Thursday, November 30, 2006

Snubblande komplement

Jag kan fortfarande minnas Lottens första aerobicpass och lägga upp ett asgarv. Mest kanske enbart för att jag själv bara några månader tidigare studsat runt precis likadant på ett aerobicpass, blivit rädd för Micaela, lagt handen på huvudet och känt mig allmänt förvirrad. Däremot har jag aldrig åkt i backen mitt framför alla människor helt oprovocerat och sprattlat med benen. Förrän nu.

Under de tidiga tonåren hade jag en kort, men intensiv karriär i Eneryda volleyboll. Det var en underbar förening som sällan hade matchande ställ till samtliga när vi åkte på matcher, hade gammalt smör i kylen och ett ungdomslag som likagärna kunde vinna som komma sist beroende på länge de hade befunnit sig på Balders kvällen innan. I Eneryda hade jag min plats som kantspelare. Ibland om jag var usel fick jag gå in och serva och sedan gå ut igen. Tro mig, mina servetalanger sitter inte kvar längre. Jag var åtminstone alltid på samma plats, och kände mig trygg i det. Så har jag även spelat de första inledande träningarna i Eskilstuna Volleyboll och det har känts okej. Idag fick jag en kalldusch i form av en riktig flashback där Lottens ben sprattlar i luften.
" Jaha Ica. Idag får du vara komplement."
"???"
Komplement? Vem ska jag komplettera? Får jag inte ha en egen plats på planen ens? Vad är det frågan om? Jaha, servemottagningen i baklinjen ska utgå från mitten men sedan gå över till högenkanten. I framlinje ska jag bege mig mot baklinjen men ändå vara beredd på smashar på position ett samtidigt som jag ändå ska vakta försvaret eftersom passaren ska bereda sig på framlinjen trots att hon spelar bak. Ica stod upp, tittade sig förvirrat omkring, sprang åt hållet hon trodde var rätt.
"MIN!!! Nähä, inte det."
"Jo, det var din."
"Hoppsan. Förlåt"
Hopp och förflytta i sidled. Var på tå. Böj knäna. Var redo för mottagning stå djupt. Spänsta upp i smash. Gärna på samma gång. AAAAHHH, skriker jag flera gånger i panik eftersom jag ännu inte riktigt lärt mig att hålla tyst samtidigt som jag ska göra något svårt. Snubbel och skrapa näsan i nätet. Sedan kom den slutgiltiga förnedringen. Center gå på kort, komplement kutar bakom och tar bakåtpass på position ett (bakom passaren med framme vid nätet, till höger). Lena står redo och jag hoppar lite på stället. Mottagningen kommer och vi rusar iväg redo att smasha sönder de inbillade spelarna på andra sidan nätet.
"Aiii! Hjälp!!" *Snubbel* "Shhhiiiiit!"" *Duns*
Förvirrad ligger jag platt på golvet efter att ha kutat rakt in i Lenas accelerande fötter.
Vilket jäkla komplement. Nästa gång ska jag komplettera bänkvärmaren.

Facinerande nattaktiviteter

Egentligen är det ganska trevligt att upptäcka att små saker kan facinera och stjäla tid, samtidigt som det roar en något frukansvärt. Filmen Borat har fått väldigt skilda recensioner, och efter att ha sett filmen kan jag förstå det. Ändå ska det inte stickas under stol med att jag nog inte skrattat så hysteriskt på länge, och under så lång tid som i biosalongen igår. Filmen är en smula rasistisk, snuskig, fördomsfull och pinsam men ändå så underbar. Principfast som jag är brukar jag säkert förtala väldigt mycket av det som tas upp, men samtidigt älskar jag när folk passerar vissa gränser. Jag anser att både Eminem och Manson är genier med sina provocerande sätt. Det säljer ju, och de får ju uppmärksamhet. Oavsett om den är bra eller dålig är det fortfarande uppmärksamhet. Nu tappade jag tråden igen. Borat överträdde alldeles för många osynliga och moraliska gränser, och det är nästan så man får skämmas lite när man hyllar dess humor. Nåväl, jag ska hålla på min principfasthet och stå för vad jag tycker: Jag såg den antagligen vid helt rätt flamsiga humör och tyckte den var underbar.

Fler exempel på liknande facinerande ting kom under gårdagen. Vi kom fram till att det gamla hederliga Nintendo gjordes 1985. Och det håller ännu. Super Mario I, II och III är klassiker som man inte kan tröttna på. Vill man sedan ha lite utmaning dricker man öl samtidigt som man spelar och ser vem som varvar spelet först: Mario som fuskar på alla fuskbara ställen, eller Lugi som kör allt den regelrätta vägen. Tragiskt nog klarade vår Luigi sig längst, och vi varvade inte en enda gång. Kontrollerna åkte i golvet några gånger, och vi bytte till Super Mario III som vi värmde upp med i förrgår. Problemet var bara att då klarade vi oss väldigt långt utan något fusk. Det gick inte lika bra igår. Vi ramlade ner i samma hål, blev uppäten av fiskar, snubblade på slutbossen och Johanna lyckades sparka till spelet när hon skulle resa sig upp att hela allt hängde sig och vi fick börja om från början. Detta just när jag stod i ett av svamphusen och skulle "pick a box".

Därefter kan man undra hur populär hyresgäst man blir när man en onsdagsnatt börjar sjunga karaoke vid kvart i fyra på natten. Då hade vi avlidit på tok för många gånger med Mario och Luigi för att det skulle kunna vara säkert för vår mentala hälsa. Då känns det ju betydligt mer stabilt att skråla till Britney Spears, A- teens och Aqua. Vid halv fem insåg vi att grannarna kanske snart stormar dörren och blåser bort oss med varsin AK 4:a, och det ville vi ju helst undvika.

