Friday, September 28, 2007

Vuxna bloggare gör saker tillsammans

Var exakt passar det att blogga? Jo, på en bloggträff naturligtvis. Jag ska inte överdirva eller försköna, men jäklar vilken lång dag.

Icas klockan ringde strax efter klockan fyra i morse. Upp, gråta en skvätt över hur mörkt och kallt det är ute, äta lite gröt och sedan möta dagen. Jag, som av någon anledning är tidspessimist, misslyckades helt under morgonen. När jag hade tjugo minuters promenad kvar till stationen hade jag enbart nio minuter till godo innan tåget skulle gå. Ica hade vinterjacka, ryggsäck, väska och en dataväska. Ica börjar springa. Klockan 06:08:49 hoppade jag på tåget. Klockan 06:08:58 gick det. Jag satt svettig, trött och en smula illamående och påbörjade resan till Småland.

Att ta sig till Göteborg via Alvesta är väl lite onormalt, men jag gjorde det ändå. Emily hämtade upp mig och vi gjorde en favorit i repris: vi åkte till Ullared. Snabbt igen härjade vi runt och shoppade, hänfördes, krockade och mådde illa men ack så förväntansfulla inför kommande bokmässan. Tillslut hittade vi via Emilys GPS till Göteborg. Vi hittade även nyckeln till huset vi fick låna. Vi hittade inte en parkeringsplats. Tillslut hittade vi dock ölförrådet. Av någon underlig anledning kom vi inte iväg till bokmässan efter att ölförrådet tagits i vårt våld. Vi drack öl, hittade tillslut till Eniro.se och beslutade oss att faktiskt satsa alla våra krafter till att ta oss genom hela den stora staden Göteborg till den analkande bloggträffen. Den blev prio nummer ett och bokmässan fick därmed vänta. Vi hoppas på att slita ut våra skosulor under morgondagen.

Nu har vi istället via två spårvagnar och två promenader kommit rätt. Emily är helt ny i kretsarna och jag är ändå en amatör om man får uttrycka det så. Vi har enormt trevligt. Än så länge har lärare på IDP pratats om. Vi har även pratat om Liza Marklunds likheter med bloggare, huruvida Kalmar ligger långt från allt, om man verkligen kan äta ost som huvudrätt och varför man får åka på ungdomsbiljett både när man är 22 och 25 år gammal.

Ölen är god och laxtoasten var relativt billig. Bredvid mig sitter de och pratar vinterdäck på vänstersida, och huruvida man verkligen kan skriva när någon annan ser på på höger. Just högra sidans åsikter tvingas jag nu att ignorera då jag ju faktiskt sitter bland en hel hög och människor och bloggar. Dock förstår jag inte hur folk kan låta bli. När väl en dator dök upp i umgänget (tack Lotten) blev mitt bloggbehov för stort.

- Blod och äckelpäckel och alla ställde frågor!
Är det bara jag som lyfter på ögonbrynen när grannarna pratar om blivande mödrar och att man faktiskt bajsar på sig när man föder barn (ja, det finns fortfarande ett flertal anledningar till att jag inte skaffat barn. Det är en av den.)?

Nu sitter jag mest och dreglar över att möjligheten äntligen under mitt 25-åriga liv ges tillfället att få mingla bland fulla kändisförfattare. Det enda jag kan se som ett bättre alternativ är att få ta med mig Heath Ledger och en årsförbrukning choklad till en öde ö. Amen och klart slut från kvällens bloggträff.

Jag på Gyllene Prag i Göteborg. Lotten kommer att om två sekunder hälla en öl i sitt eget tangentbord och i min vänstra sko.

Tuesday, September 25, 2007

Alla sätt är bra... eller?

Lottens blogg förs idag ett intressant samtal om studieteknik. Jo, jag tycker det är rackarns intressant, för människor gör på så olika sätt som uppenbarligen fungerar. Sedan testar en annan människa samma sak och det går helt åt fanders. Fyll på med åsikter och tips om studieteknik i kommentarerna.

Under den första skoltiden hade jag ingen studieteknik alls. Jag hade knappt några läxor alls eftersom jag av någon anledning gjorde allt under tiden jag befann mig i skolan. När man väl fått extraböcker i ämnena blev man inte rekommenderad att ta hem och läsa extra i dem eftersom det tillslut då inte fanns några böcker att tillgå. Jag minns att jag läste ut klassrummets alla skönlitterära böcker och recenserade dem så jag fick börja gå ensam till bibblo och låna nya och recensera. Samtidigt satt klassisarna med arbetsbladet. Jag bad aldrig mina päron att förhöra mig på vad jag skulle lära mig eftersom jag tyckte det var bortkastad tid.

Mellanstadiet flöt väl på ungefär likadant och jag flummade runt i skolan mest på skoj.

Sedan började högstadiet och jag kom på att jag faktiskt var tvungen att plugga för att inte hamna efter. På en gång blev jag mycket effektiv. I alla fall var det vad jag hoppades. Glosor lärde jag mig genom att skriva om och om och om igen på samma sida. Tyvärr lärde jag ju inte mig vad de betydde. Vad gällde böjningen av tyskaglosor hade jag en enkel lösning: strunta i den. Det var för mycket att bara utsöndra alla de kräkljud som tyskan redan innefattar. Mest satt jag och ritade i mina böcker och snarkade på tyskalektionerna. Det gav mig i alla fall ett g+ i ämnet. Ett av få g jag faktiskt hade.

Under gymnasiet hade ju böckerna kommit så långt att det fanns instuderingsfrågor i slutet av varje kapitel. Det struntade jag fullständigt i. Jag läste, och läste och läste om och om igen. Jag stannade inte upp och frågade mig själv saker. Jag antecknade inte ett dugg. Jag gjorde inga understrykningar. Däremot såg jag till att ha sköna brallor på mig och sätta ett stort gem där sidorna att läsa tog slut, mest för uppmuntran. Det som räddade mig under denna perioden var när jag åkte tåg i två timmar till min dåvarande pojkvän. Då fick jag en del läst. Någon gång blev jag så pass desperat att jag läste in allt jag skulle ha prov på på ett band och lät det gå runt runt hela natten när jag sov. Jag minns mest att jag störde mig på hur konstig min röst lät och att jag gav själva fan i bergskedjor som jag ändå aldrig skulle besöka.

