Friday, October 30, 2015

Hemresan

Det är så himla typiskt. När man väl får sova, och verkligen behöver sova, då går det inte. Nu befinner vi oss på färjan mellan England och Holland och jag har sovit tre timmar. Det hade helt klart behövts fler med tanke på att vi har mer än ett dygn resa kvar och inga fler båtturer med sömn. Här har vi sju timmar att sova. Nåja, att få tid att blogga kan ju inte vara fel.

De här resorna är så kluvna. Jag kan verkligen inte låta bli dem, jag ser fram emot när vi ska åka och jag älskar verkligen det. Samtidigt är det så otroligt psykiskt påfrestande. Att komma in på Ashton och ungefär får vara bödel till vilka som ska leva eller dö är vedervärdigt. Att se en hund titta på en och man ber att få ta ut den och utvärdera och får som svar att ”nej, den är på tok för aggressiv”, då blir man olycklig hela vägen in i hjärtat. Jag vill själv få avgöra det, men samtidigt vill jag absolut inte hamna på kant med de som jobbar där, för trots att de har ett vedervärdigt jobb med att avliva djur fem dagar efter ankomst om ingen gjort anspråk på dem så är det fantastiska människor som jobbar där. De bryr sig om hundarna och det syns verkligen när man får ut en vovve för utvärdering att de faktiskt tyr sig till personalen och har dem som trygghet. Den här gången vi var där satt det just en sådan hund som var för aggressiv för att utvärdera. Jag vet inte hur jag gör då, men jag stänger av. Försöker glömma bort den, fokuserar på de andra. Sedan, när man kommer hem och slappnar av dyker den där blicken ständigt upp i hjärtat. The one that got away.

Dock var det inte bara misär där. De hundar vi fick ut som jag kunde utvärdera var alla bra kandidater till nya hem. Helt vansinnigt hur hundarna kan hamna där. Hur man kan lämna in en familjemedlem när man vet att den troligtvis kommer att avlivas. Jag är dock inte där för att döma, en del hundar är där för att ägarna avlidit. Många är där för att ägarna blivit arbetslösa, blivit av med sitt hus och tvingats flytta till ett ställe där hundar inte är välkomna. De kanske har försökt allt innan de lämnade sin hund just i det poundet dit vi kommer. Tyvärr tror jag att det inte är särskilt vanligt förekommande.

Vi fick träffa helt underbara varelser som alla tolererade att jag petade dem i munnen, böjde och sträckte deras ben, tittade i öronen och klämde på magen. Alla fotograferades, fick sin egna lilla utvärdering på mitt papper och en drös med kramar som besvarades med blöta pussar. Allt detta medan regnet vräkte ner och gjorde att mitt utvärderingspapper med såg ut som en blöt tidning än något jag faktiskt tänkt spara.

Därefter for vi vidare till Coolronan. Det är ett ställe där hundarna också lämnas, men inte under några ”statliga former” eller medgivande, utan de ställs utanför dörren eller kastas över staketet. Ofta åker de som driver stället till pounds som just Ashton och plockar ut hundar de tror har en chans till nya hem. Där avlivas ingen och Chris och Ramona som driver det lever för hundarna. Tyvärr är det ju inget stopp på hur många hundar det finns att ta in och de är bara två personer. De försöker begränsa sig till runt 30-35 hundar, men det är inte heller lätt att säga nej. Hundarna har i alla fall tak över huvudet och en bädd att ligga i och en liten bit betongmark utomhus. De släpps dessutom ut dagligen för att få springa av sig. Där finns alla öden: racinghundar som inte kan tävla längre, hundar som bara strövat omkring utan någon historia vi vet något om, hundar som var julklappar eller födelsedagspresenter men nu inte roliga längre. Mars brukar vara en extremt hektisk månad för då har julklappsvalparna blivit runt fem månader och börjar trotsa och kräva mycket tid och tålamod. De vars ägare inte känner för det lämnar in dem på shelters och pounds. 

