Monday, November 30, 2009

Ja, det undrar jag med

Tänk, precis det har jag också funderat på väldigt länge. Och folk omkring mig verkar också förstå att jag tvivlar på detta faktum. (Bilden har jag snott av MSN Nöje)

Thursday, November 26, 2009

Vem smyger på oss?

När jag har feber och ligger i soffan och har tråkigt händer det mycket saker i min hjärna, även om det är svårt att tro. För ett par dagar sedan dök den där påsen från Posten upp. Ni vet: den där påsen där man ska knöla ner alla sina julkort och stoppa i den röda brevlådan som snart kommer finnas lite här och där i gathörnen.

På denna påse är det en massa tecknade figurer och jag kände lite att jag var som huvudrollsinnehavaren i "A beautiful mind" och började då se mönster i denna påse. Först dök Zoni upp, raskt följd av Jonas. Därefter kom Katarinas snälla leende fram och slutligen såg jag mig själv under en av mina bad hair days då det blir två tofsar och huvudbonad på jobbet. Vem i hela friden har egentligen smugit in i vår studio på Radio Sörmland och ritat av samtliga personer i Morronskiftet?

Måste kontakta Postens illustratör

Monday, November 23, 2009

Katastrofmatch och möjligtvis lite tjabb (Uppdaterad)

(En parentes som får inleda denna gång är att allt jag skrev i förra inlägget tar jag tillbaka. Jag står inte alls på kanten och nosar, utan steg ut i luften.)

Under några tillfällen varje vecka tar jag paus från mitt aktiva navelpillande i soffan och drar iväg för att träna volleyboll. Detta innebär att de flesta helgerna nu på hösten inkluderar en match antingen under lördagen eller söndagen. Så var även fallet denna helg.

Under fredagen satt jag på jobbet och kände hur halsen svullnade igen och huvudet började bli överviktigt. Detta är inget ovanligt vad gäller mig utan händer titt som tätt och följs ofta av feber, ledvärk, snorfylld näsa och lite andningstrubbel i lite mild version. Tack och lov har jag då min lilla extrafamilj ute på landet som tog hem mig på lunch och bäddade ner mig i soffan med de två gigantiska hundarna. Gick strålande. Degan låg på min arm och flåsade i min armhåla med hela kroppen tätt intill min. J-Lo blev väl aningens svartsjuk och la sig helt sonika över halva mig och halva Degan. I en och samma tvåsitssoffa.

Då jag av olika skäl var en smula mentalt uppriven hade jag propsat alla kompisarna på att efter matchen på lördagen skulle det partajas som aldrig förr. Det var något jag raskt fick inse inte skulle kunna ske och istället cyklade jag hem till Fjant redan på fredagskvällen innan febern steg mig åt huvudet och spelade Nintendo, drack öl och kollade volleyfilmer som uppladdning.

Lördag och matchdag påbörjades med en varma koppen då jag inte kunde prata på grund av svullen hals. Då Fjant dessutom fick lite problem med hur man egentligen öppnar tanklocket på sin bil (som hon snart haft i ett år) blev vi sena och dessutom sinkade tåget oss ytterligare och Fjant var övertygad om att allt skulle gå fel. Man kan väl säga att hon hade en smula rätt i det uttalandet.

Vi anlände dock till Dalarö utan några större problem, och började värma upp inför matchen. Uppvärmningen var en tyst tillställning med folk som stod på hälar istället för tår. Undertecknad satte EN smash på uppvärmningen och TVÅ servar. Av samtliga som minst var 10 försök på båda. Själv hävdar jag bestämt att jag kan skylla vår bedrövliga insats på feber, men vad ska alla andra skylla på? Dalarö är utan att låta skrytig ett lag som vi ska slå ganska lätt. Första set inleddes med ledning för deras del. Tack och lov gjorde de fler misstag än vi och vi kunde ta hem setet trots bedrövligt spel. Dock med en tillsägning åt Fjant för att hon uppfattades lite skrikig av domaren.

Syns det inte hur extremt peppade vi är?

