Monday, October 27, 2008

Hur man uppvaktar far, för den händiga

Som ni läst innan har jag vart ute och härjat på konstigheter gällande min nya skrivarkarriär i bostadsbilagan för lokaltidningen i staden. Alla har hittills vart riktigt roande bland energilampor, dreglande hundar(och katter), glassar, växter och miljöfreaks, men den här artikeln tar priset helt klart. Jag har skrivit om lustiga huset förr. Två gånger till och med tror jag. För er som inte orkar läsa kan jag säga att det är en gammal affär som nu är bebott av två vuxna med fem barn. Och det mesta är kaos. Om än organiserat sådant. Idag lyckades jag dock med det jag trodde var omöjligt: Göra stället ännu mer kaotiskt.

Då Farsdag är på ingång ska jag naturligtvis skriva en artikel om detta. Och dessutom ska artikeln vara om händigt folk. Min hjärna satte ihop detta till att vi skulle pyssla ihop egna presenter med hjälp av barn. Med andra ord tog jag Heléne(som är pysseldrottning i min vänkrets) under armen och begav mig till Lustiga huset där de utan större svårigheter samlat ihop sex kottar (och två vuxna) för pyssel.

Det hela tedde sig någonting likt det här:
- Sigge, kan du göra en papperstyngd?
- Neeeeej, jag vill göra muggen.
Sigge får därmed i uppdrag att måla en kaffekopp lite tjusigt till sin far.
- Neej, jag vill inte ha de färgerna. Jag vill ha de där!
- Men de fäster inte där.
- Men grön är min favorit.
- Neeeej Sigge, du ska inte måla I koppen, bara på utsidan.
Tillslut fick vi en väldigt fin kopp. På både ut och insidan.

Under tiden hann Lotten göra ett snyggt glasunderlägg med mönstret av en basketboll, och även en papperstyngd med samma utseende. Det tog ungefär tre sekunder innan hon tappade sin mobil mitt ner i glittermassan och orangefärgen. Vem blev förvånad? Nej, just det. Strax därefter tappade Oskar en pensel och jag en vit sten mitt i Moas fina glittertext på ett farsdagskort. Ida får ligga på golvet och dekorera en t-shirt. Hur det nu gick till låg det plötsligt en glitterburk uppochner mitt på tröjan. Direkt ramlade Sigge ner från soffan och råkade landa på Isabelle som fick se sin t-shirt bli vackert mönstrad av svart textilfärg som hamnade i vägen för Sigges fot i fallet. Men kreativ som hon var så löstes det. Oskar skulle måla grönfärg och märkte till sin förtjusning att tuben med min oöppnade färg enbart bestod av en grön klump och resten var pulver.
En glittrig mobil med rätt basketbollnyans

Som att inte detta vore nog dök det ju sedan upp en fotograf som skulle föreviga detta. Då fick kottarna leka fotomodeller. Ida fick le med tandställning. Erik tog allt på enormt allvar(inte alls) och gjorde ett bokmärke i garn samtidigt som hans leende kunde slå Julia Roberts i bredd. Isabelle fick hot om att hennes lugg skulle kapas. Moa försökte få in sin drake på varje bild och Sigge snubblade över det mesta som tillhörde fotografen och kostade en massa pengar.
Sigge lyckades med att vara konstnärlig överallt

När jag och Heléne cyklade hem kom vi på att vi inte lackat något som behövde ett lacklager för att fungera dugligt. Jaja, man kan ju inte tänka på allt.

Thursday, October 16, 2008

Siktar mot högre höjder

Jag har jobbat på många stället och gjort många saker: kört truck, bandat pallar, plockat pumpor, målat stall, vikt melonlådor, sålt pennor, hjälpt studenter med bok- och datafrågor, bytt bajsblöjor, lekt hästpsykolog, kört postbil, skrivit artiklar och massa mer, och inget jobb är mer givande än det jag har nu. Näe, inte postkörandet. Näe, inte artikelskrivandet utan jobbet på en resursskola.

