Saturday, September 25, 2010

Årets julafton

Jag vet att jag sagt det innan, men jag säger det igen: Bokmässan är julafton. Bokmässan är som världens största Mc Donalds för junkfoodälskaren, som Sahara för sandälskaren. Ja, ni förstår grejen. Själv blir jag alldeles hoppig, studsig och mycket mycket rastlös inför bokmässan. Jag vill in dit NU, eller helst för 10 minuter sen. I alla dessa kärva ekonomiska tider får man spara en hel del inför bokmässan, men det får det vara värt- onekligen.

Dock märker jag en förändring i mina bokpåsar. Där ligger som vanligt en hel del biografier och sanna historier. En årsförbrukning gamla Nemi-tidningar tar också upp en hel del plats. Det brukar vara minst en Liza Marklund-bok, men hon har nog haft ett stillsamt år, för varken böcker eller hennes nuna lyckades jag få en skymt av under gårdagen. Slutligen blir det en hel hög med pocket som jag trånat efter långa perioder, men envist väntat på då pocket är både billigare och inte lika tunga att läsa i horisontalläge som inbundna. MEN, sen kommer vi till förändringen då: plötsligt är det påsar fulla med barn/bebis-böcker. Jag har inte fått barn, jag har inga planer på barn, men ändå har jag dröser med barnböcker. Betyder det att jag blivit vuxen? Eller, snarare är det nog så att vännerna blivit vuxna. Nu har jag ju en massa minimänniskor som måste introduceras till böckernas underbara värld, och eftersom jag har smärre kontrollbehov tar jag på mig detta uppdrag. Därav mängden barnböcker (och de ÄR ju så fina!)

Dock kom jag även hem i år med ett VAL-spel! Spelet om Valköping. Det är inte något jag köpt ens, utan som jag VANN. Hör och häpna. Min bokmässepartner Emily läser ju stadsvetenskap och drog sig därför mot alla dessa montrar med politiska budskap som jag brukar sky som pesten. Val och politik gör mig ofta upprörd och det är inte något jag vill förknippa med bokmässan. Nu i alla fall hamnade vi hos några som informerade om Kommunfullmäktige och grejer, och frågade om vi ville vara med i en frågetävling, vilket vi givetvis var, och svarade nog ungefär lika mycket, även om Emily fick sista ordet på de flesta. Vi hade bara ETT fel. Och det var mitt fel. Hade min stora trut kunnat hålla sig stängd hade vi fått alla rätt. Det var dock väldigt bra resultat fick vi höra och vann ett spel. När de fick höra att spelet skulle innebära delad vårdnad mellan Boden och Göteborg fick vi istället varsitt. Så jag kom hem med ett politikspel. Mycket suspekt.

Tillbaka till själva mässan då så kan man inte annat än bli glad. Själv promotade jag Bergmans Bokstäver som vanligt då det brukar innebära att jag kommer in gratis och får garderobsplats under montern de har. Detta innebar med att jag snackade in mig hos montergrannen vilket var en hög med skribenter, så de fick min blogg och mailadress och uppmaning att höra av sig om de behövde nåt skrivet. Mycket trevliga författaren och På Spåret-snubben Björn Hellberg önskade mig all lycka till med min bok, upprepade att jag inte skulle ge upp, berättade om folk som blivit refuserade och lovade att komma och köpa min bok när den kommer ut, mot ett löfte att jag skulle signera den blivande bestsellern åt honom.

Kort sagt kan man väl säga att både jag och Emily kom hem med pulserande fötter av allt gående och gorillaarmar av allt bärande, men det var det helt klart värt.

Wednesday, September 22, 2010

För tillfället löjligt nöjd

Jag har snackat politik. Det kom plötsligt upp en tävling i min blogg. Två saker som aldrig riktigt hört hemma här. Därför funderar jag nu på om jag ska ta steget ÄNNU längre och skriva något som kan innehålla både lite djuphet och känsla. Äh, vi får väl se varthän det barkar helt enkelt.

Efter lite roddande har jag äntligen landat lite här i Götet, eller landa kanske är fel ord, och kommit in i någon vardagslunk har jag inte heller gjort, men det har lagt sig ett smärre lugn i lägenheten tror jag. Eller ja, tillfälligt i alla fall.

