Monday, June 25, 2012

Underbara straffavgörande

Det har visst undgått några att det pågår ett fotbolls EM ute i världen. Hur detta kan komma sig är väl bara att man har en bra bunker att bo i och undviker media i all form. Sedan Sverige åkte ut, vilket ju gick ganska fort, är det förvisso lite lättare, men ändå svårbegripligt i mitt tycke. Nåväl. Sverige åkte som sagt ut, med rätta. Vi spelade EN rolig match, och det var den sista, som på pappret var helt betydelselös men för äran och hedern viktigare än en final... nästan.

Igår insåg jag åter varför jag inte riktigt kan släppa den här idrotten trots att det nu faktiskt var ett tag sedan jag slutade lira, om man nu bortser från förra årets korpserie där jag efter femton minuter som utespelare i första matchen åter hamnade i mål och befann mig där resten av serien. Åter till gårdagen så spelades det då kvartsfinal i detta ovan nämnda EM. Italien och England skulle slåss om att gå vidare. Det hela var väl... ja, en rätt ojämn kamp där Italien utan tvekan var det mest drivande laget medan England försvarade sig bra. Matchen slutade utan mål och förlängning väntade. Stackars Rooney hade inte de svenska kommentatorerna på sin sida när de gjorde uttalanden som "Rooney ser ut att behöva syrgas där nere", och "Ja, Rooney är ju en självklar straffläggare... om han nu orkar gå fram till bollen.". Förvisso hade de väl en poäng. Rooney såg hemskt trött ut, men vem hade inte gjort det efter 120 minuters spelande. För så många minuter blev det, och därefter följde straffläggning.

Som ni ser hade Italien så stor press att Englands målis Joe Hart funderade på att ta en paus uppe på motståndarens sko.


Det var precis där jag mindes min passion för sporten. Denna hatkärlek för straffavgörande. En bra straff ska ju sitta i målet. En räddad straff är en dåligt slagen straff, vilket jag tycker är hemskt. Målvakten kan ju möjligtvis göra en helt fantastisk räddning även om straffen är bra slagen. Men, så ser det ut. Å andra sidan bör man som målvakt aldrig bli syndabock i straffavgöranden. Det är bara en bonus om du räddar. Jag minns Ravelli från VM 1994. Han var helt förstörd och vrålade mot himlen "Jag klarar inte det här!!" (och alla som var födda då eller är allmänbildade vet ju att han klarade det alldeles galant). Själv älskar jag straffavgöranden. Adrenalinet. Pirret i kroppen och sen detta psykande. Igår fick jag se nån som psykade värre än jag. Engelska målisen Joe Hart hånflinade, gapade, räckte ut tungan och såg allmänt självsäker ut. Enormt roande att titta på, om än lite överdrivet. Ska man psyka ska man göra det så enbart straffläggaren märker det, annars blir det så pinsamt att höra bollen rassla in i nätet bakom en. Hart fick verkligen uppleva det igår: massiv psykning och ändå inte en enda räddning. Eftersom jag nu utnämner mig till expert inom ämnet, i alla fall i den här bloggen (för det är ju jag som blivit uttagen att spela i landslag och allt det där... humpedump...). Hart la för stort fokus på psykningen. Han stod platt på mållinjen med djupt böjda ben, men med hela fotsulan i marken. Han studerade inte straffläggaren tillräckligt för att läsa av eventuell skottriktning. Dock är han ju väldigt söt, men väldigt ung då han är född 1987 och blott 25 år gammal.

"Ge mig en straffläggare och jag ger dig en man snart redo för psyket"

Buffon å andra sidan är född nio år tidigare (är således 34 år) och såg igår ut som en jätte när han skulle gå fram och hälsa på domarna. Vet inte varför men min teori har alltid varit att Italiens målisar är små och snabba. Dock inte i Buffons fall eftersom snubben mäter 191 centimeter över havet (eller över fotbollsplanen för den delen). Han betedde sig inte alls som Hart utan psykningen skedde mest mot den engelska kaptenen vid strafflottningen i form av fina klappar och kramar ihop med vänskapliga leenden. Där sa jag högt "Buffon vet att de vinner.". Han knallade lugnt och iskallt in i sitt mål iförd fina kärringklämmor i håret, fokuserade på skytten och den kommande bollen. Detta är en man med mycket rutin som inte gräver ner sig i målområdet om han släpper in en straff utan vet att det kommer en till och att det gäller att vara bäst i slutet. Några straffar kan man unna sig om uppvärmning. Mycket riktigt var det ju sedan han som klev fram och gjorde en fantastisk räddning och blev delaktig till att Italien spädde på Englands strafförbannelse och piskade ut dem ur EM. En underbar målis i mitt tycke som när jag petade ihop mitt All Star Team i början av juni fick en given plats i min förstaelva.

