Friday, October 29, 2010

Söderut för spa

Veckan har väl i stort sett regnat bort. Nu är det fredag och jag var till en början väldigt obokad och ledig. Både gårdagens och dagens kurs har höstlov eller nåt. Med andra ord tyckte jag att det var hög tid att göra nåt ordentligt.

Så, min damer och herrar. Om en halvtimme beger jag mig mot Skåne på spa. Eller ja, spa kanske är lite att ta i. I planeringen blev det en felstavning med nydyschad och dyduschad plus att det finns en ångbastu på stället. Dydusch samt ångbastu=spa. Egentligen ska jag åka ner och ha en ledig helg. Helt ledig. Datorn får stanna hemma och antagligen lär jag inte ha någon täckning på mobilen heller, men det märker man ju. Jag ska ner och besöka en nära vän som bor på landet med hästar, hund, kattunge och minigris. Ja, hon har väl en man nånstans i krokarna med. Så jag ska åka ner och galoppera över fält, burra ner näsan i kattungepäls, värma fötterna på varm hund och njuta av att det finns skooooog och natur omkring mig. Självklart ska jag även testa på ångbastun, medan dyduschen antagligen får vänta till nästa gång.

Jag får ett eget krypin med säng, tv och dvd så det lär ju inte gå någon nöd på mig (dit lär jag också försöka kidnappa husets hund så jag slipper sova ensam med mörka skogen som granne). På det stora hela ska det bli riktigt riktigt nice. Nu får man bara hoppas att axeln beter sig som en normal kroppsdel. Värken i munnen får gärna tagga ner lite också, för nu är det sista dagarna i frihet. På måndag kommer min übersexiga bettskena och är det slut på gnisslandet, och förhoppningsvis får jag då behålla mina framtänder i någotsånär vettigt skick.

Men nu. Dags för skåneland och spa... eller slavarbete med snortidiga morgonpromenader och mockning av massa boxar samt lagning av staket. Gud vad synd att axeln nog sätter stopp för de två sistnämnda. Verkligen synd.

Monday, October 25, 2010

Förödande fåfänga

Jag vet. Det finns några saker som jag drar mig för att göra. Rensa vasken är en av dem. Det är ju så überäckligt att det finns inte. Gå till tandläkaren är en annan. Främst för dess prislapp, men även för att jag gillar vara lyckligt ovetande om hur mina tänder mår. Dock är båda dessa två något man ändå måste göra då och då. Den ena tack och lov inte lika ofta som den andra. Ni får själva räkna ut vilken.

Idag har jag rensat vasken. Från räkskal. Jag har även varit hos tandläkaren. Sist jag gjorde en undersökning var på en hälsomässa 2004. Då hittade de ett litet hål så jag fick vackert gå till tandläkaren i Etuna och laga. Efter det har jag förvisso besökt tandläkaren, men det har enbart varit på grund av operation och utdragning. Tre gånger för att vara exakt för att avlägsna de där tänderna som sägs bringa visdom men som enligt mina erfarenheter och efterforskningar snarare enbart frambringar smärta... men det kanske är det som är visdom? När jag kom inflyttandes till Götet damp det dock ner en massa trevliga välkomserbjudande (idag kom det till exempel ett erbjudande om att åka kollektivt gratis i två veckor. En och en halv timme tidigare hade jag fyllt på mitt månadskort), och en av dem var en gratis tandundersökning. Då kan man ju faktiskt hänga på.

Väldigt lägligt till denna dag har dessutom hela högersidan av skallen börjat värka på tok för mycket för att det ska vara befogat. Mitt uppe på skallen finns dessutom en punkt som ger stjärnor i mångfald vid eventuellt tryck (jo, man kan ju inte låta bli att peta på saker som gör ont, och dessutom måste håret shamponeras då och då). Från början skyllde jag detta på axeln, för där brukar högersidan få smärre defekter då och då. När jag dock inte kunde vila högersidan av skallen mot en kudde utan att bli svimfärdig när jag reste mig insåg jag att jag kanske hade en tand som mådde lite dåligt. Dessutom hade en spricka i framtanden börjat framträda så det kanske helt enkelt var väldigt lägligt att gå till tanddoktorn.