Jag älskar min lägenhet, och av någon anledning älskar jag sovalkoven över allt annat. Jag påminner nästan om Lilla C, som man helt enkelt säger till att "nu ska vi ta Nallis och nappen och gå och sova", och hon gör som man säger, småtultar fram till sängen, lyfts i och riktigt gosar in sig med en vällingflaska i händerna. Ungefär sån är jag med, förutom att jag greppar choklad istället för välling. Jag gosar ner mig och andas ut. Helt inramad i en hörna.

Det som oroat mest med flytten var allt jag skulle sakna: mina vänner främst då, men även allt annat, och visst gör jag det, men flytten har tillfört saker som gör saknaden mindre. För visst, jag saknar mina vänner i Etuna och andra delar av landet, men jag har så många underbara här. Jag har blivit otroligt bortskämd vänskapsmässigt här på västkusten. De två små gudsönerna saknas också, men bror har (hör och häpna) faktiskt blivit rätt bra på att skicka bilder och små videosnuttar på Lill-Turbo, och jag har istället två småbrudar här som jag kan leka med, och en lite större småbrud som jag kan hitta på hyss med. Min lilla vovve saknar jag också väldigt mycket, men det finns en liten vit, vild snöboll här som också är väldigt generös med blöta pussar och suspekta sovställningar.

Jag har fått ett jobb och sagt upp mig. Något som absolut inte är min stil, men va fasen, mitt i allt analyserande kom jag fram till att jag inte kan känna skakiga knän och upprörd mage varje gång jag ska till jobbet, vilket ju blir varje dag. Tack och lov har jag fått ett nytt jobb, vilket visserligen kommer göra att jag har noll socialt liv what so ever under veckorna, men så får det väl vara en period.

I helgen blev det utgång för första gången sen flytten hit, och det var Ica och småbarnsmorsorna, men det var verkligen hur nice som helst. Innan dess var det ett besök i stan för att se "Dyngkåt och hur helig som helst" med Mia Skäringer, vilket var helt fantastiskt. Man kunde inte bestämma sig för om man skulle skratta eller gråta för det var så in i helsikes roligt samtidigt som det var ett slag i magen som gjorde en dubbelvikt. Och att människan sen hade helt underbar sångröst hade inte jag en aning om, men så var det.

Imorgon är det torsdag, och då kommer Emily hit. Sen är det fredag och BOKMÄSSA! Årets höjdpunkt ihop med kräftpremiären. Denna fredag ska då innehålla både och vilket ju förbättrar det hela avsevärt.

Wednesday, September 15, 2010

Tävla!

Jag tävlar hos Johanna om ett presentkort värt 300 kronor på Stella Mihi ! Var med du med! Tävlingen avslutas torsdagen den 23 september klockan 19.00.

(Observera att en av världens två sötaste gudsöner befinner sig längst ner till vänster på bilden.)

Lite temprament

Min blogg har främst en funktion: att roa. Oavsett läsare. Ibland får dock detta tema stryka lite på foten. Det inträffar när axeln är dum, det är landskamp i fotboll eller när jag är fly förbannad. Idag får det roande temat backa till förmån för det sista alternativet jag nämnde: förbannad Ica.

Jag vill inte ha politisk blaj i min blogg. Dels för att jag inte anser mig tillräckligt insatt och dels för att jag tycker att stället var och en står på är deras ensak. Men nu kan jag inte låta bli. Igår råkade jag hamna mitt i en motdemonstration mot Sverigedemokraterna. Ja, jag "råkade". Jag skulle vänta på vagnen, hörde nåt på andra sidan gatan, gick dit för att lyssna, ställde mig i utkanten. DÅ började hela folkmassan röra på sig och mitt i den hamnade jag. Bakom oss kom det mängder med pikétbussar och framför stod det ett gäng med ridande poliser på sina pållar. Dock kände jag att jag kunde stå för ropen att jag inte ville ha rasister på våra gator, men jag avlägsnade mig ändå relativt snabbt då jag fick höra att det skulle påbörjas en SD-jakt. Jag jagar gärna puckon, men jag förespråkar inte våld (sålänge det inte är på döda ting så som tv-apparater, målstolpar och liknande).