Andra set blev en ny del till historieboken: vi inledde åter för jäkla illa och de tog ledningen. I volleyboll finns det linjer på golvet för att man ska se hur stor planen. Längst ute i varje nätkant sticker även en pinne upp för att man inte ska kunna tjuva över bollen utan att den passerar nät (utanför planen med andra ord). Bollen får inte heller slå i denna pinne, då bollen då ses som död och poängen tilldeles de som inte slog någon boll i pinnen. You get it?

Ser ni pinnen ute i vänstra hörnet? Den röd-vita? Bollen måste gå innanför den, och inte röra!

Sagt och gjort hade våra motståndare ett anfall. Ica ställer sig beredd på andra sidan då det inte är särskilt svårt att lista ut var bollen ska hamna om den dimper rätt. Dock åker bollen med en klockren smäll in i nätpinnen, ändrar riktning och ställer mig totalt. Jag gör ett halvhjärtat försök att slänga ut armarna och slå upp den. Anledningen till att det enbart var halvhjärtat var ju att bollen nu var vunnen för vår del eftersom den smällde i pinnen. Andredomaren (som står i princip lika långt från nätet och dess pinne som jag (dvs. cirka 30 centimeter)) dömer bollen till våra motståndare! Ilsket klampar Ica fram och frågar vad i helskotta han sysslar med då bollen ju helt uppenbarligen slog i pinnen.
- Jag såg inte det.
- Skojar du?! (Nej, det lät inte heller som att jag då hade tyckt att det var ett kul skämt)
- Nej, jag såg inte.
- Du är domare, och om du inte ska ha koll på bollen vad ska du då ha koll på??! (här börjar förstedomaren på andra sidan planen tycka att jag låter lite aggressiv och ropar till lite.)
- Alltså, det är jag som dömer.
- Ja, och fel dessutom!
(Så här fortsätter det några onödiga meningar till.)
Vår trevliga lagkapten som faktiskt är den som får kommunicera med domaren under pågående match klev fram och ifrågasatte också beslutet medan Ica visst slängde ut med armarna lite.
- Jahapp! Då blir det varningar nu!
Vår kapten och jag bara kollade på varandra. Vaddå varningar? I volleyboll får INGEN kort. NÅGONSIN! (I princip i alla fall.)

Nu hivar förstedomaren upp ett gult kort och höttar mot oss.
- Nummer sju och nummer nio! Gult kort!
Nummer nio har vår kapten och hon var inte förtjänt att få något kort. Dessutom har ingen av våra spelare en tröja med nummer sju på. Det är en storlek small och ligger därför kvar i väskan.
- Vilken nummer sju?
- Nummer nio och nummer sju!(I denna sekund tackar även vår otroligt mogna andrecoach ja till ett eget gult kort)
- Vilken jäkla nummer sju?
-GULT KORT PÅ NUMMER SJU!
- VI HAR INGEN NUMMER SJU I DET HÄR LAGET!
- Ica. Tyst! (Invik från Fjant)
- Nummer sju varnad!!
- Men var ser du nummer sju!
- Vad har du för nummer då?
- ETT!!!
Jahapp. Givetvis tilldelades ju det där gula kortet inte alls nummer sju, utan vår trevliga domare hade bara lite svårt att se skillnad på en etta och en sjua (skulle jag spela i något annat nummer än ett? No way!).

Matchen fortsatte och mina medspelare bad mig och kaptenen att snällt hålla tyst så vi inte skulle bli hänvisade till omklädningsrummet innan matchen var slut. Ica råkade skrika när motståndarna klättrade i nätet en gång, men vände raskt ryggen mot domaren och knep ihop käften. Bättre sent än aldrig. Tack och lov lyckades vi plocka hem matchen med 3-0 i set. Verkligen en match där det känns värt att ha tjatat sig till ett gult kort (eller inte). Okej om det hänt förra helgen då vi krigade för varje boll och tillslut vann med 3-2, men nu!?

När jag kom till jobbet imorse tyckte kollegan att det var vansinnigt roligt att jag blivit varnad och jag fick skåda det gula kortet både en och två gånger innan han slutligen hivade upp det röda kortet vilket i radiovärlden betydde att jag blev hänvisad till studio 2 och den finska redaktionen. Inte uppskattat alls.

