Saturday, July 19, 2014

Sopa framför sin egna dörr

Nu är det sommar och varmt och underbart. Våra fyrfota små pälsklingar har det ännu varmare och behöver ganska ofta blötläggas för att få ner deras temperatur, vilket är snorkul att göra vid badstränder om man har en hund som gillar att bada. Tyvärr står det på många stränder att hundar inte får vistas där och förorena. Det gör mig lite konfunderad. En hund kissar och bajsar inte i vatten, det gör barn, och även en del vuxna. Och om det ska kallas förorening är också en annan sak, däremot är människor vansinnigt duktiga på just det: flaskor, fimpar, kapsyler, plastbestick, glas, tamponger ja you name it: det finns så fruktansvärt mycket skräp som naturen inte kan bryta ner utan som bara ligger där och är farligt både för människor och djur. Därmed väldigt underligt att det är våra hundar som förorenar. Jag kan absolut köpa att alla inte vill att det ska finnas hundar på alla stränder om de är rädda eller liknande, men förorenar gör de inte. Hundar skadar inte människors bad.

Däremot skadar människor. Igår när jag höll på att packa bilen på jobbet kommer en äldre kvinna halvspringandes mot mig med sin lilla hund vid sidan. Hon har panik och ber mig om hjälp för hennes hund har varit nere och badat och nu har han blivit spetsad av ett fiskedrag. Mycket riktigt: på sidan av hunden hänger en stor metallfisk med två stycken sådana trehuvade krokar. Den ena har tack och lov bara tagit i selen, men den andra har gått in i huden och spetsen på den ena har gått igenom lite på andra sidan. Hunden är hysteriskt rädd och uppskakad, medan matte har nära till tårarna. En av våra praktikanter är ute med mig och packar och jag ber henne springa in och hämta avbitartång, sprit, bomull och blodstopp, vilket hon fixar på ett litet kick. Först lyckas vi få bort kroken som fastnat i selen och med mycket lirkande även själva stora firren som bara var i vägen och då kunde jag även göra ett halsband av hundens koppel och få bort selen.

Då ser jag att kvinnan börjar svaja lite och jag hinner inte ta tag i henne innan hon dåsar i backen med baken först. Tack och lov var vi ju väldigt långt ner på huk, så fallet var ju inte så långt, men det var ändå lite väl skakigt för henne. Så nu fick praktikanten leda kvinnan till skugga och hämta vatten. Det blev lite lättare då med kvinnan en bit bort även om vovven blev lite ledsen. Nu var det bara en krok kvar, men den satt ju som berget, och ni som fiskat vet ju att de flesta krokar har hullingar, vilket är att de har en liten pil av nåt slag längst ut som gör att kroken inte går att dra bakåt. Tyvärr hade ju inte hela kroken gått igenom huden, men valen var att dra igenom hela kroken och då göra två jämntjocka hål i huden, eller dra den bakåt, och då riva upp huden inifrån. Jag valde det första, även om det inte heller var det lättaste. Med avbitartången fick vi dock tag på spetsen och kunde dra igenom hela kroken. Raskt på med mängder av sprit på såret, men tack och lov behövdes inget blodstopp då det knappt blödde. Förvisso hade det kunnat vara bra att den blödde ut lite för att rena av sig själv, men nu blev i alla fall matte väldigt glad då det inte såg ett dugg hemskt ut. Så vi kunde få på selen igen och matte och vovve kunde efter lite återhämtning i skuggan röra sig hemåt igen, om än en smula chockade.

Med detta färskt i minne: en hund med ett stort fiskedrag fastnålat i kroppen och en lång fiskelina släpandes efter, känns det ganska ironiskt med alla dessa skyltar om att hundar inte är välkomna för att de förorenar.

Tuesday, July 01, 2014

Höjden av otacksamhet!

