Monday, December 24, 2007

God Jul!

Jag har vart borta från bloggen ett tag,
det innebär inte vilja att visa ett bättre jag.
Nej, snarare att jag vart upptagen varje dag,
för plötsligt ville alla spela i mitt lag.

De upptäckte nämligen min nördighet för att rimma,
så det har jag nu gjort nere i Smålands dimma.
Men även i Tunas klara väder.
Det spelar ingen roll om man är på landet eller i städer.

Så jag har suttit och blivit prisad mitt vokabulär,
när jag rimmat på allt från underställ till gevär,
utan att stöta på några större besvär.

Så nu blev tiden knapp,
att rimma på varje klapp.
Och för att allting hinna,
fick man bli en superkvinna,
som klarar att pressa och stressa,
när alla om nya julklappar fortsatte att messa.
För nu började det mot jul lacka,
och jag hann inte ens för hemresan packa.

De senaste dagarna har som som vanligt spenderats i feberånga.
De dagar som frisk vid hemkomst är icke många.
Mitt i ångan stack jag dock på möhippa.
Det är ju något man inte kan skippa.
När måliskompisen ska gifta sig,
måste man ju ställa upp på diverse galej.
Slutligen måste ju granen bli klädd.
Idag ska den ju granskas och från varje hörn bli sedd.

Så trots all bloggförsummelse har jag haft kul,
och önskar er nu alla en riktigt God Jul!
med dans runt granen, och massor med mat,
för snart kommer tomten med en väldigt fart.

Sunday, December 16, 2007

Mansonkaos

Ja herregud. Fyra förvirrade människor påbörjade kvällen med att komma iväg en timme för sent. Sedan körde de givetvis vilse på väg till globen och blev sådeles två timmar försenade. Men när vi väl kom fram grundade vi med lite starksprit i magen för att hålla värmen, mössa och vantar och begav oss mot köandet. Samtidigt släpptes finklädda och välartade människor ut från Globens luciakonsert. De miner, höjda ögonbryn och skräckslagna blickar som riktades mot kön till Mansonkonserten var obeskrivlig.

Efter en timme var vi välidgt lyckliga att vi vart så sena till köandet eftersom det vid detta laget hade frusit under i alla fall min näsa. Men vi behövde inte köa mycket mer än så utan blev insläppta. Som vanligt på konsert tog jag mina vänner under armarna och drog oss mot längst-fram-området. Det var redan avstängt och proppfullt med svartklädda människor i läder, korsetter, svarta kajaltårar och suspekta frisyer. Dock öppnades det efter ett tag och Ica slängde då in sig och vännerna i den långa kön och armbågade sig näst längst fram. Exakt till kravallstaketet var dock omöjligt. Där stod svartklädda gothare som visade tänderna bara det fick en liten knuff. En tjej hade miljontals boingfjädrar i skallen och de var måttligt roande att få i ansiktet.

När vi stått och väntat i tre timmar inklusive förband skred Manson äntligen in på scenen. En mycket roande konsert. Kunde vart lite mer show, kunde vart lite längre, kunde vart bättre låtval men på det stora hela bra. En tjej framför mig svimmade som en tok och vi fick tillslut slänga henne över staketet. När jag skulle få över hennes fossingar trycktes det på och vips stod jag med magen mot staketet. Snacka om lycka. Äntligen längst fram. Där diggade jag till konserten var slut. Då ville jag gå därifrån. I samma ögonblick märkte jag att fötterna inte hade kontakt med golvet. Jag var helt enkelt upptryckt mot staketet en bit över marken. Då störde det mig inte avsevärt utom då när jag ville avlägsna mig, men idag är mina revben lite blå.

På vägen hem köpte jag en t-shirt för en tjuga eftersom försäljaren inte fattade att det inte var en hundring jag räckte fram och helt sonika vände sig bort när jag räknade upp övriga sedlar. Vi fick köa en timme på Mc Donalds, jag märkte att jag blivit döv på vänster öra och 300 meter innan min lägenhet krävde kräksjukan sitt första offer.

