Saturday, September 30, 2006

På gamla dagar har jag blivit senil, eller lever jag helt enkelt upp till påståendet att patienten har dåligt minne. Jag minns inte vad jag hade tänk använda som dagens bloggämne. Det var lysande klart när jag vaknade i morse, men självklart försvann det någonstans mellan Simpsons, frukost och regnväder.

Fick ett telefonsamtal igår som la ribban för mitt humör under kvällen. Tack och lov var det ett samtal som fick mig strålande glad och löjligt lycklig. Väldigt oväntat, men ack så trevligt. Ica behöll impulslyckan och lallade ner på rosa moln till stan. Att vara impulsiv kan vara förödande för ekonomin, särskilt när man heter Ica, är ganska frusen, otålig och glömsk. Det hela började med att jag stilla insåg att om man ska gå hem nattetid kan det vara ganska kallt, och var mina svarta höstjacka hade tagit vägen hade jag helt och hållet glömt. Därför knallade Ica in på Vero moda i jakt på ett par baggyjeans, och kom ut med en grön höstjacka. Nåväl, den var varm och fin, så det räknas väl okej. Träffade på Maja en sväng och fick se nya lägenheten och fick mig en och två överraskningar. Där fanns min svarta jacka som jag visst burit i somras ifall det skulle bli kallt när jag skulle hem. Även det stackars kidnappningsoffret Allan befann sig i lägenheten. Mycket underligt om jag får säga det själv. Maja hade goda argument, men vem vet? Allan kanske flyttade frivilligt efter att ha blivit överbelastad hela sin livstid. Vad vet jag? Hos Maja fanns även min cykel, som jag tyckte var smidigt om jag kunde få låna under helgen. Främst för att ta sig hem under nattetid. Det var så härligt att vara ute och cykla igen, tills jag fick ännu ett argument till varför jag befinner mig i Gökboet. När låset för femhundratrettonde gången inte ville låsa sig var Ica väldigt nära att helt enkelt bruka våld, kast låset in i en bil som var ful samt skrika högt. Tur att jag är en väldigt behärskad person som istället ringde Micke och skrek åt honom att komma ut och vakta min cykel. Sagt och gjort var Micke så snäll att han utan knussel lydde mig och jag sprang en snabbis in på Clas Ohlsson och köpte mig ett nytt lås innan jag helt behärskat la låset i närmaste soptunna och ställde nyckeln fint ovanpå.
Ibland blir jag mycket förvånad över var denna behärskade ådra kommer från.

Annars funderar jag på att bli solist till gamla rockballader som är 11 minuter långa och ha en Paul Frank-apa vid namn Sune som enda bakgrundsdansare och talangfull doakör. Dock blir det inte ofta manfall utan armfall, och då en apa bara har två av den varan lär det väl inte dröja länge innan man får ta in en vikarie som inte är hälften så duktig som Sune. Publiksiffrorna sjunker därmed drastiskt och min karriär som rockballadsimitatör tar slut. Alltså lika bra att aldrig inleda det.

Friday, September 29, 2006

Att man kan bli så lycklig av sin egen lägenhet. Sin egen säng, sin egen soffa, tv, dator. Sina egna vänner.

Jag är äntligen tillbaka uppe i Norrland. Det har inte snöat ännu, och solen var nästan uppe när jag steg upp. Det är inte illa. Mycket olämpliga sömnvanor jag kommit in i. Vakna vid sex är väl ändå onödigt? Men säkert hälsosamt eller något.
Lägenheten befann sig inte riktigt i samma skick som jag lämnade den. Vattnet i köket och badrummet var härlig brunt till en början. Jag tror med andra ord att jag ska tvätta en tom maskin innan jag lägger i mina kläder. Mina kaktusar påminner om några wannabes till den snögubbe jag gjorde i vintras som la sig ner med huvudet före. Jag hade fått kravbrev på hyran. Jag tror Egon och Per har avlidit av svält och Allan är uppenbarligen kidnappad. På detta har jag inga musikkanaler kvar. Är inte det varje människas rättighet? Grannen mellan mig och jamaicanerna har flyttat. Jag förstår honom, men nu är jag ensam här högst upp med desasa galningar.