Även på Coolronan fick vi möta fantastiska hundar: en liten vit staffetjej som inte ville annat än kramas och gosa. En liten långhårig rackare som kommer behöva en fullständig rakning eftersom all päls hängde i långa dreads och aldrig kommer gå att borsta ur, ett gäng små valpar som hittats med både skabb och ringorm och därför har stora skorpor på huden och pälslösa fläckar men som nu är smittfria, glada och väntar bara på nya hem och tid att läka. Regnet vräkte fortfarande ner och med 30 hundars blöta tassar på benen, i knät, på alxlarna och magen var jag snart helt och hållet dyngsur och täckt av lera och annat man inte vill tänka på. Madde som gick runt och fotograferade klarade sig betydligt bättre från leran, men blev lika blöt hon. Vi lastade av lite drygt 250 kilo mat där också vilket inte är en jättesumma när det ryker runt 28 kilo om dagen, men de klarar sig ett tag i alla fall. En dränkt katt och ett lermonster klättrade sedan in i bilen och fortsatte till Yulia och Elena som typ adopterar oss varje gång vi är på plats. När hotellrum är för trista spenderar vi istället kvällarna hos dem och alla hundarna och försöker göra en insats och hjälpa till med något men får istället för det mesta mat serverat. Elena undrade vad sjutton jag sysslat med när vi klev ut ut bilen. Sedan tog hon raskt min jacka och slängde i tvättmaskinen och lånade istället ut en tjocktröja med någon irländsk trilathontävlingstryck på. Fantastisk att få ha på sig något som luktade gott.

Framåt kvällen när det blir mörkt ska alla 25 hundar in i huset inför natten och vi plockade med oss en och en i taget och knallade in. En lurchertjej var dock inte alls med på det, utan höll sig väl i utkanten, livrädd att bli fångad. Hon skulle åkt till England för två veckor sedan men de hade inte kunnat fånga henne så hon var fortfarande kvar. Yulia gav upp rätt snart och Elena gick ut istället med mig och Madde i släptåg. Hela mitt inre värkte när jag såg Elena sitta på huk med en matskål framför hunden och ständigt få se tiken backa ifrån henne eller vända när hon kom för nära. Jag ville skrika att hon hade för bråttom, men gick istället och satte mig där jag med. Plockade bort små små fiskbitar och slängde mot henne, lite närmare oss varje gång. Hon tog en lov kring Madde, sniffade på henne, och avlägsnade sig igen. Hon hade för mycket fokus på att vi var så många så till slut tog jag mod till mig och frågade om jag kunde få försöka ensam. Det här med att ”ta mod till mig” kan låta lite löjligt när det kommer från mig och folk som känner mig läser, men de här människorna lever också för och med sina hundar. All ledig tid spenderar de med dem. De lägger stora summor pengar på mat och omvårdnad. Då vill man inte klampa in som någon som verkar tro att de vet bättre. När det kommer till den här sortens hundar vet jag dock inte vad det är. Vi funkar ihop och jag känner mig självsäker på att jag kan få in hunden utan att skrämma den. Jag kan inte förklara det, och jag vill inte framstå som någon som tror sig vara expert på hundar, men här ligger faktiskt min trygghet i något jag presterar och det är rädda hundar. Sagt och gjort, Elena tog det helt rätt, gav mig ett paket skinka och gick. Madde stod kvar men frågade om jag ville hon skulle gå och när jag märkte att tiken la fokus på henne fick hon gå. Där satt jag kvar vid boxen hon skulle in i med ett paket skinka i handen. Jag lockade och snart åt hon utan problem ur min hand. Dock kunde jag glömma att röra nån av händerna mot halsbandet för då backade hon direkt. Så där satt vi och jag började retas med henne med skinkan. Inte låta henne ta bitar utan bara nafsa och se dra handen närmare mig. Jag började röra andra handen samtidigt och tillslut var hon helt lugn med det. Då började jag istället klia henne lite under hakan samtidigt som jag matade och någon minut senare kunde jag ta henne i halsbandet, ta på kopplet och gå in. Jag undrar så vad som gjort att hennes beteende är så extremt otryggt, men egentligen vill jag nog inte veta utan intalar mig hela tiden att hon ”bara” är en försiktig hund.