Mitt i dessa fotbollstider måste ju även hundarna ut. Eftersom Pasha varit skadad försöker vi få honom att bada så ofta som möjligt då det ska vara bra för hans leder att jobba med lite motstånd men ändå i vatten. Så sagt och gjort idag åkte vi till Långholmen. Det är en ö mitt i stan eller vad man ska kalla det, halvö kanske, vad vet jag. Där är i alla fall halva ön/halvön/stället frirastområde och där finns även tillhörande hundstrand som är helt underbar och killarna kan kuta upp och ner i vattnet och hämta pinnar och busa. Den lilla vägen ner till stranden är dessutom en återvändsgränd där vägen tar slut med stranden så det är inte massa människor som passerar precis vid stranden. Perfekt.

Sedan kommer vi ju till de där små pojkarna då. Pasha är en smula bolltokig. Till och med väldigt bolltokig. I alla fall när det kommer till små bollar som tennisbollar eller liknande. Eftersom jag har relativt fri tillgång av sistnämnda på jobbet så har han en gedigen samling av dessa. Dock är det ju de "sällsynta" bollarna som blir favoriter, så nu hade vi med oss en ganska kompakt gummiboll som Pasha rent ut sagt älskar. Han struntar i alla andra bollar och springer ut i vattnet efter den så långt att han nästan måste börja simma (när det kommer till pinnar eller andra bollar så sträcker han sig låååååångt ut i vattnet, och när baktassarna tappar fotfästet mot bottnen ger han upp och vänder. Därför finns det ganska många ensamma pinnar och tennisbollar som flyter runt i Stockholms vatten.). Idag var inget undantag och han roade sig med att springa uppför en klippa, "tappa" bollen så den rullar ner i vattnet, och därefter jaga efter och hämta den.

Sedan kom då stunden då det faktiskt är dags att gå hem. I ett telefonsamtal hade jag fått höra att i stans norra del hade det verkligen pissregnat för en liten stund sedan och molnen som närmade sig skvallrade om att de hade just pissregn som innehåll. DÅ tappar Pasha sin boll så den åker ner under skyddsstängslet som står uppe på klippan eftersom det är brant ner till vattnet där bakom och så rullar bollen ner i vattnet. PANIK! Pasha står och kollar efter sin älskade boll och vankar av och an framför staketet. I samma stund börjar det droppa lite från himlen.

"Min boll?! Var är min boll??"

Jahapp, det var inte så mycket mer att göra än att leta rätt på en lång pinne och sedan klättra längs med staketet på utsidan för att sedan kasa ner lite mot vattenbrynet på blöta klippor och med en gren från ett litet bebisträd som motstånd och nåt att hålla i. Därifrån når jag nästan bollen med min pinne om jag verkligen sträcker mig och börjar peta den mot land.


Plötsligt kommer en sightseeingbåt som antagligen undrar vad i helsike jag sysslar med, och som dessutom bidrar med fina svallvågor som resulterar i att bollen åker längre ut. Jag svär och lutar mig in mot klippan igen. Då får jag en blöt nos i örat och inser att båda hundarna knallat under staketet och nu står som två behjälpliga herrar redo att ingripa.



Med lite tålamod börjar bollen klucka in mot klippan igen och när jag fått in den dit tröttnar jag, tar av skor och strumpor och glider ner på de blöta klipporna för att landa på några tångbeklädda stenar och därifrån kunna peta in bollen tillräckligt nära för att nå den med händerna!




Bollen är räddad och det är en överlycklig Pasha som får tillbaka sin favvogrej.



Tre minuter senare knallar vi dyngsura (eftersom att det nu inte droppar från himlen längre utan formligen vräker ner) uppför stigen som ledde ner till stranden och jag slänger en blick mot Pasha. Hans mun är TOM. Hunduschlingen har släppt bollen på stranden och gått vidare helt oberörd, som om den vore en helt vanlig pinne som man både kunde ha och mista. Snacka om att vinna VM i otacksamhet. 

"Ja, jag känner då inte honom!"