hejare på Harpan nu, och har läst alla artiklar på Aftonbladet, samt letat lägenheter i stan som jag ändå inte har råd med. Dessutom intalade jag mig att jag ju helst skriver nattetid. Detta är förvisso alldeles sant, men nu ska jag inte bara skriva. Jag ska vara kritisk och ändra en massa. Nä, nog om den.

Mina grannar som verkar ha smärre alkoholproblem har idag disco på sin balkong. Dock bättre än sist då de bara spelade dansband. Nu spelar de åtminstone lite 80-tals klassiker. Inte direkt vad jag lyssnar på, men om man ser till alternativen föredrar jag det såhär. Fick dock stänga av filmen jag satt och såg på under kvällsmaten eftersom den var svensk och jag kunde inte höra ett ord av vad de sa. Nu sitter jag istället och hämnas både på dem och på grannarna vägg i vägg som försökt borra sig in i mitt badrum hela dagen genom att spela Clawfinger på hög volym.

"I'm the bigger the best better than the rest...lallallaaaaaaa"

Wednesday, August 17, 2005

Årets största sorg har drabbat mig. Nej, förresten, sorg är fel ord. Sörjer gör jag när individer dör. Årets största besvikelse då. Eminem ställer in. Snubben har gått och blivit utbränd. Jag är så besviken! Denna konserten var en av mina drömkonserter att gå och se. Måste folk stressa runt som galna hyenor och inte ha vett nog att akta sig för alla väggar som finns att springa in i. Usch, vad egoistisk jag är i mitt resonerande just nu, men jag ville så gärna se honom.
Det kom ut idag att han ställde in. Igår bokade jag tågbiljetterna till och från Göteborg. Kan man kalla det oflyt eller? Nu åker jag i alla fall eftersom världens bästaste lilla Anna-Panna bor där och henne har jag inte träffat sen jul. Alltså har vi nu betydligt mer pengar att spela bort på Liseberg samt att dricka upp på, ja, vad nu stället hette dit vi skulle gå. Jag tänker vinna en sån där gigantisk schweizernöt och tröstäta upp allting på en gång. Med risk för illamående. Dock gick jag ju i min besvikelse idag och raskt köpte ett par gröna baggy träningsbrallor samt ett trepack strumpor på barnavdelningen eftersom det var så synd om mig.

Svettiga pass på gymet på sistone. Kom ju hem med tåget vid klockan fyra i söndags. Vad gör man då efter att ha vart borta i dryga sex veckor. Köper mat till sin ekande frys? Packar upp den otympligt packade och väldans tunga ryggsäck? Tvättar kläder så man har något mer än urvuxna pyjamaser att ha på sig? Nej, givetvis inte. Man går på Aerobic Dans klockan fem, och inser väldigt snabbt att det där som kallas koordination försvinner raskt i regnets takt under sommaren. Jag stod mest i mitt hörn och fnissade. Nu har jag spinnat lite, muskel steppat lite och body pumpat lite och är mest en levande stor kropp med träningsvärk. Överallt. Mycket mera utmaning med när man vaknade bakis med trevligt halsont i söndags vilket inte gått över ännu. Jo, bakfyllan men halsen är fortfarande igenproppad. Intressant att träna med ett sugrör i halsen ungefär.
Bakfyllan kom visst från att Ica var fast besluten att dricka upp alla sina öl hon fick i födelsedagspresent för att inte behöva släpa upp dem hit till Norrland. Det blev nog lite många, men trevligt hade jag med mina underbara Blue Girls. Vi åkte lite karusell för det måste man bara om tillfälle ges. Skulle sedan in på Grace. Premiär för min del då eftersom jag alla år varit för ung och fått sitta på trappen utanför tills alla mina äldre små vänner kommit ut. Mycket ivrig att få komma in stod jag och Angie och trampade i kön. "Näpp, inga kamoflagebyxor här. Vi har en viss dresscode faktiskt." "??? VA? DU SKOJAR?" "Näe, du kan gå ut och ställa dig där. Jag tänker inte släppa in dig." Vid detta ögonblick kom två tjejer (yngre än jag) ut och ställde sig i "rökrutan" iförda varsin vit kjol, som jag inte är säker på ens var en kjol, snarare ett brett skärp, samt varsin röd bikinitop. "Så om jag tar av mig mina byxor och står här i underkläderna kommer jag då in?" "näe, självklart inte" "men dom får ju!" "Dom tillhör en annan grupp".
Ja, jag vet. Ganska onödigt att tjafsa med honom, men jag blev så himla lack. Jag fick med andra ord vackert gå och sätta mig på min vanliga trappa och vänta. Dock kom Angie snabbt ut och berättade att hon blivit tipsad av en annan vakt att försöka på andra sidan. Vi gick dit, ställde oss i kö och kom in utan några problem. Jäkla bittra vakter som inte kan ta ut sin PMS på ett bättre sättt.

