Tuesday, January 28, 2014

Är alla idioter?

Människor upphör aldrig att förvåna mig. Särskilt inte det behov människor verkar ha av att vara otrevliga. Förra veckan var vi ute och gick på Gärdet, vilket vi ofta gör då det är ett av få ställen i Stockholm där du får ha din hund lös. Tyvärr har djurgårdsförvaltningen, som äger Gärdet, i år valt att lägga det skidspår som i vanliga fall går runt Gärdet tvärs igenom det. Skidåkarna uppskattar inte det här, och vi hundägare uppskattar det inte heller. Hur vi än gör måste vi korsa skidspåret minst ett par gånger vid varje promenad. Vi försöker ha respekt för skidåkarna genom att stanna vid spåret och vänta till en lucka då vi tar våra hundar och springer/hoppar över. Många skidåkare är säkert också respektfulla och saktar ner och blir inte helt vansinniga om någon hund hamnar på efterkälken. Dock har vi fått "jävla idiot" hojtat efter oss. Om det nu var oss de syftade på eller inte framgick inte, men någon fick i alla fall finna sig i att bli kallad idiot, antagligen av en människa som inte hade den blekaste aning om personen i fråga levde upp till den titeln eller inte.                

Idag var jag ute med småkillarna. Eller ja, små är kanske en smaksak, en på 40 kilo och en på 20 kilo. Lagom i alla fall. Längst med rundan, en bra bit hemifrån, finns ett litet stråk, kanske 300 meter cykelväg med intilliggande litet berg där det också är frirastområde, vilket också framgår tydligt av en skylt i början och i slutet av området. Så med andra ord släppte jag killarna lösa så de fick springa lite. Smiley springer inte så mycket nu när det är lite skymning utan håller sig intill mig men Pasha drar några repor och sniffar runt. Då möter vi en gammal man med en liten tax. Jag kan förstå att våra hundar kan framstå som lite läskiga i storlek om man är van vid en tax, men jag kan inte förstå följande beteende. Smiley är ju som sagt väldigt reserverad mot män, särskilt mot män med dålig energi, och det här var dålig energi så det skvätte om det. Därför skällde Smiley mot dem, fortfarande vid min sida, vilket var på motsatt sida från gubben och hunden. Pasha sneglade lite men travade snällt förbi efter att jag sagt till honom att hunden vi mötte var kopplad (vilket indirekt betyder att han inte får gå fram och hälsa). Då fräser mannen högt: "Koppla dina hundar ungjävel!". Jag tappade nästan hakan, men förklarade för honom att mina hundar ju inte rörde hans. "Men du ska ha dem kopplade för i helvete." Lugn och snällt berättade jag då att det här var frirastområde, men hann knappt säga ordet förrän han avbröt mig att det minsann var uppe på berget det var det. Jag bad honom då läsa på skyltarna en gång till och pekade var de stod nånstans. Tyvärr hade nog farbror lite svårt för det där med att läsa, eftersom han både missat det samt att det står att man ska plocka upp efter sin hund, vilket han inte gjorde då den satte sig och sket ett bra tag innan vi kom fram. Det lät jag dock bli att upplysa honom om. Men jag vände mig om och ropade efter honom att just "ungjävel känns väl lite otrevligt och onödigt som tilltal av någon." Och sedan kan man ju undra också om man hör till den kategorin när man är 30 år fyllda. Fast å andra sidan var nog alla människor under 60 ungar för den mannen.

Varför i hela friden måste folk vara på det sättet. Arga, fräsande och otrevliga mot människor de inte känner. Det här är ju bara två exempel av mängder man hör varje dag på stan, mot folk som står dumt med sina kundvagnar, folk som går i bredd på trottoaren, eller folk vars utseende helt enkelt inte tilltalar den andre. Det verkar finnas så mycket inre ilska som måste ut och där då främlingar står bra i vägen. Så extremt onödigt och fegt. Om jag lever som jag lär? Ja, för fasen! Jag svär över dessa friande våldtäktsdomar och vill utsätta nämndemännen för samma lidande som de kränkta offren och jag tittar äcklat på alla människor som bär päls och när de märker min blick viker jag bort den i förakt och tillägger "Jävla idiot" i mitt huvud. Nu har jag dock satt mig med ett dokument där jag skrivit att den där pälsen skulle nog behövas bättre någon annanstans, som exempelvis på djuren som från början ägde den, och att du som bärare av päls, fusk eller inte, bidrar till massmord. Ha en fortsatt trevlig dag. Sedan tycker jag att man har minus på iq-kontot om man röstar på Sverigedemokraterna. Så visst lever jag som jag lär. Tycker absolut inte att andra, helt främmande, människor är idioter.... humpidump.

