Wednesday, May 27, 2009

Tänk positivt: du kan alltid blogga om det.

Jag har skapat en trend i att springa till tåg. Det är en mycket svettframkallande och jobbig trend men av någon anledning går alltid tåg som man springer ikapp i tid. De senaste fem dagarna har jag spenderat i Göteborg med min bästis Annapanna, hennes man Peter och deras lilla kotte Elise. Det hela var en mycket trevlig period som innehöll dop med massa trevliga gäster (och en del städande), promenader i solsken och underbara garv från lillbruden när man gjorde pruttljud framför henne. Igår var det sådeles dags för hemfärd.

Tack vare min lilla vän Annapanna behövde jag inte springa ikapp tåget eftersom hon skjutsade mig till pendeln som kom in till stationen elva minuter innan mitt tåg skulle avgå. Om det hade avgått i tid vill säga. Nu ställde jag mig på perrongen och väntade ihop med alla andra resenärer på att personalen skulle låsa upp dörrarna och vi kunde få stiga in. Eftersom det var en mycket solig dag stod de flesta helt avslappnade på plattformen och log mot solen. Erica, som sin vana trogen hade bränt sig dagen före stod istället i skuggan och huttrade. Tre minuter innan avgång hade dörrarna fortfarande inte låsts upp, och jag började ana tågförseningens dofter ligga i luften.

- *skraaaaap* ja mina damer och *raaaasp* X2000 mot Stock*tyst* vagnfel. Åtgärdas snarast.
Dessa underbara vagnfel! Finns det någon gång det inte är vagnfel? Nåja, det är ju ett ganska brett ord så varför inte. Kan ju innehålla de mesta problem. Vi stod och väntade i fem minuter innan vi fick höra meddelandet igen. Efter 10 minuter upprepades det. När lite dryga 20 minuter hade gått fick vi åter höra den raspiga rösten säga att det här tåget måste bytas. Vi får hoppa på det X2000 som nu kommer in från Stockholm två perronger bort. Vid nämnda perrong blir det naturligtvis kaos eftersom ett helt gäng stockholmsresenärer vill av och ett helt gäng göteborgsresenärer vill på. Varför vänta när man kan trängas liksom?

Tillslut kommer jag fram till vagn 3 där det är tänkt att jag ska sitta. Det är som att gå in i en bastu, men eftersom jag var en smula frusen gjorde det mig föga så jag satte mig ner och väntade på avgång, med något onda aningar om mitt anslutningståg i Katrineholm.

- Jaha, mina damer och herrar. Ni har nu fått byta tåg (Va?! Skojar han?), eftersom det andra hade ett vagnfel. Vi kunde inte stänga dörrarna ordentligt (Men låsa gick ypperligt), och ni vet ju kära resenärer att säkerhet är Sjs prio ett, därefter kommer restiden. Men nu ska vi snart rulla iväg med destination Stockholm.

Både fem och tio minuter gick innan det raspade till i högtalaren ännu en gång.
- Ja, som ni kanske märker har vi inte börjat rulla ännu. Det beror på att tåget ni skulle åka med var ett sexvagnatåg medan detta är ett femvagnatåg. Är det någon som kan tänka sig att ta det tåg som ska gå klockan 9:40 istället ordnar vår kundtjänst detta och vi ombord skulle vara otroligt tacksamma. Detta problemet drabbar främst våra resenärer i första klass, men vi kommer och delar ut värdecheckar till er som ersättning.

Inte en kvist reste sig. Inte heller jag eftersom jag fortfarande naivt satt och hoppades på att hinna min anslutning. X2000 kan ju köra in några minuter och jag hade en kvart väntan.
- Eh, sedan vill vi även berätta att AC:n inte fungerar i vagn tre. Där fungerar inte heller toaletterna så ni får gå till vagn ett eller fem om ni vill besöka en sådan.
Tja, det med AC:n hade vi märkt och många av morgonens kostymnissar hade gett upp sin fräscha look och satt nu i skjorta med översta knapparna uppknäppta.