Igår var en bättre kväll. Var hemma hos Maja och Benn för att lära dem äta kräftor. Kan man tacka nej till sådant? Naturligtvis inte. Särskilt inte om man är så kräftälskande som jag är. Fast det var svårt att lära. Men jag tyckte ändå jag lärde ut ganska bra, för Benn hann klämma i sig fler kräftor än en annan. Mycket öl även där.

Nu måste jag försöka vara duktig och verkligen ta tag i min tenta. Det tar emot. Så missnöjd som jag är med den har jag nog aldrig vart med en inlämningsuppgift så det lär nog ta sin tid att fixa till alla fel som den besitter.

Dumma dumma Eminem. Sluta bränn ut dig!

Saturday, August 13, 2005

Regn regn regn. Tar inte vattnet slut nångång? Jag börjar tvivla. Min sista fotbollsträning med laget för i år blev intställd. Just det: på grund av regn. Sista matchen idag hemma inställd av jajamensan: regn. Vi får inte vara på planerna eftersom vi ju tar sönder dem totalt. Det är ju i och för sig helt sant. När man glider iväg en sisådär 30 meter är det lätt hänt att ett gäng grässtrån beslutar att följa med på färden.
I kväll är det utgång med fotbollsbrudarna i alla fall så jag får träffa dem en sista gång innan jag åker. Ironiskt nog ska vi till Växjö och Carl-Oskar-dagarna. Där regnar det ju aldrig (ja, ironi). Den stad det alltid blir översvämning i av allt regn är ju just Växjö. Med andra ord är det ganska okluigt att åka dit.

Sista dagen på jobbet igår vilket innebar stora gråtkalaset. Första halvan av dagen for jag fram och tillbaka som en skållad bäver för att hinna med allt jag skulle till lunch eftersom ordinarie tycker det är så behändigt när vi sommarjobbare är där. Då kan de ju knalla hem tidigt på fredagen och ändå finns det människor kvar som tar hand om de små kottarna. Jag och Karin, som också slutade igår, gick och köpte lite godis och sånt att bjuda på till fikat. Roligt nog var det bara jag, Karin och en sommarjobbare till som var kvar så länge. Alla andra hade gått hem. kottarna fick glass och på detta en sockerrush jag inte trodde var möjlig. Vi fick släppa ut dem i lekhallen så de fick springa av sig. Vid halv fem då jag gick hem hade de fortfarande inte sprungit färdigt. Men det var tårdrypande avsked som fick en förstå att vissa små människor faktiskt tycker om en. Mycket trevlig känsla. Inte lika trevligt att stå mitt i lekhallen med gråtande barn hängandes på hela kroppen och själv försöka torka tårar, trösta dem, kramas tillbaka och röra sig mot utgången. När jag kom hem hittade jag min timrapport som skulle lämnats idag i min ryggsäck. Dumt.

Kvällen avslutades väldans bra med middagslagning och film med Jens. Då fick jag äntligen se Lost in translation. Konstig men väldigt bra film. Dumt att skriva, för jag kan inte sätta fingret på vad som var så bra, men något i dialogen, karaktärerna och miljön var så... förbluffande om man får använda sig av starka, något löjliga ord.

Imorgon: hemfärd till Eskilstuna.