Saturday, January 18, 2014

Snabba svängar, ambulanser och snörace

Det pratas så mycket om hur människor skiter i varandra nu för tiden. Hur ingen bryr sig och hur kalla vi blivit. Idag tycker jag ändå att vi fick en trevlig överraskning om motsatsen. Jag, Agge och pojkarna skulle gå och åka stjärtlapp (Ja, vi insåg att vi båda ville åka pulka eller liknande nu när det finns snö, och hittade varsin stjärtlapp billigt.) nu vid niosnåret ikväll. Vi hade inte promenerat mer än typ tre minuter när vi såg något stort svart ligga på trottoaren framför oss. Pasha skällde till och en bil stannade och backade bak till det svarta byltet. Samtidigt kommer ett grabbgäng ner från en sidogata. Det svarta på marken visade sig vara en kvinna som var medvetslös. Hon låg med ansiktet ner i marken och rörde inte en fena. Någon undrade om vi skulle ringa ambulans och jag sa att vi självklart skulle göra det. Agge sa att vi måste kolla puls, så jag slängde över Smiley till henne, en kille hade redan hunnit före med telefonen och ringde SOS. Jag satte mig bredvid henne och plötsligt vaknade hon till liv. Jag frågade henne om hon hade någon sjukdom, om hon hade ont, om hon hade druckit och massa annat. Tyvärr verkade hon rätt berusad, vilket hon också erkände. Hon hade också väldigt ont i höften och lite i huvudet. Jag försökte komma på ett sätt att få henne att inte ligga i snön och bli blöt och kall, men detta var en ganska bastant kvinna och dessutom visste jag inte om hon var skadad. Killen med telefonen fick svara på massa frågor och efter mycket om och men fick vi beviljat en ambulans (cirka hundra meter från sjukhuset). Jag frågade om hon mindes vad som hänt, om hon svimmat av fallet eller svimmat först och ramlat av det, men hon mindes inte.

Tillslut fick vi upp kvinnan till sittande, och jag kollade genom hennes huvud som var helt och ingen fara med. Hon var som sagt väldigt tung och ja, lutade sig helt mot min arm så jag bad någon att hjälpa till och hålla i och genast var en av killarna bredvid mig och hjälpte till att hålla henne uppe. Hon gillade hundar så Pasha kollade lite vad vi höll på med men Smiley var en smula reserverad, ändock inte rädd, trots alla människor, mörker och att kvinnan luktade rätt rejält med alkohol. Hon var dock med rätt okej men klagade mycket på höftsmärtor. Efter vad som kändes som jävligt lång tid kom en ambulans i alla fall, och kvinnan berättade hur hon hade ont i höften, inte ett smack om att hon legat medvetslös, smällt i skallen och att ingen visste hur länge hon legat i snön, så vi fyllde i lite luckor. Med gemensamma krafter fick vi upp kvinnan på båren även om hon blev lite motsträvig då. Ambulanskvinnan som kom var nog rätt trött på berusade människor och kallade kvinnan Elisabeth tre gånger trots att det inte var hennes namn. Kvinnan tackade oss så mycket för hjälpen. Där hade det ändå kommit människor som brydde sig från tre olika håll, och alla hjälptes åt, vilket ger mig lite hopp till mänskligheten

Jag, Agge och hundarna började gå igen och kom till vårt mål efter tio minuter, ett dagis vid en skogsglänta där det finns en låååååång och brant backe. Vi åkte massor av gånger och skrek av skratt. Agge var hundra gånger bättre än jag och åkte hur långt som helst medan jag nånstans halvvägs fick snurr, började åka baklänges, stjärtlappen fastnade och jag fortsatte åka på arslet tills jag rullade runt några varv i ett snömoln. Killarna sprang efter och tyckte antagligen att vi var helt körda i huvudet. Mycket av tiden låg vi ner på marken och vred oss av skratt. Hela jag var vit av snö när vi skulle gå eftersom det sprutade så mycket när man åkte. Vi tävlade och eftersom Agge vann krävde jag att vi skulle byta stjärtlapp (då gick det bättre, men jag förlorade ändå.), för att sedan mena att hon fuskade med ansatsen. Ja, jag imiterade helt enkelt pappa Rudolfs dåliga förlorar-beteende i Sunes jul. Jag är väl helt enkelt mer baktung att den delen vill åka först. Inte vet jag. Hade vi haft snowracers hade jag vunnit utan tvekan. Det är jag säker på!