- Då ska vi nu kunna rulla ut från perrongen. Förresten vill jag tillägga att då vi nu fick hoppa på ett tåg som ankom direkt från Stockholm är bistron så gott som tom. MEN, mina damer och herrar, det finns kaffe, te och varm choklad och en dag som denna bjuder vi naturligtvis på detta. Vi kommer nu att gå ut och kontrollera era biljetter så får vi se hur vi kan lösa anslutningståg på bästa sätt.

Äntligen rullade vi iväg runt en halvtimme försenade och jag hade fortfarande hopp om att hinna med min anslutning. Efter en timme sjönk dock oddsen då vi som skulle till Eskilstuna helt enkelt fick följa med tåget till Södertälje och där vänta ett tag innan vi kunde hoppa på ett tåg hemåt. Det skulle gå betydligt fortare än att hoppa av i Katrineholm. Dock tyckte jag synd om snubben som skulle till Sala. Han fick hoppa i Katrineholm, ta ett tåg till Hallsberg, byta till ett tåg mot Västerås, sätta sig på en buss som skulle ta honom någonstans och därefter få åka taxi till slutdestination. För min del skulle nu resan bli längre i samma vagn och med den syrebrist som befann sig i vagn tre hade jag nästan hellre åkt rullskridskor hem. Syrebristen gjorde mig dock relativt snurrig och jag satt och dvalade fram och tillbaka i vakenhet och dreggel. I det tillståndet behövde jag aldrig ens fundera på att besöka toaletten och slapp då sådeles att springa två vagnar bort.

Dock var ju fortfarande tåget en vagn kort och då en hel drös steg av i Skövde blev det fart på personerna som inte fått nån sittplats.
- Är det ledigt här?
Jag tittar upp och tappar hakan i mitt redan svullna och kräftröda ansikte. Plötsligt var jag beredd att förlåta SJ för alla misstag och istället hylla dem för att de glömt en vagn. Bredvid min plats stod Thomas Ravelli!! Jag nickade och började genast planera dialoger innehållande målvaktsanalyser, VM 1994 och annat smått och gott. Allt var förlåtet SJ. Jag var nog den lyckligaste människan på tåget. I tre minuter. Max.
- Ursäkta. Du sitter på min plats.
Bredvid oss står en tant och har helt enkelt mage att vilja kräva platsen av en nationshjälte som räddat straffar i 40-gradig hetta 1994. Hade hon ingen skam i kroppen? Efter den prestationen behövde han givetvis sitta ner och vila. Men icke. Gentlemannamässigt fick han resa sig och fortsätta sin jakt på ett tomt säte. Förbannade SJ som bokar in folk på vareviga plats!

Nu fick jag fortsätta resan som blivit mycket längre helt pötsligt mot Södertälje. Där satt jag ännu en gång och huttrade i skuggan i väntan på ett tåg som skulle ta mig hemåt. Hör och häpna kom det in i tid och jag skuttade glatt på och satte mig. Ingenting hände.
- Ja, eftersom de spränger längs banan i höjd med Nykvarn kan vi inte åka riktigt ännu på grund av säkerhetsrisken. Vi får stå kvar tills de är färdiga.

Att stå flera hundra meter över marken som man gör på Södertälje Syd och få höra att någon spränger i banan lite längre fram är INTE goda nyheter.

Bara en och en halv timme senare än jag skulle ankom jag slutligen till Eskilstuna och ska härmed göra allt i min makt för att spara pengar till en bil, alternativt en billig EU-moppe.

Monday, May 18, 2009

Måndagsgriller

Otroligt intellektuell dialog mellan mig o Fjant.