Vi spenderade kvällen där bland alla hundar som helst ville ligga på dig, busa med dig, slicka dig i öronen och ansiktet och gnaga på ditt hår. Allihopa samtidigt, och alla saker samtidigt. Fantastisk tillvaro om ni frågar mig även om det blir en hel del kisstorkande på golvet efter ständiga olyckor. Hundarna kommer dit med horribla bakgrunder men där får de chansen att återhämta sig lite, bygga upp lite tillit till människor igen för att sedan över huvud taget ha chansen att få ett nytt hem. En hund som ingen kan fånga kan man inte lägga ut för adoption, men snart kanske även den lilla lurchertjejen kan åka till England och få ett nytt hem där. De här människorna: Chris, Ramona, Yulia och Elena är extremt beundransvärda människor. De bor otroligt spartanskt med en standard få svenskar skulle klara av, men de är beredda att lägga allt på sina hundar, för att hjälpa dem, bygga upp dem, skapa tillit till dem och sedan faktiskt också klara av att släppa dem och låta dem åka iväg till nya hem i andra länder. Det hade jag nog personligen haft svårt för. Vi bygger liksom en relation med vissa av de här hundarna i en vecka och somliga av dem bara under de tre dygn transporten hem tar och vi tycker ändå att det är en smula jobbigt att lämna bort de hundar som man nu faktiskt lärt känna och tycka om. Jag vet inte hur många ägare till hundar som jag har kört hem som jag är vän med på Facebook eller följer på Instagram. Många är det.


Nä, nu är klockan snart 15 här engelsk tid och det innebär uppstigning och lunch innan vi åker av båten och påbörjar resan mot Sverige där vi beräknar i alla fall vara halvvägs genom avlämningsplatserna om ett dygn. Vi får väl se hur bra det går. För det mesta är vi faktiskt jäkligt bra på att hålla tider. Det är helt och hållet Maddes förtjänst som kör fläckfritt och det faktum att vi jobbat ihop på sådana här resor rätt länge nu och därför kompletterar varandra bra vilket gör att det aldrig blir någon dötid när vi har rastningsstopp och liknande. ”Effektiva” är vårt mellannamn på de här resorna ;)

Sunday, October 25, 2015

Irland, dag 2

Som jag och min kära andra halva här på Irland brukar säga är vi inte effektiva. Vi är jävligt effektiva. Därför insåg vi när klockan ju skulle ställas om i natt att vi skulle hinna med färjan mellan England och Irland redan 02.30 istället för 05.30 så självklart åkte vi ombord på den, boade in oss i hytten och var nerbäddade redan innan avgång. På så sätt var vi ju på Irland redan i gryningen. Dock tyckte inte hotellet att vi skulle få checka in så tidigt så vi åkte vidare till brudarna Yulia och Elena för att kräva dem på lite frulle och umgänge. När vi nästan var framme insåg vi dock att det kanske inte var så uppskattat att dyka upp i gryningen en söndagsmorgon hos dem heller. Därför parkerade vi helt enkelt 100 meter från deras hus och la oss och sov en skvätt innan vi körde sista biten fram och blev hälsade på av cirkus 25 hundar. Vi fick träffa fina lilla Isabelle, en boxertik som inte fått mat, vatten eller omvårdnad på väldigt länge. Hon hade varit instängd i ett skjul och ätit vad hon kommit över i form av fimpar, rep, bajs, you name it. En operation var nödvändig för hennes överlevnad och hon var verkligen bara skinn och ben. Hon är fortfarande inte direkt vad man kan kalla normalviktig, men benen sticker inte ut på samma vassa sätt. Revbenen är inte riktigt lika markerade längre. Och vilken fantastisk liten tjej sen: glad, pigg, lekfull och så kelig man bara kan bli. Med 25 hundar omkring en blir det lätt lite mycket med alla som vill ha uppmärksamhet. Man sitter helt överröst av hundar där en dreglar i ens öra, en annan tuggar på ens hand. en tredje slickar en i ansiktet, en fjärde står i knät på dig med en boll i munnen och en femte hoppar helt enkelt omkull dig. Mitt i detta kaos skulle vi se vilka vi skulle ha med på onsdag och på detta käka frukost.