När vi var på väg hem sen, genomblöta av svett och snö, med middagen halvvägs upp igen efter allt springande och allmänt fnissiga slog det mig hur saker kan skifta snabbt. Ena minuten sitter vi med en avsvimmad kvinna och ringer ambulans och andra minuten far vi ner för pulkabackar i hundranittio som om vi aldrig passerat tio års ålder. Tycker förvisso det är rätt härligt att det är så.



Sunday, January 12, 2014

Blandade känslor

Nu har jag sett Djurskyddsinspektörerna på tv, och precis som hos många i min närhet rör det upp en hel del känslor. För att förstå vad jag skriver bör du nog se eller ha sett avsnittet, men skynda dig, det är bara tillgängligt i fyra dagar till. Programmet ser du här: Djurskyddsinspektörerna.

Så, nu när vi alla har sett det kanske vi kan gå till dess innehåll. Själv skriver jag enbart utifrån mina egna erfarenheter och åsikter. Den här mannen som jobbar för Länsstyrelsen och var med i fallet med hundarna har jag personligen väldigt svårt för. Han har varit aktuell i fall som jag även varit aktuell i och han agerade hemskt oproffsigt då hans egna åsikter gick före reglerna i det jobb han ska utföra. Han påstod sig vara i tjänst men var civilklädd vilket han inte får vara, och är han i tjänst får han inte uttrycka de åsikter han gjorde. Detta är också en extremt mediakåt snubbe som var det än finns tv, radio eller tidningar håller han sig framme. Well, han jobbar för en god sak, och det behövs. Sedan har jag även lite förståelse för mannen i blå playboykeps som uttalar sig lite... skeptiskt.. om jordbruksverket och länsstyrelsen. Antagligen är de överhopade med jobb, men att dyka upp till ärenden ett halvår efter att det anmälts är inte acceptabelt. Är ett djur vanvårdat hinner de dö flera gånger om under den tiden. De kan dyka upp med måttband till några transportburar och påpeka att de är en centimeter för låga medan det står en häst i hagen intill med hovar som krullar sig långt upp på benet. De förser flera människor med djurförbud men har ingen som helst uppföljning så en människa med djurförbud får ett papper och sen kan hen skaffa djur på löpande band igen. Dock skulle väl det vara upp till dem som säljer djur att kolla upp alla potentiella köpare. Borde vara lag på det enligt min åsikt. Hårdare koll både av säljare och köpare för att minska antalet vanvårdade djur och jobba förebyggande. Som jag skrev högre upp finns det dock säkert en enorm resursbrist där, och det är synd.

I programmet tas det upp en kvinna som har tillstånd att importera 100 hundar per år. Bara det är ju vansinne. En privatperson som då ska sälja hundar på löpande band när de väl är i Sverige. Går en försäljning i stöpet, som det gjorde här, står hon där med två lass importerade hundar samtidigt och har då cirkus 30-40 hundar på plats, och då ursäktar hon sig med att det inte hänt om det inte var sommar. Kan man inte räkna ut att sommaren är en stiltjeperiod gällande försäljning ska man nog inte ens tillåtas handha daggmaskar. Då bör också tas i åtanke att detta spelades in i maj- sommar och semester hade inte ens dragit igång så hade hon fler hundar på ingång under sommaren skulle nog hennes siffra på hundar i hemmet ligga på 50-60 framåt augusti. Men om det kan bara de lärde spekulera. Och jag.

