Saturday, April 09, 2011

Vårkänslor

I veckor har jag verkligen saknat tre saker över mycket annat: hundar, sol och en skog att gå i. Idag fick jag samtliga, och därmed låter jag dagen tala i form av bilder som duktiga Ida tagit.




Sunday, April 03, 2011

Var tog formen vägen?

Jag är en planeringsmänniska. Jag är inte särskilt impulsiv, och jag har också svårt att ändra om i mitt planerade schema. Det är inte min påse chips så att säga. Mycket har dock förändrats på senare tid, och jag har försökt bli lite mer impulsiv gällande oplanerade event, men det har visst uttryckt sig på andra sätt också.

Om mindre än tre veckor har vi seriepremiär i korpen. Om man ska spela fotboll är det i alla fall en klar fördel om man inte har genomkass kondition. Det kommer Ica på nu. Så... idag har jag varit ute och sprungit för att se hur mycket flås som verkligen finns kvar i kroppen. Svaret är helt enkelt inte uppmuntrande: så gott som ingenting!

Såvitt jag kan minnas (och det vet vi ju alla att jag gör, oftast på tok för länge också) har jag alltid tränat. Har det inte varit en massa lag som hållt en igång har det vart att studsa omkring på aerobic och liknande. Ibland har det varit både och. Tills jag flyttade till Göteborg vill säga. Vad jag egentligen sysslat med på denna sida landet som gjort att träningen försvunnit utom räckhåll är för mig en gåta, för jag tjänar inte mer pengar, har inte partajat mer, har inte en renare lägenhet eller betydligt fler akademiska poäng innanför pannbenet än innan.

Nu tänkte jag ju då se om jag kunde göra något åt detta förfall på konditionsvägen. Därför pälsade jag idag på mig (bara där skaffade jag mig ett handikapp: det var inte så kallt att påpälsning krävdes.) och gav mig ut på en löparrunda. Det sista är dock en sanning med modifikation. Skulle snarare kalla det en promenad med vissa partier lite mer aktiv lunk. För i sanningens namn var det inte långt jag orkade springa. Det var snarare deprimerande kort. Efter hundra meter satt hjärtat i halsgropen och andningen pep. Benen orkade förvisso, men vad hjälper det när resterande kroppen inte vill vara med? Föga kan jag intyga. Så jag flåsade mig fram, promenerade, flåsade mig fram en bit till, promenerande, svor, låtsades stretcha, och begav mig hemåt, lunkandes. Tror att på det stora hela knappade lunktiden ihop till runt en kvart.

Men men, jag kom ut i alla fall, jag fick ett kvitto på hur kass konditionen var, OCH jag har insett att den banne mig inte kan bli sämre. Så nu är det bara att ta tag i sig själv och komma igång till den forna kondition jag, åtminstone i nuläget, intalar mig att jag hade. När Korpen drar igång kommer jag vara superdeffad (hur nu det ska gå ihop med mitt tidsschema är dock något jag kommer fortsätta att förtränga genom att vissla falskt och rikta blicken mot skyn när det någonsin kommer på tal.).