Veckan som gått har varit relativt hektisk. Jag har inbjudit folk i min ädla kokkonst utan att någon avlidit. Det är ett framsteg. I tisdags var jag och lilla Daniel och tittade på fotboll. Öster- Helsingborg. Hjärtat bankar inte för något av de lagen, men Helsingborg kändes bättre och mer positiva och hade dessutom Henke, så därför ställde vi oss på bortaläktaren och hoppades på det bästa. Jotack. Vid matchstart stod vi plötsligt mitt i klacken. Jag hade fått en mastodontflagga att veva med och en famn konfetti att kasta upp när laget kom ut. Jag kan inte påstå att hjärtat bankade starkare för Helsingborg efter matchen, eller rättare sagt: hjärtat bankade ilsket över klackens extremt omogna beteende. Här står man mitt i en klunga killar från femton till femtio års ålder. Visst, de sjunger fina sånger om hur bra HIF är och sådant, men när de hotar domaren, säger könsord till motspelarna, hånar hemmaklacken, skriker obscena saker i megafon och stormar läktaren vid felaktigt domslut undrar jag verkligen vad som gått fel i den skånska uppfostran. Särskilt störde jag mig på en uppenbar brat med backslick, märkeströja och väldigt snyggt ansikte. Han såg ut som en charmör, men var först med att sträcka upp sitt långfinger i luften, svära och kuta ner till staketet för att se tuff och hotfull ut. Klipp dig och skaffa ett jobb. I andra halvlek tog vi lite avstånd och ställde oss ett par meter från klacken. Kändes bra moraliskt, men jäklar i havet vad man frös. Det var en väldigt skillnad att stå där, mot att stå med ett gäng hatiska pojkar som uppenbarligen svettades floder i sin ilska. Tack och lov vann HIF med 3-0. Jag står fortfarande fast vid mitt älskade änglarna som jag följt hela min livstid. Mitt hjärta är blåvitt. Det är väldigt praktiskt, eftersom mitt älskade lilla hultetlag även bär de färgerna.

"Fan vad jag är hungrig."
"Har du inte ätit?"
"Jo, men jag har fått så många bollar i magen."
Mina hungerkänslor har nog aldrig varit normala.

Saturday, September 23, 2006

Som den sanna boknörd jag är krävde jag genast att få låna dator med tillgång till bloguppdatering för att dokumentera denna upplevelse. Jag känner mig nästan lite kändisaktig. Det första jag inledde bokmässan med var att gnälla lite över att jag missat Lotten som jag skulle öla med. Jag hinner nästan avsluta meningen innan jag springer rätt in i henne. Ingen öl denna gång, men trevligt ändå. Därefter levde Ica i sin drömvärld. Böcker överallt, och mycket pengar gick åt, men så underbart.

Bäst av allt: Jag har pratat fotboll, ätstörningar och framtid med Tina Nordlund, och fått en bok singerad av henne med orden av kärlek och att jag är härlig. Svävande på moln och kändiskåthet placerade jag mig längst fram i kön för att språka med min litterära idol Liza Marklund. I vanlig ordning och väldigt moget stod jag som en svettig tonåring och berättade hur jag beundrade henne och ville ta över hennes jobb när hon beslutat sig att träda i pension. Jag fick ett trevligt samtal, och två böcker singerade om att jag önskades lycka till att gå i hennes fotspår samt lite feministisk propaganda. Emily lyckades fånga ögonblicket med sin mobbekamera där jag står som en hysterisk groupie med beundrande blick.

Tunga påsar och lycklig känsla i magen klev jag ut från mässan.

Nu har jag fått två tillsägningar av Peter att inte leka när middagen är serverad, så nu bör jag med andra ord avsluta mitt hysteriskt lyckliga blogginlägg och sätta mig till bords med underbara människor och kräftor.

"Ica!! MAT!!" KOM NU!"

"Förlåt! Jag kommer!!"

Sunday, September 17, 2006

Jag är ganska trött. Jag är rätt grinig. Jag är hyfsat öm. Men mest av allt är jag ledsen.

