Monday, December 30, 2013

En intensiv vädjan

Hela din skalle vibrerar och det känns som dina trumhinnor ska sprängas. Kan du föreställa dig det? Som en effekt av en smäll, en smäll som du inte vet var den kommer ifrån. Du vet bara att något sprängs och att det kommer närmre. Du har inte en aning om hur du ska komma undan, vad du ska göra eller om du ens kommer överleva. Jag VET att ni har läst en massa av dessa stories, och jag vet också att ganska många av er är hjärtligt trötta på det, men det här är viktigt, och det drabbar SÅ många fler än det roar. Tro mig.

Imorgon är det åter nyårsafton. Och precis som allt annat ska förlängas, förstoras och överdoseras har det nu smällt till och från i ett par dagar. Och det kommer smälla i minst en vecka till efter nyår. Egentligen är det helt sjukt. Vansinne. Vi har inte pengar till skolor och äldrevård, men kommunerna ställer till fyrverkerispektakel för flera hundra tusen kronor varje år. Som är borta på en hundradels sekund. Snacka om att bokstavligt talat bränna pengar. Och då har vi inte ens påbörjat debatten om vilken inverkan den har på miljön, för det är ju inte direkt så att människor går och plockar upp varje pjäs de bränt av. Det är för mig obegripligt att det är 2013 (going on 2014) och vi fortfarande köper denna skit för flera tusen spänn var. Jag ska inte hyckla- jag har älskat fyrverkerier, och jag tycker det är fantastiskt vackert att titta på, men det väger inte upp baksidorna.

Mitt hjärta går sönder varje dag nu vid den här tiden. En av de viktigaste individerna i mitt liv är så rädd att han håller på att förgås. När vi ska ut på sista rundan har vi VARJE kväll senaste fyra dagarna lyckats pricka in en smäll cirkus en minut efter att vi kommit utomhus. Innan min hund hunnit kissa. Tror ni han kommer göra det efter smällen? Inte en chans. Han sliter i kopplet i panik för att komma in igen, för att få tak över huvudet, för att få skydd. Det är klart att ni redan från början fattade att det här handlar om min hund Smiley. Han som bott här nu i ett och ett halvt år och som jag lovade när jag hämtade honom i Rumänien att jag skulle skydda för all framtid. Att han nu skulle kunna vara trygg. Det uttalandet tycker han är bullshit när det smäller någonstans omkring honom. Han är en hund som varit med om så mycket skit, svält, vanvård och misshandel att hälften skulle vara nog. Han förtjänar att få vara trygg och må bra resten av sitt liv. Som det är nu känner han ingen som helst trygghet. Det är inte heller bara ångest han känner, utan ren och skär dödsångest. Han tror på fullaste allvar att han kommer att dö och gör allt han kan för att komma undan det här som han inte kan se men som skrämmer honom till fullständig panik. Han vill försvinna in i ett tryggt hörn, helst under något och där ligger han och är vettskrämd. Jag kan inte ge honom den trygghet han behöver då. Jag räcker inte till när han tror att han kommer dö.

Förra året kissade han inte på 26 timmar vid nyår. Jag fick slita ut honom, vilket i sig känns som ett fruktansvärt övergrepp. Enligt alla föräldrar kan man inte jämföra ett husdjur med ett barn, men det här ÄR mitt barn. Tänk er själva om era barn skulle vara vettskrämda och att ni på detta inte kan förklara för dem att de inte kommer att dö av det. Någonstans väcks en björnhona inom mig och jag vill på fullaste allvar välta varje bord med fyrverkerier som finns utanför stormarknaderna. Jag vill kasta ruttna tomater på de nyöppnade butikerna med fyrverkerier och barrikadera dörrarna med sjuhundra lastpallar i ek. Jag vill rycka försäljarna i håret och stoppa in smällare i deras hörselgångar.