Tillvaron för de hundarna i hennes hem var för jävligt. Skit överallt, stank överallt enligt djurskyddsinspektörerna (och då jag befunnit mig på platser som liknar den här kan jag intyga att stanken inte brukar vara nådig. Man får andnöd även om nu snubben där var lite väl dramaqueen över all ammoniak han andats in.), inga torra eller mjuka liggplatser och ett helt gäng valpar låg ute i ett gammalt grisstall (känns det igen kanske...? Vet ett ställe till där djuren bor i grisstall och inte har någon värme, året runt.) där temperaturen inte direkt är acceptabel under kväll och natt ens på sommaren. Kvinnan som äger hundarna håller med om att det inte är acceptabelt men har mängder med ursäkter varför det blivit så. Personligen tycker jag ingen ursäkt är god nog för att ha så många hundar på samma plats utan bra tillvaro. Hundar plockas upp och en hund sägs ha dåligt allmäntillstånd. Kvinnan frågar hur och djurskyddsinspektörerna säger att den ser trött och hängig ut och har långa klor.
- Långa klor hör väl inte till allmäntillståndet?
Spelar det någon roll? Det hör till hundens välmående och skvallrar om hur de sköts, vilket är kass.

Efter genomkoll och förmaningar får kvinnan till dagen efter på sig att snygga till och hitta en lösning. När de kommer tillbaka nästa dag har hon bytt tidningspapper och byggt en liten inhägnad. Hon får höra att med så många hundar måste de där tidningspappren bytas i alla fall två gånger om dagen. TVÅ?! Hon har 20 valpar och det ska bytas två gånger? Hur ska det räcka? Kanske under en förmiddag... om de inte käkat eller busat vill säga. Det värsta sparar de ändå till sist: hon får behålla hundarna, men dock med indraget tillstånd, vilket hon säger att hon ska ta tillbaka eftersom hon fixar allt. Jomenvisst. Hon fixar då inte att ta hand om de hundar hon åtagit sig. I slutet av programmet säger hon att nu kan hon äntligen slappna av. Hade jag stått där och hört det hade jag tagit hundarna och åkt direkt. Det är ju för bövelen nu hon INTE kan slappna av. Det är nu hon ska börja jobba hårt för att ta hand om de här hundarna. Slappnar hon av nu kommer det se lika för jävligt ut inom en kvart igen.

Jag vet, det är lätt att sitta vid sidan och veta så himla bra, och jag vet också att djurskyddsinspektörerna gör sitt bästa efter sin förmåga att omhänderta ett visst antal djur, men allt är så snedvridet. Vissa människor (som den här kvinnan) får behålla sina djur, efter besök, och andra får med nöd och näppe behålla ett tillstånd enbart grundat på en persons egna åsikter. Allt ser så fint och bra ut, men mycket skit händer i kulisserna som inte syns. Dock ska jag säga att sådana här program är BRA för människor får ny kunskap och information hur det ser ut med djurhållning, även i Sverige och inte bara i "öststater där de inte värdesätter sina djur". Så, för min del är det blandade känslor. Jag blir förbannad över kvinnan som får behålla sina hundar, och samtidigt tacksam över att programmet finns, och samtidigt sur över att jag blir förbannad då jag vet att det finns hundratals som henne och vissa blir av med djuren och vissa inte. Det kommer aldrig gå att rädda alla, men de vi ser ska vi väl ändå uppmärksamma?

Friday, January 10, 2014

Bloody friday

Mitt jobb är ganska underhållande och varierande. Jag har lyckats överhetta torktumlaren och fått lära mig hur man plockar isär och ihop en sådan. Vad man gör däremellan för att få den att fungera har jag dock inte lärt mig ännu, och det kan ju kännas som en relativt viktig del, men man kan ju inte göra allt. Ibland ligger man med huvudet före nere i gigantiska gröna soptunnor fulla med koppel, leksaker, selar, bollar och allt annat hundrelaterat. Egentligen vill jag ta hem allt, men med tanke på att vi säkert har runt 600 koppel på jobbet är det nog lika bra att jag inte gör det. Det är alltid mycket tvätt som ska tvättas och vikas. Vissa dagar sitter jag inne hos deppiga hundar och låter mig kramas och pussas på och efter det gäller det att själv överlista aktiveringsspelen så hundarna kan få korrekta instruktioner, och ännu viktigare- de får rätt godis. Många är väldigt allergiska och får inte intaga något annat än sitt allergifoder.

Idag skulle jag knalla ut med en liten snygging med svår allergi, så jag gick ut med honom och skulle fylla på godis i fickorna i vår "sluss". Där stannade min lilla grabb och revirmarkerade en regnrock. Hoppsan! Tack och lov såg ingen oss... tror jag. Sedan kom vi kanske 200 meter innan han påpekade att vädret var för kass för att promenera i så han tvärstannade och vägrade gå mer. Med tanke på mängden hundar som behöver komma ut är det inte så att man krusar någon att gå långt om de inte vill. Han hade ju dessutom redan kissat. Inne förvisso, men ändå.