Sagt och gjort knallade jag in till en mycket trevlig skånsk man och berättade mina farhågor. Det röntgades och petades och hummades och blåstes. Tillslut flög jag rakt upp vid ett väldigt träffande pet. Självklart visar det sig då att lagningen jag gjorde för cirkus sex år sedan lossnat! Nu satt den löst och hoppade fram och tillbaka och störde både det gamla hålet och en nerv.
- Jahapp, det är bara att borra upp allt och laga på nytt.
Jag gillar inte ordet borra när det kommer till min kropp. Självklart frågade jag om lagningar skulle hålla på och lossna sådär. Nej, det skulle de ju inte. De skulle sitta, men tandläkaren här hade antagligen gjort ett halvfärdigt jobb. Min fråga är då följande: kan jag skicka fakturan på de där 1600:- som det kostar att laga om skiten till snubben som gjorde det halvfärdigt?! Ibland blir jag lite trött.

Sprickan i framtanden sen då. Jo, det visar sig att Ica är en tandgnisslare av stora mått. Jag har redan gnisslat bort en bit av min framtand, och även lyckats åstakomma två sprickor i båda framtänderna.
- Eh, har du inte ont i huvudet när du vaknar?
- Jo, men det har jag kopplat ihop med andra saker.
Så nu blev det visst bäst för både min skalle och för mina framtänders framtid att jag får en bettskena. Hade det varit enbart för skallbanket hade det nog fått vara, men jag tror inte det är särskilt fördelaktigt för mitt utseende att bli av med mina framtänder på överkäken, eller för mitt matintag. Dessutom skulle ju flugor få väldigt fritt flygrum rakt ner i halsen på en. Thanks, but no thanks.

På bara 40 minuter lyckades jag dra på mig en kommande faktura på 4600:-, av en GRATIS undersökning. På detta har jag fortfarande en pulserande skalle. Undrar om jag har de där vampyrtänderna i plast kvar någonstans hemma i Småland. Det skulle ju lösa allt.

Dagens lärdom: Saker som är gratis frambringar ofta stora omkostnader i efterhand. Fortsätt istället vara lyckligt ovetande.

Wednesday, October 13, 2010

Flashback från elefantminnet

Mitt jobb är egentligen rätt roande när man tänker efter. Jag får prata med mängder av störtsköna människor, och många ger cred och är trevliga och snälla och boostar ens ego. Igår när en gubbe sa att han tyckte jag skött mig utomordentligt bra smälte jag som en chokladbit.

Intervjuerna jag gör brukar ta en sisådär 10 minuter. När folk frågar hur lång tid det tar har jag ofta lust att svara att det helt och hållet beror på hur många utsvävningar de ska göra eller om de bara kan ta och svara på frågorna utan massa snack. Men så säger man inte utan man drar till med cirkus sju minuter. En sådan snubbe ringde jag igår. Han suckade lite och undrade hur lång tid det tog, och jag sa att det skulle ta sju till åtta minuter. Yeah right. Jag satt i dryga 40 minuter med denna människa! Och jag vred mig av skratt, jag dunkade huvudet i bordet, jag löste korsord och jag filade naglarna. Allt helt utan någon reaktion från snubben. Han pratade och pratade och pratade. Det är egentligen en sådan intervju vi ska avsluta, men jag hade inte hjärta till det. Särskilt inte när han pratade som dem i Smala Sussie. Exakt som dem!

Igår fick jag även helt klart erfara den suspekta känslan av en väldigt tydlig flashback. Några kvällar har jag funderat på om det skulle dyka upp en från Hultet och om man då skulle erkänna att man kom därifrån och småprata lite. Igår blev jag varse: plötsligt skulle jag intervjua nån om en bilhandlare hemma. Det hela kändes jätteroligt och jag pratade med en mycket trevlig kvinna. Hon bad mig vänta lite så skulle hon hämta sin man. DÅ, just DÅ slog det till. Jag kollade på namnet och såg med stora bokstäver STRID. Jag ser mig och Lotta framför mig. Vi går på mellanstadiet och står i mitt kök hemma med en telefonkatalog i händerna. Vi knapprar in en massa siffror, håller luren så båda kan höra och håller på att kissa på oss av återhållet fniss.
- Hallå?
- Är det hos Strid?
- Ja?
- KRIGA DÅ!
Där slängde vi på luren och dog av skratt. Med mitt elefanminne minns jag vad denna man som svarade hette. Och ja, det var just samma man som jag nu satt och väntade på i telefonen. Nu höll jag åter på att kissa på mig, men inte av fniss, utan av skräck. Tänk om han kom ihåg min röst (För jag låter ju fortfarande som en fnissig 10-åring) och var nu jättearg och skulle skälla ut mig! Helt ärligt var jag inne på att slänga av mig lurarna och rusa därifrån. I samma sekund kom den vänliga tanten tillbaka, förkunnade att maken var ute och påtade i trädgården och undrade om jag kunde återkomma lite senare. Jag har nog aldrig varit så lycklig över att inte få tag på en intervjuperson.