När Ica sedan flyger rakt upp ur sängen och landar i karategrundposition när tidiningen flyger in genom brevinkastet får det henne att fundera på vilket sorts område hon egentligen är bosatt i, och hur det påverkar henne mentalt.

Tuesday, November 28, 2006

Polisbesök och insomnia

Jag hade verkligen tänkt mig att jag skulle sova inatt. Det ingick så att säga i mina planeringar. Vet inte riktigt var det gick fel. Från början frös jag om fötterna så jag inte kunde somna. Jag slet då raskt upp filten från golvet och körde med dubbla täcken. Jag blev så varm om fötterna att jag inte kunde somna. Är det vad som kallas i-landsproblem?
Runt tvåsnåret tror jag att jag började slumra lite långsamt. Ack den som ostört kunde få sova vidare. Självklart måste ghettoimagen levas upp till och helt plötsligt kommer en grabb som är totalt galen och går bärsäkargång. Jag kan inte riktigt lokalisera vart han tar vägen, men in i en port är det i alla fall. Tack och lov inte min, men jag hörde hur han kom in i en lägenhet i uppgången bredvid. Jag hörde det relativt tydligt om man säger så. Troligtvis dröjde det inte särskilt länge, men tillräckligt länge för Icas skräckslagna hjärta, innan polisen dök upp. Därefter har jag ingen större koll på vad som hände, men de befann sig här ett tag innan de for iväg. Nu är det tyst i alla fall, men vad hjälper det? Nu har de väckt mig. Nu har jag legat vaken såpass länge att jag hunnit bli hungrig. Det känns måttligt motiverande att ställa sig och fixa mat när klockan visar 03.47. Fast, å andra sidan, vad hängiven man är sin blogg eftersom man dessutom sätter sig och bloggar vid denna tidpunkt. Så många alternativ till aktiviteter har jag ju dock inte. Efter att jag införskaffat en räknare över unika besökare kom det nu upp en väldigt skrämmande html-kod när jag skulle uppdatera. Undra vad det kommer innebära. Antingen är räknaren puts borta, eller blir min text väldigt kort.
Nu när jag dessutom steg upp igen berättade min dator att den inte har något minne kvar. Det kan inte vara ett bra tecken va? Jag måste nog börja rensa lite. Frustrerande. Den måste alltid berätta sådana saker mitt i natten också. Tja, ska man se till normala tider är det ju faktiskt frukostdags snart.
Man kan få väldigt underliga idéer för sig nattetid. Därför är det nog bäst av avrunda innan jag börjar blogga om dem.

Rolig WV för dagen: cutyyy. cut?? whyyy??

Sunday, November 26, 2006

Nytänkande?

När man tänker efter gör man många nya saker oftare än man tror. Ändå har man mage att gnälla över att det aldrig händer något i ens liv. Jag har kommit fram till att detta beror helt på vilka perspektiv man har. Den gångna veckan har jag nämligen gjort följande för första gången i mitt liv(och då menar jag inte att vakna för första gången 25 november 2006, gå och handla samma dag och så vidare): varit på ett yogapass, besökt lustiga huset och dess invånare, badat i balja med 40-gradigt vatten, sovit i Ärla, haft huvudet i en spann i samma rum som någon annan, fått en dvd-film på Mc Donalds, ringt oräkneliga samtal till min hyresvärd, lagat spagetti och köttfärssås alldeles själv, tittat på ett avsnitt av OC, försökt layouta ett basketprogramblad, spelat volleyboll i Etuna, skruvat ihop ett plåtskåp från IKEA, städat ut hela kylen och frysen, väntat i över en timme för att få prata med någon på CSN utan att slå sönder något under tiden, hotat med att flytta ut ur lägenheten, spelat Nintendo samtidigt som jag druckit öl, börjat på min tredje blivande bestseller samt fått höra att jag ser strålande och fantastisk ut i samma mening av någon som är nykter.

Se där, svårare än så var det inte. Och jag som tyckte jag haft en sådan icke-produktiv vecka. Eller, det har jag ju haft ändå, men jag har ändå gjort många nya saker.
Men nu är allt som vanligt. Jag har suttit i x antal timmar och slösurfat under dagen, druckit cola light i mängder och inte orkat tvätta håret. Tur att alla förändringar inte sker på samma gång. Man skulle lätt bli nervös då. Imorgon är schemat fullbokat. Jag måste ju tvätta håret. Var ska jag lyckas klämma in det?

Saturday, November 25, 2006

Dolda talanger

Det har under senare tid bloggats om skryt och antiskryt, och jag kände att jag ville göra mig delaktig i ämnet.

Kommer man ursprungligen från Hultet kan man av principskäl aldrig fråga någon om hjälp med att bygga ihop en IKEA-möbel. Undantaget är om du frågar en annan hultetbo och ni gör jobbet tillsammans. Där jag befinner mig nu har jag inte sett överdrivet många hultetbor, så därför har mitt stora skåp stått fint lutat och inpackerterad mot sovrumsväggen sedan jag fick hjälp att bära in det förra freedagen. Dagen idag har varit måttligt produktiv och ett svagt ögonblick kom känslan av att kan man klara av något? Raskt rev jag ner IKEA-kartongen på golvet, beväpnade mig med sax och stjärnmejsel för att ge mig på detta bygge. För det första fick inte alla delarna plats i sovrummet samtidigt, så dörrarna fick bäras ut i väntan på montering. De små gummibanden som skulle sitta runt dörrmekanismen försvann i min luddiga Ior-matta, och slutligen saknades den sedvanliga sexkantiga nyckeln. Som sann ex-hultetbo man är hade jag givetvis redan en uppsättning av sådana så det var ingen fara på taket, eller ko på isen. (Varför säger man så? Något jag nog ska forska vidare i.)