Hur kan jag egentligen? Gårdagen var så bra. Sex brudar i en liten bil som inte ens är gjorde för tre personer i baksätet inlädde kalaskvällen. Jag satt med mini-Meghan i knät hela vägen. Vi drack, hade väldigt trevligt, betedde oss allmänt snuskigt och gav oss ut. Vi skulle ju prompt in till stan innan kl elva. Det lyckades vi med. Men Sanna, Katta, Annii, Tanja, Sandra, Dana och Josse försvann och jag och Meg fastnade ute. Mycket samtal, och min engelska är ju så lysande när jag är en smula packad. Vilket jag var. Vi kom dock fram till att vi funnit varsin vän för livet, och det är alltid trevligt. Efter vad som blev ett par timmar ute begav vi oss till slut in, och dansade järnet. Dumbrudarna drog med oss till schlager-baren hela tiden, vilket inte är riktigt snällt mot tre amerikanskor och en Ica med schlagerkänsliga öron. Samtalade en stund med ett gäng muslimska killar från Kosovo, som hette roliga saker och jobbade i Tingsryd av alla ställen. Hittade Dana på en högtalare, flörtade med DJ:n på technogolvet och blev meddragen på någon underlig dans med Meghan på hiphopgolvet. Efter blev det besök på donkan såklart och Snus o Meg tävlade nog om hur många cheeseburgare man kan klämma. Annars kan man med nästan starta värsta slagsmålet mellan två killar genom att låtsas dra ett kreditkort genom den ena killens myntinkast och när han väder sig om peka försynt på en annan kille. Taxi tog oss slutligen hem vid väldigt tidig timme. Dana låg redan och sov på golvet. Sanna strippade, någon fes och jag fick inte en blund i ögonen eftersom Meg envisades med att slå mig i huvudet alternativt putta mig ur sängen hela natten.
Lika full bil på vägen hem med en smula bakfulla människor inpackade.

Vart och röstat efter det. Knallat en sväng med vovven och började grina då hon högg en mus som hon sen släppte ut när jag vrålade i högsna sky åt henne att släppa. Musstackaren var helt dreglig och jag kunde inte avgöra om den var skadad eller bara stel av chocken. Dumma dumma hund.

Jag ser nu inte fram mot att åka upp till stan igen. Jag vill inte vara här. Jag vill vara ifred och vara ledsen!!!

Friday, September 15, 2006

Jag försöker mynta ett nytt motto. Typ: Livet är som en bergochdalbana. Det går upp och ner, och man får vara förbannat glad sålänge inte tågfan spårar ut.
Jag är sällan arg. Eller, nu ljög jag, jag kan vara arg, men jag är sällan arg utåt. Det var längesedan jag skrek på mågon människa, men i torsdags var det vrål så människorna flydde huset. Hade blickar kunnat döda hade min trevliga kontaktman inte bara vart ett minne blott. Hon hade även varit strypt, uppeldad och förkolnad med lite blyg rök stigandes från kroppen, eller det som var kvar av den. Tur att blickar inte kan döda. Det passar inte riktigt mig.
På det hela redde vi sedan ut det, och resterande tid av dagen var alla löjligt snälla mot Ica. Som om jag skrämt vettet ur samlingen. Det var i och för sig ganska roande. Den dagen var bergbanan i en riktig dipp.

Morgonen innan kom lilla Eva upp för trappan vid sex på morgonen. Ett paket adresserat till mig hade dimpt in. Jag fick mitt livs första gottogram. En liten chokladask och ett kort där det stod "Hallå där ditt blåbär". Det värmde och bergbanan for upp igen.

Måndagen tilldelades jag ett utegångsförbud med anledningen att jag var sjuk. Pyttsan, jag var bara lite snuvig. Och folk som känner mig vet att jag ofta är en smula snorig. Det påverkar inte min energi när febern väl trätt ut ur kroppen. Jag fick med andra ord inte gå ner och visa vår fina svenska smålänska stad för de två amerikanskorna. Med tanke på att i min för tillfället mycket understimulerande värld förstörde det halva dagen. Ungefär som det skulle göra för femåriga Stina som inte får gå till dagis. Bergbanedip.

Dessa två utrikiska brudar gasade på bergvagnen. Efter att jag enkelt förkunnat att jag inte inte kunde besöka dem fick jag följa två förvirrade individers vägletande för att istället besöka mig. En timme senare kom de svettiga knallandes uppför gatan. Den vägen tar i vanliga fall 10 minuter att gå. Skitsnack och skämt om att kasta äpplen på förbipasserande barn på cyklar för så gör vi i Sverige kan förgylla hela dagen. Och att ********gatan street lätt blir dubbelbetydelse när man frågar om vägen. För att inte tala om boopboop och älglekar är hysteriska. Det roligaste de dessutom hört var att vi har en kondomsort som heter Namman.
"What!??! Numb nuts!!!???"