Av med hatten för Manson

Ja, han är ganska tanig

Konsertgänget. Mycket trevliga

Friday, December 14, 2007

- Men passarå för h-vete!

När jag var 14 år gammal började jag spela volleyboll. Jag hade sönder två par långbyxor på två träningar innan jag införskaffade ett par knäskydd och lyckligt gled över golven i vår hall. Redan på den tiden hade jag spänst som en baktung flodhäst och fick därmed ofta gå in och bara serva och spela försvar för att sedan kliva av. Serva var jag nämligen en klippa på.

När jag sedan var 24 år gammal började jag spela volleyboll igen. Då hade jag haft ett uppehåll på sju år. Samma knäskydd hängde fortfarande med (vilket gör mig till en smärre outsider i laget då alla andra har svarta knäskydd medan jag har blå). Det tog ett litet tag men snart satt servarna igen. Dock var jag fortfarande lika hopplös i spänsten och smasha lyckas jag oftast göra i nät. Nu spelar jag oftast snubblande komplement, även kallad slask, vilket gör en till lagets reservpassare så att säga. Mycket mer nytta gör man inte än flyttar sig i framlinjen när passaren faktiskt hinner springa fram.

De senaste passen har vår ordinarie passare vart sjuk och jag har studsat in på hennes plats som en entusiastisk liten studsboll. För det är roligt att passa och man får springa fram och tillbaka, dock under smärre förvirring. Gårdagens träning var likadan. Dock hade jag inte de bästa förutsättningarna eftersom jag springtävlat med en nioåring under hela uppvärmningen och nu var halvdöd inför bollandet. Men sagt och gjort börjar vi bolla. Då kommer min coach fram och menar att nu när jag ändå håller på och passar så mycket kanske det är lika bra att jag lär mig passa rätt. Jag får inte passa i ansiktshöjd utan måste passa över huvudet. Och det säger han nu! Ett år efter att jag började lira igen. Som att lära den gamla hunden att sitta passade jag helt bortåt väggarna och fick även då bannor eftersom bollen inte ska åka in i buckliga hårda väggar för det skadar bollytan.

Själv tycker jag det känns trivsamt att passa i ansiktshöjd. Skulle bollen smita igenom händerna finns det ett ansikte i vägen och stoppar bollens färd genom luften. Dessutom får jag mer stuns i passen och kan faktiskt sikta. Genom att bara passa över huvudet stannar bollen mot de stackars stela fingrarna och via den dämpningen kanske bara avancerar fem centimeter framåt. Det är högst olämpligt eftersom den som vill ha passet ofta står åtminstone en meter bort.

Därmed spenderade jag gårdagsträningen genom att passa nätpinnen, taket, personen som stod sist i kön för pass, nioåringen som satt på läktaren och tittade på, min fot, en spelares näsa och samma stackars spelares bakhuvud. Dessutom fick jag springa under nätet till motståndarnas planhalva vid tre tillfällen för att inte bli nermejad av mitt pass rakt upp i luften.

Tillslut gjorde nioåringen antagligen det som samtliga övriga i hallen ville göra. Hon tog två hopprep och bakband mina händer och knöt ihop mina fötter. På så sätt gjorde jag absolut minst skada på planen.

Thursday, December 13, 2007

Bristen på stämning

I min familj är jag den sanna traditionsnörden. Har alltid varit. Enligt min mening är traditioner till för att hållas. Detta gäller särskilt julen. Då får inget gå snett och den ska firas med så många personer som möjligt (När man har en släkt som är lika stor som en vattenpöl i Sahara blir det lätt lite knepigt). Men de senaste jularna har det helt enkelt inte vart som förr och jag har fått anpassa mig år efter år. Eftersom jag oavsett vilken del av släkten som är närvarande är hopplöst yngst kan jag trots mina 25 år helt sonika lämna de "vuxna" vid julbordet för att kolla på Karl-Bertil.