Noterbart under denna perioden är att vissa ämnen gick kalasbra (samtliga text-och idrottsbaserade), medan andra gick kass. I matten gick jag under tre år från starkt vg på gränsen till mvg till mitt livs enda ig, i matte c. Det enda politikprovet vi hade under de tre åren skrev jag underkänt tre gånger. Sista omprovet jag fick ta gick brandlarmet mitt under provtiden. När de andra sprang ut sprang jag till skåpet, rotade fram boken och läste mig till det sista jag behövde. Jag klarade provet med en halv poäng till godo. Med andra ord är det inte konstigt att jag lyckades med bragden att rösta fel första gången det var tillåtet för mig att gå till vallokalen.

Sedan började ju högskolan. När jag bodde i Malmö och pendlade hem till träningar och matcher tre gånger i veckan gick det lysande att plugga under den tiden. I lägenheten hade vi mest fest, åt räkor och kollade på film. I Växjö hade jag bara skrivuppgifter. De skrev jag kvällen innan inlämning och det gick alltid bra. Kursen hette ju Kreativt skrivande och det var ju inga större pix. Dock minns jag att jag i nattens dimma råkade skriva att en kråka hoppade bort i dimman fast det skulle vara en hare. Min föreläsare hade dock bruna manchesterjeans och tyckte om radikal musik och tyckte det var en ovanlig stilfigur och gav mig plus i kanten.

Sista anhalten av plugg blev(förhoppningsvis) Etuna. Här har jag gjort som vanligt: läst, läst och läst. För att inte fastna i tv eller dator har jag suttit i köket. Där är svinkallt så jag satt mestadels av tiden och hackade tänder och såg termometerns minusgrader hela tiden öka i antal. Dessutom fick jag träsmak i arslet av mina köksstolar som allt som oftast viker sig om man lutar sig mot dess ryggstöd.

Klasskompisarna satt i skolan och pluggade ihop och verkade ha skitkul. Jag kände att jag inte hade den tiden att flamsa bort pluggtid. Istället pluggade jag hemma och somnade i mina böcker. De som satt i skolan skrev då aldrig några omtentor. Jag skrev i och för sig bara en, men den var jobbig nog. Dock hade jag mina skäl för att missa just den tentan. Brist på hjärna om man säger så.

Något har jag kommit fram till under de 16,5 år jag pluggat: min studieteknik är INTE bra, och inte lär jag mig av mina misstag heller. Skönt att veta för framtiden.

Saturday, September 22, 2007

Hör till de äldre... och klokare(?)

För andra gången på en vecka hamnade jag åter i Lustiga huset. Inbjudan från Lotten lovade kräftor, krabba och öl. Personer som känner mig och vet mina svagheter vad gäller öl och skaldjur kan snabbt komma fram till att Ica svarade på mailet på en halv sekund och skrev bara: Jaaaaaaaaa!

Sagt och gjort for jag dit och fick åter en chock av att även denna gång hade antalet personer i huset ökat sedan jag var där sist. Frågan är var det ska sluta. När jag såg att disken som jag diskat i onsdags stod kvar i stället precis där jag lämnat den smög jag tyst ut genom köket och ut till studsmattan och kottarna ute för att istället nå nya höjder.

Eftersom inte samtliga personer i huset fick plats runt matbordet samtidigt fick vi dela upp oss och låta kottarna krubba först på hamburgare. Denna gång fanns det bröd redan från början. Uppenbarligen hade någon även införskaffat ny senap eftersom den mest framkallade fisljud sist jag såg den.

Sedan blev det ju ett evigt tittande på de där extremt läskiga krabborna, och petande, och förfasande. Det drogs i klor och svansar(?) och framhävdes äcklande ljud och småskrik. Jag satt som ett frågetecken. Redan som dagiskotte satt jag bredvid Farbror Åke på alla skaldjursstrapatser och tvingade honom skala djur efter djur åt mig som jag girigt mumsade i mig. Uppåt skolåldern satt jag själv och tuggade skal som värsta grottmänniskan. En gång hade jag en svart liten kräfta som husdjur. Tillslut kokades han och åts upp. Dock kan jag inte relatera till vad som är äckligt med dem. Lever är äckligt. Lasange är äckligt. Köttfärslimpa är råäckligt, men skaldjur? Pyttsan.

Sen kastade vi oss över mumsigheterna med öl i högsta hugg. Det hela var mycket suspekt som vanligt. Jag blev av någon anledning intryckt mellan ena gifta paret som slängde mycket kärleksfulla meddelanden till varandra över huvudet på mig. Jag kände att jag mest fyllde funktionen som mänsklig sköld även om båda sidor av paret förkunnade att de hade långa armar. Det uttalandet fick ju inte mig tryggare. Längst ute på sidan satt Olle och gav upp krabbförsöken och började istället klinka gitarr. Mitt emot satt Bästisgrannen och berättade mycket trovärdigt om hur hon utanför mitt hus hittade ett blödande fyllo en smula avdäckad bland cyklarna. Hennes vokabulär som avdäckad alkis lät mycket trovärdigt. Skotten satt vid hennes sida och berättade att Skottland minsann vunnit VM i fotboll för hemlösa. Det är status.

Sedan kom det ofrånkomliga. Åttiotalet. Minns alla vad de gjorde dagen då Palme sköts? Yes. Jag minns ju faktiskt det väldigt tydligt så det var inga pix. Dessutom satt VBK bredvid och hade vart precis lika upprörd som jag när Hacke Hackspett blev inställt. Jag minns dock bara den analoga klockan där sekundvisarna gick runt och runt och trots att jag och bror räknade ner från 10 i slutet av varje minut hände inget nytt.
- Jag skulle skriva tenta och blödde i munnen.
- Jag hade en klockradio som väckte mig av nyhetsinslaget.
- Jag bodde i Lund och läste tidningen utan att se det.
- Okej, hur gamla var alla?
- 21
- 22
- 22
- 30
- 13
*fniss*
- 4
*asgarv*

Där kom det. Jag fick ett asgarv bara för att jag råkade vara fyra bast vid denna intressanta händelse och inte brydde mig ett skit om stadsministern men dock så mycket mer om uteblivet God morgon Sverige. Då utelämnade jag ändå min extremt vuxna klädsel vid detta tillfälle: grön- och vitrandiga pyjamasshorts och en ljusblå långärmad pyjamasjacka med helfärgade ärmar och små blå blommor på magen. Med en fin tillhörande chokladfläck. (Ja, redan på den tiden var det choklad som gällde.)

