Tuesday, February 27, 2007

Planeringsfreakets uppgång och fall

Gårdagens och den senaste tidens noggranna planering inför årets bokrea förändrades lite under dagens lopp. Min kalender sa under dagens datum: "Bokrea!! Kamp 19:30!" Det tyckte jag var perfekt planering inför dagen då jag även var tvungen att läsa lite sådär halvtråkig kurslitteratur och förbereda mig inför torsdagens seminarium. Det kunde nämligen inte klämmas in under morgondangens schema för där stod det: "Jobba! Lunchmöte! Träning!" Inte jättemycket tid över för studier med andra ord. Ja, det var då dagens välfungerande planering.

Klockan nio ringde telefonen och slängde mig raskt ur en dröm om spagetti och köttfärssås. Jobbkollega I hade visst hamnat i en smärre kris då hon visst dubbelbokat sig och inte riktigt kunde jobba så mycket under dagen som planerat. Eftersom mina kollegor är ett väldigt trevligt folk och ofta ställer upp för mig kan jag ju inte gärna göra annat för dem. Att jobba mellan klockan 13-16 kunde nog med inkluderas i dagen utan att världen rasade samman. Jag skulle ju ändå ha gott om tid till rean innan jobbet och sedan kunna plugga och träna efteråt. Innan jag la på luren passade jag med på att ge lite vuxna bannor att man ska veta vad man gör under de tiderna som man skriver in i kalendern. Kollega I höll skamset med.

Ärligt talat tror jag att jag tänkt samma sak varje år när jag väl svettig, sur och ryggömmande tar mig ur bokaffärerna att aldrig mer. Sen är jag å andra sidan traditionsnörd som anser att det inte ger samma känsla att handla böcker över nätet, trots att det nu i reatider är både billigare och fraktfritt. Men bokrean tappar lite av sin charm för varje år. I år slog en pensionär med rullator av halva mitt smalben i stridens hetta. En unge nös på min arm. Jag fick en halsduk med vassa små trådar i ena ögat, och en norrman råkade snubbla över min korg och fnös några väl valda ord på norska. På detta hade allt smink flyttat en våning ner så jag såg ut som bruden i Exorcisten på cykelvägen till stan i all snö och fyra av de böcker jag helst av allt ville ha var slut. Klockan 11 på morgonen under reans första dag. Det är för dåligt, som min mamma skulle ha sagt.

Efter ett snabbt och svettigt besök på Mc Donalds knallade jag med armar lika långa som en apas eftersom de var uttänjda av allt bokbärande till jobbet. Jag satt och hade allmänt tråkigt ända till klockan 16 eftersom det precis vart kursstart och studenter då inte tycker bibblo är det mest nödvändiga stället att bege sig till. Då kommer kollega II ut och kollar på listan.
"Ica, fint!"
Jag undrade raskt var som var så fint och hon sa att jag jobbade. Ja, nu ja, menade jag. Hon var då trevlig nog att upplysa mig om att jag jobbade även klockan 16 till 20:15. Ica blev en smula ledsen och då berättade hon att jag även jobbar under morgondagen. Jag förstår icke vad som hänt. Jag har missat något rejält. Nu sitter jag med andra ord på jobbet, är jäkligt hungrig och ska försöka ta mig hem via cykel utan lyse med 500 böcker. Och sedan ska jag tillbaka hit imorgon. Jag har med andra ord ca 4 timmar på mig att göra allt jobb inför seminariet om jag också vill sova. Då räknas inte dusch, mat, tandborstning, toalettbesök och liknande in i den tidsintervallen. Jag undrar hur jag kommer bli när jag blir 70 år. Vågar man verkligen ta reda på det? Med andra ord räddade kollega I mig från pinsamheter då hennes samtal fick mig till jobbet alls. Jag hade inte dykt upp klockan 16 i annat fall. Där fick jag för mina vuxna och mogna bannor.

Monday, February 26, 2007

Nedräkningen har börjat

Kataloger ligger över hela vardagsrumsgolvet. Samtliga är uppslagna. På golvet ligger även ett block uppslaget med pennor i olika färger omkring sig. Mitt golv ser med andra ord som ett kaos. Det är det också, men ett organiserat kaos. I blocket står det flera rader med konstiga meningar och samtliga följda av ett B och siffror skrivna med röd färg, ett Å och siffror skrivna med grön färg och slutligen ett A och siffror med med blå färg. I rummet ligger viss spänning. Väckarklockan är ställd och kläder framlagda. Under dagen har jag suttit och vässat armbågarna för att härda dem så mycket som möjligt. Jackan fick stanna kvar på under viss tid inomhus för att kroppen ska kunna vänja sig vid temperaturväxlingar och klara av hög värme utan att inkludera fysiska men. Hela garderoben har fått sig en rejäl genomgång i jakt på den stora ryggsäcken med plats för mycket. I samma rotningsveva letade jag även fram julklappspengarna som nu ska få veta att de lever. Jag har med kartor och systematiskt tänkande kommit fram till stans bästa och mest tomma gator med störst framkomlighet. Listorna på golvet har resulterat i ett stort papper med en prydligt staplad lista i de olika färgerna, men nu fallande och med egna rubriker. I slutet står även en summa och marginaler både uppåt och nedåt för plötsligt impulsiva handlingar.