I: Idag har jag kört ut Året runt. Har du fått någon?
F: Nej, jag prenumererar ju inte längre. Köper bara nummer då och då.
I: Eh… okej, pinsam.
F: Äh, är väl inte lika pinsamt att köpa nummer då och då av en tanttidning än att prenumerera?
I: Näe, kanske inte. Jag läser dem ju hemma, men jag skyller ju på mamma. Du kan ju inte skylla på Daniel.
F: Haha.
I: Eller jo, han vill åt recepten, eller Mitt bästa tips. ”Hur ska jag få bladen på mina blommor så gröna? Jo, du tar fem skedar citronsyra och fem skedar bikarbonat sedan ställer du det i kylen i fem år och duschar sedan dina växter lätt.” Alltså. Jag fattar inte det där med de där tipsen. ”Hur får jag bort en fettfläck” och så har de femhundra olika förslag med olika grejer de smetar på. Jag menar, hur kul är det om du är rädd om låt oss säga en tröja att smeta in den med smörextrakt? Hur fasen kommer de på allting?
F: De får det från farmors mormors mors mamma.
I: Ja, men hur kommer DE på allt då?
F: Jomen du vet, det var förr i tiden innan det fanns någon tv. Då hade de inget annat att göra än att sitta och experimentera med sådana saker.

Tur att livets stora frågor så lätt finner svar.

Saturday, May 16, 2009

Fönstertvätt och schlager en lördag. Börjar jag bli gammal?(Uppdaterad)

För första gången sedan jag flyttade in i min trevliga lägenhet (i september är det fem år sedan) har jag tvättat mina fönster. Utan fågeln med uppenbara magproblem under Guifs sista semifinal hade det inte skett nu heller. Dock är jag relativt säker på att bruden som bodde här innan inte heller tvättade fönstren särskilt ofta. När solen skiner in genom mitt vardagsrumsfönster kan man nämligen se konturerna och lite prickar och liknande från ett 10x10 cm stort klistermärke med Pongo och de 101 dalmatinerna. Jag har funderat på hur stenhårt insjunket det är. Svaret blev: inte alls. Det rann av hur lätt som helst. Mina fönster går nu att se genom och jag blev lite ledsen när jag märkte vilken solig dag som befann sig utanför fönstret. Undra hur många sådana jag har missat.

När jag ändå var igång fick jag nåt ryck att även damma, dammsuga och moppa resten av lägenheten. Efter att ha legat däck i en hel vecka efter den något påfrestande helgen vet jag inte om det var det bästa jag kunde kommit på, men jag är nog så gott som feberfri och den oväntade svettattacken till dammsugningen var säkert helt normal. Nu har min axel i vanlig ordning flyttat hemifrån efter allt putsande så kroppen är trött och svullnaden i halsen har fortfarande inte gått ner. Aja.

Under kvällen finns nu naturligtvis inget bättre nöje än Eurovision. Som får mig att skämmas för att vara europé. Just nu sitter jag och kollar på en tysk i silvriga tights. Han hade visst varit med i U96, och det var ju super. Han skulle hållt sig där, för den musiken var underbar. Den här var istället, ja, vad ska man säga... vidrig? Mitt upp i allt kommer dessutom Mansons ex Dita von Teese upp i rutan. Vad gör hon där?

Grekland måste vara en gammal aerobicsnubbe som snott tröjan från början av nittiotalet då korta piké var helt okej att bära, eller nåväl, mer okej än nu i alla fall. Hans höga knän under olika och inte alls regelbundna perioder av låten är helt oslagbara.

På detta verkar inte Turkiet kunna klockan. Frankrike vill jag inte ens veta vad de tänkte med, inte Ryssland heller. Azerbaijan med svenska Arash var dock bra. Finland måste mitt E-typeälskande hjärta heja lite på. Jag kommer att vilja hålla lite på Ukraina för sedan Rustlana tog världen med storm 2004 har de haft lite fart i sina bidrag. Sedan kommer jag minsann inte ihåg så mycket mer än Malena.