Sedan kom det sedvanliga basketsnacket och jag fick åter äta upp att jag råkat ha på mig en tröja det stod baseball på under en basketmatch. Det sas termer jag inte ens minns mer än att jag tyckte de lät perversa som även de framkallade garv på grund av okunskap. Själv satt jag och försökte briljera med fotbollskunskaper men fick åter se mig själv stå med fossingen i munnen för att man inte kunde gilla Hysén eftersom han är gammal och gråhårig.

Det hela slutade ju på det hederliga gamla westernsättet: med muskelkraft. En sådan där hemmagymsgrej som är en stång med en fjäder på mitten som ska vikas. De enda som inte fixade det var ursäktade: De var samtliga barn. Ja, och sen var det jag då. Dock fick jag ett litet veck på pinnen om jag la magen mot. Det gilldes dock inte. Med sårad stolthet för ålder och brist på muskler satte jag mig i soffan med kottarna och tänkte pryda familjens gästbok med mina extremt välutvecklade konstnärskunskaper i form av en utomordentligt snygg Janne Långben.

- Åh, så fint. Du har ritat en krabba.

Wednesday, September 19, 2007

Livet är inte som på TV

När jag hör ordet "Barnvakt" tänker jag på amerikanska tv-serier där tonårsbrudar sitter barnvakt för att spara ihop till sitt körkort eller liknande. Då sitter de nere i det stora lyxiga vardagsrummet som är kliniskt rent och läser en bok medan kotten (ja, singular) sover sött uppe i sitt rum, alternativt läser han/hon serier eller ritar tyst. Sedan kommer glada föräldrar hem och ger barnvakten sin lön och även rejält med dricks för allt gått så bra.

Sådan är inte verkligheten.

Jag klev in genom dörren till lustiga huset som tillhör Lotten och Olle.
- ICA!!
Där var en kotte, två, ute på studsmattan två till. Vänta. Det saknas en. Jaha, han ligger insnurrad i en filt på studsmattan och dras runt. Vänta, jag saknar ännu en. Jaha, han läser KP bakom soffan.

- Ica, du ser inte ut som vanligt.
- Eh, nej, jag är osminkad.
- Va? Vaddå mink?

- Ica, når du äpplet?
- Va? Vilket äpple?
- Det högt däruppe. Nej, till vänster, till höger.
- Vänta, ska du inte vara på träning?
- Jo.
- När kommer du hem? Ska jag göra mat till mig med?
- Kommer vid 21.
- Va! Tränar du fyra timmar unga dam?
- Nej, två, och sen är det dammatch.
- Okej, då ska du ha mat med dig. Seså, en risifrutti, kex, en macka, äpple. Ja, det var allt som fanns.

- Ica! Kaninerna rymmer!!
- Vilka kaniner? Sen när har ni kaniner?
- Jomen se, vi smiter allihop.
Fyra små kottar hoppar snabbt förbi och in i huset. Puh, inga IRL-kaniner som var på rymmen med andra ord.

Okej, det ska lagas mat i form av korv med bröd och varje kotte måste äta en morot. Det sistnämnda utnyttjades ju alldeles ypperligt när jag hade fyra av fem som lekte kaniner. Kaninerna fick snällt följa med till bordet och knapra. Klokbarnet som inte lekte tyckte ju däremot att morötter är bra för synen, så visst kunde han äta en sådan.

Så var det de där korvarna med bröden sen. Hur jag än letade fanns några sådana inte att finna. Jag var tillslut tvungen att ringa husägarna.
- Ja, bröd har vi glömt köpa och korven är hos grannen.
Fråga mig inte vad korven gjorde där, men där var den. Det var med andra ord bara att vänta tills husets äldsta son kom hem och kunde åka och handla. Han hade dock inga pengar, inte huset heller. Det var bara att släppa iväg honom med mitt kort för att åka och handla bröd, medan jag skickade småtjejerna till grannhuset för att hämta korv.

Mitt under korvkokandet då jag placerat kaniner och kp-läsande kotte i soffan framför Superhjältarna och skickat iväg femtonåringen att handla kliver Bästisgrannen in genom dörren och är också hungrig. Hon får snällt också titta på Superhjältarna medan det sista fixas.

Sedan går allt mycket fort. 35 korvar kokas. Ketchup, senap och rostad lök ställs fram. Plöstligt flyger det korvar och bröd fram och tillbaka. Någon står i soffan och äter, en annan bränner sig på korvvattnet, en tredje får en lököverdos, telefonen ringer och slutligen kommer en hungrig skotte in genom dörren.

Tio minuter passerar. 35 korvar är slut, en sjuåring är hungrig, en elvaåring vill gå från bordet, en tioåring vill ha efterrättsalternativ och en skotte pratar bajs med fyraåringen. Alla får en glass och plötsligt är köket lika tyst och tomt som 15 minuter innan. En smula förvirrad diskar jag och gnuggar diskbänken skinande med hushållspapper eftersom ingen trasa fanns att tillgå.

Telefonen ringer igen. Jag får meddelandet att jag kan gå hem. Med andra ord inga sovande barn, ingen bokläsning i det stora vardagsrummet, inga glada föräldrar med uppskattande dricks och på det hela har jag fått lägga ut 72 spänn på korvbröd och fun light så kottarna fick nåt att äta. Skulle man inte gå plus på barnvaktande?

Tuesday, September 18, 2007

Där sket det sig

Drömmen är spräckt. Spelarna håller på att avlida av trötthet. De svenska alltså. Vad var det som gick så fel?

Hela jag är ett enda stort frågetecken. Jag kan inte fatta vad som hände. Eller, jo, det är ju inte särskilt svårt egentligen. Vi var för dåliga, men är Sverige så här dåliga? Egentligen?

Jag kan inte hjälpa att jag är sådan hopplös fotbollsnörd, särskilt vad gäller damerna eftersom de ständigt får fajtas i motvind. Nu tänker jag lägga mig i soffan, dra min fina filt över skallen och sura resten av dagen. Som tur väl är är jag befogad att göra det då jag faktiskt är en smula febrig och inte får träna volleyboll ikväll.