Innan jag skulle gå hem för dagen tog jag ut en stor vovve med barnasinne som med andra ord studsade upp och ner på mig som en liten boll. Min tanke var att vi skulle lägga ett litet spår så han fick använda hjärnan och jobba lite. På detta behövde hans klor klippas så då är det bra om man slår två flugor på smällen och gör detta utomhus när han har skoj. Jomenvisst va. Jag la spår nummer ett och vovven for iväg som en skållad bäver och hittade i alla fall nästan alla ledtrådar. Då tyckte jag att det var dags att klippa klorna. Till situationen hör också att vi aldrig klippt klorna på honom. Han är tre år och vi har inte en aning om han tolererar det eller inte. Det hela började kalasbra. Klo ett klipptes. Sedan sket det sig. Redan på klo nummer 2 kapade jag pulpan! Så fruktansvärt orutinerat, men vovven hade rätt okej klor från början så jag skyller på det. Han pep till och drog tillbaka tassen. Alla som klippt en pulpa vet hur mycket det blöder och det gjorde det här med. Av nån anledning lät vovven mig klippa vidare så jag klippte klart framtassarna och övergick till dem där bak... och klippte ÄNNU en pulpa! Pip igen och mera blod. Undertecknad ville gräva ner sig.

Det var ju bara att vända hemåt för att få tag på lite blodstoppande. Så in i buren och ila in efter pulvret. Väl tillbaka igen hade ju den lilla ängeln trampat runt på sin säng, täcket och filtarna så det var stora blodspår på allt det. Samt längs med hela korridoren. Samt på golvet. Samt på mina kläder. Samt på hunden. Det var inte så populärt heller att sätta blodstoppande pulver på klorna när man istället kunde käka upp det. Till slut fick jag stopp på blödandet, la mig på knä och torkade upp allt blod. Slängde in filtar och täcken i tvättmaskinen och la in nytt och rent. Då var det bara 20 minuter efter att jag skulle slutat för dagen. Ändå känner jag att jag måste leta upp nån i personalstyrkan i fall det finns blod kvar nånstans så de inte tror att det skett ett mord eller liknande. Vi möts i dörren och de börjar med att fråga om jag klippt klor på G. Självklart svarar jag att jo, det har jag.
- Du har nog tagit lite mycket.
- Jo, jag skulle precis säga det att jag pajat en pulpa (två) men att jag trodde jag torkat upp allt blod.
Det visade sig att de följt blodspåren från långt utifrån och att spåren sedan tog slut vid dörren till korridoren där de hundarna som de var ute med satt... och G, så självklart förstod de att det var G som blödde.
- Ja, alltså, jag klipper också alltid pulpan, försökte en kollega trösta mig. -Därför får jag inte klippa klor mer.
Med facit på två klippta pulpor av fyra möjliga tassar så är jag nog också befriad från den uppgiften en lång period framåt.


(Och detta blev sista blogginlägget från denna datorn. Jag köpte en ny för en och en halv vecka sedan, men har inte vågat starta den ännu, trots att allt är installerat och klart. Min gamla kanske blir ledsen. Separationsångest tror jag det kallas. Min fina lilla HP som gett mig brännmärke efter brännmärke på låren, pajat bara när det är nåt viktigt jag håller på med, och segat sig igenom stressiga situationer.)

Monday, January 06, 2014

Back to work- thank God

Nu är glada julen slut slut slut, och trots att det fortfarande idag klämde in sig en röd dag så knallade jag till jobbet efter julledigheten. Nu fick det vara nog med att bara ha två hundar att ansvara för. Eller ja, inte ens det. Agge har ju också varit ledig så helansvar har jag ju bara haft för min egna lilla gris. Han har förvisso varit en handfull under nyårsdagarna med alla smällare och grejer som verkligen tagit musten ur oss alla.