Japp, det här var vad man fick stå ut med på jobbet idag.

Glömde jag förresten säga att vi med denna vinsten gick upp i serieledning och vår domare dömt i typ 25 år och så högt som elitserien? Han har aldrig tidigare delat ut ett gult kort. I rule!

Uppdatering
Hahaha! Via vår coach får jag nu höra att beslutet blev ändrat: Endast tillrättavisning till nummer 9 och andrecoach. Gult kort endast till nummer 1. Ett gult kort på massa år och det fick jag. Nästan så man blir lite rörd.

Tuesday, November 17, 2009

Vi är alltid seriösa på mitt jobb, för jag har ett (uppdaterad)

Jag jobbar på ett mycket seriöst jobb. Mina kollegor är mycket seriösa kollegor. Min attityd och mitt sätt att vara är också väldigt seriöst. Med andra ord är allting väldigt allvarligt på mitt jobb. Eller inte alls. Jag har nog aldrig funnit mig själv särskilt seriös på mina arbetsplatser: när jag körde truck på IKEA körde jag chickenrace i källaren, på skolan hittar jag på hyss med eleverna och är uppe på taket och klättrar, på Posten skjuter jag gummisnoddar och gömmer post, på bibblo kör jag rally med bokvagnarna och på dagis målar jag konstverk på väggarna. På samtliga jobb har jag oftast hittat åtminstone EN partner in crime att ha roligt med. Här har jag tre programledarkollegor. Samtliga lika seriösa som jag.

Här dansar vi i studion, härmar duvor, äter chokladkex, mobbar varandra å det grövsta och gör oss lustiga över allt. Nu har jag dessutom lyckats göra någon inställning på min dator som gjorde att verktygsfältet försvann och Jonas tvingar mig ständigt att göra volleybollblockar då han vet att mina triceps lider av otrolig träningsvärk. Jag älskar det verkligen. Nu skulle vi försöka oss på att vara seriösa och ta kort till bloggen och till vår facebookgrupp. Man kan ju räkna ut med både lillfingrar och lilltår att det krävdes både ett och tio försök.


Gissa vem av kollegorna som säger att h*n har kossaögon.

Behöver ens en sådan här bild någon kommentar?

Japp!