Tillbaka till fotbollen då. Som jag skrev i förra inlägget var vi ju eviga optimister. Det kändes också som att man kunde vara det när matchen började. Sverige var riktigt bra. Efter fyra minuter hade vi ledningen med 1-0. Personligen satt jag och skrattade högt när det flög små rödklädda spelare runt som vantar på planen när ett blått arsle satte stopp. Jag kom fram till att jag inte vill möta Frida Östberg i en mörk gränd när hon har den galna blick som idag. Mitt ansikte mindes fortfarande Fischers skott från nära håll och näsans kras, och nu led jag nästan med de små asiaterna när de fick känna på samma sak. Slutligen såg man Schelin luta sig iskallt mot hörnflaggan och älga fram på långa ben förbi försvarare efter försvarare. Det var status.

Sedan har jag fortfarande mina frågetecken kring vissa. Var i hela friden befann sig Viktoria Svensson under VM? Jag kände att jag satt och letade medan kommentatorerna säger att hon är hetare än nånsin. Då kan man ju undra om hon stod bredvid och grillade eller vad de såg som jag missade. Hon är en ruskigt duktig spelare, men jag vet inte riktigt var hon var här.

Och förlåt målis. Förlåt Hedvig, men vad hände? Rensningarna är lika livsfarliga som att korsa autobahn med gråa kläder gåendes. Boxningarna när man lätt kan plocka bollen är helt obegripliga. Att stå kvar i målet när man kan hjälpa sina medspelare med bakåtpass om man kliver fram lite är taskigt mot laget. Så här får man inte spela om man ska vara landslagslirare. Jag är ledsen.

Vårt första VM någonsin då vi inte går vidare från gruppspelet. Inte alls roligt. Varför gjorde vi en sådan hopplös insats mot Nigeria i öppningsmatchen? Snack om att vi har premiärmatchsspöken och dödens grupp är bara bullshit. Nu går jag och lägger mig. Kommer drömma mardrömmar om lårkakor, boxande målvakter, onda motspelare och domare som missar när folk spelar handboll. God natt.

Sunday, September 16, 2007

Sov på saken

- Ica! Basket och öl!
- Öl? Vem sa öl?

När någon lockar med öl, umgänge och sport har jag väldigt svårt att säga nej. Nu skulle det dessutom innebära god mat. Egentligen hade jag inte råd, men eftersom jag fick åka på halv biljett både till och från stan i spöregnet kändes det hela lite bättre ekonomiskt sett.

Sagt och gjort tog jag och Lotten bussen ner till stan. Hon randig och jag rödsminkad för att kunna sympatisera med både Litauen i bronsmatchen och Rysslan och Spanien i finalen. Jag har ju inte en susning om vilket lag som är bäst när det kommer till basket så det gäller ju att gardera sig.

Väl nere på matchen visade det sig att det visst bara var jag och Lotten av alla basketälskande människor som satt där som valde att dricka öl. Nåväl, har jag blivit lockad med det dricker jag det med. Det var lika bra, för de andra dryckerna fick visst inte högsta betyg.

Följande stycke om basket måste jag nästan skylla ifrån mig. Det är jätteroligt att sitta i vad det nu heter där EB spelar sina matcher och kolla på matcher live. Det är också mycket roligt att sitta och lyssna på basketspelare som fastnat med håret i elvispar och köpt kolonilotter större än min lägenhet. Men matchen på tv!

Spelarna hade fula kläder på sig. Varken i det grekiska eller litauiska laget fanns någon som var minsta lilla snygg. De grekiska spelarna hade dessutom enligt ryktet mest hår på axlarna. De lunsade runt på planen. Ibland åkte bollen ner i korgen. Sen lufsades det lite till. Lite gnäll. Lite klumpighet. En boll i korgen. Det enda som var roande var spelarnas båtliknande fossingar som hade svårt att ens få plats på planen. Dock sa den kunnande omgivningen att planen verkade liten.

Själv satt jag med min öl och höll på att somna. Min räddning kom i tv:n bredvid den jag satt vänd mot. Där spelade AIK fotboll mot Halmstads BK. Inget av lagen är mina favoriter även om i denna tillställning jag helt klart tar HBKs parti. Allt för att slippa AIK. Nåväl. Anledningen till deras spel gjorde att jag höll mig vaken. Tyvärr märkte omgivningen att jag "smygkollade" på fotboll när jag var där för att se basket. Kort därefter var fotbollsmatchen slut.

Då sinade mina krafter. Jag är ledsen att erkänna det, men jag har roligare när jag sorterar mina strumpor. Då kan man i alla fall leka Lillstrumpa och Syster-Yster när man tröttnar. Så pass tråkig var denna basket. Eftersom jag inte har en susning om var felet låg får jag väl säga att det är roligare att kolla på live-basket och att EBs brudar har mer fart när de spelar. Konstigt då att jag förra säsongen då skrev om enbart förluster, men i basketsammanhang kanske det är logiskt. Vad vet jag? Jag tog istället trettonåringen under armen och åkte bussen hem. På halv biljett.

Positiv telefonskräck

Jag börjar trivas ganska bra med mitt jobb. Främst eftersom det verkligen botar min telefonskräck för att prata med främmande människor. Fast där hjälper bibblojobbet till ganska mycket med. Sedan tar det lagom lång tid. Igår hade jag fyra matcher. Jag började ringa runt vid klockan 17:00. Vid klockan 19:00 var alla texterna inskickade och då hade jag dessutom hunnit laga mat och äta till en avsnitt av Huset Fullt.

Vissa av tränarna tycker dock uppenbarligen inte om sina mobiler och har dem därför enbart påslagna i nödfall, och dit räknas inte fotbollsresultat. Andra kör sin mobil i tvättmaskinen så den inte fungerar för fem öre. Slutligen har vi gänget som tycker det är lika roligt att prata med journalister som jag tycker det är att titta på tennis på tv. Inte roligt alls.

Då blir man glatt överraskad när en av tränarna plötsligt känner igen ens nummer och därför svarar: Seriens sötaste tränare!

Det blir ju alltid lättare att prata med människor som är så positiva och med bra självförtroende. Att dessutom behärska det när man förlorat med 12 mål mot 1 är det ju mycket trevligt. Under det tre minuter långa samtalet hann jag erbjudas både en plats som assisterande tränare och målvakt i laget. Sedan blev jag även inbjuden till nästa match och lovat att få bra plats och underhållande fotboll och givetvis massa mål, men kanske inte nödvändigtvis från deras lag.