Däremot är jag inte särskilt mycket för julpynt. Jag slänger upp två ljusstakar vid första advent i fönstren och ser sedan till att granen är klädd den 23:e hemma hos mor. Det räcker. Kanske jag kan under övertalning gömma den där loja krubbwannaben där Jesus nu är fastlimmad efter att jag gömde honom på olika suspekta ställen som barn någonstans uppe på pianot.

Nu är jag dock helt fel i tiden. Mina ljusstakar åkte inte upp i fönstren förrän den 6:e december och än så länge har ingen som helst julstämning infunnit sig. För två månader sedan köpta jag ett par klappar som jag glömt vad det var och inte längre kan hitta. Alltså får jag köpa nya. Men det har jag inte råd med.

Idag gav jag mig dock fasen på att lite julstämning skulle införskaffas. Det är ju trots allt lucia. Jag vill inte påstå att jag steg upp tidigare än jag skulle för att se något luciatåg på tv, men jag hade i alla fall tv:n på när jag skulle äta frulle. Gav det någon julstämning? Nej, inte alls. De sjöng underliga visor från Dalarna (förlåt mamma och moster) som inte lät kloka och inte alls juliga. Killkören hade inte stjärngossestrutar utan några folkdansvästar. Det enda låten jag kände igen var O Helga natt, men den sjöngs av någon operasnubbe som inte passade in och uttågningslåten var på italienska. Ingen julstämning för min del där inte.

Jag och Mike kom under gårdagen fram till en annan faktor som hindrat julstämningens inträde. Det föll klockrent in i mitt sinne och lugnade den oro jag trots allt känt inför min bristande sympati för julen: Coca Cola har ändrat sin julreklam. Nu är det inte något mer "holiday is coming" och tomten som åker lastbil utan istället nån skridskofarande människa som åldras ihop med sin läsk. Det är ju inte alls samma sak som den härliga nittiotalsklassikern med en liten tjej i en tofsbollshatt i mintgrönt som vinkar till pojken i lastbilen. Jag är djupt besviken.

När jag cyklade ner till jobbet idag fick jag promenera en bit med cykeln eftersom jag saknar baklyse. Jag kände med andra ord inte för att olagligt cykla förbi de fem polisbilar med tillhörande poliser som stod och stoppade morgonpigga bilister. Inne i pikébussen satt nervösa människor och fick svara på kluriga frågor av farbror Blå. Ett helt gäng bilar stod på rad och väntade på blåsningar. Där kom julstämningen! Så ska det se ut en luciamorgon i jakt på gårdagens partyprissar. Vilken tur att jag själv cyklade.

Friday, December 07, 2007

Snälla, snälla tomten

Så här fungerar det: Skriv en önskelista med sju önskningar. Motivera dem, kort eller långt. Tagga sju bloggare som ska göra detsamma.


1. Ett välbetalt drömjobb. Vem orkar sitta här och vara fritidsforskare på deltid? Det är riktigt knäckande, och hindrar dessutom julklappsshopping till alla nära och kära.

2. Alla finurligheter till mitt Play station 2. Det vill mena det nya Buzzspelet, det nya Singstar, ett par dansspel till och varför inte Guitar hero?

3. Ett obegränsat presentkort på någon trevlig bokhandel. Plus är att kombinera så man även kan köpa filmer och cd-skivor. CDON skulle kanske vara trevligt med andra ord

4. En hund. Så som jag saknar min lilla Fjant hemma i Småland vill jag verkligen ha en egen. Man fungerar inte ordentligt utan hund är min åsikt. Dock är det inte så passande att skaffa en nu med tanke på att jag kan erbjuda damm som käk, om vi inte delar tallrik jag och jycken.

5. Ska man vara praktiskt och önska sig en bil? Med betald bensin och försäkring för tio år. Vid det laget ska jag ha ett tillräckligt välbetalt jobb för att kunna bekosta det själv. Men då kanske jag vill ha en ny bil.

6. En jordenruntresa. Med långa uppehåll i samtliga världsdelar. Dock kan jag hoppa Sydpolen och Antarktis. Lite kryssning runt Västindien.