Egentligen vet jag inte vad jag ska vara mest rädd för: att gubben skulle bli arg, att jag och Lotta hade så otroligt dålig humor eller det faktum att jag minns det nästan 20 år efter det inträffade.

Saturday, October 09, 2010

Äggula på vift

Ibland får jag äta upp sådant jag sagt. Och jag måste medge att det ibland sker lite pinsamt snabbt. Som nu. Jag som i förra inlägget skrev att jag inte åkt fel. Det har jag. Idag. I och för sig gjorde det inte så mycket och hade det varit ett möte som väntade mig hade jag tittat efter vilken vagn jag skulle ta och att den då skulle ta mig till rätt ställe. Nu kom jag nedknallandes samtidigt som det kom en vagn, och i mitt stilla sinne går alla de vagnarna till en och samma knutpunkt två stationer senare och där skulle jag hoppa av för att ta en skogspromenad. Så var icke fallet. Döm om min förvåning när vagnen istället vek av och tuffade vidare åt vänster där jag ville åka rakt fram. Och den tuffade minsann på en rätt bra bit också innan nästa station kom. Där studsade jag av och hade noll susning var jag befann mig. Hållplatsen hette dock Botaniska trädgården, så jag fick väl en hint där.

Förra veckan befann sig jag och Johanna i Botaniska trädgården. Vi klättrade upp på ett berg och satt och pratade väldigt bloggolämpliga saker, men det var med det stället i bakhuvudet som jag kände mig lite lugn när jag hoppade av. Det var ju inte alls långt hemifrån. Dock var inte någon del jag kände igen inom synhåll. Botaniska trädgården är visst ganska stor. Men det var bara att börja gå. Jag knallade runt runt, kom ut ur trädgården, hamnade på en gata, gick lite till, svängde upp och ner och fram och tillbaka eftersom jag gett mig fasen på att jag skulle ha en promenad i solen. Med höga byggnader innebär det att man får sicksacka en hel del. Plötsligt kom jag ut vid Haga (På Haga, i Haga??), cirkus 25 minuters promenad hemifrån. Rätt komiskt när jag vandrat runt i dryga timmen och dessutom åkt hälften av de där 25 minuterna med vagnen. Nu kan jag erkänna att jag tog vagnen hem också. Innan jag steg på kontrollerade jag att vagnen gick dit jag skulle och stötte på kontrollant nummer två inom loppet av två veckor och kände mig både kallsvettig och laglydig eftersom sådana där regelmänniskor helt enkelt ger mig kallsvettningar.


Så såg botaniska ut då ju.



Innan jag tog vagnen hem kände jag mig väldigt modig och djärv då jag ju knallat på känsla så länge (allt är ju relativt) och stegade in på hemköp, hittade lördagssnacks och köpte hårfärg! Min hårfärg har länge påmint om en polsk prostituerads (hoppas nu inte alla mina polska prostituerade läsare tar illa upp över min hårddragning), och behövde i alla fall fräschas upp närmast skallen. Dock kan jag erkänna att jag aldrig gjort det här själv förr. Så jag läste noga, kladdade ihop allt, och började smeta in allt i underhåret och hårfästet och lämnade rummet. Glömde tiden, kom på mig själv, rusade in, kom på att jag skulle smeta in resten, började smeta in resten av skallen, färgen tog slut, skallen var inte klar, väntade lite till, fick panik, sköljde ur hela rasket. Resultatet? Ica ser ut som en äggula!

Wednesday, October 06, 2010

Förvånande förändring föder fasa

Mycket händer i den här stan, och mycket förvånar mig. Och jag förvånar mig själv mycket. Som ni kanske förstår är det en hel del ögonbryn i taket från min sida. Möjligtvis några hakor i backen också. När man tänker på det borde det innebära att jag har ett fejs som sträcker sig från grässpetsarna till taknocken. Vilket det kanske gör... Nåja, se till följande förvånande saker som hänt:

- Jag har haft två jobb redan, varav det ena har jag kvar. Både innebär enbart en massa telefonsnack. På första jobbet fick jag två frierier och ett par dejterbjudanden och uttalanden som att "ja, du låter ju väldigt trevlig" och "man blir i alla fall glad av att prata med dig". På nya jobbet har jag mött liknande reaktioner. Inget frieri ännu men dock en snubbe som ville ta mitt namn (som jag dessutom upprepar två gånger under samtalet), och det kostnadsfria nummer vi erbjuder vid frågor. När han sedan fick höra att jag inte satt och svarade på det numret ville han inte ha det längre: "Då är det ju inte lönt". För en människa med basröst, varierande dialekter och som ständigt fått höra att hon pratar på tok för snabbt, som en kulspruta ungefär, är detta väldigt förvånande.