"Sacramento idioto! Jag giva dig på moppo!"

Själv är jag väl någon blandning mellan de här två snubbarna (Stoppa pressarna! Borde inte det göra mig till den ultimata målisen som trots 30 år fyllda borde få proffskontrakt från alla världens hörn? (Vilka hörn förresten? Något som är runt borde väl inte ha hörn?)). Jag gillar att psyka, vilket jag alltid vinner på. Får jag ögonkontakt med spelarna vet jag att de missar eller att jag räddar. Majoriteten av straffarna jag fått mot mig i livet har inte gått i mål, och jag har fått uppleva att bli straffhjälte i en turneringsfinal vilket gav mig en helbild i färg i lokalblaskans mittenuppslag (där jag för övrigt ser ut som en hysteriskt skrattande albinohyena). Jag låter aldrig hela fotsulan nudda marken och vägrar slänga mig innan jag studerat skyttens stödjeben hundradelen innan straffen går. Det där med att chansa är inget för mig. Och jag ÄLSKAR verkligen att stå där och känna hjärtat dunka, den spända tystnaden, lugnet ihop med adrenalinet som slåss i kroppen. Gaaaah! Hur kunde jag sluta spela?? Javisst ja, kroppen la av. Men... nu när Mellberg säger att han ska sluta i landslaget borde ju han och Allbäck ta över tränarrollerna helt. Då ska jag framföra förslaget att återinföra mig som målis, och då göra det i svenska landslaget. Mellbergs reaktion på detta? Följande:

"NEEEJ! Snälla! Vad som helst men inte det!"
(Glöm inte att klicka på bilden för att få den större så du verkligen ser hans min. Oslagbar.)

Wednesday, June 06, 2012

Dum och dumare

Som det tidigare behandlade ämnet i bloggen har det antagligen framgått redan att jag tycker det är helt omöjligt att leva utan djur. Främst då de där pälsbeklädda fyrfotingarna hundar och hästar. Så nu har jag på gamla dagar gått och skaffat mig en medryttarhäst. Det innebär att några dagar i veckan har jag en pålle långt ute på landet dit jag puttrar på min moppe som går i 70km/h i nedförsbackar och 20 i uppförsbackar. Det borde ta ut varandra ungefär på de lagliga 45km/h som gäller. Mycket logiskt. Nåväl, jag puttrar dit, mockar, fodrar, hämtar pålle, ryktar, rider, smörjer in sår på och så vidare och så vidare. I detta stall knallar det även fem hästar till som alla också vill ha sin beskärda del gos. Då stallet varit hårt drabbat av skabb vilket gör att min pålle i princip kliar ihjäl sig håller nu allt på att saneras och isoleras. Skabb kan överleva borta från hästarna i två månader. Sedan kolar de äntligen. Så nu får de små pållarna gå ute på bete dygnet runt, stallet är sanerat och stängt i två månader och det har byggts någon form av provisorisk box i garaget för rykt och påklädnad.

Den lilla(?) pålle jag tar hand om heter Caramel och är ett riktigt charmtroll. Hon älskar stå och mysa och ute i hagen kan hon stå med huvudet på min axel och blunda när man killar henne bakom öronen. Dock har denna godisbit mycket och många suspekta idéer för sig. Det provisoriska stallet är helt enkelt döläskigt. Så trots att man binder upp henne lyckas hon på nåt vänster vända sig så hon står med arslet upptryckt i väggen (där det passande nog sitter en darttavla vars kanter man kan klia sig på). Igår hade vi en mycket trevlig upplevelse. Ica möter häst i hage. Häst är lugn och fin och mysig. Tills vi lämnar övriga kompisar i hagen och går iväg. Plötsligt är det som att vi är på en helt ny plats med bara nya grejer och alla är ju skrämmande som The Ring när telefonen ringer. Med andra ord har jag en häst som springer runt runt mig med huvudet högt och näsborrar stora som lp-skivor med tillhörande surround i frustande. När jag efter mycket om och men fått in henne i garaget råkar hon trycka upp mig i väggen två gånger då hon ansåg att hon var tvungen att vända sig så hon såg om det kom nåt monster. Tillslut trycktes det så hårt att plankan som helt enkelt innebär stopp framåt går rakt av med ett brak. Häst blir ännu mer stissig och Ica fruktar att det kommer inträffa någon skada om jag inte avlägsnar henne. En stegrande häst som sitter fast är inte att rekommendera. Jahapp, ut igen och bind fast utanför stallet. Lika farligt där... nästan. Åtminstone när jag lämnar henne i 30 sekunder för att hämta sadel. Mitt i allt kommer postbilen och den är ju farligast av de farliga. Jag får göra fem stopptecken och vråla till herr brevbärare att han bör stanna bilen om han inte vill ha rejäla plåtskador, medan jag försöker ta den förvuxna studsbollen vid min sida samtidigt som jag försöker hålla mina tår undan de där fyra hovarna som är rätt tunga.