Nu är jag redo. Nu kan bokrean börja.

Sunday, February 25, 2007

Samtligas tappade hakor finns att återhämta i hittegodsavdelningen

... eller efterlängtad seger kan man ju med rubricera dagens inlägg om man vill verka kreativ.
Gårdagens konstruktion av matchinlägg i programbladet, eller rättare sagt: tillägget av en del, agerade extremt struligt och fungerade ingenstans vilket innebar att jag ramlade i säng runt klockan kvart över två i natt. I och med att jag skulle stiga upp strax efter fyra på morgonen var inte detta idealet och i mitt inre såg jag mig sitta och sova på dagens basketmatch trots höga sirener och öronbedövande busvisslingar i skallen. Detta var bara att slå ur hågen direkt. Tack och lov. Inledningen var så som många delar av vissa matcher varit: bedrövlig. Numera när man dessutom är en engagerad basketåskådare blir man då en smula frustrerad och vill i ren protest somna bara för att. Tyvärr lyckades jag mer smitta av mig på spelarna, för jag blev piggare och piggare i min frustration medan de hängde med huvudet och stundom kunde liknas vid sovande sniglar om man ska vara riktigt elak. Det ska jag givetvis inte vara eftersom jag fortfarande är av åsikten att går man av planen med minst två poäng har man utfört en bragd genom att kasta bollen genom den där stålringen. Via uteslutningsmetoden kan de flesta vid detta laget anta att vi låg ganska rejält under och vägen mot ännu en förlust visade både grönt ljus och plogat underlag.

Sedan hände det. The thing! The happening! The miracle!
Jag förstod som vanligt ingenting när det tas en time out två sekunder innan halvtidsvila. Efter en snabb förklaring skulle det visst vara ett tafatt försök att slänga iväg bollen och försöka sig på en trepoängare. Jag kan förstå detta desperata drag i slutsekunderna av matchen om man ligger under med två poäng, men nu låg vi under med en sisådär tio och hade halva matchen kvar att spela. Vid förklarandet av detta fenomen fick jag med höra att "det lyckas aldrig".
Fråga icke hur men bollen kastas ut till en av våra spelare, en sekund tickar på. Nu utför denna spelare något jag aldrig skådat förr. Hon ser först ut att snubbla över sina egna fötter, och detta sker i slow motion. Man ser med andra ord fötterna lämna marken i lite konstiga vinklar, anisktet förvrids i en förvånad grimas och ser ut att göra sig redo för att ta sig en närmare titt på golvet. Armarna åker då långsamt framåt för att ta emot sig i fallet och bollen ramlar givetvis ur händerna. Detta var som jag såg det. Det var inte vad som hände. Människan gör, antagligen, ett mycket välplanerat hopp med en koncentrerad min(som för övrigt är hysteriskt rolig) och slungar halvt i väg bollen. Som far genom luften samtidigt som slutsingnalen börjar tjuta. Bolljäkeln far rakt ner i korgen. Detta sker ju i och för sig ganska ofta i basket, men till saken hör att människan stod med MER än en halv plan mellan sig och korgen. Hon slungade alltså iväg bollen lika långt som en annan skjuter en utspark. Hon träffar dessutom korgen där undertecknad är glad om hennes spark håller sig kvar på planen.

Detta har jag bara sett i amerikanska filmer förut. Med tanke på hennes reaktion, hade nog hon också bara gjort det. Och publiken med. Hela hallen blev halvt hysterisk och glömde att halva matchen var kvar och vi låg under med en nu sisådär sju poäng. Men, mina damer och herrar, vi experter på läktaren var efter full tid helt överens om att detta vände hela matchen. När gänget sen kommer tillbaka in i hallen för att spela ännu en halvlek befinner sig faktiskt deras huvud över axelhöjd. De spelar dessutom bra! När sista halvlek inleds leder plötsligt vi och jag börjar åter igen få magsårskänningar. Det foulas, straffas och skjuts på löpande band. Ica sitter och gnäller för att de drar ut på tiden. Hon är nämligen nära att kräkas rakt ut av nervositet. (När i hela friden blev jag SÅ engagerad?) Dock fortsätter överraskningarna att välla in: vi sätter våra skott och motståndarna missar. Fråga mig inte vad resultatet blev men vi vann. Den från början sorgligt lilla skaran folk på läktaren gjorde nu lika mycket väsen av sig som engelska supportrar i en match mellan Manchester United och Arsenal.

På det hela måste tilläggas att jag märkte av en charge. Helt självklart dessutom. Det är ju kul att man lärt sig EN regel när det är endast en hemmamatch kvar innan säsongen är slut. Jaja, bättre sent än aldrig antar jag.



Mirakelkvinnan iklädd en fin mössa

Saturday, February 24, 2007

Kan man vara väldigt lesbisk?