På "min" skola finns 8 pojkar mellan 12-16 år med diagnoser som autism, asperger, adhd och massa annat, och de är helt underbara. Visst har det rykt nåt näsben(inte mitt), man har fått några välriktade sparkar, öronen får höra mer könsord på en kvart än de tidigare inte ens gjorde på mellanstadiet, det har flugit stolar och saxar, man har fått snor på sin tröja, dagen på naturskolan orsakade en köldknäpp i kroppen som inte gick över på 10 timmar och massa annat, men jag är ändå glad att vara där.

Jag har fått höra att jag blir ägd på basket, och det kan jag ta. Jag är nämligen ungefär lika bra på att spela det som jag är på att hjula. Hopplöst sämst med andra ord. Men jag regerar på UNO, ibland i alla fall, och eftersom det blir ett tiotal parti om dagen kan det variera relativt kraftigt. Men sedan finns ju guldkornen. Ett av guldkornen är när den lilla grabb som inte alls mår bra och som man är ute och promenerar med plötsligt tar en i handen och vill springa hand i hand längs gatan. Ett annat är när man suttit med en grupp och haft skapande och format hela familjen Simpsons i zenitlera(ska banne mig fota spektaklet) och eleverna kommer och vill att man gör porträtt av dem och efteråt är uppriktigt glada, nöjda och tackar för det. Eller när man har en elev som haft värsta skrikiga utbrotten lugnar ner sig och sitter och jobbar duktigt bredvid en under hela lektionen och sedan skiner som en sol när man berättar hur duktig han varit. Just incidenten då jag blev kallad häxa får man väl räkna som ett guldkorn. Eleven i fråga menade att häxor inte var fula utan kunde förvandla sig till det vackraste som fanns bara för att folk inte skulle tro att de var häxor. En personal frågade då om han menade att han tyckte jag var så vacker att jag kunde vara en häxa, och han sa ja. Då kan man gå med på att kallas häxa.

Förvånandsvärt är även vilken styrka de här grabbarna har. Några av dem är kortare än jag och ser ut som spetor. En av dem gick lös med en sax igår. I stridens hetta fick jag helt enkelt hugga tag i honom då hans tilltänkta offer inte hade vett att flytta sig. Jag högg tag i en arm och krokade den andra armen om magen på grabben och höll emot. Hjälpte det? Inte ett dugg. Killen fortsätter gå och jag kasar efter som en viljelös disktrasa trots att jag satte hälarna i golvet. Dock uppkom tack och lov inga saxskador trots den knappt märkbara insatsen från lärarvikarien.

Mycket av tillvaron på skolan är en tävling. Vi lirar basket och Uno. Vi äger varandra och driver med varandra och jag är ju inte ett dugg bättre. När vi spelade Jeopardy drog jag mig tillslut ur för jag kunde inte låta bli att trycka och ens ge de andra en chans att hinna tänka. Jag blir sur när jag får ett kort som det står att jag ska plocka upp fyra nya i Uno. Vid basketen råkade jag ge en av grabbarna en armbåge i magen eftersom jag gett mig fan på att jag skulle förbi (Tack och lov är grabben ball och skulle aldrig erkänna att något gör ont). Ja, you get the point. Idag kom vi på den otroligt idiotiska idéen att se vem som kunde skjuta fotbollen högst. Sagt och gjort började grabbarna och fick till några snygga höjdbollar. Jag kunde ju inte vara sämre och med målvaktsnerverna aktiva drog jag en utspark rakt upp i luften. Rakt upp på vår tre våningar höga skolhus tak. Där rullade den längst med taket och fastnade tillslut i stuprännan precis vid kanten. Eleverna höll på att skratta ihjäl sig över att det just var jag som nu uppenbarligen råkade i trubbel.