Jag har fått sedvanliga stora såren under snoken på grund av intensiv snytning. Dagens dip.

Öl med killarna under gårdagskvällarna uppåt. "Patienten har mycket smal musiksmak. Av samtliga band patienten nämnde kände jag endast igen Smashing Pumpkins." eller varför inte "Patienten verkar stressad när han kommer. Patienten ger ett svettigt intryck".

När kommer urspårningen?

Saturday, September 09, 2006

Hopptorn, skällande hundar, nystekt sill, billiga gardinstänger, överviktiga brandmän samt sisådär 70 000 barn med tillhörande föräldrar och barnvagnar och pensionärer med tillhörande rullatorer och långsam gång. Detta är en fin sammanfattning av vad jag och vovven samt halta mamma försökt ta oss förbi under förmiddagen. Hunden var skvatt galen, mamma blev nervös för hunden stirrade och själv vankade jag runt i mina feberångor och försökte undvika att snora på mina medmänniskor. Vilken underbar stämning, eller något. Vi stannade till vid glasögoninsamlingen och de enda par glasögon jag ägt, förutom de som förra hunden faktiskt åt upp, försvann snabbt ur min ägo. Nästa stopp var sm-mästaren i skydd, och jag pratar inte om ett kondomföretag utan om en mycket duktig schäferhund som sprang och bet i stora stygga skurken med välvadderad arm. Därefter invaderades planen av agillityhinder och min lilla hund blev som galen när hon upptäckte att det var visst inte hon som skulle springa genom tunnlar, gå slalom, härja på gungbrädan, hoppa över hinder samt dra ner en massa applåder. Därför genomförde hon en djävulsk hämd genom att yla på varenda hund som faktiskt var anmäld så de blev alldeles ur gängorna och hoppade över tunneln istället gå i den och körde störtlopp förbi slalomstängerna. Väligt men bestämd blev vi barskt tillsagda att avlägsna oss från platsen, vilket vi gjorde med ett gäng hanhundars uppgivna yl efter oss i hälarna. Efter hemkomsten har det legat ett stycke avdäckad hund i min säng som inte ens reagerar om man säger "Mördare i huset" snabbt fyra gånger.

I huset befinner sig med andra ord just nu en däckad hund som förbereder sig för att orka gå på kvällspromenad, samt en nästan lika däckad dotter som samlar sig för att orka partaja ikväll. Utomhus knallar mamsen runt i en tio år gammal t-shirt, gummistövlar samt en min som anntyder att hon glömt allt om däckade varelser inne i huset utan låtsas sig vara helt fri.

Friday, September 08, 2006

Åh vad jag saknar mina vänner. Och åh vad det värmer i psykpatientens hjärta när små sms, telefonsamtal, mail och liknande blippar in bara som en påminnelse att man finns i andras tankar. Dock är mina helger i kommande framtid relativt uppbokade. I morgon är planen att jag ska befinna mig på kareokefest hos amerikanskorna och sedan ut och härja på byn eftersom det faktiskt är Hultet-dagarna i dagarna tre (Idag är dag ett). Nästa helg ska man hålla sig hemma eftersom det är val och jag måste verkligen förhöra mig själv samt förbereda mig mentalt så jag inte röstar fel av misstag som sist det var valdag. Helgen därefter tar jag mig boknördsvän Empo i hampan och beger oss till Göteborg och bokmässan. Jag har lägtat efter att få komma dit i flera år. Självklart ska annapanna besökas. Sedan är september nästan slut och jag beger mig ÄNTLIGEN till Eskilstuna för 25-årsfest (om jag är bjuden) samt personalfest och lite allmän ölan. Hm, oktober sen ja. Visst ja, första helgen i Helsingborg med fotbollsbrudarna. Andra helgen ska hunden vaktas. Tredje helgen kommer Annapanna på besök oavsett var jag befinner mig (inom landets gränser). Sista helgen befinner sig PINK på hovet i Stockholm. Även här drar jag med Empo och övriga som vill joina. Puh. Jag är en busy woman.