Synd bara att man inte hinner säga så mycket mer på tre minuter. När vi la på kom jag på den lilla detaljen att jag kanske borde ha införskaffat material att skriva om i dagens referat. Nåväl, det blev ju bloggvirke istället.

Friday, September 14, 2007

Nu är det kört... nästan.

Jag vill inte skylla på målvakten. Det händer mycket sällan att jag gör det. Det finns tio spelare till som har ansvar i en match, och ja, elva i andra laget med då. I denna matchen kan jag dock säga att jag nästan är glad att vi förlorade med 2-0 och inte 1-0. Hade vi förlorat med uddamålet hade vår kära målis stått där och bräkt som en syndabock. Tyvärr. Idag gjorde hon ingen stabil insats.

Just första målet kom till på straff. En straff som en av våra försvarare tvingades agera sig till då målis var ute och totalmissade en höjdboll. Vad tänker man när det kommer en höjdboll och man låter den studsa istället för att ta två steg fram, hoppa och greppa bollen i luften? Särskilt på en sådan plan som är så välvårdad. Då studsar bollen bra. Även över spelare som är över 175 centimeter långa och får använda händerna.

Mål två är inte mycket att säga om. Slarv i försvaret men snyggt mål.

Det värsta med den här förlusten är att man inte riktigt kan säga vad som gjordes fel. Jag kan inte det i alla fall. Första halvtimmen var vi ruskigt ettriga. Efter fyra minuter hade Sverige haft fem hörnor. Det om något är väldigt sällsynt. Sedan följde saker som inte kan förklaras. Vi krigade, vi spelade fysiskt och vi sprang på det mesta. Synd att vi sprang rakt in i en vägg i form av muskliga amerikanskor.

Och vad hände egentligen vid Sveriges byte? Varför i hela friden byter vi ut Therese Sjögran? I mitt tycke var hon en av toppspelarna i matchen och en vi absolut inte hade råd att tappa bort. Bästa hörnläggaren vi har med. Just vid en hörna la Johanna märke till hennes efternamn. I ärlighetens namn har jag aldrig reagerat på det, hon har ju vart med så länge. Men just Sjögran? Vad bygger det på? Granar i sjöar? Därefter döpte vi om henne även till Tallhav och Åen. Mycket kreativt.

Slarv fanns en hel del av, men inte så pass att man ska loosa med två mål. I slutet fick vi några bra chanser, men inget som riktigt kändes farligt. Det var bara en totalt nollställd match som i princip skjutsade oss raskt ut ur VM. Så som det ser ut i matchen mellan Nordkorea och Nigeria (2-0 efter första halvlek) måste vi vinna men minst 3-0 mot Nordkorea för att gå vidare. Jo, det känns ju realistiskt.

Där fick jag och Johanna för vi bänkat oss i soffan med landslagströjor och öl mitt på förmiddagen för att heja och stötta.

Mest underhållande och förvirrande under hela matchen var dock orkestern. Varför i hela friden började de spela Jingle Bells mitt under första halvlek?



Eviga optimister säger inte tack och hej ännu.

Thursday, September 13, 2007

Jag vill va kort, sa Långeman

Alla textkunniga människor som gått i ens väg under högskoletiden har sagt samma sak: Det är ingen konst att ordbajsa. Den som kan skriva kort är den som kan skriva. Mitt första år på högskolan i Malmö trodde jag dem inte. Mitt andra år på universitetet i Växjö började jag fundera på det, men hade svårt för att praktisera. Mina tre år på Mdh kanske har lyckats pränta in något om att skriva kort i skallen på mig. Ibland. Bloggen är mitt orddass, så här märks det inte.

Svårigheten har kommit nu sedan jag började frilansa (ja, jag måste få säga det. Låter ju coolt), och verkligen måste skriva kort, annars får jag sparken och därmed ingen lön och ingen jobberfarenhet och hela spektaklet. Förr kunde man ju lyssna, nicka lydigt och sedan strunta fullständigt i det till viss del. Det fungerar inte längre.

Varje gång jag ska referera en match sitter jag och pressar tränarna i telefon. Jag vill verkligen de ska säga mer än att de hade flyt eller otur, att de satte sina chanser eller inte, och om hela laget ska berömmas eller bara nån enstaka stackare. Oftast säger de inte mer än så. Hände det inget roligt? frågar jag ofta lite försiktigt. Pratar jag med tre av lagen i min serie gruffar de mest tillbaka att så himla kul är det ju inte att förlora. Dock är tränarna faktiskt väldigt trevliga och jag hör att de verkligen anstränger sig för att variera sina ord. På gott och ont.

I mina referat får jag ungefär ta med en tredjedel av det jag antecknat. Då ska ju dessutom vissa av grejerna kunna vävas in som vanlig text och inte citat utan att det finns någon värdering eller något tyckande från min sida. Mycket svårt när man i vanliga fall är en åsiktsmaskin utan stoppknapp. Innehåller matchen dessutom två bottenlag ska texten kortas ner ytterligare, för det är ju inte särskilt intressant att läsa om dem. Hrmf. Allt jag skriver är väl intressant?

Att skriva sju till åtta rader och försöka variera sig när folket säger samma sak är inte särskilt lätt. Just ordet säger sen. Det finns ju massa synonymer till just detta ord. Men jag vet inte om tränarna sen vill läsa att de brusade/ myste/ skrockade/ brölade/ gormade/ viskade/ mumlade/ påstod/nämnde/ meddelade/ yttrade i mitt referat när de egentligen bara sagt något helt neutralt.

Med andra ord är det verkligen en konst att skriva kort. Något som jag inte den här gången heller visar att jag behärskar.

Tuesday, September 11, 2007

I VM och fotboll är allt tillåtet

Hur kan webb-tv låta bli att visa Sveriges premiärmatch?

Situation: Ica står sitter på jobbet och försöker hjälpa studenter med sina dataproblem. Samtidigt springer hon fram och tillbaka mellan helpdeskdatorn och datorn bredvid för att försöka få in webb-tv och kunna kolla på det med ett snett öga under jobbtiden. Ingen webb-tv finns att finna.