Malena är snygg som få. Hon har biceps att mörda för och hon är fasen en av de enda i hela tävlingen hittills som ser helt överlycklig ut över att få stå där och sjunga inför hela Europa. Det ger henne cred som heter duga. Dessutom är jag glad att hon slopat sminkningen och håruppsättningen från de svenska tävlingarna. Nu ser hon inte lika galen ut när hon ska ta i i sista höjningen. Innan var det så man blev lite mörkrädd. För en gångs skull vann ju rätt låt den svenska tävlingen, och i år tycker jag att det svenska bidraget borde ta hem hela skiten. Jag är nämligen skeptisk till att Finland gör en 2006 och vinner igen.

Nu har Albanien en söt kroppsstrumpebeklädd man på scen som ser ut som en levande bacill. Mycket suspekt. Jag hoppas verkligen att länderna har humor och inte är seriösa i sina scenshower. Norge är mer suspekt än nånsin och jag kan inte riktigt förstå varför det sägs att alla svenskar älskar det bidraget, men jag kanske inte hör till dem. Sedan lider jag med hans dansare som ska stå ut med att hoppande göra plankan genom halva låten. Det måste vara tufft.

Den här röstningen kommer att bli mycket intressant. Malena tappade en hel del toner, men ändå. Go Malena!

Citat Shirley: Ja, ni ska se här nedanför. Här fullständigt folkfestar de.
Hm, Folkfest som substantiv har jag hört, men som verb? Cool. Eller ännu ett bevis på att jag börjar bli gammal?

Uppdatering
Nu inför sista bidraget sitter våra kommentatorer och säger att det här är den bästa finalen på åratal. Åter igen undrar Ica om hon har befunnit sig på en annan planet de senaste åren. Scengolvet väger 80 ton och Spaniens brud försöker se ut som Pink. Orginalet är dock hundra gånger snyggare även om den här bruden har något som i alla fall upptill påminner mycket om Charlotte Nilsson (ja, det hette hon då) 1999 vann med Tusen och en natt.

Uppdatering II
Okej då, om man tar bort samtliga som var stora skämt var faktiskt resten rätt bra. Med andra ord kan man säga att det är stora kontraster. Så jag har ändrat mig.

Uppdatering III
Say what what??! Killen som höjs på den gigantiska plattången ligger inom topp 10! Hur kan Grekland få fler poäng än vi? Och Frankrike. Jag har visst redan sagt att jag inte förstår storfavoriten, och det verkar jag vara helt ensam om uppenbarligen. Tjurigt tycker jag fortfarande att Malena var bäst!

Uppdatering IV
Tycker det är väldigt roligt att Ryssland fortfarande inte släppt T.a.t.u. De har såvitt jag vitt släppt ett album och jag tror det var 2002. Men fortfarande är det med inom allt som Ryssland bidrar med. Jag misstycker inte. Jag var en av de som köpte det albumet och fortfarande lyssnar på det ibland. Grekland har fått en tolva och jag verkar helt enkelt lugnt kunna fortsätta lyssna på min suspekta musik, eftersom det här fattar jag helt och hållet noll av.

Tuesday, May 12, 2009

Blekfisarna rules, och hör sen!

Egentligen är jag inte alls i skick att blogga just nu. Det är bara att erkänna att det är ganska synd om mig eftersom jag ligger totaldäck och får nöja mig med att släpa mig mellan soffa, säng och toa. Men, å andra sidan har jag nog ungefär bara en person att skylla på, och det är mig själv, så jag får väl bara mediumgnälla denna gång antar jag. Men en uppdatering över helgen är nu helt nödvändig.

I fredags lämnade nio spelare, två coacher, en nybliven mamma med tillhörande kotte Etuna för att bege sig till Göteborg för årets absoluta volleybollhöjdpunkt: Kal å Ada. I år var 32 damlag anmälda och vårt lag var lägst klassade ihop med några småbrudar från Västerås och något lag till. Dessutom for vi under det vackra namnet blekfisarna. Betydligt bättre än förra årets Vildrosorna i alla fall. Går man dessutom tillbaka ett år fick jag en önskan uppfylld: svarta uppvärmningströjor.