Min hund är inte ensam om det här. Mängder av hundar känner likadant, och inte bara hundar utan även katter, kaniner, marsvin och så vidare. För att inte tala om alla vilda djur, fåglar, rådjur, rävar och så vidare. Ja, och även människor med svåra krigstrauman i bagaget där de återupplever bombanden och skjutanden om och om igen. Är det verkligen nödvändigt? Tänk vad mycket annat man kunde göra för pengarna, vad mycket miljö man kunde spara och hur många djurs tillvaro man kunde göra bättre genom att INTE köpa och skjuta av fyrverkerier. Om inte annat- gör det för Smiley, för han är värd att må bra och slippa ligga och flåsa med dödsångest i ögonen, med klorna djupt nerborrade i golvet och vända och vrida och kämpa i panik när hans matte kryper in till honom och med våld försöker dra ut honom från sitt gömställe. Tänk en gång till på de här ögonen. Tack


Thursday, December 19, 2013

Ordning och reda, imån är det fredag

Nu har jag jobbat i två veckor minus två dagar som jag legat hemma med feber, så som jag brukar göra ett par gånger varje halvår. Dock bara två dagar, vilket är bra för att vara jag. Eftersom kroppen inte riktig var helt fit for fight hade jag bara en vovve som promenadhund idag. Han, ihop med tre till, kom in för ett par dagar sedan, och alla fyra är helt underbara: glada, sociala och väldigt toleranta. Dock hade min lilla herre växtvärk då han nog bör stanna nånstans på femtio kilo och växer så det knakar, vilket gjorde att vi bara tog en kortispromenad. Trots hans storlek for jag inte runt som en liten vante, vilket jag i ärlighetens gör för det mesta när jag är ute med våra hundar. Inte för att de är så gigantiska, utan för att det är muskelpaket som inte riktigt fått lära sig att koppel är något som begränsar ens framfart. Det blir ett evigt ryckande och farande och åker man inte efter dem på is så är det lera man halkar runt i.

Nog om det, en hund hade jag och vi kom in igen i ett stycke. Då var det dags för hans burkompis att få ett bad, vilket alla får när de är nya. Den lilla herren var dock färdigväxt och därmed runt stabila 55 kilon, och jag insåg väl ganska fort att baxa upp honom i vår dusch var rätt meningslöst: skulle han vilja studsa ner skulle han lätt kunna göra det. Vi stannade istället på golvet och jag beredde mig på att bli lika blöt som vovven, då han trots sin storlek är som en stor bebis som helst vill stå på ens axlar och pussas. Sedan brukar det ju inte heller vara så populärt med duschande. Döm om min förvåning när hunduschlingen stod still som en liten ängel medan jag blötte ner honom och masserade in schampot. Sedan ska det verka i runt tio minuter och då satt han med huvudet och en tass i mitt knä och tuggade tuggben. Lugn som en filbunke. Jag kunde knalla runt honom, skölja av allt noga, torka både öron, tassar och svans noga utan några som helst problem. När han väl fick komma tillbaka till sin burgranne med ett till tuggben som belöning blev han minsann inte ett dugg nöjd, nej, han ställde sig med framtassarna mot burdörren och började yla när jag gick.

Efter att duschen var klar insåg jag att tvättstugan nog behövde en smärre... ja, städning, så jag slängde in tvätt i maskinerna och tumlaren och började vika allt som låg på hög och var rent. Vi har ett helt förråd för bara filtar, täcken och mattor så jag ställde mig utanför och läste reglerna: allt skulle vikas ihop snyggt och prydligt. Sakerna skulle vara sorterade efter sort typ fleecefiltar, grova filtar, mattor, termotäcken och så vidare. Slutligen stod det med versaler att ingenting fick ligga på golvet. Okej, bra grej tänkte jag och öppnade dörren. Där var hela golvet belamrat och det ramlade filtar och mattor från hyllorna. Min fråga lyder: är det nåt som gäller främst inbitna hundmänniskor? Att grejer hamnar lite här och där för man måste ha det fort och tänker att "jag gör det sen"? Det är nämligen inte första gången jag sett det här. Å andra sidan gillar jag sortering och sånt så jag greppade mig en energidryck och började med att kasta ut allt som låg på golvet. Sedan började jag sortera in allt nytvättat, gjorde ny plats för sakerna på golvet, hävde mig upp på en fullständigt livsfarlig pall som höll på att ge vika säkert 300 gånger av 200 möjliga. IKEA tror jag bestämt. Plötsligt kunde man se golvet och grejerna låg där de skulle. Mycket nöjd Ica stängde dörren och samma Ica har inte bestämt sig för om hon vill öppna den igen imorgon.