Ica far fram och tillbaka som en skållad bäver, skriker till medmänniskor på msn om de möjligtvis vet något ställe där man kan se matchen. Ingen människa hittar det heller. Ica står och darrar med underläppen och beklagar sig till sina kollegor.

- Men, du kan väl se ett sammandrag ikväll?
- Sammandrag? Sammandrag! Är du inte klok? Det är en vm-match!

Då börjar Icas kollegor förstå allvaret och försöker förtvivlat finna alternativ som kan användas. Tillslut kommer chefen på att hon har ett par hörlurar (headset) till sin dator. Jag kan väl låna dem och lyssna på matchen?

Nu sitter jag med andra ord mitt i bibblo och ska vara uppmärksam på studenterna. Istället sitter jag med ett par jättehörlurar och låtsas jobba hårt men sitter och lyssnar koncentrerat på webb-radio från SR. Studenterna smyger fram och vågar inte riktigt fråga mig om saker då jag uppenbarligen är djupt upptagen med en pratsam kund i mina hörlurar. Dessutom framträder små skrik hela tiden från min sida som också får studenterna att backa.

- Ja, vi är tacksamma att du inte sjukskrev dig idag iaf. Det är ädelt av dig.
- Tro mig, hade jag vetat att matchen inte skulle sändas på webb-tv hade jag gjort det.

Monday, September 10, 2007

Dags att tugga gräs

Alla som väntade sig att det nu skulle bli annat än fotboll i bloggen får vänta lite till. Idag går nämligen startskottet. Jag kan dock garantera att O'learys inte är fullbokat imån som det var i lördags. Imorgon har Sverige sin inledningsmatch i VM. Helt underbart.

Just nu spelas VMs premiärmatch. Argentina möter Tyskland. Det känns lite konstigt tycker jag. Brukar inte värdnationen inleda spelet? Nåväl, det kanske bara är jag som hittar på. Efter 13 minuter leder nu Tyskland. Inte så konstigt. Köttigare lag än tyskarna får man leta efter. Och, jo, spelmässigt är de ju bättre hittills också.

Men nu ska vi då se till det svenska laget för att fundera ut om det kan leda någonvart. Exempelvis till en medalj. Som formen vart på senaste tiden tror jag det. Vi har ett gäng bra målisar, även om jag själv sörjer att Caroline Jönsson fick kasta in handskarna eftersom hon nödvändigtvis skulle gå och bli skadad just inför något så banalt som VM. Stackare med andra ord. Dock finns Sofia Lundgren med, och det gör mig lugn. Hon är också väldigt stabil och duktig.

Sedan finns de vanliga Frida Östlund, Hanna Ljungberg, Sara Larsson, Viktoria Svensson och Karolina Westberg. Fröken Fischer är också med. Jag minns en inomhusturnering då denna unerbara människa krutade mot mig och mål, men träffade mig rakt i fejan. Näsan sa knak och en buckla framträdde. Hennes skottstyrka passar alldeles utmärkt i VM vill jag lova.

På tv gör nu Tyskland 2-0 på frispark och kommentatorerna börjar gasta om att nu får det vara slut på svensk division II-fotboll. Vad exakt menar de med det? De tabbar den argentinska målisen gjort hittills inträffar inte i division II. Kanske på herrsidan i och för sig.

Som vanligt har Sverige hamnat i dödens grupp. Jag förstår inte detta. Hur kan vi alltid hamna där, och är inte alla grupper av dödskänsla? Vi har med andra ord Nigeria, USA och Nordkorea. Fjantigt. Hade vi haft Brasilien och Tyskland också hade vi kunnat börja snacka. Dock ska det bli spännande att se Australien och Nya Zeeland.

Nu gjorde Tyskland 3-0 och ja, det är väl inte mycket att säga. Snyggt av tyskorna och kasst täckt av målis och försvar. Mitt främsta tips till Argentina är att sätta upp håret. Man ser ju ingen annars, och dessutom ser det otroligt oproffsigt ut med ett svall flygande åt alla håll.

Känner man att jag är ute och cyklar i min blogg kan man alltid ta del av den som är mycket mer insatt och allvarlig, nämligen Vickans blogg. Henne har jag spelat innebandy mot. Det var också en upplevelse när jag gick från planen med ett fint rött avtryck av en innebandyboll på låret underskiven av just Vickan. Hrmf. Jag ska ge igen någon dag.

4-0

Sunday, September 09, 2007

Olika analyser, men mest dåligt överlag

Det är väldigt intressant att studera fotboll med ett gäng hopplockade människor från olika ställen med olika stort fotbollsintresse. Det inträffade igår. Jag försökte styra upp ett gäng för att se på fotboll och ha trevligt. Dock är jag måttligt bra på att styra upp. Men det blev nog bra ändå. En konståkare, en motionshatare, en fd. friidrottare, fem volleybollbrudar. Av dessa hade nog enbart jag och Johanna träffat samtliga innan.

Alla fann genemsamma intressen och då vi tog upp två bord á fyra personer vid varje tror jag att bordet bredvid mig såg måttligt mycket av matchen. Bästisen Anna menade på att det var ju bara att titta upp när jag skrek så missade hon inget spännanade. Så sant.

Min föranalys av matchen gick ju käpprätt åt skogen. Chippen var den enda som fanns på plan vid matchstart av de jag tippat. I och för sig det enda valet jag tyckte var lätt, men ändå. Sverige spelade inte bra. Oavsett hur många chanser vi faktiskt skapade så spelade vi inte bra. Chanserna var snygga visst, och jo, vi kom ju till avslut, men thats it enligt mig. Och mer tradig match får man leta efter. Ett mål blev bortdömt helt rättvist och en dansk fick hjärnsläpp och började spela handboll utan någon som helst konsekvens förutom att de dumma svenska spelarna stannade upp och skrek. Hade de spelat vidare tills domaren blåst hade de kunnat skapa en fin chans. I samma läge snackade Zlatan till sig ett gult kort. Okej för kort, men att snacka till sig dem är enbart pinsamt och fruktansvärt oproffsigt. Oavsett vem som lyckas med det.