Underbart nog hade vi inte särskilt många vovvar idag eftersom de flesta fått åka till olika hem under julen för att få lite julledigt och kanske smaska en eller två köttbullar extra. Därför har jag idag levt bland tvätt, handdukar, sorterat tasskydd, munkorgar, filtar, borstar, schampon och allt annat. Mitt sällskap fick bli en liten sjuveckors valp som tyckte det var roligt så länge jag hämtade nya leksaker åt honom. Tillslut somnade han under en tvättkärra. Det stack bara ut en svans och hördes lite snarkningar därifrån. Jag tackade smitaren för att lämna mig ensam med allt, men å andra sidan var han väldigt söt när han sov, plus att jag tycker det är rätt roligt att göra snyggt och sortera upp röror (Nej, jag gör det inte hemma hos andra, så ni behöver inte erbjuda mig att komma och sortera diverse ting i era hushåll.)(Eller ja, om ni betalar bra kan jag överväga det.).

Dock räckte ju detta inte för dagen, så när jag kom hem drog jag ut vovvarna på promenad, slängde i mig lite käk och sedan fick Smiley vackert vara med om en eftermiddag i den sociala träningens tecken. I fredags var jag och Agge på husdjursmässan i Kista och hängde med Svenska djurambulansen, och då jag ju hade eftermiddagen ledig idag tänkte jag att jag kunde jobba lite igen, och ta med mig Smiley dit. Så sagt och gjort for vi dit. Smiley tyckte det var väldigt spännande med alla höns, hästar, marsvin, katter, råttor, ormar, kossor och kaniner som fanns i varje hörn. Att däremot höra till ambulansen där vi hade två män som jobbade var inte lika roligt. Raskt intog min vovve rollen som sjuk och skadad hund och pep in i hundburen i bilen och la sig ner. Det hela var antagligen en smula obehagligt eftersom det i princip hela tiden var folk utanför bilen och tittade in. På detta studsade det in barn via sidodörren och därmed nådde Smiley från burens baksida. Det fann han sig dock i och låg stilla och lät sig bli klappad.

Av någon anledning hamnade alla barn hos mig som vanligt och jag fick berätta hur vi körde hundar, katter, igelkottar, svanar och annat smått och gott som kan råka illa ut. De ville fråga om allt, och då jag är relativt oerfaren än så länge så kunde det bli en smula knivigt. Bäst på hela dagen var en liten kille med downs syndrom som kom fram och pratade med en blandning av prat och teckenspråk. En liten grabb med mycket humor. Han tyckte vi skulle stuva in älgar och hästar och alla människor och vi försökte båda komma på olika sätt att vika ihop älgen för att få plats. När han ställer sig och visar hur han skulle "arsla" in en älg med sin bakdel höll jag på att bryta ihop. Vi käftade en del och till slut puttade han till mig och sa "Tyyyyyst". När jag låtsades stänga munnen med en dragkedja och låsa la han sig ner på golvet och skrek av skratt. Kottar och djur alltså.

Äntligen känns det som jag gör nåt: jag jobbar med utsatta hundar här hemma, ska köra djurambulansen och sen är det ju rumänienvovvarna också. Här är det jag brinner för, det jag vill göra!


Wednesday, January 01, 2014

Kalla mig gärna partypooper, björnhona, eller helt enkelt förnuftig djurvän.

Det har efterfrågats ett blogginlägg om hur gårdagen faktiskt gick för Smiley och hans gäng igår, och självklart gör vi våra läsare till viljes. Jag önskar att jag kunde skriva att det gick över förväntan, att det gick lysande.Tyvärr tänker jag ju inte ljuga i bloggen. Dock slog vi inte förra årets 27 timmar utan att kissa. Under förmiddagen åkte vi ut till hundöarna för att våra vovvar skulle få springa lite och förhoppningsvis förskonas lite med smällare eftersom knugen och drottningen antagligen inte uppskattar för mycket smällar ute på tomten. Det hela förflöt på fint, vovvarna hade skoj och vi spenderade några timmar där ute. Hemma runt klockan ett på dagen.

Kvällen skulle spenderas ute i Kungsängen i ett hus där det sades att källaren var ljudisolerad från smällare, så tio personer och åtta hundar samlades i villan, efter att vi råkat köra en "smärre" omväg på ett par mil där vi plötsligt tyckte att Kalhäll låg vääääldigt långt borta. Innan vi hoppade in i bilen promenerade vi givetvis lite med hundarna, men det var helt meningslöst. Det gav bara mer panik och absolut inget kissande där inte. Hundarna fick sedan vara i källaren medan alla tvåbentingar satt uppe och intog middag. Undertecknad tyckte inte alls att det var roligt så en och en halv timme innan tolvslaget gjorde vi ett sista försök att gå ut. Vi hann kanske vara ute i 20 sekunder innan det small till och min hund for som en oljad blixt mot dörren med mig hängande efter. Nästa hund kom raskt efter då det small strax igen. Stackars Pasha tyckte inte alls om när hans två musketörer försvann in och då blev det också ett raskt tågande mot dörren.