Vad annat kunde jag göra än jobba mig uppåt. Jag sprang upp två våningar och ut genom nödutgången till vår altan. Från altanen var det bara att klättra på brandstegen upp till nästa våning. Där var det till att hiva sig under skyddsräcket och börja balansera på taket. Som några av er säkert vet lider jag av höjdskräck. Med andra ord började mycket av omgivningen snurra när jag väl stod där. Efter en hel kväll, natt och förmiddags regn var det aningens blött och relativt halt där uppe dessutom. På detta lutar ju takskrället givetvis. Dessa var mina förutsättningar då jag skulle ta mig från stegen på mitten av taket ut till kanten och därifrån slänga ner en boll. När jag väl närmade mig kanten kom jag inom synhåll för grabbarna på marken igen. Deras munnar var som stora O där de stod och glodde upp på mig. Synen var underbar tills den ena vrålar:
- SKA VI RINGA AMBULANS?!
Jag bad honom sakta att göra det om det skulle vara så att något gick snett, men att det inte inträffat ännu.

Bollen knuffades ner och jag började ta mig tillbaka mot stegen. Då kommer en annan personal som haft lunchrast ut på altanen. Han hade suttit i lugn och ro och läst tidningen och plötsligt sett mig klättra förbi uppe vid fönstret.
- Ica. Vad i helvete håller du på med?
- Hämtar upp en boll som fastnat.
- Jaha, och vem av våra stjärnor var det som fått den briljanta idéen att få bollen upp dit?
*Ica skäms*
- Ehhh.... det var jag.
Här skakar min kollega på huvudet och suckar och jag funderar på hur länge de egentligen kommer att ringa till mig när de behöver folk.

Monday, October 13, 2008

Glammigt journalistliv (uppdaterad)

Som frilansjournalist måste man vara flexibel. Så långt har jag kommit i min analys över yrket. Hittills har det ändå gått ganska soft fram. Jag har byggt soffor och inspekterat insidan av olika funktionsdugliga armstöd. Efter det har jag fått plocka spindlar ur fokus vid en pumpafotografering och inta glass ute på en mörk och kall parkering i vad jag ansåg vara minusgrader.

Om en liten timme ska jag iväg till kompisfamiljen och försöka omvandla deras gigantiska men ack så keliga knähund till en arg och dreglande vaktbest. Det kan bli en utmaning vill jag lova. Ja, under tiden ska jag ju intervjua familjen om deras huslarm. De kommer ju framstå som värsta säkerhetsgalningarna med både larm och vakthund.

Förmiddagen var dock nästan mest traumatisk gällande jobb. Jag har knallat runt nere på Claes Ohlson med en dragen kniv och gjort inbrott i väldigt många förpackningar innehållandes larm, energilampor och annat energismart. Det hela måste sett väldigt suspekt ut när jag plötsligt tröttnade på att knalla omkring utan helt sonika tog en korg, gick runt och plockade ihop alla varor jag behövde och satte mig sedan i skräddarställning på golvet och började skära upp alla förpackningar. Detta var ungefär vid lunchtid och inte direkt i en folktom butik. Det var många skumma blickar som vilade på mig under denna aktion vill jag lova.

Dock var detta helt lagligt på alla sätt och vis eftersom jag fick låna kniven av en trevlig butikskille och han gav mig tillåtelse att bryta förpackningarna. Vissa av dem gick faktiskt inte att komma in i utan kniv. Jag och min fotograf Jocke riggade upp en fin provisorisk studio och fotograferade allt som kunde tänkas behövas för att sedan försöka mecka ner allt i sina förpackningar igen. Det var om möjligt ännu svårare än att få ut skiten.

Nåväl. Snart ska jag skriva om presenter till far. Är det någon som är händig, har en far eller är allmänt kreativ gällande tips?

Uppdatering
Sedan när man kollar igenom dagens tidningar läser man det här i Folket. Fick han tipset från att jag uppenbarligen kunde befinna mig länge på Claes Ohlson och agera kriminellt utan att någon reagerade? Synd för honom att han inte tagit fasta på att man måste ha tillstånd om man ska bete sig så.