Dock hade mina trevliga vänner med sina åsikter om matchen. Heléne tyckte det var helt otroligt hur högt spelarna kunde sparka bollen. Karin ställde sig och skrek JAAA när bollen slog i reklamen bakom mål, kom tillbaka in på planen och en svensk spelare sparkade den mot mål. Johanna och Heléne tyckte det var fjolligt att man inte fick blöda på planen, och varför är det så? Elin hade en spansk halsduk på sig eftersom hon såg det som passande då den var gul och blå. Fyra personer hade landslagströjor som tillhör mig på sig. Angelina däremot satt mest och fnissade.

Efter matchen ville Ica gå iväg och gråta. Då dök en vimmelfotograf upp och fäste hela vårt gäng på tre olika bilder. Då kan man ju inte se ut som en lipsill. Dock hade fotografen lite svårt för det här med namn då Heléne fick namnet Helena och jag plötsligt bör lystra till Isa.

Slutligen lyckades jag och Annapanna med att precis som förr lura i en person att vi var tvillingar, trots Annas nya brunettstil. Dock kunde vi bara sträcka oss till tvåäggstvillingar då hårfärgen numera sviker oss.

Thursday, September 06, 2007

Vem tar vem?

Två dagar kvar till mötet. Det kaxiga, omtalade och extremt säkerhetspådragna Danmarksmötet. Danskarna är positiva och talar vitt och brett ut om hur mycket bättre de spelar och anledningen till att Sverige är högre rankade och har nått flest mästerskapsslutspel är att vi är duktiga på att skrapa ihop poäng. Jag kan villigt erkänna att jag med gnisslande tänder minns när Danmark tog EM-guld i början av nittiotalet då Sverige lätt kunde slagit ut dem.

Men nu befinner vi oss här och nu. Sverige vann som alla säkert minns förra mötet i Danmark och Parken med 3-0 efter att en galen svenskboende dansk stormat planen och attackerat domaren. Vid oavgjort och slutminut. Nu ska lagen istället mötas i Solna och svenska fotbollförbundet (Märk väl att de är en av få som uteslutit foge-s. Dagens språklektion) har lagt ut miljoner på riktiga vakter som ska se till att samma pinsamma situation inte upprepar sig.

Dock är vår startelva mest ett stående och lysande frågetecken. Tre positioner och sex spelare att välja mellan. Stackars Lagerbäck får nog svårt att sova natten till startelvedagen.

Fråga nummer 1, men den som i mitt tycke är absolut enklast är: Vem välja av Chippen och Kennedy. Av någon anledning har Kennedy inte presterat särskilt mycket i landslaget. Klubblaget är en helt annan sak (exakt som med Zlatan som helt klart passar i sitt klubblag, men inte passar i landslaget just nu, milt sagt). Chippen däremot har sprungit som ett nykläckt ägg (?? Springer de?), eller som en iller med svansen i brand. Han har visat kreativa sidor och vart fantasifull. På den positionen han befinner sig är det EXAKT vad vi behöver där. Då får vi ju dessutom tänka på att vi behöver nån som kan springa när Ljungberg inte finns på planen och kan manglas. Med andra ord: Chippen i elvan.

Fråga två kräver betydligt mer tanke och vånda. Ska Svensson eller Källström spela? Humpadump... Inte lika lätt. Två olika spelare. Svensson har haft sina riktigt bra stunder. Han utför dessutom ofta ett jämt och stabilt arbete och ja... det var väl det. Men det räcker ganska långt. Källström säger jag samma sak som om Chippen: Kreativ. Dessutom har han en förbaskat bra fossing. Den skjuter hårt. Han är mer teknisk, men betydligt mer ojämn.


Rumpnissen eller Nils Karlsson Pyssling? (Nej, inte elakt, jag ser bara någon likhet som bara är väl menad.)

Men efter mycket huvudbry säger jag nog ändå: Källström från start.

Sista frågetecknet är svårast att räta ut. Ett utropstecken kommer det helt klart inte bli för det är för svårt att sära på kandidaterna och ge ett riktigt svar. Möjligtvis en punkt. Vem ska vakta det svenska målet? Iiiiihhhh! Jag får magont. Vi har två riktigt bra målisar. Och två som vill spela, och två som faktiskt KAN spela. Shaaban eller Isaksson, vem ska spotta i handskarna?

Shaaban har vart riktigt duktig nu när han fått göra inhopp och spela från start när Isaksson vart skadad. Däremot är han ruskigt farlig ibland och lyckas ge en magsår när han fipplar bollen åt alla håll innan han får kontroll på den. Men han får ju det, tillslut. Så ingen skada skedd. Ur hälsosynpunkt ska med andra ord inte Shaaban stå. Isaksson är betydligt mer stabil. Han har inte gjort många misstag i landslaget utan snarare räddat oss under flertalet matcher. Han är lång, betydligt mer säker med fossingarna och mer självsäker än Shaaban. Däremot är Shaaban mer rörlig. Isaksson har vart skadedrabbad och är inte lika "inne" i landslaget som Shaaban är för tillfället. Och för en målvakt är det väldigt viktigt. Mest viktigt för dem av alla spelarna på planen om du frågar mig. Laget måste ha förtroende för sin målis, annars blir försvaret inte alls komplett och når sin topp i spelet.

Ja, ramla snyggt kan båda göra.
Herregud. Jag kommer ligga sömnlös, för jag vet inte vad jag ska tycka. Shaaban. Nej, Isaksson. Nej, Shaaban... Saasaksson eller Isban. Ahh. Jag tror faktiskt ändå att Shaaban får stå.
Upp till kamp. Attans att O'learys var helt fullbokat. Någon som har en plan B att erbjuda?

Monday, September 03, 2007

Chefen bestämmer

Hur vänskaplig får man egentligen vara i tonen till sin chef? Och hur lättsam?

Själv tycker jag inte om själva den här chefsgrejen. Egentligen är det löjligt att man ska tilltala någon på ett annat sätt bara för att den bestämmer vilka arbetsuppgifter man ska utföra och antagligen har en smula högre lön. Jag tycker det är jättesvårt att inte fjanta på med min vanliga jargong och blir ju givetvis betydligt mer nervös när jag då måste försöka vara artig och len i truten. För att inte tala om hur konstgjort det känns. Märker inte cheferna det?

Dock har jag hittills haft tur. Min första chef som jag hade kontakt med var på IKEA när jag jobbade på lagret och tuffade runt i min truck. Jag var ensam tjej i jobblaget och min chef var även hon tjej. Vi gaddade ihop oss och snackade tjejsnack bland gubbarna och hade därför en väldigt rå och humoristisk ton sinsemellan.