Bussresan blev som vanligt ett enda långt skrålande av schlagerlåtar och tillslut visade jag och Fjant upp vår nya pantomim: Katy Perrys Hot n' cold. Det är givetvis en tradition som måste bli årlig från förra årets succé med pantomimen till It's raining men. Som vanligt gjorde vi refrängen relativt lätt och några i laget kunde minsann hänga på efter några upprepningar.

I år var ordningen återställd och vi blev inkvarterade i ett klassrum på ett idrottsgymnasium mitt i stan ihop med en massa andra lag, och i vanlig ordning sabbade en hel drös volleybollspelare vår nattsömn genom att tro att turneringen hade dragit igång klockan 3 på morgonen i vår korridor. Ungefär en timme innan spelandet i korridoren dragit igång vaknade Ica med väldigt onda aningar. Tyvärr var det inte bara aningarna som var onda utan även hals, huvud och tja, resten av kroppen. Jag försökte svära för mig själv men halsen gjorde för ont. Med andra ord låg jag och vred mig och svettades resten av natten. När morgonen nalkades och mina lagkompisar behagade att vakna var det första de började gapa om att de hade frusit så på natten eftersom fönstret var öppet. Frusit? Jag hade svettat mig igenom sovsäcken kändes det som. Inte alls ett bra tecken om man ska tänka på sund kroppsteperatur, vilket även bekräftades när jag reste mig upp och kände hur knäna inte var helt inne på samma bana som jag över volleybollspel.

Det var bara att slänga i sig febernedsättande och knarkstarka tabletter för halsen som skulle bedöva och sedan dra igång. Vi som var div. 4-klassade skulle möta två div.2-lag och ett lag från division 3. Det hela kändes ju väldigt lovande. Det kan ju vara skönt att slippa elit-klassade lag redan i gruppspelet.

Match nummer ett bröt vi vår vanliga trend något oerhört. Vi är otroligt segstartade och brukar förlora första set i första matchen. Det är liksom tradition. Men i år: icke. Vi vann första set med 25-19 och förlorade andra med 19-25. Mycket rättvist och trevligt om man ser resultatmässigt. Vi var väl inte helt kalasbra, men plockade upp det mesta. Andra matchen var det föga snack om vår vinst. Båda seten var våra med siffrorna 25-7 och 25-10. Kändes ju rätt okej. Den matchen fick jag dessutom gå passare. Det var ju lite lustigt tyckte jag själv, men väldigt skojsigt, även om det som kunde kallas feber och halsont gjorde sig väldigt påmmint hela tiden. Under den matchen kom även helgens absolut snyggaste boll. Frida i vårt lag skulle ta emot bollen med ett fingerslag, men det gick visst inte riktigt som det skulle och hon fick bollen klockrent i skallen. En skitsnygg nick som for rakt över nätet... och sitter helt perfekt nere i motståndarnas bakre hörn. Snyggare poäng har vi nog aldrig tagit.

I år kunde vi inte ligga ute och sola eftersom solen inte riktigt behagade att roa oss med sin närvaro, men vi kunde som vanligt bosätta oss på Mc Donalds för lunch och mellis.

Dagens sista match var tvungen att vinnas för att vi skulle få sovmorgon dagen därpå. Då kunde vi sluta både etta och tvåa. Nu hade vi dock tappat det mesta av spel som kan kallas volleyboll och vi losade med 2-0 i set. Detta innebar att vi skulle hoppa in först av alla i slutspelet. Klockan åtta skulle vår första match gå av stapeln. Mycket roande.