Tyvärr fick även en kille lämna oss idag, vilket ju alltid är tråkigt, men ibland finns det inga andra lösningar och jag är så in i helsikes glad åt mina två killar som ligger och snarkar högt i soffan i skrivandets stund.


Wednesday, December 11, 2013

Synd att man inte är Jesus

De där fyrbenta alltså. Jag får magsår och gråa hår. Igår var en sådan dag då håren i grå nyans hopade sig och magen blödde utan stopp. Vi var alla ute på kvällspromenaden och knallade bort till området där man får släppa vovvarna lösa. Som de flesta av er redan vet är min lilla Smiley rädd för i princip allting, och senaste veckan har han varit riktigt nojig utomhus, särskilt när det varit mörkt. Då lägger han all sin tyngd på selen framåt och ska helst vara hemma innan han hinner säga "voff". Igår var det en sådan dag. Något skrämde Smiley efter typ femton minuters promenad, men jag tyckte sedan att han slappnade av rätt okej för att vara en räddhare. Därför kopplade jag loss honom, precis som vanligt, när vi kom till frirastområdet. Intill området finns det en båtklubb. Jag vet inte hur det är på andra ställen, men i Stockholm är alla båtklubbar väldigt väl skyddade. Det är stängsel runt allting. Ovanpå stängslet är det två rader taggtråd. På insidan av bryggan är det stängsel och taggtråd och bryggan tar slut 10 meter ut i vattnet. Väldigt svårt att ta sig in med andra ord. Om man inte heter Smiley vill säga, särskilt inte Smiley som rädd. Han hittade ett hål mellan en husvägg och stängslet, tryckte sig in och la sig platt mellan två små båthus och rörde sig inte ur fläcken. Exakt något som inte fick hända. Jag kunde inte pressa mig genom hålet. Huvudet funkade men bröstkorg och axlar sa stopp och belägg med en gång, trots att jag tog av mig jackan. Agge satte sig och försökte locka, jag gick runt för att se om det fanns några hål i stängslet, vilket det inte gjorde och om jag dessutom kommit innanför hade jag haft två meter ner till marken via en bergvägg. Pasha sprang runt och var nervös och försökte gräva sig in, tyvärr helt resultatlöst. Efter mycket lockande fick vi inse att Smiley var för rädd för att ens tänka tanken på att komma ut. Vi kapitulerade och googlade båtklubbens namn, och ringde upp numret som stod där. Dock svarade ingen. Jag knallade runt lite och testade sen ringa igen. Still no answer. Det stod inget nummer till nån trevlig bevakningsfirma eller liknande och vi kunde ju inte gärna provringa alla på måfå. Därför fick vi helt enkelt ringa 112 för att be om brandkårshjälp. Brandkåren hade sin bil ute på larm och egentligen "åker vi ju inte på sånt... om djuret inte är skadat". Jag sa ärlig att jag inte visste eftersom min hund låg platt på backen, att jag inte visste om han satt fast. Försiktigt påpekade jag också att om jag tog mig in skulle det väl räknas som olaga intrång. Brandmannen i fråga menade att om jag tänkte kliva in och hämta min vovve så skulle nog ingen bli arg. Jag berättade att då får jag ju ta vattenvägen, eftersom ingen annan möjlighet fanns.
- Ja, alltså, du ska ju inte ta några onödiga risker.
- Vaddå onödiga. Det är ju min hund liksom! Jag kan ju inte lämna honom!
- Nej, det förstår jag, men ta inga risker.
- Nä nä. Tack för hjälpen.