Uppdatering
Som den radiopratare jag numera är lusläser jag även alla nättidningar flera gånger varje dag. (Jag vill med detta bara påpeka att jag redan i onsdags tog upp att Laholms kommun köpt in olika "tänkarhattar" i olika färger för nätta 18 000 dineros, och senare under veckan dök det upp på fler och fler ställen. Senast i Parlamentet i söndags. Ica=väldigt nöjd över sin nyhetsnäsa).
Nu snubblade jag för ungefär tredje gången idag in på Aftonbladet och hittade den här artikeln där reportrarna gjort ett dyk ner i vår kära lilla stadsdel Nyfors här i stan. Där är arbetslösheten i Eskilstuna, Sveriges arbetslöshetstätaste stad, högst. Var femte invånare där går arbetslös. Jag kan inte påstå att jag tror att siffran är mycket lägre i min lilla förort. I artikeln får man läsa om tre ungdomar (jepp, man är fortfarande ungdom när man är 26 bast. När man är 28 sägs man däremot vara tant. 27 är väl med andra ord normal vuxenålder.) som samtliga går hemma i väntan på jobb. De får nej på nej på nej och börjar misströsta. En av tjejerna delar lägenhet med sin kusin för att få råd med hyran av den lilla ettan de bor i. Dock hade de lätt fått en tvåa för samma pris där jag bor, 15 minuters promenad bort, men det är inte det saken handlar om.
Deras situation är rent ut sagt överjävlig och jag tackar min lyckliga stjärna om och om igen att jag faktiskt hankat mig fram med olika ströjobb sedan plugget tog slut, och tillber nu den ännu lyckligare stjärnan som vakade över mig då jag fick mitt underbara radiojobb. För jag vill aldrig någonsin hamna i deras situation. Jag har vart och nosat på den, men tack och lov kunnat backa undan. Det är inte bara grejen att gå arbetslös och då inte få någon lön och på så sätt dessutom vara fattig, utan det är snarare allt det värde du verkligen tappar i hela samhället. Personligen tror jag att få saker är så knäckande för ens självkänsla som att gå arbetslös en längre tid. Att få nej på nej på nej och på nej om och om igen och ändå fortsätta att söka och söka jobb är nedbrytande för den starkaste av individer. Efter tusentals nej vill man inte försöka längre, för man har fått skrivet på näsan, i pannan, på hakan och alla andra delar att man inte duger, man får aldrig vara bra på något, och det är inte värt att försöka. Det mest ironiska är också att får man aldrig något jobb har man inte heller någon rätt att stämpla, eftersom det baseras på hur mycket du tidigare jobbat, och du måste dessutom betala en avgift för att få vara med, något som kan vara mycket svårt om man inte har någon inkomst. Istället får du aktivitetsstöd och förväntas klara dig på runt 5000 kronor varje månad. Det klarar man sig inte särskilt långt på.
Varför är det just Eskilstuna som drabbats så hårt? Kan man i samma andetag fråga sig om varför Eskilstuna är en av Sveriges mest kriminella städer? Hm, är det bara jag som ser ett samband? Personligen skulle jag gärna rånat en bank när jag hade 33:- kvar på kontot en gång i tiden (och då var jag ändå både snål och dum), så egentligen ska jag väl inte klandra dem som klubbar ner varandra på stan för att vinna sig en mobil. Det gör jag dock ändå eftersom jag inte förespråkar fysiskt våld, men ändå. Den här diskussionen kan fortgå för evigt känns det som, men hur ska den egentligen lösas? Tja, jag kan känna att när det är sådana här dåliga tider och folk får sparken på löpande band och det samtidigt går äldre människor på sina jobb som är bittra, glädjelösa och trötta att erbjud dem för guds skull att pensionera sig lite tidigare. Låt de som vill arbeta få arbeta. Det är fruktansvärt knäckande att se Berit 63 gå och muttra och slöa på ett jobb som man själv skulle ge sin högra hand för. Hur skulle det vara att börja gå lärling igen? Då skulle så många fler få chansen att se om de fungerar på ett jobb och arbetsgivarna skulle våga så mycket mer. Bara göra någonting för att få ut unga människor i arbetslivet. Bara göra ett avbrott i mönstret av att gå hemma. Då får man känna att man kan något. Man kan skriva något på sitt cv. Man fyller dagarna med något meningsfullt och får en anledning att stiga upp på morgonen. Man gör nytta och hjälper till med något. Man får ett värde och känner att man passar in i samhället. Skulle det kanske skulle kunna finnas något meningsfullt i det, eller känns det logiskt att en 22-åring går hemma och inte har något att göra men förtvivlat gärna vill det, medan 91-åriga Agda ligger i sin egen skit på hemmet för att personalen där går på knäna och inte hinner låta henne gå på toaletten?
Nej, det är mycket bättre att bränna tiotusentals kronor på tänkarhattar som uppenbarligen inte fungerar, och låta de feta gubbarna ha fallskärmar som skulle räcka åt en smärre by utan att någon skulle slå sig i fallet. Om jag är bitter? Nej, inte ett dugg, bara en smula förbannad. Som vanligt.

Sunday, November 08, 2009

Helgen i bilder och ord

En bild säger mer än tusen ord. Är det verkligen så? Möjligen. I alla fall blir det nog något som får komplettera dagens inlägg, som ska beskriva veckoslutets strapatser.

För ett par veckor sedan befann jag mig på en fest med lite löst folk jag aldrig träffat förr. En av dessa nya berättade att hon var tatuerarlärling, och givetvis blev jag eld och lågor och ville att hon skulle tatuera mig på studs. Det var kanske inte det smartaste förslaget från min sida, men det förstod även hon och gav mig istället sitt nummer så jag skulle kunna ringa och beställa tid när jag lugnat ner mig ett par spass. Sagt och gjort ringde jag upp henne när jag satt på bussen till Göteborg förra helgen, och fick en tid redan om en vecka, vilket alltså blev i förrgår för den snabbe läsaren.