Sagt och gjort kunde jag slutligen komma igång och bygga. När folk frågar vad jag är riktigt bra på brukar jag svara att jag är en hejare på att skala räkor. Det är min dolda talang. Jag får nog nästan lägga till att montera IKEA-möbler. Skåpet var klart på ett litet kick. Dock hann jag vika sönder lite plåt i min vana att man måste ta i lite när man ska montera sådana möbler. Äsch, det var bara att vänta på eländet och vika tillbaka och leva med att det får vara en liten bubbla i plåten på baksidan av skåpet. Då syns det ju i alla fall att den är hemmabyggd.

Nu står det ett grått skåp som än så länge enbart har funktionen att stereon slipper stå på golvet och damma. Nyckeln till låset på skåpet fungerar måttligt väl och jag har lyckats trycka dit världens största handavtryck på framsidan, men hey, jag har ett skåp.

Jag kan med andra ord nu dubbla mina talanger: skala räkor och bygga IKEA-möbler. Ärlig talat är jag ganska duktig på psyka motståndare vid straffläggning i fotboll. Det är det som kallas skryt. I antiskryt kan jag stoltsera med att jag vass på att agera förvirrad, klämma grodor, roa mig på andras bekostnad, ta sönder saker och misslyckas med de enklaste saker i köket, ex koka potatis.

Friday, November 24, 2006

Lustiga huset

Det var inte utan lite spänd förväntan i magen som jag satte mig på cykeln och trampade i väg mot lustiga huset som jag hört och läst så mycket om, men aldrig sett. Där ljög jag. Jag har visst sett huset insåg jag sedan. Jag har både promenerat och åkt inlines förbi, men då visste jag ju inte att det var DET lustiga huset. Först och främst missade jag det helt, trots mitt intensiva letande efter siffror på husväggarna, eftersom jag var bombis på att det där var en affär. Helt ute och cyklade var jag inte, eller, jo, det var jag ju, men bara bokstavligt, eftersom huset faktiskt varit en gammal affär.
Det första lilla charmtroll man stötte på hade stooooora bruna ögon, dock med en smärre blå ring runt det ena. Men, allt klär ju en skönhet sägs det. Jag fick vara med och bygga torn i sandlådan, efter att vi flyttat det fina vita gallret som skulle hålla kattbajset borta. Hur stora bajs nu familjen här tror att katter har vet jag inte, men jag funderade på om det bara var en ursäkt för att ha någonstans att placera detta galler. Tornet blev ett hem för myror med en mycket fin väg mellan ingångarna för att myrstackarna inte skulle behöva klättra för mycket. Fin uppvärmning inför intåget i det omtalade bygget.

Jag gillar att fabulera ibland för att texter ska få en roligare ton eller bara för att göra läsningen spännande. Vem gör inte det med baktanke att roa? På något sätt hoppades jag dock att det inte skulle fabulerats något om detta hus, för jag ville verkligen se det och invånarna som dem beskrivits för mig. Tro mig, allt var sanning. Den härliga röran, alla böcker, alla skor, alla foton, alla halvfärdiga projekt. Allt var där. Med handen hårt fasthållen i Sigges hand fick jag gå på husgesyn. Eller, det kanske var att ta i, men jag fick se en stor drake som kunde gå och låta otäckt, en hel dinosauriesamling och en he-man utan byxor som jag senare klargjorde var en action man. På det hela slapp jag bli skjuten av den hemska polisen/he-man:en/action man:en så jag måste gjort ett bra intryck från början. Fick dessutom se en snabb skymt av Bästisgrannen. Därefter kommer kotte efter kotte intrampandes, hälsar artigt och får ångest över läxor. Hur kan man få det innan man ens är tonåring? När man dessutom bor i ett sådant hus? Eller, är det kanske just därför?

Vissa saker lyckades verkligen imponera på mig. Det står "toa" med tusch på väggen två gånger i trappan upp. Det är verkligen böcker överallt. Det finns små korgar för varje invånare i huset att lägga grejer i. Det finns en hel hög med sängar, men sällan samma inneboende i samma säng två nätter i rad. Ena rummet är killrummet och andra är tjejrummet där det nu låg en liten kille i överslafen dagen i ära. Det finns ett underbart badkar och sedan finns ja.. köket.
Kök ska vara röriga sa jag alltid till min mor när jag var liten. Min mor höll aldrig med. Nu när jag bor ensam och bara har mig själv att ta i kragen gillar jag inte att köket är rörigt. Men ett familjekök SKA vara rörigt, och lite trångt. Tro mig, att hacka lök ovanför diskmaskinen som i samma tillfälle håller på att tömmas är inte det lättaste när folk samtidigt dessutom steker hamburgare, trillar ner i durkslag, blandar någon form av oidentifierbar röd dryck och har sockerrus. Men det är väldigt trevligt. Bäst av allt i hela matproceduren var att hålla alla i händerna och läsa en ramsa som jag redan glömt bort innan man börjar äta, får säga BINGO vid ordet kränkt och försöka lyssna till precis alla roligheter som strömmar omkring en.
Jag såg ut som en löjligt lycklig basset när jag kom ut ur huset med synen av en fyraåring i spiderman-tröja som står med en hårfön och blåser sig i ansiktet så luggen står rakt upp och samtidigt skrattar hysteriskt.
Jag har redan gjort en plan. Vid barnpassning kan jag: Roa mig med Simpsonscitat med Erik, försöka få Ida att inte bli lika förvirrad som mor sin var hon förlägger sina saker, prata fotboll och ha målvaktsträning med Oskar, fläta Moas hår och dessutom ha henne som stöd vid meningsskiljaktigheter samt bygga dinosaurieland med Sigge. Det kommer fixa biffen galant.
Mer underbar familj var längesedan jag träffade. Hysteriska, galna, röriga, roliga och en gemenskap som jag vet inte vad man ska sätta för beskrivande ord på.
Ja, jag får väl införskaffa mig en cykelhjälm då. Så inte hjärnan ramlar ut.