Med andra ord lämnade jag Agge hos Smiley och började gå längs vägen, där bryggan var en bit ut i vattnet, fint instängslad. Alternativet var alltså att gå ut i vattnet och häva sig upp på kortsidan där det inte var stängsel, men mitt ute i vattnet. Jag är fullständigt ärlig när jag berättar att vatten med en isyta är inget man vill gå ner i. Men det var bara att ta ett djupt andetag och ta steget ut i det svarta vattnet som nådde mig till rumpan ungefär. För första gången i mitt liv önskade jag att jag var Jesus och helt enkelt kunde knalla ovanpå den isbeklädda ytan.

Pasha sprang med och när jag knallade ut i vattnet blev han inte glad. Gnällande stod han kvar och spanade. Väl framme vid bryggan fanns det nån taggbeklädd halvmåne som stack ut. Jag fick sätta fossingen på en pinne strax under bryggan och dra mig upp enbart med armstyrka (jag förstår plötsligt folk som blir starka i nödsituationer, för jag orkar egentligen inte dra upp mig själv.). Sedan var det bara att springa över bryggan och bort till Smiley, som inte var ett dugg skadad, men inte heller villig att lämna sin trygga plats. Så det var bara att hugga tag i honom och hiva upp honom genom samma hål som han kom ifrån, vilket funkade tack och lov. Där fick Agge stå och ta emot. Själv hade det inte gått, för Smiley var som sagt inte helt samarbetsvillig, och då hade hans bakben fastnat i hålet. Nu kunde Agge dra honom medan jag tryckte hans bakben intill kroppen. Sedan var det bara att springa tillbaka på bryggan och ner i doppet igen. Lika mysigt att åter vara tvungen att stega fram genom is. Väl uppe stod Pasha och viftade på svansen, otroligt lycklig över att Smiley OCH jag var tillbaka där vi skulle- hos honom. Vi vände alla och påbörjade den 30 minuter långa promenixen hem. En skraj Smiley, en Pasha i lyckorus, en Ica med fötter som avgav vatten vid varje steg, och en Agge som tack och lov var helt som vanligt, om än lite uppskakad.

Nåja, det sägs ju att man håller sig ung av kalla bad, så det borde ju jämna ut med de gråa hårstrån händelsen gav mig.


Tuesday, December 03, 2013

Krävs det att man är galen när man är hundfrälst?

Få saker kan få mig så glad som mina små snarkande grisar i soffan. De två som kallar sig hundar alltså. Likaså kan de göra mig ruskigt arg när de verkligen agerar som om de uppfostrats av en flock vargar, vilket i och för sig 50% av dem kanske har. Pasha väger exempelvis runt 40 kilo och han blir galen när han träffar sin tjej Ira. Då blir Pasha en kärlekskrank herre (eller ja, mest bussugen), som struntar fullkomligt i att det hänger en människa i andra änden av kopplet. Detta kan även ske vid lite andra tillfällen som vid vatten och på nya platser. Han fiser värre än jag sjunger, vilket betyder att hans fisar i princip kan döda allt inom en radie av 300 meter. Han är klumpig som få och har svårt att svänga runt på små ytor. När det kommer 40 kilo hund och trycker sig mot knäskålarna kan de lätt förflytta sig från sitt naturliga läge till rakt in i benen. Vi bor i ett hus med sisådär 80 lägenheter, vilket ju innebär att det blir en hel del förflyttande i trapphuset, dörrar stängs, öppnas, hissar smäller och lite smått och gott. Pasha tror han bor själv i huset, så varje gång det hörs ett ljud ute i trapphuset betyder det att vi har inkräktare och det vill han berätta för oss med ett skall som ärligt talat är rätt högt och djupt.