Chef nummer två på bibblo här kör jag snarare med. Händer det något så skäller jag på henne och säger att det är hennes fel. Givetvis bara på skoj. Hon gör precis samma sak. Vi skyller alltid på varandra. Jag är inte ett dugg rädd för att driva med henne. Nu när det är en massa nykomlingar sliter vi tillsammans vårt hår och funderar på hur vi ska lösa det mesta. Inga problem med det.

Chef nummer tre, även hon på bibblo men i help desken, sitter jag med på msn. Vi utbyter smileys och jag ringer och skriker åt henne när jag inte kan hjälpa någon student med vad de vill. Hon har vant sig. Oftast lyfter hon inte ens på ögonbrynet när jag är igång och nära ett psykiskt sammanbrott.

Sedan har jag ju cheferna på mina andra små extrajobb. De är mina chefer och jag är fast beslutad att göra bra grejer och mitt absolut bästa av de arbetsuppgifter jag får. Jag respekterar dem som chefer just för att de faktiskt bestämmer vad jag ska göra för att ge mig arbetslivserfarenhet och lön. Men där tar det chefiga slut. De är för trevliga och snälla för att förtjäna en tråkig chefsbehandling. Ena chefen åker hem med mat åt mig när jag är sjuk. Frugan hans kan man dricka öl och skrika på sport med. Andra chefen kan man inte räkna som en chef. Snarare som en väldigt nära vän som minst sagt ställt upp när som helst. Från hennes ställe känns det nästan pinsamt att hämta ut lön. Den chefen kan jag ringa klockan 23 en tisdag bara för att snacka skit.

Hur ska detta med andra ord gå om man ska få ett riktigt jobb? Redan på intervjun i torsdags började jag ju snacka goja med chefen. Hur ska man vara? Hur vill chefen att man är?

Saturday, September 01, 2007

Det kan bara bli bättre

Jag hade föreställt mig mycket och många fantasirika händelser som skulle kunna inträffa när jag skulle skriva mina första referat, men inte det här.

För det första satt jag inte ensam hemma i lägenheten och skrev. Nej, på grund av regnväder och en lättövertalad Ica befann jag mig nu istället i kompis Johannas lägenhet där hon och kompis Hélene var. Vänligt men bestämt hade jag framfört att villkoret för min medverkan under kvällen var absolut tystnad, helst avlägsning av samtliga utom jag själv från lägenheten, under tiden jag skulle ringa runt till tränarna av gårdagens matcher. Sedan krävde jag dessutom lugn och ro medan jag skrev vad som skulle skrivas. Förestående som mina vänner är satt de snällt och viskade i köket medan jag ringde. När jag sedan skrev satt de på balkongen och lät ett ägg koka över inne i köket.

Det hela började relativt bra. Två tränare skulle intervjuas under match 1 och jag fick på så sett bådas syn på matchen. De var överrens och det var inte mycket att säga till om. Match 2 fick jag efter mycket om och men på tråden och försökte fråga en massa saker som kunde verka vettiga. Med min målvaktskärlek ville jag lyfta fram dem om så var möjligt, men det enda jag kunde få fram var att motståndarmålisen i ett lag var okej. Under match två försvann plötsligt tränaren från luren och vips satt jag och pratade med någon som uppenbarligen visste vem jag var, men som det tog mig själv fem minuter att lista ut. Under tiden kallpratade jag fotboll, läsk och barn.

Match nummer 3 blev lite knivig. Det enda jag fick prata med var ett mobilsvar som dessutom presenterade innehavaren som Tjommen. Det stod inte på mitt papper. Jag försökte igen, och igen, och igen, men fick bara prata med mobilsvarstjommen.

I vild panik då det bara var en halvtimme till deadline ringde jag upp jourhavande journalist på sporten och skrek lite förtvivlat. Han var lugn men tyckte jag fick en taskig inledning men bad mig skicka mina texter så länge och sen fortsätta ringa till Tjommen. Sagt och gjort skickade jag texterna och när klockan närmade sig 22 ringde jag igen till jouren.
- Du har bara citat. Hm, smeknamn i målprotokollet. Inte bara citat i en text.
- Eh, ja, jag pratade ju bara, och han sa bara de namnen. Nej, förlåt.
- Lägg på med tränaren
Vad han menade med detta förstod jag inte. Menade han att jag skulle sluta ringa honom, eller fortsätta? Jag fortsatte. Min nya deadline var satt till 22:30.

Vid det här laget kunde jag ju inte begära att mina vänner skulle sitta och viska i köket som de gjort sedan 20:45 utan lät dem partaja medan jag helt enkelt fick förflytta mig lite runt i lägenheten med telefonen. Klockan 22:30 hade jag fortfarande inte fått tag på någon. Då hade jag ändå ringt föreningens ordförande, två spelare och hem till tränaren men utan några som helst resultat.

Vid 22:45 var karaoken igång på högsta volym i lägenheten och jag gick ut på balkongen för att göra ett sista försök. Då äntligen svarar någon på andra sidan. Inte i mobilen men på hemnumret. Det visade sig att Herr Tjomme råkat köra mobben i tvättmaskinen. Jag skällde lite på honom men bad honom ändå berätta lite om matchen. Liggandes på mage ute på betonggolvet på balkongen kunde jag äntligen börja anteckna. Ständigt upprepade jag frågor som kanske kunde ge mig något annat att basera min text på än citat.

22:50 ringde jag jouren igen.
- Du har fem minuter på dig!
I ilfart bänkade jag mig bland kareokesångarna och började skriva. 22:54 fick jag iväg mailet från en ovanligt seg modemdator och ringde åter jouren ute på balkongen med toner av Aqua och A-teens i bakgrunden.
- Ahhh. För lång!
Nu får de väl ändå bestämma sig.
- Men den ser mycket bättre ut än de förra. Nu menar jag inte att de förra såg dåliga ut. De var skitbra, men denna var bättre. Stressad, måste sluta. Hej.

Han? Stressad? Han? Själv gick jag på darriga ben in i lägenheten igen, sjönk ner i soffan, tittade på klockan som visade 23:00 och bad:
- Kan någon snälla ge mig en öl.