Resten av kvällen spenderar vi hundägare nere i källaren med våra vovvar och har musik på hög volym samt bilspel på tv:n som lät som fan för att dölja eventuella smällar. Vid tolvslaget försvann Smiley som en oljad blixt in under ett litet bord. Dock dög visst inte det som skydd och några sekunder senare försvann han in under närmsta säng. Detta trots både adaptilspray och räddningsdroppar intaget. Jag kan ju inte lägga mig på golvet och börja ömka med honom och tänkte att om han nu känner sig trygg där så är det där han får vara. Så vi satt där i lite över en timme. De andra hundarna reagerade faktiskt bättre än förväntat även om ingen verkade vara direkt nöjd, men Smiley låg envist kvar och jag satt i sängen med ett hjärta som värkte för min lilla skräckslagna kille.

Till slut verkade i alla fall fyrverkerierna falnat och vi beslöt att vi skulle försöka börja bege oss hemåt. Alla hundarna var pigga på detta... utom Smiley som fortfarande låg kvar under sängen i källaren. Jag fick helt enkelt gå ner, dra ut sängen och dra fram Smiley medan han spjärnade emot så mycket att hans klor gjorde djupa  märken i trägolvet. In i bilen var ju inga större problem, men sen när vi skulle ur bilen för att komma in fick jag åter släpa ut honom. Man känner sig som någon som drar sitt djur till slakt. Jag tror faktiskt det är så han känner. Väl hemma fick vi sedan sova med musik på hög volym hela natten. Sömnen blir väl sisådär av det så vid halv sju klättrade jag ner från sängen och stängde av. Tystnaden höll sig i säkert tio sekunder innan det kom en rejäl smäll så tv:n fick åka på och fram mot elva på förmiddagen kunde Smiley komma ut och kissa för första gången. Åter igen åkte vi bort till knugens hoods så vovvarna fick slänga ur sig all energi och Smiley var en glad kille igen. DET var däremot en förbättring från förra året då jag fick tvinga ut den lilla killen i flera dagar.

För två timmar sen sa vi att vi skulle ta en snabbpromenad, alltså en som tar cirkus tio minuter, för att få en förhoppningsvis positiv erfarenhet igen att vi kan gå ut i tystnad. Jodå, vi hann gå i fem och vända innan det small igen, och jag hade en hund som i princip låg i kopplet hela vägen hem. Hade det varit halt hade jag antagligen farit efter som en liten vante trots Smileys knappa 20 kilo. Man blir stark när man får dödsångest, och jag ville bara vråla rakt ut på dessa jävla helvetes skitidioter som inte kan klockan. Ska de prompt hålla på med de här skitgrejerna kan man väl lära sig att det sker vid tolvslaget på nyårsafton. Jag blir så jävla arg! Vi kan skydda våra hundar just vid tolv, men man kan inte hålla sig inne, med lugnande och volymer på max i två veckor. Det är liksom ohållbart.

Facebook har idag svämmat över av efterlysningar av hundar som försvunnit under gårdagen och sprungit iväg i panik. Lycka till att fånga in en panikslagen hund säger jag bara. Ni som håller på och skjuter av det dessa mängder smällare och raketer: vill ni bränna era pengar för att ni har så himla mycket av dem, go ahead, men snälla, försök göra det när det faktiskt är "schemalagt". Resterande tid är det faktiskt olagligt, och jag kommer inte tveka en sekund att ringa polisen om jag vet var smällandet kommer ifrån. Inte en enda. Och då är jag ändå inte kompis med polisen. Jag hoppas verkligen att alla fyrverkerimänniskor har haft roligt och att de tycker det är värt alla djurs dödsångest, flykter och antagligen flertalet dödsfall också. Happy new year morons! (Jag vet hur man stavar till "kungen", men det vet inte han, och jag är inte bara arg, men mesta delen av tiden, just nu, när jag tänker på det. Smiley har legat tätt intill mig stor del av dagen och det är väldigt mysigt också.)



Pojkarna klädde i alla fall upp sig inför det nya året.