Zürich har visat sig vara en mycket trevlig stad. Tangentbordet jag skriver på har visat sig vilja motarbeta mig på så många olika sätt som möjligt. Felstavningar tar jag med andra ord inte på mitt ansvar.

Ja, allt har börjat mycket bra. På tåget in till stan igår lyckades jag med bragden att förkunna högt för alla att jag är väldigt lesbisk, fast på tyska då. Jag trodde att jag sa att jag var väldigt varm. Plötsligt satt alla inte lika nära oss längre. Utom möjligen killen som satt mittemot som var ännu värre drabbad av pinsamheter då han glömt stänga gylften och uppenbarligen inte var ett fan av stödjande underkläder som håller saker och ting på plats.

Sedan förstods inte mycket mer av dagen. Vi skull hitta ett café med speciell choklad. Det gick måttligt bra och vi gick vilse. Vi gav upp och försökte komma rätt igen. Då hittade vi caféet men det var invaderat av pensionärer med noppga tröjor och stort bakelsebehov, så vi begav oss vidare ner till sjön istället. Eftersom solen sken ville vi såklart sitta utomhus. Där fanns dock ingen plats att få och vi råkade visst få vår servitör att halvt köra iväg en pensionär som blev arg. Efter det blev vi påpackade stora pizzor eftersom vi drack stora öl. Vi var sedan inte klara över om servitören bara hade allmänt konstigt humor eller var på väg att gå in i väggen, då han kom ut och förkunnade att vi fick en halv pizza var nu och en halv var sedan eftersom de hade bränt en av pizzorna. Dessutom hade han glömt vår parmaskinka och pizzan såg allmänt farlig ut. Detta redde dock upp sig och pizzan var bland det godaste i pizzaväg jag ätit. Sedan kanske känslan av att sitta ute vid sjön i bara tröja och dricka öl och kisa mot solen också spädde på känslan.

Sedan blev det några flera öl, inhandling av konstiga kläder och massa choklad.
Minnet svek och dagen avslutades med en kass skräckfilm och en katt som gömde sig under sängen.

Friday, February 23, 2007

Inga tider är som galenskapens inledning

Undrens tid äricke förbi. Ica bfinnr sig nu i Zürich. en katt ligger och slår svansen taktfast miot tangentbordet, och har hindrat mig från att logga in tre gånger. Mitt emot står en ytterst charmig fabikslokal, och jag har vart ute i shorts och t-shirt. I och för sig var detta vbara i tjugo skunder, men det skedde.

Tro nu inte att resten av gårdagen förflöt som den skulle. Nejdå. Vid incheck var ica visst på fel ställe, men ändå rätt enligt personalen. Jag tvistade lite och fick rätt. De ville då vsa mig till rätt disk och incheck, men jag avböjde nådigt med orden att jag numera hittade ganska bra på flygplatsen. Väl framme vid incheck som inte alls var disk 70-90 utan 40-42 böjade snuben bakom disken gå på om att de sökte volontärer som unde tänka sig flyga imoron efterom plnet var överbokat. Jag skrek i högan sky att Nejnejnej! Jag vägrar! Nissen hade inga som helst invändningar mot detta utan tittade bara lite konstigt på mig och berättade att man får checka in bagage vid specialincheck. Jaha, tänkte Ica och knallade till en milslång kö och ställde sig. Där halsade hon dessutom upp en halvliter cola light med tanke på vätskereglerna och glömde sådeles bort att hon var hungrig. Väl längst framme i kön visade det ju sig att jag stod i fel kö. Här var säkerhetskontrollen och där kunde jag ju inte knalla igenom med bagage som skulle checkas in. Det var med andra ord bara att raskt stusa ur kön för att gå tillbaka och hitta nån himla specialare som glatt checkade in min väska på fem sekunder. Vid viss vredesmod vägrade jag stå i kön igen och gick helt sonika före alla köande människror.

Säkerhetskontroller och jag har väl aldrig riktigt vart kompisar, men gårdagen var värre än vanligt. Båda mina handleder tjöt och min hals tjöt. Tillslut fick jag knäppa upp mina byxor inför alla människor som jag fräckt trängt mig före, eftersom även mitt skärp tjöt i högan sky.

Nu vågade jag inte ta några som helst risker utan struntade fullkomligt i tax free-butiker och barer utan knallade direkt till min gate och bänkade mig mitt framför disken. Då kom jag på att jag var hungrig.

Vid avgångstid hade vi fortfarande inte börjat knalla på planet och åter igen söktes volontärer som ville åka till Helsingfors under kvällen och få hotell där och sedan vidare till Zürich dagen efter. För detta uppoffrande fick man 250 euro. Vid denna tidpunkt var dock Ica helt slut och hade inte åkt till fel land ens för mycket mer pengar. 45 minuter för sent och efter sju omflyttningar av överbokade passagerare kom vi äntligen iväg. En salamimacka och en tv som visade "Just for gags" fick Ica på bra humör igen.

22.35 landade planet i Zürich. Då hade jag vart på resande fot i 16 timmar. Med andra ord hade jag likagärna kunnat köra bil.