Plötsligt la sig lugnet i hela huset och överallt låg plötsligt alla dessa överenergiska hundar och sov. Tror att även Madde inte var långt ifrån att göra detsamma. Det snarkades högt och jag och Elena satt och drev med varandra medan Madde var i sin norrländska värld. Vi lastade ut runt 200 kilo mat som vi hade med oss och körde sedan vidare tillbaka till Dublin för att checka in och käka lite lunch/kvällsmat. Nu sitter vi båda i varsin hotellsäng och försöker hålla oss vakna till åtminstone klockan 21. Vår "vanliga"klocka är ju egentligen 23 nu och sömnen har ju inte direkt varit så lång senaste dygnet. Madde kom på den genialiska idéen att käka lite chips så kanske knaprandet håller henne vaken, Själv har jag hittat en kanal som spelar de 50 bästa musikvideorna från 90-talet så jag är överlyckligt vaken.

















Irland, dag 1

Irland, dag 1.
Igår började resan mot Irland. Eftersom jag jobbat till halv ett på natten var jag inte direkt piggheten personifierad när Madde dök upp för att hämta upp mig. Smiley hade dessutom, snäll som han är, gett mig en hjärtattack kvällen innan så det tog ett tag innan jag somnade. I alla fall begav vi oss först till Hägersten för att hämta upp resten av det fodret jag tjatat till mig så vi lämnade Stockholm med cirka 500 kilo hundmat, och begav oss sedan mot Eskilstuna. Både jag och Madde har bott i staden, men kände inte varandra då, trots att vi dessutom bodde rätt nära varandra. Nu åkte vi inom för att hämta donationer och passade även på att träffa Fjant som jag inte sett sen hennes nummer 1-kotte var nyfödd och nu hade hennes nummer 2-kotte i veckan fyllt ett år. Så det var väl hög tid får man säga.
Vi rattade ner mot Bästkusten med lite stopp för att shoppa energidryck och choklad och annat nödvändigt. Väl nere vid hamnen och dags för in check på båten visade det sig att vi var sist på plats och även att mitt passnummer inte stämde. Rats också. Efter några telefonsamtal fram och tillbaka släppte de i alla fall på mig. 

On the road again

Vi hann träffa fina Bowe hos Jenni. Han kom med förra transporten :)

Den här färjan är en sort för sig. Det är främst lastbilar som åker och kanske en 10 hytter på båten, och ungefär samma antal passagerare, främst lastbilschaffisar från öststaterna. Man spenderar 26 timmar på båten med noll kontakt med omvärlden: ingen mobiltäckning och inget wi-fi. Dvd:n var även den borta så tv:n erbjöd kanal 1 och tv 4 samt några danska kanaler. Man inser rätt snabbt hur beroende man är av sin mobil och att allt finns i den. Bara det att kolla tv-tablån. Glöm det. Så, vi har spenderat dagen med att äta, läsa, spela spel, och glo på bilder i datorn (vi fick nämligen inte igång dvd:n i den heller). Maten här är typiskt lastbilschaffismat: korv och bönor till frulle. Dock fanns tack och lov nån form av fullkornsbröd som gick att rosta och en tub räkost i kylen. Lunchen luktade så läskigt att jag inte vågade smaka den, men då fanns det yoghurt i kylen tack och lov. Kvällsmat var i alla fall rotfrukter och rätt god potatis till.