Under den här festen hade jag som vanligt bossat runt gällande både musik och lekar precis som vanligt, och dessutom hävdat att tatueringar inte gör så himla ont. Det var något jag helt klart fick äta upp när jag i fredags högg en kompis i handen och åkte till förorten för att livstidsmärkas. Både kompisen och fröken tatuerare skrattade ondskefulla skratt redan från början och diskuterade om tatueringsfröken inte skulle ta och ringa sin läromästare för att kolla om nålen inte var för djup, men beslöt sig att strunta i det. Något så banalt som nåldjup känns ju inte alls viktigt när man sitter på en brits och svettas. När sedan meningar som "Det är jättesvårt att göra det här rakt", "Undra om jag stavar rätt nu", "Nu ska jag testa nåt för första gången" och "Hoppsan!!" dyker upp när man sitter där och känner nålen sticka i huden känns det inte så stabilt och tryggt. Dock var det bara att bita ihop, låtsas som att det regnade och slänga lite ilskna blickar på dem båda vid de värsta häxskratten.

Efter dryga två timmar var hela kalaset klart och resultatet mycket tjusigt i mitt tycke. Senare på kvällen dök följande meddelande upp på Facebook: " Du var stenhård idag Ica!! Lyckades inte knäcka dig... =) Jobbet var x-tra kul med två supertjejer i studion. Kram!" och strax senare "Du var tuff idag Ica!". Det första var från Fröken tatuerare och det andra från den sadistiskt skrattande kompisen. Himla tur att jag inte la mig i fosterställning, grät och sög på tummen när det gjorde lite ont då och jag trodde felstavningar skedde (Tänk en språkpolis med en felstavad tatuering!). Min värdighet är fortfarande intakt!


Det är inte alltid man får sitta bekvämt



Läser man allt blir det "What goes around comes around"

Lördag innebar denna helg volleybollmatch mot serieledarna. Hela spektaklet kändes mycket osäkert då vår bästa blockare var borta och halva laget valt att föda barn samtidigt. Vi kände oss med andra ord lite nederlagstippade. Dock fanns det ingen som helst vits med det. Fjant satte de snyggaste smasharna efter de fulaste hoppen, Ica fick en boll klockrent i fejsan men missade bara en serv, alla krockade en eller tre gånger och någon andredomare fanns inte på plats. Vi vann hela skiten med 3-0 i set och hade plötsligt tid att både duscha och göra en spellista i Spotify innan festligheterna i min lägenhet skulle dra igång.

Snyggt på tå allihop



Fyrmannaparty ska inte underskattas och med singstar och youtube blir allt möjligt. Vi sjöng grannarna vansinniga och beslutade oss alldeles för sent för att gå ut vilket för egen del resulterade i "Hej stan!", "Hej då stan!".

Lina kan konsten att leva sig in i singstar




Då AIK tog hem det allsvenska guldet förra veckan förlorade Ica i samma veva ett vad mot den ondskefulla kollegan och fick i straff att baka en kaka åt honom. När jag bad lyssnarna om hjälp hur man kan baka en svart-gul kaka ringde en herre in som antagligen var lika bitter som jag:
- En AIK-tårta kan ju inte vara så svårt. Det är bara att göra en vidbränd sockerkaka och lägga banan på.

Förslaget var frestande, men jag ska numera försöka att inte vara så förbenat dålig förlorare utan istället göra det med värdighet och glädjas med andra (Yeah right). Därför har jag idag spenderat x antal minuter på att göra en förbaskad AIK-kaka. Det var lättare sagt än gjort vill jag lova. Plus att jag aldrig mer kommer köpa gula godisfiskar i tron om att de är gula. De är mer vita än gula och höll inte alls nyansen för vad som kunde räknas AIK. Det var dock det bästa jag hade att tillgå, och jag måste ändå säga att AIK har en förbannat jobbig logga. Varför ha en sol med solstrålar i vänster hörn? Och vem orkar egentligen skriva 1891 i höger hörn? Där brast mitt tålamod och resultatet fick bli som det blev. Vinner inte änglarna nästa år ska jag skicka sur vispgrädde med posten!