... och eftersom de badrum i lägenheten jag befinner mig i nu är väldigt fräscha tänker jag inte följa trenden och blogga om värst badrum. Jag ska ju ut och dricka öl.

Thursday, February 22, 2007

Inga tider är som väntans tider

Om en sisådär 45 minuter ska jag landa i Zürich. Hur kan det då komma sig att jag sitter och bloggar? Sitter jag på planet och leker viktig eller har jag skaffat en concord som ska ta mig dit på en halvtimme? Nej, givetvis inte. Min vanliga tur är som vanligt mig hack i häl.
Hur ofta sker det snöstormar i Danmark så man inte ens får flyga över landet med konstigt potatismos-i-halsen-språk? Inte särskilt ofta såvitt jag vet. På det hela tyckte jag att det gick lite väl bra i morse: jag kom upp i tid, hann med buss, hann med tåg nummer ett och tåg nummer två. På tåg nummer två fick jag dessutom kändisstatus. Jag pratade med Kristian Luuk. Han sa: "Du sitter nog på min plats", och jag svarade: "Aha, oj då." Tänk dig det samtalet!
Nåväl. Därefter kom jag av på Arlanda precis som jag skulle. Jag hittade till och med rätt incheckning, ihop med en familj på en sisådär 35 muslimer som skulle åka med Air Iran. Det gjorde mig nervös att jag var på fel ställe, men icke. Till sist blev det i alla fall min tur.
"Ja, alla plan som ska till eller från Danmark är inställda. Vi kan inte ens flyga över."
Därefter väntade lång och nervös väntan på om jag över huvud taget skulle komma med ett plan alls mitt i allt. Alla plan var nämligen fullbokade. Jag erbjöd mig att gå som handbagage, men det var visst inte så uppskattat. Då började nissen bakom disk leta efter ett plan som innebar att jag skulle få byta någon annanstans. Jag såg åter Afganistan åka förbi i mitt inre. Tillslut visade det sig att allt var fullt. Men vips så hade de missat EN plats på kvällens SISTA flyg. Eftersom jag åkte ensam och var liten till växten och antagligen för att jag såg livrädd och skakad ut fick jag den. Det visade sig dessutom vara ett direktflyg. Detta innebar start klockan 19:00 ikväll. Killen bakom disk menade att jag hade ju god tid på mig att hitta, och att vid 17:00 började nog incheckningen så jag kunde gå dit då. Lysande. Han menade med att nu hade jag ju tur. Av någon anledning hade jag svårt att se det tursamma i situationen just då. Detta skedde klockan 10 i förmiddags. Efter det har jag legat på några stolar, suttit på några stolar, suttit på några andra stolar, vart på Mc Donalds och ätit ENSAM(jag som lovat mig själv att aldrig aldrig sätta mig och äta själv på en restaurang. Pinsamt ju!) på en röd stol, lagt mig på några nya stolar och tittat i taket, försökt sova räv när en familj satte sig väldigt demonstrativt och brutalt bredvid mig med underton att jag nog tog upp lite väl många säten själv och slutligen gått på toaletten för att variera mina sittställen.

Nu har Ica väntat i fem och en halv timme. Jag landar i Zürich om sex timmar. Vilken underbar dag detta blev. Jag hittar ju alldeles ypperligt på Arlanda nu i och för sig. Om jag ska vara ärlig känner jag mig precis som Tom Hanks i The terminal. Ja, förutom att jag inte vart inne på toaletten och rakat mig ännu.

Jag har dessutom sett den snyggaste grabben sen Heath Ledger visade sig på tv sist. Ärligt talat var detta Heath Ledgers dubbelgångare. Han var så snygg att jag höll på att gå in i en illa valt placerad pelare och hade jag haft lite mod i kroppen hade jag gått fram och lämnat mitt mobilnummer med orden att jag inte kommer använda den igen förrän på söndag så ring inte innan dess. Detta var dock efter den första episoden i liggande tillstånd vilket hade resulterat i en hårförlängningsslinga som stack rakt ut och mascara som hade flyttat ner en våning. Han hade nog med andra ord inte ringt upp.

Som om inte detta var nog har jag dessutom blivit idiotförklarad av en florist. Eftersom mitt nätberoende här på flygplatsen krävde mynt som betalning sökte jag efter någonstans att växla. Floristens lilla blomsteraffär låg närmast och jag knallade dit och frågade om hon kunde växla. Hon tittade på mig som om jag vore ovanligt dum och sa att nej, det kunde hon inte. Däremot låg Forex en bit bort och de kunde växla till alla möjliga valutor. Okej, brudushlingen trodde alltså att jag ville gå till henne och växla till mig drachmer eller nåt annat bra-att-ha:igt. Jag måste se väldigt dum ut. Med eller utan utstickande hårtestar och mascara.

Nä, om jag skulle bege mig mot incheckningen. Det är ju bara en och en halv timme kvar tills den öppnar. Nästan så jag blir lite stressad här mitt i allt. Jag har dessutom glömt min kamera fint på soffbordet hemma, så några dokumentationer från flygplatsen kan det inte bli. Synd eftersom jag haft ohyggligt mycket att dokumentera. Något säger mig att jag inte hade behövt stiga upp strax innan klockan sex i morse.