Sömnen är också en sort för sig. Jag brukar gilla att det gungar på båten och har inget emot att ligga i överslafen vilket jag alltid gör när jag och Madde får dela hytt. Den här gången har jag dock sovit på en betongplatta. Ärligt talat tror jag inte det är lagligt att kalla den madrass. Förvisso är jag extremkänslig och behöver sova i något liknande en hängmatta för inte min kropp ska skrika när jag vaknar. Nu har jag vänt och vridigt och gnällt inombords för att höftbenen gör ont. Axeln vill inte vara med. Fingrarna svullnar och blir svåra att böja. Ja, you get the gnällpoint. Sömnen har inte varit vad jag hoppades på när man har 26 timmar att slå ihjäl. Någonstans känns man också en smula bakfull, utan att ha konsumerat en droppe alkohol på alldeles för länge. Det kanske blir så när man är inomhus i över ett dygn i sträck. Jag är inte van vid det. Även om man kan vara ledig eller hemma sjuk så måste ju ändå den där lilla fyrbenta ut några gånger varje dag. Här har man andats inomhusluft i ett dygn nu.  På den här tiden har jag hunnit med att vinna två parti TP (av två möjliga), läst en bok, löst nästan en hel korsordstidning, spelat 10 banor candycrush, kollat på sporttabbar på tv, gått igenom mina kortfilmer på datorn och saknat mig blå efter Smiley.

Mini TP funkar också :)

Här ligger Madde och vaggar fram och tillbaka av rastlöshet...


Om någon liten timme kör vi av båten i England och tuffar på genom landet för att tidigt i morgon bitti köra på färjan till Irland. Vi har ju en timme extra på oss också. Svensk som man är blir det ju att ställa tillbaka klockan två timmar. En timme vintertid och en timme engelsk tid. Imorgon blir det äntligen till att träffa lite vovvar och se vad vi ska ha med oss hem, vad som kommit in och vem som dreglar mest. 

Vårt tjusiga vrålåk. 

Tuesday, October 13, 2015

Tro på allt du läser

Jag ser mig inte som en särskilt lättskrämd person. Jag knallar ute mitt i natten utan att bry mig nämnvärt, ger mig in i duster med arga katter, tar diskussioner med folk jag tycker har fel. Det finns dock något som gör mig jäkligt rädd, och det är all den okunskap som sprids just nu överallt. Ingen har missat flyktingströmmen som kommit till många länder senaste tiden, och självklart väcker det en massa känslor och åsikter. Det har givetvis funnits i åratal, men förstärks i dessa tider som är just nu. Människor delar skit om att soppkök i landet vägrar servera "svenska" hemlösa och istället bara ger mat till flyktingar i fancy kläder och med ipads. Vi får läsa om att svenska klassikerna Luciatåget ska få finnas kvar, och inte låta muslimerna styra genom att plocka bort det (för Lucia är ju otroligt svensk). Det delas artiklar om att elever i svenska skolor tvingas äta halalslaktat kött och att en liten tjej fick kvarsittning för att hon hade ett mobilskal med svenska flaggan på. Folk är upprörda på sina Facebooks över att moskéerna kommer ta över landet och vi kommer bli styrda och kontrollerade av muslimer. Vi får läsa att invandrarna vill att tyskarna ska slopa Octoberfest, att de slåss i upplopp mot tiggare. Vi matas med bilder på överfulla flyktingbåtar. Och det är inte bara EN person som delar det här. Det är mängder. Man ska inte döma människor, och uppenbarligen är hela grejen med flyktingar och muslimer väldigt läskig, men var tog förnuftet och hjärnan vägen? Var försvann tanken om källkritik?