Wednesday, November 22, 2006

Är det inte så att man ibland kan känna att rättssystemet i vårt land är lite snevridet? Eller är det bara jag?

Jag bor nu mysigt och trevligt bredvid en mycket gemytlig våldtäktsman. Som jag sa till Maja innan får jag verkligen hålla mig för att inte gå och bajsa in genom hans brevinkast. Alternativt lägga in hundbajs, eftersom jag vill inte slösa mina dyrbara resurser på honom. Det som stod i tidningen var helt sant. Det var min granne. Min granne som nu är satt på fri fot, tillbaka i lägenheten och som får Ica att gå och kolla så hon låst överlåset sju gånger på en natt. Många gånger har jag skrivit om mitt lilla ghetto och ändå känt att det legat någon charm över det hela. Ghettocharmen så att säga. Nu hänger här bara en illaluktande hinna som lägger sig som kletigt fettdrypande spindelnät över hela huset.

Jag blir så fruktansvärt förbannad. Jag vägrar bli rädd för det här. Jag gör det bara inte! Det jag mest känner för är att agera extremt moget genom att bomba honom med små skrivna lappar om hur vidrig han är, bajsandet har jag redan skrivit om, kasta ut hans fula matta genom fönstret, kasta in halvrökta fimpar till honom så han också får känna på hur det är att få stinkande rök in i lägenheten. Men mest av allt har jag nog lust att attackera något utstickande föremål som befinner sig typ mellan knä- och navelhöjd med något extremt spetsigt föremål. Okej att jag vägrar bli rädd för honom, nu har jag istället lyckats göra mig rädd för mig själv genom att uppenbarligen visa att jag har en väldigt sadistisk sida.

Mogen som jag dessutom är ringde jag min hyresnisse och sa att åker inte han ut så flyttar jag, och då har du ingen som informerar mer om skumma saker. Han höll ju med om detta och sa att Mr X åker ut oavsett vad som händer. Tyvärr kan detta ta sin lilla tid. Tyvärr kan jag behöva bo granne med honom i tre månader till. Tyvärr kan polisen inte ha honom isolerad under tiden. Tyvärr måste jag med andra ord gå och behärska mig i tre månader. Tyvärr är det ju jag som åker fast om jag beväpnar mig med kniv enbart i syfe av självförsvar.

Tuesday, November 21, 2006

Grannmysteriet lever i högsta grad vidare. Under dagen har jag studerat Eskilstuna kurirens nätupplaga, men inte funnit något som kunde tänkas passa in. Förrän nu, men jag hoppas ändå verkligen att jag har fel, annars är risken stor att jag: 1. Brukar våld på Mr X genom att kastrera honom långsamt och ja... det kanske räcker? 2. Flyttar härifrån utan att ens packa, för det här skrämmer faktiskt en ganska så hårdhudad Ica. 3. Blir en galen granne som sitter klistrad vid titthålet och terroriserar min hyrsevärd med otäcka samtal tills han vräker det som jag inte kan finns namn på, men äckel passa ganska bra in.

Nåväl. Nu var det så här att Ica stod och lagade mat (kors i taket) och hörde det vanliga taktfasta bankandet på dörren mittemot. Knallade till titthålet och kollade ut, suckade och funderade på om jag skulle gå ut och säga att innehavaren av lägenheten sitter i kurran och kan inte öppna. Döm om min förvåning när dörren öppnades och mannen kom in i lägenheten.
Som den extremgoda hyresgäst jag är gick jag givetvis och ringde min lilla hyresnisse. Han blir alltid lika trevligt chockad av det jag har att berätta när han ringer. Nu sa han att då får ju givetvis polisen kontaktas. Jag såg aldrig till någon polis, vilket jag på ett sätt tyckte var lite skönt i fall dessa män nu lämnade lägenheten innan polisen dök upp och jag då fick stå med mitt fantiserade skägg i brevlådan.

Efter en väldigt trevlig volleybollträning cyklade Ica hem och förvånades ännu en gång. Det lyste nämligen i den lägenhet som ska vara obebodd för tillfället. Det känns ju lite suspekt. Därför har jag under kvällen åter besökt E-kurirens nätupplaga och endast detta kan stämma in. Grabben sist i artikeln arresterades i söndags och blev satt på fri fot(!!!) idag.
Eftersom jag inte hittade någon direktlänk till artikeln tar jag helt enkelt och klistrar in den här. Den är med andra ord från www.ekuriren.se

Det som jag antar handlar om min trevliga granne har jag gjort i fet stil. Detta är nu bara mina egna teorier som jag tycker verkar stämma alldeles för väl, men jag vill inte leka farbror Blå, och hoppas jag har fel.