Tuesday, August 09, 2005

Jag är avundsjuk på de människor som utbrister "Åh vad skönt" när man säger att man ska gå till massören. Jag skulle med vilja vara en sådan människa. Tänker jag massör tänker jag snarare "Aj, vad ont!". Idag är en sådan dag.
Knallade in på jobbet intet ont anande. Hann krubba frukost med mina små kottar och sen var det tack och hej fram till lunch. Jag har nämligen vart inne på vår stängda avdelning och målat hela dagen. Mycket lärorikt, och mycket avancerat att inte spilla färg i huvudet på alla de små kottar som hela tiden ville in och sniffa sig höga på färg och samtidigt hålla balansen ståendes på en stol med sittplatta lika stor som en inte alltför ny mobil. Målade klart hela rummet och städade hela avdelningen för att avrunda det hela med att skruva upp 10 krokar på väggen. Allt detta enbart på grund av att jag gick från Ängel till Fisunge på 20 minuter via sms från en jobbkompis igår natt. Vad gör man inte för sin status på jobbet.
Hann lagom in till lunch för att ha fiskkrig med mina små barn. Maten delades väldigt kamratligt eftersom den köksan vi har för tillfället går under mottot att man kan äta sig Nästan Mätt. Det räcker. Jag gav mitt fiskskal (ja, paneringen) till en stackars hungrig kotte vid mitt bord och förbannade snåla köksor som inte förstår att barnen inte blir lättare att hantera om de dessutom måste gå med kurrande magar.
Slutligen blev jag kidnappad in på granndagiset halva eftermiddagen för att omvandla en röd cirkel på väggen till Något Roligt. Jag personligen tycker tomater är rätt roliga, men de kanske inte hör hemma på en toavägg, så jag gjorde en gigantisk nyckelpiga men ovala prickar och ögon som ser ut att ha levt på LSD på tok för lång tid.
Med andra ord: detta bör ha varit en alldeles ypperlig dag att gå på massage på. Jomenvisst. Började bra med axlar och rygg då jag stod ut med smärta alldeles underbart enligt mig själv. Jag skrek bara lite. Därefter hittade vi bakhuvud som genast berättade varför jag gått runt med huvudvärk de senaste fyra veckorna trots att jag sovit och druckit ovanligt duktigt. Bakdelen ska vi inte ens gå in på. Hualigen. Slutligen kom vi till dessa förhatliga ben. Visste inte att jag hade muskler i dem, men jodå. Både massage och stretch. Jag undrar hur utfrågad min massör blev av sin fru när vi kom upp eftersom jag då låg och skrek högt, skrattade som en galning för jag inte visste var jag skulle ta vägen och snyftade konstant mitt i allt. Det kan inte ha låtit friskt i öronen på dem en våning upp. Fick till och med beröm när vi var klara med benen. Det hör inte till vanligheterna vill jag lova. Att man betalar för sånt. När jag skulle åka hem hängde visst inte huvudet med så noga så jag lyckades köra fel mitt i byn och försökte starta bilen med min cykelnyckel. Dock med något misslyckat resultat.
Nu ska jag försöka hitta in till mitt rum. Blir dock inte särskilt förvånad om jag aknar i badkaret med ett ett krampaktigt tag om schampoflaskor samt en duschslang som huvudkudde. Nåväl. Då slipper jag ju släpa mig till duschen när jag vaknar.

Monday, August 08, 2005

Jag trodde inte det var möjligt att få en ny blå tånagel när man redan borrat hål på den en gång. Dessvärre är det nog möjligt om man tittar på min stortå. Nåväl, nu matchar de varandra igen.
Ganska lugn träning idag. Vår lilla tränare var aningens upprörd över fredagens match, och ville nog helst ge oss straffträning, men eftersom vi bara var nio medverkande varav tre målvakter insåg han nog att det var ganska meningslöst. Särskilt eftersom vi nu är nästan 60 spelare i truppen. Vi som var där jobbade dock på rätt bra. Spelade massa korta matcher på småplaner där tempot skulle vara högt. Det som är lite jobbigt med småplaner är att folk nästan står på en när de skjuter. Missar de då mål, eller, rättare sagt ställer jag mig ivägen är det ofta ganska bra kraft i skotten och man hinner inte riktigt med att rädda på rätt sätt. Detta kommer inte mina redan klena handleder tacka mig för om några år (när man närmar sig 30 hemska tanke). Träffade på min massör på b-lagsmatchen och lyckades tjata till mig en tid. Mycket smidigt att ha en massör som kan ta emot en klockan 20.30 redan nästa kväll. Min träningsfria kväll, vilket kanske är tur eftersom jag brukar känna mig som ett överkokt spagettisnöre (eller, ja, en makaron är väl mer bildlikt).

Nu glömde jag bort vad jag egentligen skulle skriva. Mitt huvud är inte med. Känns som jag rusar mellan träning, jobb och friidrotts VM hela tiden, och det är trivsamt, men inte bra för minnet.