Wednesday, February 21, 2007

Livets små under, både goda och onda

Livet bjuder på goda och onda ting. Den gångna veckan har jag fått vara med om både och. Och då snackar vi nästan extremerna på varsin sida.

Vi börjar givetvis med livets goda. I och för sig gensomsöktes nästan samtliga mataffärer i hela stan utan resultat och med reaktioner som: "Kräftor?? I februari? Är inte inte riktigt kloka?!"
Kloka eller inte. Kräftorna låg framdukade på lördagskvällen och hörde helt klart till livets goda ting.


Ey! Du ligger på min klo.


Ja, sedan hade vi ju det här med livets onda ting. Jag tror inte det finns någon av de som läser min blogg har missat faktumet att jag formligen avskyr kyla. Därför tyckte jag livet verkligen serverade mig en rejäl portion av livets onda när den här synen mötte mig innan jag skulle trampa iväg till jobbet. Som sagt: istappar i näsan är inte behagligt, men vanligt förekommande vid dessa temperaturer.



Nej, det här är inte ett dugg humant, och bilden är inte manipulerad.



Resfeber

Idag vaknade jag med en suck. Eftersom jag hade både täcke och filt på mig men ändå frös anade jag att det skulle befinna sig en och annan köldgrad utanför fönstret. Jo, det var ju något milt uttryckt. Det var 16 minusgrader ute och jag fick svårt att andas för en sekund. Vid cykelturen ner till jobbet hade jag lätt kunnat tas fel för en väl stoppad falukorv om det inte vore så att jag hade isklumpar i ögonfransarna och istappar hängande från näsan som sabbade korvlooken. Det är vid dessa tillfällen man önskar att man vore allt annat än en fattig student och därför kunna ta mig råd till en utlandsresa. Till något ställe där det är varmt.

Nu kom jag faktiskt på att det är ju precis det jag gjort. Imorgon åker jag till Zürich över helgen och hoppas på sol och trevligt umgänge. Det sistnämnda är jag säker på att jag får, och det första är inte så viktigt så länge det åtminstone kan vara plusgrader.

Problemet med detta är resan. Egentligen ser jag mig som en realtivt berest person. Jag har vart i nästan alla värdsdelar. Det känns dessutom som jag spenderat stora delar av livet på flyg, buss och tåg. Ändå är resande väldigt förknippat med smärre ångest. Även om jag åkt massa gånger från Alvesta och Norrköping blir jag nervös att jag hoppar på fel tåg. Jag springer till perrongen fast jag har en kvart till godo. Jag spanar nervöst efter bussen om den inte kommer en minut innan avgång. Jag tar dessutom på mig jackan när vi passerar Eneryda i Småland fast det fortfarande är en sisådär 10 minuter tills jag ska av.
När det gäller flygplatser agerar jag alltid mycket säkert och hittar precis vart vi ska. Ja, just det. VI. När jag inte är ensam finner jag det helt naturligt att komma rätt från början och med god tidsmarginal. Ja, utom den gången när jag och Åsa blev aningens fördröjda och fick rusa som galningar hela vägen till gaten. Det inkluderade att vi fastnade i säkerhetskontrollen och råkade oavsiktligt blotta oss för en samling män i vita turbaner. Annars är jag alltid säker och ute i god tid på flygplatser. Men nu ska jag flyga helt ensam. På detta ska jag dessutom byta plan i Köpenhamn. Nervositeten har suttit i ett par veckor inför detta, och börjar nu göra inverkan ordentligt på min mage som inte mår så bra och mullrar underligt. I min vision ser jag hur mitt pass glöms på Arlanda, hur bagaget hamnar i Tibet och själv hamnar jag i Afganistan. Det är ingen lockande tanke. Jag vill hamna i Zürich med bagage, pass och mig själv för att få en behövlig dos snack, choklad och öl.
Det fattas bara att jag missar tåget, eller att jag hinner med det men somnar och vaknar upp i Östersund klockan 12:00. Det skulle vara synd eftersom planet lyfter 11:10. Undra om man får jordnötter.

Tuesday, February 20, 2007

Snön går bakåt och människan... nedåt?

När det kommer till väder kan man nog säga att jag kan uppfattas som en smula bitter människa. (Va? Ska hon börja blogga om vädret nu? Längre ner kan man väl inte komma?)
Dock är jag ett fan av väder i alla länder som är varma. Om jag skulle få välja på att aldrig mer äta choklad eller att bosätta mig i ett land där det är varmt varje dag skulle jag på allvar fundera på det länge. Men när vädret är som nu är jag lite bitter. Just att fanskapet är lika velig som jag är på systembolaget. Okej, först snöar det MASSOR. Sedan ligger det ett tag. Sedan ska det smältas ett par dagar. Ja, därefter måste det ju gvtvis frysa på igen så vi stackars cyklister slår ihjäl oss när vi ger oss ut. Som om inte detta vore nog ska det börja snöa och bli iskallt igen.