Tre män fortfarande misstänkta för kvinnobrott
De tre män, 81, 34 och 35 år gamla, som vi berättade om i gårdagens tidning som greps och anhölls i helgen för olika brott mot kvinnor är fortfarande misstänkta. Två av dem är nu häktade, en är försatt på fri fot, men fortfarande misstänkt.
Det var i helgen som polisen fick gripa tre olika män, misstänkta för våldtäkt mot tre olika kvinnor. En av männen var då dessutom misstänkt för grov kvinnofridskränkning.Sent på måndagseftermiddagen häktades den 81-årige mannen på sannolika skäl misstänkt för våldtäkt. Polisen är mycket förtegen om fallet, men har berättat att det handlar om övergrepp mot en yngre släkting, dock inget barn.På tisdagseftermiddagen, häktades man nummer två. Han är 34 år gammal och var när han anhölls i helgen misstänkt för både våldtäkt och grov kvinnofridskränkning mot en 47-årig kvinna. I misstankarna mot mannen ingår också brottsrubriceringar som misshandel och olaga hot och 34-åringen häktades under tisdagseftermiddagen.

Man nummer tre, den 35-åring som är misstänkt för att ha drogat och våldtagit en kvinna som följde med honom hem från restaurang Blå Ängeln på natten mot söndagen - försattes på fri fot på tisdagen.- Han är visserligen på fri fot nu, men är fortfarande misstänkt, poängterar Svante Melin på länskriminalen. Vi avvaktar svar på olika prover.

Monday, November 20, 2006

Det sägs ju ibland att man kan stoppa foten i munnen då man säger något klantigt. Jag tror vid vissa svaga tillfällen att jag är född med fossingen där. Efter gårdagens polisspring har jag varit lite på min vakt och lär nu säkert få ryktet med mig att vara husets skvallerkärring. Eller, så illa ska det väl ändå inte vara. Dock undrar jag om jag överdriver när jag faktiskt vill veta vad som hänt när det under dagen plockats ut en massa saker i papperspåsar och små kartonger, när hela lägenheten har fotograferats, och när det slutligen kommer ett gäng polishundar och ska sniffa igenom stället.
Samtidigt har ju inte besöken till lägenheten minskat, utan nu har det istället suttit massa människor utanför dörren och skrikit efter Mr X, som uppenbarligen inte är där längre, genom brevinkastet. Inte för att jag är sysslolös, nyfiken eller liknande, men detta känns lite suspekt. Som en mycket duktig medborgare ringde jag då istället till snubben som haft ansvar för rättegången mot denna trevliga herre och hans patrask. Han blir helchockad när jag berättar vad som hänt. Han hade ingen aning om låsbyte, polisbesök, fotografering och hundar. Han hade till och med lagt hela ärendet lite på is eftersom det verkade ha lugnat ner sig, med tanke på att erbjuda Mr X en ny lägenhet ute i Skiftinge.
- Men det jag kanske inte bör göra med andra ord?
Detta frågar han mig! Nej, jag skulle ju inte gjort det, men vad är detta?
- Jag kanske borde ringa polisen och kolla vad som hänt.
Bingo lilla gubben. Det tycker jag också. Sen far lite frågor genom skallen på mig: Hur kan de byta lås där utan att hyresvärden är inkluderad, eller i alla fall underrättad. Hur kan de spärra av och springa där idag med massa grejer, låsa och låsa upp utan att min hyresvärd vet om det? Tänk om poliserna var förklädd maffia. Tänk om hundarna egentligen var ryska torpeder. Tänk om de inte plockade ut grejer ur lägenheten, utan istället la in exempelvis lite bomber, sarsvirus, fästingar, fågerflunsa, k-pistar och andra otrevligheter för att sedan komma tillbaka och hämta dem? Tänk om jag haft något vettigt att tänka på istället för att smygtitta i gluggen i dörren. Jag tycker synd om den familj jag ju faktiskt inte ens tänkt skaffa, men om jag hade tänkt skaffa den hade medlemmarna fått leva på mackor. Det är elakt.

Nu skulle i alla fall min lilla hyresgubbe ringa mig eller komma på besök när han pratat med farbror polisen. Tänk om jag hallucinerat allt. Då måste jag nog ringa efter de snälla vitrockarna med den vita tröjan med väääldigt långa armar. Är det någon annan än jag som faktiskt ser bilden från gårdagens inlägg?

Uppdatering
Nej, tack och lov behöver jag inte ringa efter tvångströja. Allt har visst skett. Min lilla hyresnisse ringde nyss. Jo, polisen får ju inte säga någonting, men man kunde milt uttrycka att Mr X är väldigt frihetsberövad. Något allvarligt har med andra ord hänt och det skulle troligtvis finnas att läsa i morgondagens tidning förklarade farbror Blå. Men, hyresnissen lovade att Mr X aldrig skulle komma hem igen... ja, inte till denna lägenheten i alla fall. Om alla andra som på papperet inte bor där, men faktiskt gör det i praktiken börjar bruka våld för att ta sig in ombedes jag att ringa polisen omedelbart. Hm, jaha. Så länge de inte försöker överta min lägenhet så.
Och helt plötsligt känns det som att den anledningen vi hade till att vittna i rätten för snart två veckor sedan faktiskt bara var en bagatell. Livet är ironiskt ibland.