Eftersom allas våra älskade GUIF skulle spela SM-final letade vi med ljus och lykta efter en sportbar som kunde tänka sig att visa matchen på tv. Aningens försenade dök vi upp lagom till matchstart och förvånade många trångsynta gäster som senare sa att de aldrig varit med om att en grupp med tjejer överröstat hela baren och hojtat sig blå, för det var precis vad vi gjorde. Vi skrek som besatta, helt i onödan, för att GUIF skulle ta sig i kragen och vinna. Tyvärr sket det sig totalt och vi gick vidare för att dränka våra sorger på Liseberg. Jag och Fjant som alltid är de mest hängivna åkarna insåg att med en och en halv timme på oss innan stängningsdags vid klockan 23 skulle åkband bli en dyr investering så vi nöjde oss med ett åkhäfte och kutade runt mellan Balder och Bilar. Vi tryckte ihop oss tre i en bil under en av åkturerna vilket resulterade i två blå höftben från min sida. Febern åkte upp hela tiden men jag struntade fullkomligt i den och låtsades att det var helt normalt att inte ha koll på någonting. Natten spenderades sedan likadant som den förra: vaken.

Uppstigning innan klockan sex på morgonen är inget som känns så välkomnande när man har feber och en hals som helst vill kasta in handduken. Men det var bara att masa upp oss igen, packa ihop alla grejer, slänga i sig piller och gå ner för att inta frulle innan match 1 skulle dra igång.

Första matchen gick kalaslätt. Även här fick jag passa. Antar att coach ville spara på vår riktiga passare under de enkla matcherna. Vi mötte här ett lag som kom fyra i sitt gruppspel och vann med 25-5 och 25-9. Under slutspelet på söndagen fick ju matcherna inte heller sluta oavgjort så var det jämt och man vann varsitt set var det bara att gå vidare till ett tredje och avgörande. Nu var ju inte fallet sådant utan vi gick vidare lätt och skulle nu möta något av de lag som kommit tvåa i gruppspelet. Där fick vi möta ett division 2-lag som inte heller hade särskilt mycket att sätta emot. Vi vann på två set med 25-10 och 25-13. Pice of cake.

Nästa match har ju då redan den klipska räknat ut att den skulle gå mot ett lag som kom etta dagen innan. Här fick vi nöjet att möta a-laget till ett av de lag vi spöat skiten ur under säsongen i fyran. Dock var deras a-lag klassade i division två och gjorde det hela betydligt mer krångligt. Men, ska man slå det ena laget ska man givetvis spöa deras läromästare. Det var nog någonstans omkring den här matchen som samtliga i laget började tycka att det var riktigt jobbigt att spela volleyboll två dagar i sträck. Det var inte bara jag som på grund av febern hade ont överallt, utan alla hade krämpor och började sen en smula blåa ut efter alla kastningar fram och tillbaka. Nu började dessutom alla bli trötta som små gnuer. Inte jag dock för jag var hög på alla piller jag smällt i mig. Efter att ha vunnit första set med 25-19 och sedan förlorat andra med 22-25 fick vi svettandes inse att matchuschlingen skulle gå till ett tredje och avgörande set (om vi bara visste hur många som skulle det hade vi inte stönat redan då). I tredje set slet vi som djur och lyckades slå ut våra motståndare med 25-23. Att slå ut gruppsegrarna innebar att vi nu befann oss i kvartsfinal!

Några väldigt trötta blekfisar lyckades släpa iväg sig till Mc Donalds för att hinna klämma i sig en snabb hamburgare innan det var dags för kvartsfinal. Vi hade en match på oss och tack och lov gick även den till tre set så vi fick även smälta maten lite. Tackar ödmjukast.

Kvartsfinalen var där vi åkt ur året innan, och då hade vi betydligt högre förväntningar på oss än detta år. Nu stod vi med darrande knän och tittade på den match som spelades och som skulle avgöra våra motståndare i kvarten. Tack och lov lyckades ett division 1-klassat lag slå ut ett elitlag så nu fick vi "bara" ett lag från division ett att spela mot.