Sunday, August 07, 2005

Då var friidrotten igång. Ja, VM alltså som jag vackert fick påminna mina vänner om. De brydde sig ungefär lika mycket som jag gör när Göran Persson säger nåt riktigt korkat. Det händer ju i och för sig betydligt oftare än ett VM, men i alla fall.
Som vanligt hyser man ju ett stort intresse till Fröken Klüft, dels för man tävlat mot henne i väldans unga år (nej, jag har inte vunnit över henne en enda gång trots tappra försök), dels för att hon ju nån gång måste förlora sitt goda humör, och det vill inte jag missa. Dock undrar jag om det kommer bli samma hysteri som alla andra år när Klüft gjort nåt stort: Att ALLA måste påpeka hur lika vi är, kalla mig Carolina och fråga hur snabbt jag tänker springa nästa gång. Det är inte bara samma gäng människor som säger det heller utan det händer överallt. En liten unge sa till mig att han sett mig på tv dagen innan där jag kastat pinnar, vilket han blev arg över eftersom jag ju förbjudit honom att göra det. Lätt att försvara sig då. När jag flyttade till Eskilstuna förra året blev jag kallad Carolina på nollningen och hemifrån fick jag telefonsamtal från dagis att de skulle ha en OS-dag och undrade om jag kunde komma som hemlig gäst som Carolina Klüft.
Till detta bör jag tillägga att vi inte är särskilt lika. Tyvärr sitter inte de magrutorna lika synligt på mig som på henne. Dessvärre når jag betydligt färre centimeter över marken än hon. Tråkigt nog är jag inte lika duktig på friidrott som hon och har då inte en stabil ekonomisk framtid. Min mage är mjuk, mina ben är korta, jag springer som snabbast efter bollar alternativt bort från galna människor och hoppar lika långt som en ovanligt spänstig snigel. Slutligen har jag skulder till CSN, till mamma, till storebror och en obetald födelsedagspresent till mamma. Det vi har gemensamt är med andra ord blå ögon, blont hår, smålänsk bakgrund och en förkärlek till den dystra åsnan Ior.

Är det dessutom bara jag som tycker att höjdhopperskorna mer och mer ser ut som vad de hoppar över? En ribba? Det är ett par långa ben och sen lite tanig men säkert väldigt muskulös överkropp men där jag ändå tror att om man blåser riktigt hårt på dem faller de sakta men säkert till marken, med resultatet bruten lårbenshals. Jag satt och funderade på detta tillsammans med min otroligt friidrottsintresserade mamma (så intresserad att hon faktiskt visste redan i torsdags att det skulle vara VM nu) som jublade och hoppade rundor då Emma Green klarade 1,91 m. Jag tittade lite oroligt på henne och flyttade bag-in-boxvinet lite längre bort samtidigt som jag förklarade att det fortfarande var kval. Det var hon visst väl medveten om, men man måste ju jubla lite för de är så duktiga. Ska jag se på finalen ihop med mamma ska jag vaddera alla mina blåmärken, ta på min illgula JOFA-hjälm samt sätta Doc Martens på fötterna. Det gäller att vara förberedd. Heja Sverige!!

Friday, August 05, 2005

Idag är den dag jag värdesätter ungefär lika högt som födelsedagar och julafton, och det vill säga att jag värdesätter det förbannat högt eftersom jag är löjligt förtjust i traditioner. Dagen idag innebär nämligen Kräftpremiär för min del i år. Eller, näe, nu ljög jag. Jag åt kräftor med Åsa den 30:e januari dagen innan REM-konserten, men premiär för säsongen. Flyter allt på som vanligt blir det en tre-fyra paket till. Jag planerar ett till redan nästa fredag. Nåväl, mamma propsade på paj, medan jag tyckte att kräftor väl räckte, men ju mer paj hon åt desto mer kräftor blev det till mig. Nu luktar fingrarna måttligt trevligt och känns som man spritat ner dem hela dagen, med andra ord strama och stinkande.

Nu är jag mätt i magen och så trött efter dagens jobb att jag skulle kunna somna sittandes med huvudet nätt lutat på tangentbordet. Vi hade nämligen gråtmaraton på dagis idag. Alla kände väl att det var fredag, och det är ju ledsamt eftersom de då inte får träffa sina underbara fröknar på två hela dagar. Eller nåt sånt. Jag har nu barnskrik ringande i öronen och ingrott dregel över halva mig. Vissa grät av ilska andra av ledsenhet. Jag föredrar nog ilska även om jag idag var nära att få en träsko i pannan samt bli övercyklad av en tvååring marodör på trehjuling. De kan bli våldsamma de små liven när de inte får som de vill. En tredje upptäckte att om hon skallade mig tillräckligt många gånger blev jag snäll och mild och hon fick göra som hon ville. Tror jag. Jag låg mest däckad på soffan.
Och varför vill föräldrar med semester inte umgås med sina barn?