Efter mycket om och men kom vi faktiskt ut till slut och jag försökte köra ett dressyrpass och få fröken att få jobba lite med hjärnan och bli lite trött. Hell yeah. Starkare häst får man leta efter och tillslut fick hon köra några varv galopp för att avsluta med en skogspromenad där hon led av paranoia och hela tiden var övertygad om att någon var bakom henne.

Idag var det dags igen. Dock insåg fröken liiiiiite snabbare idag att Ica inte var personen som gav upp och släppte tillbaka henne ut i hagen. Idag var det stenhård dressyr som gällde. Vi slet som djur båda två och kämpade verkligen om titeln vem som skulle vinna fajten om störst envishet. Benen skakade och nånstans hoppade nog min hjärna ut genom öronen. Jag vann fajten, pållen började lyssna och slappna av och det hela borde vara nog där. Men det var där hjärnan hoppade. Mitt i manegen stod några hinder uppställda, och Caramel älskar att hoppa, men hennes ägare är inte lika förtjust. Själv har jag väl inte hoppat på minst tio år. Men, Caramel hade varit duktig, hon hade vikt sig för min vilja, och jag tyckte helt enkelt hon skulle ha lite cred för det. Så vi tog ett hinder. Massa skoj! Vi tar det igen. Jodå, fint hopp med lite bocksprång efter. Och där tappade jag väl lite av stödet på handen, för vid galoppstegen efter kommer vi lite lite för nära staketet som inhägnar hela manegen. Icas fot smäller i, fastnar vid bjälken och foten vrids bakåt. Det hela går fort och foten lossnar ju direkt igen, men det är inte en underdrift om jag berättar att knät på det benet där fastnade fossingen satt inte var helt nöjd med situationen. Så det var bara att skritta av så svetten och hjärtklappningen fick lägga sig lite hos oss båda och sen försöka ta sig in. Tack och lov var ju då den lilla karamellen lika slut som jag och stod fint still medan jag sadlade av, ryktade, smörjde sår och gav henne en liten dusch. Allt gick kalas... om det inte vore för den där pulserande kroppsdelen halvvägs upp på benet.

Men det är väl bara att inse: om två dagar är jag 30 och kroppen likaså. Vi är inte lika elastiska som förr och således smulas vissa delar sönder istället för att fint vara kvar i ursprungsposition. Eller ja, smulas sönder var väl inte korrekt, mer... töjs ut. Om jag töjer ut andra knät, skulle det då innebära att jag kunde bli någon centimeter längre?

Hon kommer ju undan med att vara så jäkla söt. 


Plus att vi har väldigt fina skogsrundor.

Tuesday, June 05, 2012

Soon to be 30

5 juni. Herregud säger jag bara. Om tre dagar lämnar jag den underbara tiden som tjugo-nånting och inträder istället i det vuxna trettio-nånting. Är jag verkligen redo för detta enorma steg? Som om det skulle spela någon roll. Redo eller inte, here I come.

Imorse när jag som vanligt låg och funderade över livets stora under vid femsnåret innan borrandet tvärs över gatan satt igång försökte jag gå igenom vad som egentligen hänt under tiden som tjugo-nånting.

För tio år och 364 dagar sedan satt jag i alla fall vid den här tiden i en frisörsstol på Salong Monica hemma i Hultet och fick håret uppsatt i balfrilla. Jag tog den lilla neongröna Ford Fiestan dit och på kvällen var det bal i ett ganska snarlikt väder som det utanför fönstret just nu: ganska kallt och grått. På födelsedagen sedan blev det studentfirande, flakåkande och partajande.

Men nu var det alltså tiden som tjugo-nånting. Alltså med start 2002. Det är här man tackar det enorma hästminnet (och sina dagböcker) för att ha något att rapportera. Exakt för 10 år sedan var jag nog fortfarande lite jetlaggad vid den här tiden då Åsa och jag två dagar tidigare landat från vår nio månader långa tripp till Australien, Singapore och Thailand. Jag var sönderbränd, plufsig och trött, för att sammanfatta det hela. Födelsedagen firades med Maja, Johanna och gänget och såvitt jag minns for vi till Växjö för att gå ut och hamnade på bland det sämsta uteställe jag någonsin varit på.