För vet ni vad: soppköket som bara serverade flyktingar och flickan med mobilskalet är bara bullshit. Påhittad skit. Hade man läst lite mer noga hade man även kunnat se att webbadressen var nåt liknande rentskitsnack.se eller något sådant. Har någon av er mött en flykting som vill plocka bort Luciatåget och pepparkaksgubbarna? Har någon av er hört många mörkhyade klaga över att det inte finns plåster med deras hudfärg (mer än tjejen i det radioreportaget)? Halalslaktat kött är inte slaktat värre än något annat kött i Sverige (observera nu två saker: jag stöttar INTE halalslakt och jag skriver "i Sverige".). Halalslakt är inte lagligt här utan bedövning. Precis som svenska slakterier bedövar djuren med bultpistol gör även halalslakterier det. Skillnaden är att halalslaktade djur får en text läst för sig innan, och vänds mot Mekka. Ärligt talat tror jag att det är det minsta ett djur inför slakt plågas av. Dock stämmer det inte heller att barnen tvingades äta det. Det har inte varit några upplopp. Ingen vill plocka bort Octoberfest och bilderna med båtarna är 20 år gamla. Vet ni hur många moskéer det finns i Sverige? Mellan 25 och 30 stycken, plus några källarmoskéer. Hur många kyrkor? Runt 3700 stycken, och då är det svenska kyrkan vi snackar om. Sedan har vi ju pingstkyrkor, missionskyrkor och så vidare. Så, 30 mot kanske 4000. Stort hot?

Det finns dock vissa saker jag också vill poängtera: jag tycker själv islam är en ganska läskig religion. Kvinnosynen är vidrig av det lilla jag kan om det. Å andra sidan tycker jag även kristendomen är det. All religion är i mina ögon skrämmande. Utan dem hade vi haft betydligt mindre krig och konflikter. Det jag försöker säga är att vi plötsligt i rädsla och okunskap sväljer allt skitsnack i negativ riktning mot människor vi inte vet ett dyft om. De här sidorna skapas av rasister och främlingsfientliga människor som försöker nässla sig in mer och mer i vårt samhälle. Tyvärr är det relativt framgångsrikt. Förra valet valde 13% av befolkningen att lägga sin enda röst på Sverigedemokraterna, ett parti som insett att deras öppna hat och våld och ramsor på nittiotalet inte gav dem så stora siffror. Istället klädde de på sig kostymer och gick en kurs i retorik. Dock kan de inte riktigt lägga band på sig själva. Många som är med i partiet är stora skämt som inte har en susning om vad de sysslar med. Det är bara att söka upp lite intervjuer med dem. Det är även bevisat att de som röstar på SD har ett lägre iq än genomsnittet (Här är jag rätt elak när jag säger att jag inte direkt är förvånad). Ibland har de beväpnat sig med järnrör. De anser att invandrarna är roten till allt ont som händer i Sverige. På väldigt lång sikt är det förvisso sant. Vi vandrade hit, människorasen skapades inte i evolutionen här. Så vi alla är ju invandrare om vi ska hårdra. I SD dyker det ständigt upp dolda budskap som skvallrar om deras tro på ett "renrasigt" Sverige, de försöker bara göra det lite snyggare nu än för 20 år sedan. Det är via alla människor som tror på deras uttalandet som avpixlat.se, exponerat.se och så vidare växer fram. Där skrivs artiklar som är pinsamt dåliga och skvallrar om extremt dålig journalistik i sina försök att framstå som seriösa medier. Tyvärr tror människor på det som står där. Det delas hej vilt. Vanliga Svenssons sitter och delar dynga från öppet rasistiska sidor. Det skrämmer mig mest! Ingen är källkritisk längre. Vi har blivit så fruktansvärt bortskämda med att hitta allt vi behöver på nätet. Vi kan googla fram allt. Dock har jag ju så svårt att se var vårt förnuft att inte tro på allt vi läser tog vägen. Får vi inte lära oss i skolan att vara källkritiska?

Nu ska jag inte döma människor, men snälla ni som delar massa rasistisk dynga utan att hävda att ni är rasister: antingen kollar ni lite mer noga om det verkligen är sant innan du delar nåt som kritiserar det som för oss är obekant ännu, däribland flyktingar, invandrare och islam, eller står du för att du helt enkelt är rasist. Väljer du det förstnämnda, vilket jag verkligen hoppas, finns det en jättebra lathund för alla de här stora Facebookfenomenen: viralgranskaren. Där kan du snabbt kolla upp om det verkligen är sant att kungen inte fick sin morgontidning.