Nåja, jag försökte i alla fall

Monday, November 02, 2009

Inte riktigt min dag

Det är bara att inse. 2009 är inte mitt fotbollsår helt enkelt. Först kickar det svenska landslaget sig själva i arslet och ut ur striden om en VM-plats. Sedan blir undertecknad uppringd av styrelseordföranden till en lokal fotbollsklubb som "hört talas om" mig, och vill att jag ska komma och lira i målet för dem. Det var bara att inse med en aileninvarderad axel och en krokig rygg att det nog inte var så mycket att göra åt. Och nu det här.

- Du kommer ju att ångra dig i alla år om du inte går.
Det säger min kollega åt mig när han får reda på att jag ska spendera helgen i Göteborg, är fanatiskt göteborgsfan och då dessutom matchernas match ska spelas vilken skulle avgöra vilket lag som skulle ta hem det allsvenska guldet. Det var någon som Ica inte alls tänkte på när hon bokade hemresa med buss från Göteborg klockan 13:55 när matchen började klockan 15:00.
- Tänk om änglarna tar guld och du sitter på bussen när det inträffar, och med vissheten att du ju var där bara nån timme tidigare.
Jo, självklart innebar detta många kval, men då biljettpriserna stigit till över 1000-lappen, jag inte kunde få pengarna tillbaka på bussbiljetten och inga senare resor fanns att tillgå bestämde jag mig ändå för att det så skulle få ske: jag skulle sitta på bussen hem från Göteborg medan Giganternas kamp skedde. Trodde jag.

Jag har en vän. Denna vän är tidsoptimist. I hennes huvud tar en promenad från Hisingen in till stationen tio minuter. För att vara på den säkra sidan bestämde vi att gå 20 minuter innan då jag inte har lika långa steg som hon och dessutom rullade en väska efter mig. Att vi sedan satt och åt frukost i godan ro när min buss skulle gå om en kvart förtäljer inte historien, då jag helt enkelt läst fel på biljetten och inser när vi kommer ut att vi nästan har en halvtimme på oss. Efter 15 minuter funderar vi på att ta spårvagnen, men den kräver fem minuters väntetid, och dessutom varnar för att då det är lite kaos inne i stan kan förseningar förekomma, och vi anser att på den tiden är oddsen större att vi hinner promenera dit i tid, och jag frågar då lite oroligt när vi kommer till den där blåsiga bron som förenar Hisingen med övriga Göteborg.
- Jo, men det är bara rakt fram här så långt du ser och sen typ borta till höger.
So far NO good. När vi efter ytterligare 5-10 minuter senare når foten av bron kör den där sabla spårvagnen om oss i godan ro och fin hastighet. Och helt i tid.

Längst uppe på bron får man syn på bussterminalen. Då är min mobilklocka tid för avgång, men den går liiiiite för fort. Hade man fått hoppa av bron i höjd med terminalen hade det här säkert slutat lyckligt (Eller, nej, det hade det nog inte alls då ett hopp där hade inneburit en fallhöjd på några nätta meter). Dock var man tvungen att promenera klart hela brofan innan man fick vända och gå tillbaka mot terminalen. Vid foten av bron backar buss 801 som Ica skulle befinna sig på ut från parkeringen och försvinner runt hörnet. Död och misär (och en nätt promenad på 30 minuter)!

I sekunden efter dyker en annan buss upp som det står "Stockholm" på och Ica tänker hastigt att den tar vi! Vi kutar in bland backande och körande bussar och fram till chaffisen som blir helt överrumplad när jag knackar honom på axeln.
- Vaaaaad gör ni här!?! Här får ni inte vara!? Det blir ett jäkla liv!! Ni får gå runt!
På andra sidan om glasväggarna stod en lång och fin kö med väntade människor som också ville åka buss, men vem hade lust att förflytta sig dit? Jag frågade om bussen gick till Stockholm och då jag fick ett jakande svar slängde jag helt enkelt in väskan i bagaget och gick efter chaffisen in i bussen för att visa biljetten. Då farbror chaufför inte hittar mitt bokningsnummer i datorn berättar jag att det nog inte kunde stå där eftersom om han tittade lite högre upp på biljetten skulle han se att det var fel buss (vilken jag redan sagt att jag missat).
- Men... det är ju fel buss. Då kan du inte åka här.
- Men ni är ju samma bolag? Jag kan betala eventuell mellanskillnad.
- Nejnej, vi är nog fullbokade och ska ha in 150 pers här. Du får hoppa av och vänta och se om det blir nån plats över.