Sedan ramlade livet på antar jag. Pappa försvann, men Ture kom. Bruno försvann men Lesedi kom. Ställen jag hamnade på inleddes med Malmö, för att följas av en halvårslång period hemma i Hultet igen innan jag tog allt mitt pick och pack och drog till Eskilstuna av alla ställen. Mitt under boendet i Eskilstuna blev det ett halvår i Växjö för att sedan återvända till gnällbältet. Där togs det examen på 25-årsdagen. I slutet av Eskilstunaperioden blev det en månadslång visit i Peking innan jag i augusti samma år (2010) faktiskt begav mig av från östra delen av landet och bosatte mig i västra i form av Göteborg där jag befinner mig nu, och faktiskt planerar att befinna mig en längre tid om inte någon kommer och lockar med en bostad på ett ställe där det ständigt är över 20 grader varmt.

Dessa tio år har massa kunskap försökt att fastna i huvudet, men frågan är hur mycket som finns kvar efter Kommunikativ svenska, Kreativt skrivande, Textdesign, Psykologi, Terapeututbildning, Hundsjukvård och säkert något mer som antagligen fallit bort under någon tenta eller annan traumatisk period.

Jobbfronten är nästan utmattande att läsa och jag undrar hur jag fortfarande kan lyckas att få jobb trots att jag studsat som en jäkla jojjo mellan allt eller vad sägs om följande: truckförare på lager, dagisfröken, lärare, bibblobitch, help-deskare, ad-assistent, frilansjournalist, radiopratare, brevbärare, telefonförsäljare, telefonintervjuare, personlig assistent, spårvagnsförare och även där har troligtvis mer saker fallit bort eller förträngts. Av dessa har jag trivts ypperligt med alla utom de som börjar med ordet "telefon". De jobben var fruktansvärda och jag lägger mig hellre platt på gatan och låter folk hosta på mig i flera dygn än tar ett sådant jobb igen.

Jag har hunnit rädda många straffar, men även släppa in många mål. Jag har hunnit skaffa många fina vänner, men även sagt adjö till en drös mindre fina. Jag har gått från en elektronisk och pipande version av "blue dabidi babida...." via Homer Simpson, Pink, Faithless och fler till Devlins Brainwashed som ringsignal på mobilen. Från Ford Fiesta till cykel till postbil, till cykel, till moppe, till cykel, till spårvagn i transportformer. Gått från fotboll till aerobic, till galenskap, till volleyboll, till fotboll igen, till gym, till ridning för att nu vara någon form av blandning mellan deltidsryttare, soffpotatis och wannebegymmare. Jag har varit tärna på två bröllop, gått på två begravningar och blivit gudmor åt två små gulliga killar.

Hur många gånger jag varit sjuk under tio år är stört omöjligt att räkna ut, antagligen kan jag inte ens räkna så långt, men nu som ansvarstagande och vuxen soon-to-be-30-åring dricker jag nu svindyrt pulver två gånger om dagen som ska göra underverk för immunförsvar och brister i kroppen. Jag försökte någonstans att räkna ut hur många sidor jag fyllt med text men bland dagböcker, dikter, bokmanus, c-uppsatser och bara dravvelmail blev jag helt snurrig i huvudet.

Bloggen kommer denna månad fylla sju hela år och där blev det ytterligare några sidor med text när jag tänker efter.

Ska lika mycket hända som 30-nånting som det gjort som 20-nånting måste jag verkligen lära mig gå på yoga eller nåt, för nu när åldern tar ut sin rätt kan jag ju inte flänga runt som en skållad bäver som värsta ungdomen utan jag får således acceptera min rullator, att jag måste färga gråa hår var sjätte vecka och inte festa utan att ha morgondagen i åtanke (även om de två förstnämnda känns en bit bort fortfarande vet man inte hur det känns om en vecka. Jag fick ju första rynkan på min 25-årsdag).


Oskyldig student som fyller 19 samma dag

 22 bast med nya familjemedlemmen



Inte tjugo-nånting alls, men med samma frågande uttryck som idag


23 och ett försök att vara cool.... eller?


Två dagar innan 25-årsdag och examen


Me and my BFF. Ni får själva gissa vilka två.


Solkåt och lycklig 27-åring


29 bast och färdig spårvagnsförare


2008 och Anna-pannans bröllop där jag fick vara tärna

"That's all folks"