Smiley å sin sida är en rädd herre på 20 kilo. Vid promenader vill han hellre begå självmord genom att hoppa ut bland bilar än gå förbi en läskig man iförd regnjacka som inte ens ägnat Smiley en blick. Han vill inte heller passera folk som går långsamt om de har stavar/dramater/barnvagnar eller liknande. Alla grejer Smiley måste undvika under promenaderna gör att han studsar som en liten studsboll på LSD runt benen på en. En, två eller tre gånger räcker inte för alla de gånger man snubblar över honom eller får kopplet snurrat runt benen. När vi väl kommer till frirastområden där man ju får ha vovven lös kan min lilla underbara rumän vara hur duktig som helst och komma när jag ropar på honom... om han vill. Min hund har en väldigt selektiv hörsel. Finns det något som är mer intressant än matte, vilket det mesta är, är hennes rop som en myras viskning i Smileys öra. Han kommer icke till sin ägare utan dyker upp när han behagar. På detta så kan det ju komma förbipasserande även när Smiley är lös, och det i sin tur är ju läskigt. Lösningen min hund har på detta är att skälla som en galning och låta så farlig han bara kan (vilket tyvärr är skrattletande lite med tanke på att min hund skäller som en liten tax), så inga läskiga människor ska komma fram till honom. Han är ju inte ett dugg farlig eftersom han inte vågar sig fram, men det kan bli lite enerverande när han anser 80åriga tanter på andra sidan sjön fyrahundra meter bort är en risk. Inomhus får denna lilla räddhare dampryck omkring klockan 16 på eftermiddagarna. Då studsar han omkring, vevar på sin elvisp till svans, morrar och ser allmänt galen ut. Hans leksaker är oftast inte tillräckligt roliga vid denna tidpunkt utan istället kommer han med en duntoffla, en äggkartong eller något annat han inte får ha. När han då inser att han inte får ha den börjar han istället studsa på sin matte, och tugga på henne, bara valpigt och gulligt, men något han helt klart inte får göra. Får han tag på en bit gäddhäng eller liknande i sitt naggande så kan det göra ruskigt ont.

Ja, det kanske är rätt tydligt att de här grabbarna inte är några änglar, men idag tror jag att min hund trodde han var Jesus. Ute på Hundöarna på Drottningholm fick Smiley för sig att vattnet i sjön/dammen runt öarna var godast på mitten. Eftersom det inte varit jättekallt i vår huvudstad är det ju inte direkt någon tålig is på sjöarna. Ändå skulle Smiley leka Jesus och klampa ut för att dricka ytvatten. Vid kanten stod matte med hjärtat i halsgropen och fick än en gång uppleva sin hunds enorma förmåga att koppla in selektiv hörsel. Hon ropade med andra ord för döva öron. Pasha däremot var tack och lov lydig nog att stanna på land efter en rejäl tillsägning. Han på isen hade blivit Pasha under isen istället. Tillslut tyckte väl Smiley att han var klar och trippade in. Vid upphoppandet på land igen fick han ta spjärn med bakbenen och då brast isen med en smäll, och en helt torr vovve stod på fastlandet med en nöjd min.

Hundarna ger mig med andra ord hjärtattacker, blåsor i händerna, hes stämma, blåa tår, öronont och nära-döden-upplevelser av gaser, och ÄNDÅ älskar jag dem så vansinnigt mycket. Något blev onekligen riktigt fel under min barndom, och jag måste utvecklats till någon form av självdestruktiv individ. De är dock de bästa killarna i världen. Särskilt nu när de ligger och snarkar i soffan och bara är söta.




Sunday, December 01, 2013

Från hemmafru till hund

Första december förra året satt jag i en tvåa i Göteborg, singel och med Smiley i soffan. Nu sitter jag i en etta i Stockholm med sambo och två vovvar i soffan. För tillfället titulerar jag mig som Hemmafru, och är fan riktigt bra på det. Idag har jag exempelvis: badat hundar, tvättat, städat hela lyan, rensat svamp, bakat lussekatter, julpyntat och fixat kvällsmat. Om en liten vecka börjar jag jobba på hundstallet med beslagtagna och vanvårdade hundar. Jag ska göra mig oumbärlig där, och känner redan att jag trivs som bara den. Upplägget är underbart, jag får hänga med hundar hela dagarna, jag får chans att träna för duktiga tränare och jag får jobba med hundar med problematisk bakgrund. Det sistnämnda är något som jag faktiskt börjar märka att jag funkar rätt bra med om jag får säga det själv. Ihop med Smiley då vill säga. Han har visat sig vara en utmärkt terapihund. Ja, åtminstone när det inte gäller män eller saker som smäller. Då skulle jag nog inte ha honom som förebild. Inte heller när det kommer till människor som pratar högt, bär stavar/käpp/paraply/kryckor/påsar eller liknande attiraljer i händerna. De ska inte heller ha luva, glasögon eller helskägg. Helst ska det inte blåsa ute eller vara mörkt. Det ska inte heller inkludera vetekuddar eller brödrostar. Annars kan Smiley ställa upp som terapihund på det mesta.