Sagt och gjort fick jag plocka ur min väska igen och ställa mig och vänta. När kön tillslut bara bestod av 4 personer fick fler inte plats. Min första tanke var givetvis "Yes! En extrabuss!", men icke. De förflyttades bara till en annan buss. En tjej kom för att erskotera dem till rätt fordon och fick en Ica i hälarna som desperat undrade om hon kunde få plats där.
- Inte en chans.
Nähepp. Där stod vi. Ingen buss, ingen hemväg och lite lätt desperat blick (i alla fall från min sida).

Det var bara att knalla in på stationen och knalla mellan bussbolagen:
- Nej, alla bussar mellan Göteborg och Stockholm är fullbokade.
- Nej, vi kör inte till Eskilstuna.
Och så vidare. Tack och lov var en av oss handlingskraftiga (ledtråd: det var inte jag) och vännen tog sonika min mobil och började ringa samtal medan jag lealös sjönk ner på en bänk. Plötsligt var hon bara försvunnen och jag tänkte att det var väl precis vad som behövdes nu: inget hem, ingen vän och ingen telefon. Kunde inte någon bara komma och råna mig på plånboken också så skulle allt bli komplett? Det var inte mycket mer att göra än att sitta kvar.

En sekund senare stod vännen där igen och sträckte fram ett papper mot mig.
"Göteborg-Stockholm, 15:55- 22:00" och en summa. Hon hade med andra ord sprungit bort till bussbolaget som hon ringt och köpt en biljett åt mig. Nu gällde det bara att ta sig från Stockholm, och det skulle ju vara mycket lättare än från Göteborg. Trodde jag i min vishet ännu en gång. Vid klockan 22 hade samtliga tåg mot Eskilstuna slutat gå. Tidigaste tåget morgonen efter ankom till stan vid tjugo i åtta vilket inte är så uppskattat om man ska sitta i sändning vid sju.

Det var bara att köpa en surfbiljett och söka eventuella sista minuten-platser på tåget eller liknande. Alla försök gav samma resultat: Glöm det. Du är strandsatt i Göteborg.
Tillslut började jag lusläsa en linjekarta och insåg att det skulle gå en buss klockan 17:40 som skulle vara i Örebro vid klockan 22:00. Då jag har väldigt söta och vänliga vänner där ansåg jag att detta vore bästa alternativet och ringer snabbt Örebrovännen för överläggning. Snäll som hon är lovade hon att vi skulle lösa det hela, och jag tog min Stockholmsbiljett, rusade in och bytte till en Örebrobiljett och sen sätta mig och vänta. I Örebro skulle jag helt enkelt få sova hos vännen och sedan ta en promenad till stationen strax efter fem för att hoppa på ett tåg strax innan sex och sedan befinna mig i Eskilstuna strax innan sju. Någonstans där slår det mig: Den jäkla matchen! Jag skulle med andra ord hunnit se matchuschlingen på plats! Nu stod jag istället fattig och ensam (kompisen hade jag skickat hem då jag fann det onödigt att två stackare skulle få träsmak i arslet) på centralen i Göteborg med tre och en halv timmes väntan på träbänk innan lite dryga fyra timmars åktur.

Mobilradion fick nu helt enkelt stå till tjänst och jag fick plugga in mitt glappande headset och hålla benhårt i uttaget med ena handen och den andra i rätt läge med sladden. Där satt jag i skräddarställning i ett bänkhörn och stirrade intensivt på mobilen och lyssnade hur Göteborg i första halvlek gjorde 1-0 och jag positivt tänkte att allt kanske inte behöver gå åt helvete på en och samma dag. Tredje gången jag trodde något dumt. I halvlek nummer två hann AIK göra både ett och två mål och guldet hamnade i Solna istället för i Göteborg. Och efter detta blir jag faktiskt uppriktigt förvånad när en kvinna kommer fram till mig och lägger handen på min axel och frågar:
- Mår du dåligt lilla vän?