Jag kan villigt säga att jag inte förstår dem som röstar på SD. MEN, jag kan även sträcka mig ett steg längre och säga att jag inte förstår dem som röstar borgeligt efter gårdagens politikerdebatt. Självklart tycker jag inte om myglare. Jag tycker inte man ska kunna gå på a-kassa när man har möjlighet till ett jobb. Jag tycker inte heller man ska vara helt sjukskriven om det finns andra uppgifter man klarar av. Jag är inte för bidragssverige. Dock är jag för medmänsklighet och mot egoism. Min åsikt är nämligen att man är relativt egoistisk om man röstar åt höger.

Jag har en vän som är kroniskt lungsjuk. Hon har fått massvis av följdsjukdomar på detta och är nu bland annat även helt döv på ena örat. Hon har extremt nedsatt immunförsvar och fick i våras sin dödsdom. Den var dock något hon stirrade i vitögat och sen lämnade, men hon har sviter. Hon KAN inte jobba heltid som "normala" människor. Hon KAN inte jobba i en för bullrig miljö eller exempelvis med barn där det flyger infektioner åt höger och vänster. Vinner alliansen riskerar hon att hamna på gatan. Men, det är bättre att ni själva läser: Här är Johannas blogginlägg .

För åtta år sedan röstade jag för första gången. Jag fick då samtalet av min moster: Erica, du får rösta på VAD du vill... (här tappade jag hakan tills meningen fortsatte)... Sålänge du röstar borgeligt. (Här plockade jag upp hakan igen.)
Jag gjort det inte för åtta år sen. Jag gjorde det inte för fyra år sedan. Och jag kommer inte göra det nu.

Thursday, September 09, 2010

Idoluttagning och självinsikt

Jag tar inte tillbaka någonting. Jag skäms fortfarande när jag ser Idol under första uttagningarna. Visst finns det människor som går dit för en "kul grej" (hur man nu kan tycka att köa i snorkallt väder hur länge som helst, och sen sitta inne och vänta hur länge som helst, och sen bli förnedrande hårt sågad som en "kul grej" övergår dock mitt förstånd, men det finns det ju en hel del som gör), MEN ännu värre är ju att det finns så extremt många människor som går dit utan någon som helst självinsikt. De sjunger värre än Homer Simpson i en tänkt scen innehållandes målbrott, en ekande tunna och en rejäl pungspark, och tro mig- det är mer en plåga för öronen än underhållning. Jag får rysningar när de sågas och ser förvånade ut. Varför varför kan ingen berätta för dem hur illa det låter?
Är det här jag ska tacka min storebror som snällt(tja, eller retsamt) förkunnade samma dag som skolan slutade och jag gick ut tvåan att jag sjungit falskt inför hela skolan. Då fattade jag inte ett dugg av vad han menade eftersom jag inte visste vad "falskt" var. Jag sjöng ju på riktigt, och inte alls falskt. Sedan fick jag lära mig vad falskt var och min bror hade rätt: jag hade sjungit falskt inför hela skolan. Det fick mig att inte sjunga inför folk på massa år, men sen kom Singstar och väldigt sångglada vänner, så där kom jag igång igen, men ALDRIG solo igen någonsin. Ni ser: självinsikt och en omtanke om omgivningens öron (tre om-ord på raken!).

Nu var det ju dock inte den här pinsamma skaran människor jag skulle prata om utan de som faktiskt är bra. Synd att Idol visar ungefär 70% katastrofer och 30% succéer. Därmed missar man ju en hel del succéer. Strunt samma. En succé satt vi idag och väntade på i alla fall.

Det hälldes upp alkoholfri skumpa (ja, Herr Idoldeltagare skulle ju envisas med att gå på pencillin just nu, och en av gästerna är ju dessutom gravid, så det passade ju utmärkt utan alkohol en vanlig torsdag), lades fram madrasser och kuddar, dukades upp snacks och kroatiska kolor och volymen drogs upp på tv:n.