Det jobb som kommer nu får ju dock Smiley inte få följa med på, så jag får klara mig helt på egen hand, vilket nog ska gå bra det med. I Rumänien har det ju fungerat finfint. Tyvärr har föreningen jag arbetat för gjort bort sig på så pass många sätt nu att jag inte kan stå bakom dem. Både jag och Madde, som har kört ihop de senaste gångerna, har blivit fruktansvärt dåligt behandlade, och det finns gränser för hur mycket man kan stå ut med. Mitt hjärta vill gå sönder över de hundar som finns kvar där nere i helvetet, och att jag inte kommer åka och hämta dem, men förhoppningsvis tas de utvärderingar vi gjort på allvar och rutiner skärps till (och ens börjar existera), så de hundarna kan få det bra ändå. Själv kommer jag inte sluta att åka dit, men det kommer inte ske med den föreningen.

Nu är det ju ingen brist på hundar i vardagen här ändå. Jag har mina två grisar här hemma, och de i sin tur har massa hundkompisar överallt. Våra närmsta vänner här i huvudstaden har vovvar och vi träffas ofta ute på Gärdet och låter vovvarna härja rundor. Det är så underbart att kunna se Smiley springa lös med storebrorsan (Pasha) hack i häl som skydd. Ibland i alla fall. När det kommer till kollektivtrafik och stora norrländska skogar är det ombytta roller och Smiley är lugnet själv medan Pasha inte riktigt vet vad han ska tycka. Lycka för mig är i alla fall att se min lilla rumän kuta omkring som en ekorre på LSD med tungan hängandes utanför och ögon som skiner som solen. Det är nästan så jag blir löjligt sentimental. Smiley själv tar det med ro och menar på att han minsann alltid kunnat vara lös, men att det är jag som varit för nojig innan, vilket förvisso nog är sant, och lillkillen börjar ge sig av på lite smärre äventyr nu när vi är i skogen. Dock kommer han alltid tillbaka, frågan är bara hur länge man har lust att vänta på honom. Pasha å sin sida är en lydig grabb, för det mesta, men han å andra sidan väger över 40 kilo och får spel när han får syn på sin tjej så helt plötsligt känns det som man går med gorillaarmar när man försöker hålla emot. Sammanfattningsvis kan man se det som att jag har två snälla killar till ytan, som vid damp eller tjejmöten förvandlas till något man helst inte vill hålla fast vid då risken är stor att man förlorar ben och armar bara i farten.

Igår fick minsann Smiley känna sig bossig och överlägsen, vilket inte händer ofta. Tråkigt är bara att han inte känns så tuff och cool när de två han styr över är en staffevalp på fem månader och en frallavalp på sex månader som för dagen var vårt promenadsällskap. Vem som helst kan liksom bossa över en valp. Dock var Smiley otroligt nöjd och struttade omkring med svansen i vädret. Ja, tills det kom en joggare i rosa tights som uppenbarligen var så läskig att den struttande individen genast var tvungen att gömma sig i morsans knäveck medan valparna glatt lekte vidare utan att ta någon notis om varken joggare eller den där wannabe-bossen som nu gömt sig nånstans.

Vad jag ville säga med texten är att jag nu lever ett hemmafruliv kantat med hundar som kommer bli ett hundliv kantat med hemmafruande... betydligt mindre grad hemmafruande.




Smiley och Pasha ute på Gärdet under soluppgång