Thursday, August 04, 2005

När jag drog cykeln ur förrådet och trampade iväg mot jobbet vid fem över sex i morse vräkte regnet ner. Och fortsatte så att göra hela morgonen. Jag och Karin beslutade oss för att våra barn inte skulle behöva springa runt på avdelningen och krocka med vagnarna så dockor och småbilar far. Dessutom har man lite svårt att hålla koll på dem. Efter fruktstunden fann jag samtliga färgade ärtpåsar i soppåsen under vasken. Hur de hamnade där vill jag inte veta. Nåväl, med tanke på att alla föräldrar inte klär sina barn efter väder saknade hälften av kottarna något som ens verkade lite regntätt att ta på sig. Vi beslutade raskt att förmiddagen kunde spenderas i lekhallen så de fick rusa lite i alla fall. Sagt och gjort påbörjades projektet. Alla skulle kissas eller bytas på. Strumpor åkte av i en faslig fart, och det var inte förrän efter det låg 13 strumpor i en hög (Borde vara en jämn siffra eftersom strumpor brukar umgås i par, men icke) vi kom fram till att det vore lite klokare att ha lagt strumporna på respektive barns plats innan vi började slita av nästa par. Intåg i lekhallen hand i hand och jag sist med stereo och partyskiva under armen. Lagom till uppbyggnaden av en smått instabil och ickebarnsäker hinderbana var klar och musiken igång började solen skina utanför fönstret. Pedagog som man är drog jag då raskt ner persiennerna och lekte det var kväll med den värmande tanken att jag ju slutade tidigt och kunde vara ute i solen då.
Cyklade hem i värsta motvinden, men eftersom solen sken såg jag mig själv framför mig i en solstol i lä på altanen med en bok där ingen vind besvärade.
"Ska vi åka nu direkt?"
"????"
"Ja, du ska ju på möte på banken."
Där sprack den solstunden. Kan man hitta något bättre sätt att spendera första soliga eftermiddagen på en hel månad? Nej, jag tror inte det. Och ja, folk kallar mig ironisk ibland. Jag tycker pengar är tråkiga. Jag har ingen aning om hur man ens tittar i de där aktietabellerna och när min blick suttit fast på texttv:n bakom min mötestants huvud i fem minuter insåg jag att jag var smått pinsam. Jag vet inte vad hon beslutade att mina pengar skulle ta vägen. Jag är lycklig sålänge de räcker till havregrynsgröt.

Solen skiner fortfarande och om två minuter är det dags att byta om för kvällens fotbollsträning. Jag har äntligen fått tag på ett par handskar, tånaglarna är fasttejpade och axeln saknar fortfarande känsel. Jag är med andra ord så redo jag bara kan bli.

Wednesday, August 03, 2005

Ska detta bli första dagen man får träna på en relativt torr plan? Än så länge ser det lovande ut. Mindre lovande är det nog att få i mina fötter i fotbollsskorna. Höger tånagel är nu lilablå, oborrad. Vänster är borrad, infekterad och lös trots att ingen ny nagel kommit under. Mina fötter är förtillfället de jag är mest rädd om. *fnys*. Jag råkade visst skrämma livet ur en av mina dagiskottar igår då hon ställde sig på båda mina fötter för att prata med mig. Jag vrålade rakt ut så hon nästan ramlade baklänges. Jo, jag bad henne om ursäkt efteråt. Blåmärkena på vänsterarmen har visst vuxit och ännu undrar jag vart känseln i överarmen och axeln tagit vägen, men jag antar att den återvänder när den känner sig redo.