Sunday, November 19, 2006

Hur man vaknar på söndagsmorgonen är nog det största mysteriet av alla mornar. Söndagsmornar kan verkligen förvåna, och väldigt lätt betygsättas. Ofta brukar man ju bära en smäcker och klädsam betongkeps en söndagsmorgon efter man haft fest dagen innan. Denna keps kan sedan utvecklas i olika steg. Den växer lätt när man dessutom inser att man haft chipsknaprande bävrar i precis hela lägenheten. Inte ens mattan vid sängen var skonad. Nåväl, det är ju väldigt enkelt fixat, och jag är ju alltid så hemskt förutseende att jag diskar och städar på natten när jag väl trampat mig hemåt. Av hänsyn till grannarna sliter jag dock inte ut dammsugaren. De fick nog tillräckligt av vår trevliga karaoketävling tidigare under kvällen. Med andra ord vaknade jag till en ganska städad lägenhet med undantag chipssmuligt- och alkoholkladdigt golv. Dessutom stod fyra härliga påsar sprängfyllda med burkar och flaskor som väntade på att bli nerburna till närmaste återvinningsstation. Efter allas skratt åt min nojighet att jag förde tävlingslista över sångare, sånger och poäng under gårdagens karaoke blir väl ingen förvånad när jag då säger att jag inte kunde få någonting gjort förrän dessa påsar flyttat hemifrån. Iförd pyjamasbrallor, kotofflor och jacka knallade jag ut med mina påsar. Jag han ta en sisådär sju trappsteg innan ett av handtagen på ena påsen lossnar och med härligt klirr och brak rullar flaskor och burkar ut i trappan. Ica mumlar väldigt högt några svordomar och börjar raskt plocka ihop allting. När jag sedan hör att någon kommer försöker jag öka takten på plockandet men inser att personen som kommer lär få se att jag haft fest dagen innan. Jag vänder på mig och förbereder ett ursäktande leende, som plötsligt kommer av sig. Uppknallandes för trappan kommer en polis, och sedan en till, och en till, och ja, ni förstår poängen. Sammanlagt kommer sex poliser vandrandes mot mig. En med kofot i näven och övriga med händerna på pistolerna i hölstret. Raskt börjar jag flyta iväg i diverse svettpölar och börja samla ihop ett försvar att vi lovar att aldrig aldrig aldrig mer sjunga karaoke.
Polisen: Hej
Ica: Hej hej.
Polisen: Var bor du?
Ica: Högst upp (för detta var ju naturligtvis inte självklart då jag inte ens hunnit ner till våningen under).
Polisen: Till höger eller vänster?
Ica: Till höger.
Polisen: Jaha, vet du om de till vänster är hemma?
Ica: Eheeh... näää... de var hemma i natt, men nu vet jag inte.

Snabbt som attan springer Ica vidare, stukar sin meniskel och är rädd att bli gripen för att hon kanske kommer kasta någon sopa i fel fack. När jag vågar smyga mig tillbaka efter att ha försökt förklara något jag inte själv förstår för folksamlingen utanför står granndörren vidöppen och kofoten lutad mot dörrposten. Grannen verkar ha blivit förd till tryggt förvar om man säger så. Nästa gång jag kom ut var detta vad jag mötte:

Friday, November 17, 2006



Alex, jag och Fisen överst. Utan dem hade det aldrig blivit någon klänningsdag med snygg frilla och proffsigt smink.
Jag och Pucking Pumkin aka Emily som har världens sämsta inverkan på mitt vokabulär, men det är ömsesidigt, så vad gör det?
Jag är äntligen hemma. Senaste halvåret har jag ju åkt hem till tre olika ställen, men min lägenhet är mitt hem. Trots otrevliga vittnesmål som utfördes via mobilen i en källartrappa på en innergård mitt i centrala Växjö står lägenheten kvar. Börjar jag min hemvistelse med att packa upp? Nej, det skulle ju inte vara jag i ett nötskal. Givetvis knallade jag ner till stället som innan var mitt andra hem, men inte ska förbli så och körde ett aerobicpass som jag saknat i 28 veckor. Det var så underbart roligt. I vanlig ordning stod jag ju och skrattade som en hyena åt mig själv i spegeln, men nu vek jag mig även dubbelt som värsta fyllot över att jag hade så roligt. Jag måste nog erkänna att jag blivit en aerobicfjolla ut i fingerspetsarna. Dessutom fick jag så mycket uppmuntran hur fin jag var och hur bra det gick och hur roligt det var att se mig att jag nog mest struttade omkring lite malligt, även om jag måste erkänna att jag fick många relativt skumma blickar.
Mest känns det inombords att jag äntligen är där jag faktiskt känner mig hemma. Här där jag har många vänner samlade på samma ställe. För visst, jag är bortskämd med underbara vänner, som dock är utspridda över hela landet och även utanför landets gränser, men här är så många underbara människor samlade.
Se bara de stackarna Micke o Cissi som kom ner och hämtade mig med bil. De hade säkert jättetrevligt på nervägen, men bättre ressällskap på tillbakvägen kunde de ju få. Först och främst gjorde jag bilen obekvämt full på packning av minnen, böcker, kläder, krukväxter, skåp och andra attiraljer man inte kan vaera utan. På detta spenderade jag dessa timmar med att växelvis sova, växelvis vara irriterande barnunge genom att åter fråga om vi var framme än, boxades med Cissis nackskydd, gav Cissi en Wet Willie, rynkade på näsan åt deras godis och vara DJ som inte gick att förhandla med. Som om detta inte vore nog gnällde jag i cirka en och en halv timme om att jag var kissnödig och hur blåst Josefin Craaford var i radion. Egentligen var jag nog mest besviken på att programmet hette Lantz, men inte märkte jag att någon sådan medverkade.
Det hela slutade i alla fall med att vi kom hem. På två minuter hade mina resekompisar raskt burit in min packning och avlägsnat sig från lägenheten. Konstigt.

Trots att jag har mina underbara vänner här kan jag inte säga annat än att jag saknar de som gjort min vistelse i Växjö oförglömlig. Varför måste man alltid lämna människor man tycker om?

Thursday, November 16, 2006

Äsch, det fungerar ju inte att ladda upp bilder idag. Man får vara glad åt det lilla.