7. Hm, jag behöver ju verkligen en ny bokhylla. Redan nu innan jag fått det där presentkortet. Nej, jag önskar ekonomiskt oberoende för mamsen.

Utmanade i detta önskande är Caroline, Åsa, Sandra, Christina, Kristina, Mike, VBK

Wednesday, December 05, 2007

En big boost

Efter alla måttligt vänliga saker jag sa om stockholmare i talet under helgens bröllop borde allt jag fått höra inte framförts. Större självförtroendeboost än dessa dagars aktiviteter med de människorna har jag nog aldrig haft. Hade man vuxit för varje komplimang man fått hade jag haft kropp längre än Pinoccios näsa.

Helgen blev allt annat än lugn. Ica trodde i sin enfald att hon skulle åka till Stockholm och kanske hjälpa till med att piffa till lite gardiner, kanske dammsuga en matta eller två. Icke. Det hela började dock med att hänga upp en ljusgirlang på husets balkong, men sen tog det hela fart. Kusinen kom fram till att hon ju kunde slänga iväg sin lillkusin från landet ut på stan till tärnans jobb för att hämta morgondagens menyer. Med andra ord fick jag kolla på en karta och sedan fara iväg ut i storstan. Det hela gick mycket bra och jag hittade på första försöket. Då var det bara att ta alla papper och åka hem igen. Kusinen med blivande mannen mötte upp och lovade att vi tre kunde sitta och vika och knyta alla menyer ihop och snacka skit. Dock kanske jag kunde börja lite själv medan de åkte och handlade.

Sagt och gjort placerades jag vid köksbordet i det nya huset utan varken stereo eller tv och fick med andra ord lyssna på kylskåpsburr, med en 3,5:a öl, 90 meter snöre och tvåhundra a4-papper. Av detta skulle det vikas och knytas hundra menyer, och snyggt dessutom. I nästan tre timmar satt jag och vek och knöt oavbrutet och undrade i mitt stilla sinne om brudparet flytt landet. När jag äntligen var klar efter att ha jobbat handleden halvdöd korkade jag upp ölen och la upp fötterna på stolen bredvid. Då behagade brudparet att anlända hem.

Att ha italienare i bekantskapen har aldrig hänt mig förr, men nu kallar jag mig stolt bekant till tre skvatt galna men ack så härliga italienare. Under fredagen dök de upp på middag. Piero som herre i familjen, Rosana som hans icke engelsktalande fru och deras dotter Barbara. Det blev vilda samtal hela kvällen och natten slutade med att jag skulle försöka hitta ett ställe åt Barbara där hon kunde inhandla en rosa dalahäst. En röd hade hon ju redan.

Bröllopsdag sedan. Min frisör som skulle göra mig snygg var den enda frisör under hela mitt liv som inte småpratade. Antagligen hade han för mycket möda med skallen. Men fint blev det. Släkten var stressad och Ica försenade hela sällskapet till kyrkan då hon tvingade taxin att vända eftersom sjalen låg kvar hemma.

Dock förflöt bröllopet helt som det skulle. Ingen svimmade och ingen sa nej. Däremot blåste två plantor omkull och min fackla slocknade efter att ha bränt upp min hand i vinden när vi skulle bege oss till festen. Väl i festlokalen serverades skumpa och det var mycket uppskattande för andra dagen i rad. Till detta serverades något som såg ut som mycket mumsig chokladmousse i små värmeljushållare. Det är då inte en trevlig överraskning att istället märka att det är ankpaté med portvin.

Kusinen hade lovat mig ett partybord och det fick jag. Min bordsherre var polis vid narkotikaroteln och lärde mig alla tips. Snubben mitt emot såg ut som Tobbe Trollkarl och var hysteriskt rolig. Med detta serverades det underbart lyxig mat och hölls roliga och fina tal.

Även jag skulle ju upp och hålla tal mitt i allt. Folk började skratta redan i första meningen och slutade sedan inte. Det var inte tanken men passade mig utmärkt. Jag skålade för brudparet utan glas och bordsherren skålade med mig för det roliga talet.