Säga vad man vill om delar av släkten. De är underbara, hjälpsamma och gläder min lilla mamma, men det finns helt enkelt en sak som är bäst med dem: De åker hem efter ett tag. Puh, kan jag äntligen få ha dörren till förrådet olåst? Ingen vill sno mina cyklar med punka på, ett läckande boulespel, en trasig gräsklippare som saknar handtag eller en rostig spark. Därför kan dörren få vara olåst så jag slipper komma försent till jobbet eftersom någon låst dörren och inte informerat mig om vart nyckeln är. Vi bor i en håla. Ingen här kan cykla på nån annans cykel, åka nån annans rostiga spark eller spela med någon annans läckande boulespel utan att bli igenkänd och på så sätt åka fast. Släkten är från Danderyd med så hög inbrottsrisk. När de åker hem kan jag dessutom få äta min choklad utan en massa kommentarer om hur onyttigt det är för att fem minuter senare köra och handla godis till moster som blivit så vansinnigt godissugen och inte kan köra själv för hon "har ju druckit viiiiiin". Slutligen behöver jag inte känna mig lat för att jag inte orkar göra massa meningslöst trädgårdsarbete efter en lång dag på jobbet. Bära bajsdoftande kottar eller ruttna äpplen går väl på ett ut. Dock föredrar jag mina små kottar. De tycker ju om att kramas.

Monday, August 01, 2005

Ikväll har jag kommit på varför jag numera inte vaknar av smärta om nätterna. Jag har inte stått i mål på ett helt år. Tills idag. Idag fick jag äntligen återta min plats i målet. Utan handskar eftersom jag var givmild och lånade ut två splirrans nya Uhlsport när jag skadades förra säsongen, och sen kom de aldrig tillbaka.
Träningen börjades med uppvärming i form av utrusningar och vänsterslängningar. Min sadistiska målistränare menade på sista bollen att ibland måste man kunna vända i luften. Jättebra. Ut med höger arm i vänster slängning. Landa sen med huvudet på nyckelbenet(?!?) tillsätt gärna en nypa krasande ljud. Nåväl, detta följdes raskt av träning på höjdbollar och slutligen med höger/vänsterslängningar. Efter det härliga regnväder som inledde träningen var gräset ganska plastvått och gjorde att man lätt gled iväg till stolpen vilket gjorde att det blev ju en förbannat lång sträcka tillbaka. Vår tränare förstod sedan att vi var ganska slut. Jodå. kläderna vägade ju en sisådär 20 kilo med, och jag hade dessutom ett par fleecevantar från Gekås på mig. Man skulle visst kunna mota bollar med dem. Något jag aldrig märkte av. Vi fick i alla fall ledigt från första rundan av idioten.
Roligaste övningen i mitt tyckte dök även upp idag. Friläge. Me love it. Hade dock ett nyförvärv som jag aldrig träffat förr. Hon var visst inte riktigt med på att jag inte stannar när jag har siktet inställt. Med andra ord blev det en frontalkrock. Hon hann akta ömtåliga delar. Jag såg bara bollen och låg sedan plötsligt på marken och förstod inte varför jag inte kunde andas och varför det inte bara var en boll i jag såg rulla bort. Men skam den som ger sig. Vi avslutade allt med vinnarspel. Två mål av samma lag eller två minuter aktivt spel på småplaner. Där tyckte visst en forward att mitt lår såg ut som gräsmattan. Hur man nu kan missta en grön gräsplan med en stor vit relativt gropig yta. Måste vara smått orakade ben. En fin stämpling blev resultatet. Nu sitter jag och tycker synd om mig själv, för trots allt har jag nog nästan mest ont i tån. Jag greppade den 1 mm tjocka borren i lördags och skred till verket att borra hål på min nagel. Det gick jättebra, lite väl fort kanske, för helt plötsligt satt borren fast i tån och det var inte bara samlat blod under nageln som sprutade. Jag gjorde det mest behäskade jag kunde: Släppte borrfan och skrek högt på mamma att jag satt fast. Hon fick komma och borra loss mig. Nu har jag en väldigt öm tå, en lös nagel där det givetvis inte kommit upp någon ny nagel under, samt ett fint infekterat borrhål i den.
Men man ska inte klaga, det är vänster hjärnhalva som snurrar. Det är vänster överarm som har ett blåsvart blåmärke. Det är vänster revben som enligt mig hotar att punktera vänster lunga. Det är vänster underarm som fått en oidentifierbar smärtande knöl på ovansidan. Det är vänster lår som har doggformade blåmärken, och slutligen är det vänster stortå som inte mår kalas. Höger sida mår däremot helt okej, och det är ju 50% av mig. Jag lever fortfarande efter mottot pappa började banka in i mig som blåslagen åttaåring med cykelhandskar istället för målvaktshandskar på grund av den snygga designen: Det ska göra ont att spela fotboll.
Aj fan?