Friday, May 25, 2012

Människans bästa vän

I detta nu sitter jag och tittar på Pongo och de 101 dalmatinerna. Få filmer får mitt hjärta att smälta som den. Så himla många fina, underbara, håriga, lurviga och söta hundar. Jag vill ha allihop, och jag är så inne i filmen att jag till och med struntar i att ena grannen borrar rakt i mitt huvud (fast han skulle nog påstå att han borrar i sin vägg), att barnen utanför inte är duktiga på att pricka sin fotboll på den delen av huset där inte hela fasaden skallrar och att det har borrats från 7-16 på grund av stambyte utanför hela veckan. Jag kan bara se hundarna.

Igår var också en hunddag. Den hundviskande mexikanen Cesar Millan var på besök i vår vackra stad och hade föreläsning i Scandinavium. För de 13 främsta raderna på parkett innebar det också att man fick stanna kvar 30 minuter efter föreställningen för en frågestund (eller fick och fick, man hade ju fått betala ett ganska saftigt pris för någon av de platserna). Föreläsningen i sig var underbar. Det mesta dock väldigt logiskt tyckte jag, men mina grannar på båda sidor flämtade upplyst och aha:ade flertalet gånger. Jag gottade mig väldigt i det faktum att det han sa kändes så naturligt, och hänfördes av hans sätt att förklara det. Under en övning fick vi gå in i hundens värld genom att stänga ögonen och bara höra det hunden hör... i deras decibell så att säga. Det var FRUKTANSVÄRT när de vackra inspelade fågelkvittret ersattes med stadens alla alarmerande ljud. Volymen var så hög att det kändes som att hjärtat skulle studsa ut ur kroppen och springa skräckslaget till närmsta gatubrunn, öppna den och frivilligt dränka sig själv bara för att få tystnad.Och så tror människor att de behöver skrika på sina hundar. Sanningen är den att vi inte ens behöver prata med dem, även om det självklart kan underlätta, men det är inte nödvändigt.

Herr Millan är inte bara en skicklig kommunikatör för hundar utan även en extremt roande skådespelare. När han gjorde miner och frågeställningar från hundens perspektiv om hur vi människor agerar och ter oss ur deras ögon kunde man inte annat än undra hur det kommer sig att vi styr världen. Eller, det kanske vi bara tror att vi gör. Ska sanningen fram är det ju hundarna som blir serverade mat av oss varje dag och inte vice versa. För min del spelar det ingen större roll: jag vill aldrig någonsin leva utan närhet till hundar. Tack och lov har jag aldrig behövt det någon längre period. När jag föddes fanns Amigo som var det snällaste som någonsin gått på fyra ben. Frågan är snarare hur snäll bror var mot honom vid unga år då han fann det roligt att dra i Amigos svans, bita honom i tungan och peta honom i näsan. Där ser man likheten mellan far och son då det är precis vad Ture vill göra med Lesedi i dagsläget, trots att han älskar henne högt. Efter Amigo kom Bruno med de svarta ögonen när allt inte gick som han ville. Och nu finns Lesedi, aka Fjant, som jag saknar varje minut då hon bor nere i Småland. Hon är min älskling. Här i Göteborg har jag i alla fall vänner med hundar så det har väl inte gått någon större nöd på mig, men jag vill ha dem nära varje dag. Det är min utopi. Tack och lov ser man ju hundar flera gånger om dagen när man kör spårvagn. Problemet är väl att jag inom snar framtid kommer parkera vagnen, hugga närmsta hund och fly hals över huvud. Enbart för att jag inte står ut utan vovvarna längre.