Sedan var det party. Och vilket party sen. Både jag och mamsen missade bröllopstårtan mitt i allt dansande. Desto mer i flytande form kompenserade vi dock med. Jag pratade spanska med brudgummens bror, försökte mig på italienska men blev bara utskrattad, knockade en drink rakt i en tjejs ansikte vid dans med morbror och fick å mammas vägnar leta upp en kavaj, en kamera, ett par skor och en väska som med jämna mellanrum flydde från hennes uppmärksamma övervakning. Väskan försvann sedan för henne två gånger till. Observera att jag redan vid första borttappandet hängde in den i garderoben.

Hela kvällen försökte jag bjuda kussen på olika drycker för att få ett ord med henne, men det var nästan omöjligt. Istället pratade jag med allt och alla på festen och hela tiden östes beröm över mitt tal. Alla var himla trevliga utom tjejen som var småotrevlig mot bruden och drog i min klänning då tejpen som skulle hålla den uppe spruckit.

Bror, flickvän och jag började GÅ hemåt strax efter två. Vi gick och gick medan bror skämdes för sin syster som iförd luva såg ut som ET (vilket var helsant. Det var ruggit underhållande att göra ET-gester i skuggan från gatlyktans sken.) Efter att samtliga kommit fram till att vi var vilse ringde bror hem för att fråga om vägen. I samma ögonblick som han fick veta att vi var ca 200 meter hemifrån stoppade Ica en taxi. Bror var inte lycklig och menade på att om jag haft ett vettigt jobb hade jag fan fått betala själv.

Under lördagen blev jag kallad allt från hottentott, rumpnisse och andra passande ord för någon som tagit ur 115 hårnålar men inte kunnat borsta ur barret.

Kvällen blev italienare- och skånevänner till släkten-sällskap. Vi började givetvis med champange, och därefter paté. Tredje dagen i rad för samtliga. Middagen bestod av mycket skratt åter igen och jag fick under slutet av middagen ett råd för framtida jobb: jag borde sadla om och bli stå upp-komiker (Minns du Lotta att du sa det redan i fyran?) för jag hade sådan rapp humor, var så sprudlande och hade så vackra ögon. Det skulle gå lysande menade han. Jag fick även höra av italienarna att jag var en underbar människa och Barbara ville att jag skulle flytta till Italien och bo granne med henne. Jag tyckte mest att jag gjort en hit som serverat Barbara rulltårta med en dillkvist som dekoration. Boosten bara växte. Denna kväll fick både jag och mams chans att prova bröllopstårtan som vi missat dagen innan.

Tre dagar med champange och paté sätter sina spår och efter denna helgen ligger jag nu med feber och halsont. Måste vara någon form av abstinens från lyxlivet.

Bästa komplimangen på hela helgen var ändå brors: "Du påminner om Stewie från Family Guy. Ni är lika irriterande dumkloka båda två." Det var nog det finaste han nånsin sagt till mig.

Tuesday, December 04, 2007

Bröllop i flera dagar

Jag lade allt från helgens bröllop i fel ordning så börja med inlägget som heter "Bröllop forts."

Jag och mamsen rockar

Bror och mamsen buggar loss

Jag och söta Barbara


Bror med flickvän

Min trevliga bordsherre Kurt med tillhörande päron

Jag och Kurtan dansar första dansen

Kusin och Stefan vid bröllopsvalsen

Bröllop II

Mams och morbror dansar


Jag och kussen min




Stolt mor till bruden


Såhär tolkades Stefan av sina jobbkompisar i Kina


Italienska Barbara håller tal

Tjejgänget sjunger en sång om kusinen

Bröllop forts.

Bara en smula nervös som talhållare

Tobbe Trollkarl som satt mitt emot mig. Hette egentligen Persson och var skitrolig

Morbror Henry ger dotter lovord


Risflyg!



Tycker Stefan ser väldigt nöjd ut


Far och dotter med de sötaste brudnäbbarna

Iordninggörande innan bröllopet



Bäst att måla naglarna en dag som denna