- Jag har redan blivit stammis inom vården (Nej. Det var INTE det som var förvånande, för jag vet att det inte förvånar minsta lilla kvalster som känner mig.), och folk lyssnar (Japp, där kom det!). Jag har fått antiinflammatoriskt mot mina andningsproblem som nu är så gott som borta. Min axel har fått snorstarka smärtpiller som i och för sig inte hjälper förutom att de däckar mig, och då får man väl säga att de ändå har viss effekt. Läkarna har skickat efter papper från massa instanser jag befunnit mig på och idag fick jag på två sekunder en remiss till nåt axelställe i Halmstad. Hon menade dessutom bestämt att det inte var läge att ge upp hoppet om axeln riktigt ännu.

- Göteborg är Sveriges näst största stad, alla med på det? Ica lärde sig inte hitta i Eskilstuna på de sex åren hon bodde där. Det förvånade förvisso mig eftersom jag egentligen har ganska bra lokalsinne. Nu har jag åkt både bussar och spårvagnar på prov med en känsla var jag kommer att hamna och jag har inte hamnat fel en enda gång. Inte en gång! Jag har till och med promenerat till stan via en väg jag från början räknat med att gå. Bussarna och vagnarna har åkt åt rätt håll när jag hoppat på.

- Mitt tv-liv har under lång tid bestått av tre måsten: Simpsons, Family guy och Efterlyst. Nu jobbar jag till klockan 21 och därmed är samtliga dessa program raderade från listan. Även repriserna dagen efter, och då jobbar jag ändå bara halvtid. Det förvånande faktum i detta: jag överlever. Dock kan jag väl villigt erkänna att de här dagarna jag legat hemma sjuk nu har jag inte missat ett enda avsnitt och nåde den som försöker nå mig på något sätt mellan kl 21-22 ikväll då det är Efterlyst (Detta gäller nog egentligen främst mamma, eftersom väldigt många av övriga vänner då tittar på Greys).

- Varje fredag går jag i skolan, eller, ja, jag går på föreläsningar. Och gissa vad? Jag sitter längst fram (förvisso kanske inte är så konstigt då vi är typ 15 pers i gruppen och det är fem lååååånga rader med stolar. Tror att iaf 20-25 får plats på första parkett), och jag är den som frågar, kommer med inlägg, svarar på frågor, inflikar alternativa lösningar, är aktiv och så vidare. Jag sitter INTE längst bak med snarkdregel hängande från mungipan. Kan det innebära att jag möjligtvis hittat rätt? Förvånande är det i vilket fall.

- Mina baggyjeans är inte ett stående inslag varje dag (Tro nu inte att jag lagt undan dem, för det har jag inte, och kommer icke göra heller), utan jag har till och med tagit det extremt långa steget och köpt ett par jeansleggings och en over size-skjorta. Skulle nog till och med sträcka mig till att jag kör i princip fiftyfifty på tight och baggy.

- Min cykel har motionerats EN gång sedan jag flyttade hit. Nu kan detta ha förklaringar som att jag ännu inte lärt mig riktigt var och när spårvagnarna har företräde(överallt och alltid), att Göteborg är en enda stor backe och det faktum att mina växlar pajat och jag därmed bara kan cykla i ettan, men ändå. Jag som cyklade från A till B, från C till D och från E till övriga alfabetet. Man skulle nog på det stora hela säga att jag blivit riktigt lat.

- Numera dricker jag till och med frivilligt té. Dock ska det vara chaité med mycket socker och mjölk (där jag inte lärt mig rätt blandning ännu, så det gäller enbart när Grann-Johanna bjuder på det hemma hos sig, eller kokar när hon är här.). Men som sagt, jag, som alltid hatat allt vad varma drycker heter dricker det plötsligt gärna.

I det här tempot kommer jag snart börja bära basker, lyssna på indiepop och jazz, läsa fantasy, bli vegan, rösta på Sverigedemokraterna, hata bollsport, titta på romantiska komedier med Hugh Grant och Jennifer Aniston, tapetsera lägenheten i rosa blommor, snigelköra på motorvägar, älska vintern och skaffa mig en luden spindel med namnet Herbert som husdjur. Åh fruktade, skrämmande framtid.