Nu började vi snacka kämparmatcher. Från första matchen på söndagen hade inga byten skett förutom att vi möblerade om och spelade med libero i baklinjen så centern fick pusta lite. Här lyckades vi att gneta oss till en vinst i första set med 25-23. I andra set föll vi däremot ihop som små korthus och fick se oss besegrade med 21-25. Motståndarnas smashar gick i hundranittio minst och varje gång vi stod i vägen och fick över bollen blev vi överlyckliga. Sådant är ju inte mänskligt. Sista avgörande set tror jag ingen skulle kalla oss blekfisarna. Samtliga spelare var sprutröda i fejan och dyngsura av svett och jag i mina feberångor kan inte minnas hur matchen alls gick till, men vi vann i alla fall sista set med 25-21. Tjutet visste inga gränser. I och för sig hade vi tjutit som galningar alla tidigare matcher vi vunnit också, men nu hoppade vi runt i en ring och skrek halsen av oss. Eftersom min hals redan hade funderat på att flytta hemifrån tog nu rösten eget initiativ och började packa.

Blekfisarna befann sig nu i semifinal och det gällde att knapra mer piller för att orka hålla sig upprätt. Kan väl inte påstå att hjärtat slått precis som det skulle under kvartsfinalen, men det var bara att gilla läget. Jag är stark motståndare till att träna när man har feber eller ont i halsen. Nu hade jag båda och visste att jag var en idiot, men hade man suttit fem timmar i en minibuss och sen skulle sova på luftmadrass i två nätter innan fem timmar till i buss väntade vill man inte precis missa matcherna där emellan. Därför levde jag med mitt idiotiska val och hurrade på över att vi nu skulle spela semi.

När man åker ut på söndagen innebär det att man får döma nästkommande match. Hamnar du däremot i semi slipper du döma eftersom finalen och bronsmatchen döms av "riktiga" domare i form av funktionärerna på stället. Vi insåg dock att i och med semin skulle vi även få spela en sjätte match för dagen i form av final eller bronsmatch. Ingen av de jobbiga matcherna hade gått under en timme, och då kan även den osmartaste person inse att vi var rejält slitna. Konditionsträning har ju aldrig direkt varit prio ett under våra träningar.

Nu ställdes vi mot turneringens utlänska lag: norska Sandefjord. Det var nog bland det tuffaste jag varit med om. Och visserligen både orättvist och rättvist. Vi vann första set relativt lätt om man ska vara ärlig. Antagligen hade vår divisionsklassning fått dem att känna sig lugna så vi vann första med 25-15 och åtminstone jag trodde att vi skulle få lira final. Dock samlade norskorna upp sig och spöade oss lika lätt med 16-25. Japp, ännu ett tredje och avgörande set. Där kom nog det jämnaste set vi någonsin spelat. Med den sämsta domaren någonsin. En klar boll som gick ut för våra motståndare dömde hon touch på oss (att vi vart och tallat på bollen innan den gick ut) och vi förlorade poängen. När vi dragit oss upp till 24 poäng smashade vi in en riktigt snygg boll precis på linjen. Linjedomaren dömde att bollen gick in. Andredomaren dömde att bollen gick in. Förstedomaren som stod på ANDRA SIDAN av planen och hade då x antal mater och sex spelare mellan sig och bollen. Hon dömde att bollen som studsat mitt framför den indömande linjedomaren hade gått ut. Efter det beskedet lyckades vi inte kämpa upp oss mer utan fick se oss utslagna med 26-24. Surt som bara den och det var ett deppigt lag som la sig ner på planen, dödströtta och med insikten att det återstod en match samt att klockan nu nästan var fem på eftermiddagen och att vi då skulle komma hem mitt i natten.

Bronsmatchen lyckades ironiskt nog bli mot samma lag som vi inledde hela turneringen mot och spelade oavgjort. Nu var båda lagen betydligt mer vakna, men även mer trötta, hur nu det går ihop, än dagen innan. Dock hade de placerat sig bättre än vi i vår grupp och därför inte behövt spela lika många matcher som vi under söndagen. De borde med andra ord vara piggare.

Japp, sista matchen inomhus nu innan hösten. Vi körde en repris av matchen innan och vann första set med 25-23. Sedan föll vi totalt och det är frågan om man får kalla andra set volleyboll från vår sida och vi torskade med 20-25. I andra set gav vi oss dock fan på att vi inte skulle förlora två matcher på raken och lyckades kriga oss till setet med 25-21.