Eftersom jag frivilligt bosatt mig här uppe i Norrland får jag väl acceptera väderleken. Och tro det eller ej, men det kan jag, så länge det kan hålla sig stabilt ett tag. Det får väl vara så här kallt och snöigt om det ska envisas. Jag har långfillingar. Men, håll inte på att klafsa till det emellan.

Kära läsare. Anledningen till att jag just idag tar upp vädret är inte enbart för att gnälla. Nej, det är för att jag just nu studerar något jag aldrig sett förut (såvitt jag kan minnas): Det snöar uppåt! Vad är nyttan med detta? Okej att det snålblåser så öronen håller på att ramla av, men inte i katten blåser det uppåt. Det ser väldigt tjusigt ut när man sitter här och ser snöflingorna komma framsmygande nere vid förnsterbrädet för att sedan leta sig uppåt mot gardinerna. Kanske kan det vara så att nästa gång jag kollar ut och ser marken kommer den att vara fri från snö. Men... var tar snön vägen då?

En sak till jag funderat mycket på under mina stunder på cykeln är dessa busskurreklamer. När jag trampar på cykelbanan på vänster sida av vägen, alltså mot trafiken möter jag en busskur där det står på väggen mot mig "Är bussen inte här? Fortsätt gå.". Den gör reklam för något som främjar hälsan och uppmuntrar till motion. Vad jag då inte förstår är att kommer man från det hållet där skylten syns kommer man byta riktning när man väl hoppar på bussen och åka tillbaka igen. Om man då tar åt sig av uppmaningen kommer man ju då enbart att röra sig ännu längre bort från sitt mål. Skulle det inte vara bättre att sätta skylten på andra sidan så den åtminstone står i färdriktning. Men då skyms man å andra sidan om man står inne i kuren och chaffisen kanske missar en helt och framkallar då väldigt mycket mer gående än vad som var planerat. Jag tycker ändå att reklamen känns lite ogenomtänkt i sin placering.
Snö som dalar uppåt och människor som går på fel håll. Vart ska världen bli av?
Tack och lov att jag cyklar så jag inte behöver fortsätta gå i motsatt riktning än var jag är på väg.

Sunday, February 18, 2007

Vad gick spelet ut på nu igen?

Fotbollen ligger som många gånger tidigare nämnt väldigt varmt om mitt hjärta. Heta känslor, gnisslande tänder, höga jubel, långt bestånde gåshud och faktiskt en av väldigt sällsynta tårar är det endast fotbollen som kan framkalla. Men, och det är ett stort men, det framkallar även uppgivenhet. Inte bara när Zlatan hyllas och när Sverige spelar lika mot T&T. Eller kan man plocka bort uppgivenheten från fotbollen och istället lägga över allt på den puckade publiken? Okej, det är fasen så mycket svårare att se sitt lag spela dåligt när man sitter på bänken, än när man står i mål. Och bäst på plan är ju nästan alltid dem med störst käft på läktaren. Tro mig, jag har vart bäst många gånger under den gångna säsongen. Nåväl. Det är ändå inte normalt att hugga ett järnrör och slå ner en stackars konstapel som dör.

Idag spelade Catania på en neutral plan och med tomma läktare för första, men inte sista gången, den här säsongen. Det kändes mycket skumt att bevittna detta. Ärligt talat kändes det som att studera en match i damallsvenskan. Tyvärr. Det var så tyst att man hörde hur grabbarna skrek sinsemellan, och att de tar ner bollen med precis lika fult skvättande ljud som tjejer gör. Det är bara det att det oftast inte hörs på herrmatcher eftersom att publiken har en tendens att höras högre. För att inte tala om hur långsamt det gick.
På detta hotar hulliganerna med att inte alls lugna sig. Nejdå, de ska istället klä ut sig till andra lags fans, och knalla in på matcherna ändå. Hm, känns det särskilt relevant? Men hur ska man egentligen lösa våldet på läktaren? Det är ju inte riktigt spelarnas fel samtidigt. Vem ska stängas ute? Vem ska stängas av?
Jag är som vanligt allmänt förvirrad på det hela, och har egentligen inte alls någon poäng med själva grejen, men det är ändå värt att ta upp.

För att fortsätta med fotboll kan jag berätta att stackars lilla Beckis såg rött idag när Real förlorade. Mycket olämpligt. Tur att han ska fara over seas och spela med riktiga jänkare. Vem åker och spelar fotboll i USA, som inte är tjej då vi faktiskt har en chans just där? Omformulering: vilken manlig lirare åker och spelar i USA? Börjar han bli gammal? Har frun språkproblem? Eller hoppas det på att sonen som kan få epeleptiska anfall av fotoblixtar ska få lämnas mer i fred? Jag hoppas helt klart på sistnämnda.