Eller... kan man räknas som woman egentligen? Jag har åter denna vecka med diverse åldersgränser betraktats som under 20, under 18 samt under 16. Skandal!

Efter allt det här obehagliga som heter TS har jag känt sjukdomskänningar varje kväll. De har ständigt gått över till nästa morgon. Men inte denna helgen. Nu sitter jag och snorar och viskar med svullen hals, febertungt huvud, ömma leder och ger mig fan på att jag ändå ska ut och partaja imorgon.

Veckan har ramlat på. Har fått de uppmuntrande orden att jag inte ens är halvfärdig. Då åkte Icas mungipor ner i knävecken. Min sambo flyttade dessutom ut idag så nu bor jag själv igen. Jag har blivit utmobbad på volleybollen, psykfallsförklarad över att jag vill kasta salt över axeln på folk som spiller ut de vita små kornen, skaffat en insikt att jag har hökögon som inte alltid är till nytta samt att man ibland blir livrädd när det står någon med ficklampa femtio centimeter från din säng när du sover.
På detta har jag idag varit nära att få dunderplumpen tre gånger, under ett och samma parti, men det vägs upp att jag samtliga dagar utklassat alla i Chicago.

Jag har dessutom igen besökt psykosören, och denna gång blev det en RADIKAL förändring. Hej kom och hjälp mig imån när jag ska fixa detta helt själv.

För att vara väldigt insatt i alltför många sjukdomar och fått klart för sig att man inte ska intaga mjölkprodukter då man har halsont har jag idag känt mig mycket missförstådd då jag tvingats intaga mjölk, oboy, glass samt yoggi. Gruff.

Jag har dessutom insett att man kan basera kom-ihåg-listor enbart på bokstaven S, samt att Försäkringskassan är ungefär lika effektiva som en enbent gubbe i en rövsparkartävling.

Sunday, September 03, 2006

Svampar i all ära. Kantareller i mer ära. Synd att man är så dålig på svampuschlingarna att man inte har en aning om knappt ens hur en kantarell ser ut. Jag plockade korgen full med gula svampar medan hunden gjorde sitt bästa för att trampa ner åtminstone 30% av fångsten. Hon lyckades förvånandsvärt bra. Men nåväl, hem med samtliga gula svampar och i stekpannan med dem. Vaknade i morse och fick ingen magvärk/huvudvärk/galopperande pest/kolera eller liknande. Alltså måste svamparna varit väldigt ätliga. Bra taktik. Jag tror jag ska köra med den fler gånger. Näst gång står vita svampar på tur.

Stackars hunden ramlade ur sängen inatt. Jag vet inte anledningen till fallet men jag hade säkert något ben med i spelet. Lätt att hålla sig stilla när man i drömmen befinner sig i Bart Simpsons kropp och kan göra alla möjliga bus. Klockan 02.19 ringde dessutom telefonen från en underbar liten klasskompis hemma i Tuna som troligtvis var ute och nollade för fulla muggar. Även om det inte heter nollning längre så skriver jag det. Jag blev måttligt road dels av att vakna, och dels av att jag inte var med. Som den känsliga och ödmjuka människa jag är tryckte jag helt sonika bort samtalet, grymtade högt och somnade om. Allt till hundens stora förtret som stod i ansiktet på mig med en gris/giraff/ko i munnen och ville busa. Nu ligger hon trött i min säng och blänger på mig med argsinta ögon eftersom mammas tangentbord verkligen skär i hennes ljuvliga små våffelöron och hon helst av allt vill sova och förtränga att jag inte lämnar henne en sekund i fred under helgerna samt det faktum att hon egentligen är kissnödig och borde gå ut trots att regnet vräker ner. (Det var en väldigt imponerande lång mening om jag får säga det själv.)

Varje år blir jag lika avundsjuk. Oftast två gånger. De gånger då det är svensk uttagning av junior eurovision song contest och det stora finalen. De är två äpplen höga och kan sjunga som små gudar/gudinnor och på det hela har de skrivit text och musik själva. Jag är fem äpplen hög och nio bred, kan inte sjunga, skriver som max blogg två gånger i veckan, kan med stor koncentration max nynna mig igenom blinka lilla stjärna utan att tappa takten.
Livet är orättvist.