Hela gänget samlade. Idolsnubben i fåtöljen längst bak tll höger.


Vi satt som på nålar hela avsnittet. Väntade och väntade. Plötsligt dök stora C upp i bakgrunden och vandrade omkring lite och fick jubel från soffan (och madrassen), men ingen Adrian som ju var den som faktiskt var där för audition. 50 sekunder kvar av programmet började vi väl LITE tappa modet kan man väl säga. Men DÅ visar de snabbklipp av alla som fått juryns gillande och där fick vi se en halv sekund Adrian springandes med en gitarr i ena näven och en guldbiljett i andra.

Och, ska sanningen fram (vilket den ju ska), så var det inte alls den där killen Sebastian som fick första biljetten i Göteborg och silverkonfettin, utan det var självaste Adrian som knep den. Men, va fasen, vi fick dricka god fuskskumpa, ha lite härligt torsdagsmys, och jag fick min näsa demolerad av stora C som visst blev lite uppe i varv av att synas i rutan.

Så... nu gäller det att kolla vidare eftersom resan ju fortsatte till Stockholm. Sången, som inte kom med, men som var så bra att den gav en GULDBILJETT, kan man i alla fall se här:

Tuesday, September 07, 2010

Sista ronden- ett krav på K.O

Jag och min axel har gått in i en ny rond. En sista-chansen-rond enligt mig. Så nu har vi begett oss till ett ställe med en mycket trevlig, glad och positiv sjukgymnast som varje gång jag dyker upp förkunnar att vi "bråkade mycket med mig sist". Det vet jag inte om jag håller med om så vansinnigt mycket. Vi bråkade med min axel, visst, men han och jag är två skilda individer numera. Inte särskilt nära kompisar. Nu har jag och axeln helt enkelt inlett en period med tät akupunktur. Då är vi plötsligt väldigt tajta igen, eftersom jag känner hur förbenat ont det gör ända upp i hörntänderna. Framför ögonen dansar sådana där äckliga, långa, svarta dammtrådar... som naturligtvis inte egentligen existerar, men som jag ser väldigt tydligt när nålarna sitter i kroppen.

Än så länge är jag barmhärtigt besparad en stor mängd nålar och har således enbart sju stycken stickande upp ur axeln, skulderbladet och överarmen. Den som sitter i överarmen ser jag i periferin och trodde på fullaste allvar att det var väggklockans sekundvisare jag skådade första gången jag fick syn på den. Nålen hoppar nämligen i pulsens takt fram och tillbaka. Mycket mysig iakttagelse. Nu har antagligen musklerna runt skulderbladet fått lite avslappning eftersom att de helt plötsligt tagit siesta under arbetstid. Skulderbladet tappar nämligen sitt fäste i både tid och otid och far rakt ut med risk att peta ut ögat på någon. Med "långvarig träning, rehabilitering och mekanikuppbyggnad" ska det dock sitta fast på sitt ställe igen inom sinom tid.

Jag har även fått bekräftat att hålet i axeln beror på den underbara kortisonsprutan som enligt mina journaler togs "utan anmärkan", som tack och lov inte gjorde att muskeln gick av utan bara "reducerade den kraftigt". Mellan skulderbladen sitter numera en liten tegelsten enligt sjukgymnasten och bråkandet med denna tegelsten kan jag ge mig fasen på är källan bakom den muskelinflammation jag fått på framsidan vilket gjort att jag blivit hemtam både på Sahlgrenska och en ny vårdcentral där jag gjort EKG två gånger på en vecka.

Nu kan det med andra ord bara bli bättre, och det ser jag fram mot. På detta ser det dessutom som min en månad långa period sovandes på luftmadrass nu är slut: en säng får troligtvis följa med hem från Kållered under kvällen och det kanske också är något axeln tackar och bugar för.

Idag börjar dessutom "Idol". Jag har på känn att samtliga program denna veckan kommer innehålla nåt extra. Särskilt torsdagens. Jag som inte ens följer Idol i vanliga fall, särskilt inte första veckan då jag ändå mest sitter med händerna för ansiktet och skäms över den utspriddhet som faktiskt finns i bristande självinsikt.