Och jo... Zlatan fortsätter tacka nej. Vem i hela friden är dum nog att fortsätta fråga? Jag undrar detta, och har undrat det länge länge. Kanske är det så att Zlatan måste ringa och säga nej lite då och då för att se om svenskarna fortfarande minns honom. Jag minns honom helt klart. Var och varannan natt har jag mardrömmar om att han plötsligt ringer Lagerbäck och säger "Klart jag ska spela!" De absolut värsta mardrömmarna är de då Lagerbäck svarar ja, sätter in honom i startelvan utan tvekan och menar på att han gjort rätt. Då vaknar jag sittande och kallsvetten rinner över hela mig. Hualigen. Ibland händer det med att Zlatan kommer och stöter på någon av mina bästa kompisar. Då vaknar jag skrikande och redo att slå ner någon i närheten. Det kanske är tur att jag sover ensam.

Man kan ju inte skriva ett fotbollsinspirerat inlägg utan att ta upp matchen mellan Celtic och Aberdeen som spelades igår. Eller, rättare sagt: ta upp det som hände INNAN matchen mellan Celtic och Aberdeen igår där stackars Kenny Miller, som dessutom bara hade chans att göra inhopp i matchen, kolliderar med linjedomaren. Detta sker alltså under uppvärmningen och stackars Miller blir totalt knockad och måste sy flera stygn. Inget inhopp för honom med andra ord. Dock ska han vara spelklar till tisdagens match. Om domarna kan hålla sig i skinnet och ur vägen vill säga.

Saturday, February 17, 2007

Med stapplande steg mot det som kallas vuxenvärld

Jag har blivit vuxen. Eller, nja, det kanske är att ta i. Men jag har tagit ett stort steg mot vuxenvärlden. Även om steget var väldigt tveksamt och krävde både en och femton kickar i arslet. De satt där de skulle och jag kvistade vidare i livet.

Jag har blivit egen företagare. Hjälp! Jag har startat företag. Med det otroliga namnet Skriv med skruv(lägg det på minnet), och inte Pica pica även om det låg på förslag. Fråga inte mig varför. Genom hela processen satt jag och svettades alternativt hackade tänder. Fyllde i pengar som jag skulle tjäna och saker mitt företag kommer att behöva (undra om livslång terapi ingår där). Det blev inte bättre att jag mitt i alltihop blev 1230:- fattigare i ett nafs, plus då summan för företaget, samt att mitt skrivande hann bli väldigt dissat så jag åter funderade på en karriär som hamburgerstekare på Mc Donalds. Men nu har jag ett företag. Oh shit. Funderade väldigt länge på vilken brevlåda i stan som skulle få den stora äran att mottaga ett av de största brev jag skickat. Jag cyklade med brevet krampaktigt i handen(Ja, det ger verkligen kramp att hålla i ett brev samtidigt som man måste hålla fast som en tok i styret för att inte sladda omkull i alla snöhögar) och föröskte tänka på att jag ju skulle tänka på det varje gång jag cyklade förbi brevlådan att "där startade jag min yrkeskarriär". Sedan kom det en bra låt på min mp3-spelare och jag cyklade och nynnade för mig själv och glömde helt bort att jag hade ett Mycket Viktigt Brev i handen som skulle postas med vördnad. Det fick bli brevlådan i Fröslunda som löper absoult störst risk i hela stan att bli sönderbombad eller utsatt för andra terroristdåd. Det var den sista i raden av samtliga brevlådor jag passerat. Och det känns mycket bra att inlett karriären utanför en nyöppnad pizzerria. Ett tecken så att säga.
Nu känner jag mig som Homer Simpson. Resterande delar av natten då jag inte tänkte på dissningen jag mottagit satt jag och funderade på pärmar jag skulle köpa, hur jag skulle tejpa upp kvitton. Jag hann även fundera på var de kunde fixa skyltar där det stod "Ica. VD" på. Sedan måste jag ju ha en brevsprättare för all viktig post jag kommer få. Och en ergonomisk musmatta eftersom jag nu kommer skriva mest hela dagarna. Och givetvis en sådandär evighetsmaskin med bollar som hänger i ett snöre och slår mot varandra. Det har alla seriösa kontorsnissar.

Hm, vet någon om att jag har skaffat företag? Nä, knappt. Med andra ord kanske det är svårt att få litervis med jobb när ingen vet att man existerar. Jag får se som mitt dagsuppdrag att göra flyers och dela ut till helt oskyldiga människor på stan.
Undra vad en VD-skylt kostar. Och undra vad det kostar att anställa en Vice VD bara för att få vara chef över någon.

Hm, måste man inte ha en slogan med? Typ: Inget är för litet, inget är för stort. Jag fixar allt och jag gör det fort. Lysande. Jag kommer bli så seriöst mottagen.

Friday, February 16, 2007

Rida rida Buster

Det pratas om Buster-ögonblick i bloggvärlden. Detta har givetvis fått mig som den sanna sportnörd jag är att fundera så det knakar. För det första behövde jag en klar beskrining om vad Buster-ögonblick egentligen innebar. Jag har aldrig i hela mitt liv läst Buster. Jag är född på åttiotalet och haft mina perioder av Bamse, som sedan övergick till Kalle Anka och Min häst. Min häst följde med och fick en ny parhäst i Katten Gustav. Sedan föll även jag i träsket av tjejtidningen och sedan fitnesstidningar. Nu läser jag Nemi och är mycket nöjd med det. Mycket rolig tidning.