Blekfisarna hade tagit brons i en av Sveriges största volleybollturneringar! Vårt tjoande visste inga gränser och även om jag låtit som en fjortonårig kille i målbrottet de senaste två matcherna tjoade jag på och hade någon form av pillerånga då jag inte var trött alls i kroppen. Petade dock någon på mig så skrek jag rakt ut för det gjorde så ont.

Under högtidliga cermonier (enbart de tre högst placerade lagen på herr- och damsidan, samt ett par funktionärer närvarande. Alla andra hade åkt hem) tilldelades vi en fin liten pokal och t-shirtar med tryck från årets turnering. Norskorna som slog ut oss i semin tog tack och lov hem finalen. Där hade nog vi fått stryk, och för att citera Kenneth Andersson i VM-krönikan från -94: Det är nog så mycket roligare att vinna ett brons än förlora ett guld.

Dock kunde vi knappt klä på oss när vi skulle hem. När vi väl placerat oss i bussen och känt att vi behövde mat började min feber verkligen göra sig tillkänna, medan rösten tog sitt pick och pack och drog. Vi gick bet på de två första ställena vi ville ha mat, och på ett statoil fick Fjant förklara vad för expediten att jag inte ville ha en pucko utan vatten till min kokta korv. Hon hörde nämligen inte vad jag sa. Vid ettsnåret på natten kom jag i säng.

Nu i efterhand kan jag bara bekräfta att mitt beteende var idiotiskt. Jag har legat totaldäck i två dagar med feber upp över hjässan. De här två nätterna har jag fått byta pyjamas tre gånger per natt. Igår förmiddag slängde en kompis på luren i örat på mig då hon trodde jag drev med henne genom att svara med luren men sen inte säga ett knäpp (jag skrek hallå allt vad jag kunde). Huvudet och ögonen har ständigt varit beklätt med en kall och blöt handduk som ideligen måste blötas igen eftersom den torkar på fem minuter.

Jag minns enbart fragment av helgen då allt sågs genom feberångor, men det var såååååå värt det!


Typ enda spelbilden som togs. Jag och Fjant har i alla fall bra kommunikation.

Min och Fjants traditionella bild från Liseberg framför Balderskylten.


Vi har tagit brons! Fan vad vi är bra (Och snygga i nya overaller)!


Två fullständigt normala volleybollspelare.

Sunday, May 03, 2009

Uppenbara magproblem

Eftersom jag numera ängnar dagarna åt att skriva bloggar jag desto mindre. Nu fick jag dock göra ett avbrott då Guif spelar den sista och avgörande semifinalmatchen mot Sävehof. Sändningen är Kurren så snälla och visar via webb-tv. En webb-tv som är av sämsta möjliga kvalité. Det hackar hela tiden och mitt i en straff stannar bilden helt. Mycket spännande äventyr att titta och upptäcka att resultattavlan plötsligt ändras utan att man sett någon boll som hamnat i mål.

Samtidigt sitter jag och pratar med Fjant på msn, och vi båda beklagar oss över allt hackande, men hyllar Guifs spel och särskilt Herr Målis som verkligen storspelar. Efter att ha missat två mål på grund av hack och avbrott skriker jag till Fjant att jag får magsår av allt hackande och genast får jag svar på tal:
Utanför fönstret ser jag bara ett stort svart flaxande. Någon mer än jag kollar på matchen via min dator. Och det var uppenbarligen någon mer än jag som fick magsår av det.

Även om det är svårt att tro är det värre än det ser ut. Ytterligare två rinnande fläckar sitter högre upp men syns inte med den vita himlen som bakgrund.

Kul att somliga tyckte det var roligt i alla fall.
Det ser med andra ord ut som att jag nu blir tvungen att tvätta fönstren för första gången sen jag flyttade in.
Nu är det halvtid och Guif leder med 14-11. Lysande.