Wednesday, November 15, 2006

Det som skulle ta tolv veckor blev visst vips ett halvår. Sedan nionde maj i år har jag inte gjort många produktiva ting, eller har jag gjort massor. Det beror lite på hur man ser det. En parantes i livet ska det kallas, men jag har fått för mig att paranteser glömmer man lätt, och även om jag diagnostiserats med dåligt minne så försvinner inte denna vistelsen under en livstid. Och det är nog lika bra. Det här ska jag bära med mig för att kunna plocka fram och slå mig i huvudet med då jag behöver en moralkaka.

Nu är den tiden slut, och himlars vad konstigt det känns. Om allt skulle vara som vanligt hade jag nu hunnit käka tre gånger, spelat volleyboll, vattengympat och gått på stan på den här tiden. Nu har jag bara ätit och sovit. Jag avskyr att bli skriven på näsan. Särskilt av min egen kropp. Vi gillar visst att hämnas på varandra. Jag har inte låtit den sova under alltför lång tid, och som hämnd har kroppen förvandlat mig till en sovande svamp. Min första dag i frihet har jag nämligen spenderat enligt följande: 9.00- knallade upp och åt frukost. 9.30- gick och la mig igen. 10.00- somnade. 12.30- gick upp för att laga lunch. Ja, underbart produktiv dag.

Har jag blivit frisk i huvudet? Hm, väldigt svår fråga. Jag har gjort så gott jag kunnat, och min kända envishet har väl sparkat mig i arslet xx antal gånger. Då inte envisheten gjort det har gladeligen andra människor gjort det åt mig. Jag är nöjd. Jag är stolt. Samtidigt: Jag är livrädd. Det känns som att lära sig gå igen, och eftersom jag glömt hur det var förra gången får jag antagligen testa mig fram åter en gång. Kommer jag klara att vingla omkring som Bambi på hal is? Inte en aning, men jag vore allmänt korkad om jag inte försökte.

Idag har jag ätit spagetti och köttbullar. Det gick lysande förutom att jag var tvungen att få spagettikokarinstruktioner över MSN och att jag råkade bränna mina köttbullar lite då jag pratade blodtryck och p-piller med mödravårdscentralen. Jag ska nog försöka mig på att bara göra en sak i taget.

Tuesday, November 14, 2006



Ja, just nu är klockan sovdags för Ica, men på allmän begäran publicerar jag nu åtminstone två bilder från gårdagen. Fler kommer senare. Proffsfotografen är Simon Franzén.

Sunday, November 12, 2006

Min kupp för morgondagen börjar göra mig lite nervös.
Jag har under dessa 24 veckorna ständigt fått höra att jag ska sluta gå i mina säckiga, killfärgade kläder (ja, bara det ordet: killfärgade!) och hur fin jag skulle vara i klänning och ett par "rediga klackaskor" (här hoppas jag verkligen att det framgår vilken del av landet jag befinner mig i). Som den principfasta och väldigt bestämda männika jag är har jag naturligtvis vägrat. Jag avskyr att bära klänning, och kommer jag längre än fem meter alternativt över en tröskel i ett par högklackade skor utan att bryta två fötter och ett näsben är det en bragd. Med andra ord är jag inte riktigt född och van vid att knalla runt och se flickig ut. Jag har aldrig varit sådan, och såvitt jag vet har jag inte lidit någon större nöd på grund av detta. Det verkar snarare omgivningen ha gjort. Alla dessa invändningar människor haft om huruvida jag skulle vara så fin i klänning har nu börjat promenera på Icas nerver. Jag gillar verkligen att få tyst på människor om jag tycker att de frammanar skavsår i öronen med sitt tjat. Dessa veckorna har jag fått skavsår i öronen flera gånger om, och för att inte tala om hur folk har dragit i mina kläder, rynkat på näsan, pillat mig i huvudet och snörvlat högt över att jag ska sluta vara så rebellisk med mina kläder. Naturligtvis har jag fortsatt att vägra. Samtidigt vill jag inte vara en individ som är trångsynt och inte bjuder på sig själv. Därav har jag inhandlat (ja, köpt, inte lånat) en splirrans ny klänning, i en färg och form som jag aldrig tidigare burit. Jag har lånat en bolero, vars namn jag alltid tidigare trott stod för något exotiskt musikinstrument. Jag har lånat ett par svarta skor med klack som skulle kunna spetsa ut ögat på vem som helst om man vore oförsiktig och vig. Jag har till och med införskaffat ett par strumpbrallor. Detta ska bäras min näst sista dag: i morgon. På detta har jag både personlig frisör och personlig make up-artist. Jag försökte övertala Anna att vara personlig påkläderska, men hon avböjde. Hm, undrar varför. Så imorgon ska jag skrida (eller, vänta nu, vem försöker jag lura? Trilla känns mer realistiskt) nedför trappan och graciöst trippa (snubbla) in i vardagsrummet för att feminint glida (stå på huvudet) ner i soffan, lägga det ena benet över det andra (sparka mig själv) och låtsas som det regnar (få lökringar under armarna). Allt detta kommer ske inför åtta ur personalstyrkan som sitter med hakan nere i golvet alternativt skrattar som hysteriska hyenor samt sex stycken övriga små liv som troligtvis förfasas över allt och undrar hur i hela friden det kan vara min sista dag när jag uppenbarligen fortfarande har stora problem både med identitet, kroppshållning och över huvud taget något logiskt tänkande. (61 ord i samma mening. Räkna LIX på den vetja.)
Jodå, även en duktig fotograf kommer vara närvarande och säkert kunna arbeta fram någon form av bildserie på detta spektakel.

Allt jag ber om är att ni håller en eller kanske för säkerhets skull två tummar för mig imorgon. Tur att man är född med humor och en stor dos självironi.

Saturday, November 11, 2006

Varje gång det har kommit någon ny individ till Hultet som frågat om vi inte har någon pub eller bar har jag svarat tvärt nej. Vi har inget sådant här. Vårat uteliv består av ett ställe som har öppet endast sommarhalvåret och då varannan vecka för folk över 16 och ungefär en gång i månaden för oss som fyllt 18. Thats it.

Våra amerikanska gäster har sett hultets alla fram och baksidor. De har varit med när vi i skattjaktsrus skurit ut den lokala skoaffärens klistermärke med ordet SKO i då ingen annan sko fanns att finna. De har pussat våra ankor, blivit sniffade på av våra kor, vart nära att krocka med mörka gatans reflexgubbar och tittat på Sveriges motsvarighet till American Idol med svensktema. När de sin sista helg i Sverige åter frågade om vi inte hade någon lokal pub var vi tvugna att ge med oss. Vi tog alla tre under armarna och begav oss till Nannys pub, där det kvällen i ära fanns en disc jockey och sådeles togs även ett inträde på 20 kronor. Det första vi möter när vi nästan är framme är två bastanta kvinnor i hockeyfrilla, tights och stor skjorta. Båda 40+. De ber oss om papper för den ena av dem var ju så förkyld. Att båda sedan lagt en rejäl pizza framför vårat kommunhus är det ingen som nämner. Raskt förklarar vi för våra utrikiska gäster att detta är standarden de bör vänta sig. De sväljer hårt, nickar och går beslutsamt vidare. Väl framme fick vi hör och häpna varsin stämpel på handen i fall vi ville gå fram och tillbaka genom dörren. Det var ju verkligen så oerhört många människor att det behövdes. Eller inte. Vi knallade ner till dansgolv, bar och disc jockey. Dansgolvet var öde, träsko-, skinnväst-, stentvättade jeansbeklädda människor satt vid borden och drack groggar och min lilla kompisDJ kom fram och satte sig för att snacka med mig. Ingen märkte ändå hans tappra försök att mixa låtarna snyggt. Under de två timmar vi satt där hann jag bli antastad av en femtioårig, systembolagsstinkande man som envisades med att få ta ett mobilfoto på mig som han skulle skicka till Stockholm tropic model contest sju gånger, träffa fem(!!) gamla pojkvänner från mellan- och högstadiet, se tre slagsmål över utspillda groggar, höra "I don't feel like dancin" fyra gånger samt hälla i mig två cola light då jag faktiskt körde bil på kvällen. Vi lyckades dessutom med bragden att få ett stycke jacka snodd utan att någon märkte det. En riktigt lyckad partykväll med andra ord. Amerikanskorna förklarade på hemvägen att de verkligen förstod varför vi menade på varje gång det kom nya människor till byn att Nej, ingen pub finns här att tillgå.

Jag minns dock att jag varit där på en studentfest då det serverades tacobuffé. Själv kom jag direkt från en bortamatch och hann inte få någon taco. Dock drack jag avsevärt många red bull vodka, dansade, nallade nötter och fick erfara att min gamla bästis var duktig på att kräkas upp taco i handfatet. Fyra dagar senare tågade vi ut ur skolan som nybakade och vuxna människor. Undrens tid är inte förbi.

Uppdatering
Det är en smula underligt egentligen. När man inte har någon dator under veckorna får man plötsligt väldig prestationsångest om vad som ska skrivas på helgerna. Därav brukar jag använda mig av strutsvarianten, köra huvudet i marken och inte skriva något alls. Men hur fungerar det egentligen? Jo, jag får ett pickande hjärta, en orolig mage och spastiska fingrar. Allt detta skyller jag på någon åkomma som framträder då jag inte skrivit ordentligt på en längre tid. Men vad begär jag? Jag sitter i ett rum med sjuttiotalstapeter och åttiotalssängkläder på veckorna och i mammas alltiallorum och trängs med symaskin, träningscykel, tv, hund och säng på en gång och försöker skriva på helgerna. Detta med väldigt begränsad framgång. Bara det att jag drömde inatt att jag blev nedslagen av en gammal och fet gubbe endast för att jag stod med min cykel på en gångväg säger väl allt?

Under dagen har jag suttit och knepat ihop åtta stycken relativt långa rimverser om åtta olika människors karaktärer. Jag känner mig en smula mentalt labil och har enbart på grund av detta lyckats få mammas skrivare att kopiera alldeles ypperligt men fullständigt vägra att skriva ut. Ur den lilla skrivaren kommer nämligen papper som är lika blanka som Sophie Dahls hy och min hjärna. Det är dumt med tanke på att utskrifterna måste printas senast i morgon eftersom de ska delas ut som åtta olika små presenter på tisdag då jag samtidigt packar väskan, stänger dörren till rummet med åttiotalssängkläderna och lämnar Gökboet med troliga åtta sparkar i arslet.

Därefter väntar jag med spänning på fredagen då jag åter kommer infinna mig i mitt älskade Tuna. Det första jag ska göra är att tina upp mitt gymkort. Därefter planerar jag att börja skolan. Eller, rättare sagt: jag planerar att börja skolan den fjärde december. Vad jag ska göra fram tills dess? Skriva såklart!

Saturday, November 04, 2006

Dagens kommentar:
-I have a pumpkin ass in my nose!!
- Yep, I rub it in your face!

Friday, November 03, 2006

Yep, jag avgudar Pink. Det är bara att erkänna. Story kommer senare. Längst ner ser ni mina galna amerikanskor som nu tyvärr åkt tillbaka hem.