För att återgå till Buster då. Jag hade ett smärre ögonblick under en fotbollsturnering i Ljunby som jag skrev om här. Vi var visserligen inte alls ett nederlagstippat lag. Vi var bara nederlagstippade i finalen där vi av ren tradition skulle förlora mot Halmia. Där fick jag vara matchhjälte och det var första gången jag agerade skrattande hyena i tidningen. Den gången störde det mig inte särskilt mycket. Jag hade ju räddat segern åt oss.

Dock har jag ett Buster-ögonblick i min hästkarriär. Ja, två faktiskt. Det första var som darrig 10-åring och uppflugen på Blixten. Detta var en häst med den mycket orginella korsningen mellan ardenner(arbetshäst) och gotlandsruss(liten häst). Jag vill inte tänka på vem som var mamma respektive pappa. Det går inte ihop ändå. Blixten i sig var en allmänt illa omtyckt häst eftersom hans humör var som en tonårings. Väldigt skiftande med andra ord. Någon tävling vi ställde upp i slängde han av mig fyra gånger bara på framhoppningen och jag fick byta häst till själva tävlingen kom igång. Varför jag envisades med att ändå ha honom jämt? För han tyckte om mig och jag tyckte om honom. Han var udda, kolsvart och väldigt opropotionerlig. Det passade mig utmärkt. Just den här dagen började dock väldigt bra. Blixten mosade bara en av mina tår medan jag gjorde honom i ordning och brallade bara i väg en gång under gångvägen till ridhuset. Givetvis fick vi sista startnumret och jag hann sitta och bli relativt nervös när jag såg de andra fara runt på banan som galningar. Blixten själv stod helt lugnt och tuggade på sin egen tunga. Det här var en relativt lätt tävling där inget gick på tid och ingen placering heller skedde. Det gällde bara att ta sig runt banan, rida rätt väg och inte riva eller vägra på något hinder. Blixten skötte sig exemplariskt. Lugnt som en ko knallade han runt med mig stel som en pinne på ryggen. Mellan två hinder fick vi dessutom till en väldigt fin galopp. In i mål, felfria och en överlycklig Ica som inte blivit avkastad en enda gång. Prisutdelningen gick med fint, men när allt var klart förkunnade speakern att det skulle delas ut ett stilpris i den svåra klassen(ja, tro det eller ej, men det fanns en klass som var lättare än den jag ställde upp i) som skulle gå till den snyggaste ritten och en massa andra kriterier som jag glömt bort.
- Och det stilpriset går till Ica på Blixten!
Här ser man inte mycket mer på videofilmen som mamma spelat in eftersom hon applåderar så hela kameran far på sniskan.

Andra Buster-ögonblicket med hästar inkluderade kom några år senare. Jag hade bytt upp mig några klasser och tävlade plötsligt mot bra ryttare på stooooora privathästar, bland annat brorsan som satt uppflugen på stora Conrad som ofta knallade ifrån tävlingar med både en och två förstaplaceringar. Egentligen hade jag inte en aning om varför jag anmält mig till den tävligen. Det var bara jag som ställde upp med en lektionsponny. En liten en dessutom. Som var fet. Hon hette Käthy och också en pålle som jag mentalt gick ganska bra ihop med.

Eftersom vi inte hade någon större press på oss (mer än min egen som ofta både räcker och blir över) tog vi det ganska lugnt i grundomgången. Den som passerar den felfri går ju till omhoppning och det är då den riktiga tävlingen börjar. Felfria fixade vi, om än långsammast av alla. Inför omhoppningen satt några av ryttarna och räknade ut vilka placeringar de skulle få beräknat på hur många ryttare som tagit sig vidare. Jag nämndes inte ens! De hade helt och hållet räknat bort mig bara för att jag råkade vara yngst och satt på en fet liten lektionsponny som hellre knallat runt i hagen och krubbat gräs. De som känner Ica vet då att hon har en smärre tävlingsinstinkt, och nu dessutom blev fly förbannad. Helt ensam gick jag den nya banan och försökte hitta på de kortaste och snabbaste vägarna. Och fick en helt idiotiskt idé: jag hade ju minst pålle, då borde vi kunna ta en kortare väg än de andra och på så sätt rida fortare än de andra. Sagt och gjort lunkade vi in på banan när det var vår tur. I full galopp slängde vi oss runt banan. Vid ett ställe gav jag mig fasen på att vi skulle hinna svänga snävt innan ett hinder istället för att runda det. Jodå, det funkade det med, vi höll ju bara på att gå omkull och ta hela hindret med oss. Väl imål hade jag inte den blekaste aning om vi ens hade ridit rätt väg. Det hade vi visst. När hela tävligen var klar visade det sig att jag och lilla feta Käthy hade kommit trea. Vi hade slagit brorsan och hela gänget som satt och snackade innan omhoppningen.

Kort därefter slutade jag att rida då både fotboll och hästar tog för mycket tid. Någon vecka senare kom en tjej fram till mig i skolan och undrade om jag var dum i huvudet. Här hade jag blivit uttagen till ponnyallsvenskan med Käthy, och så slutar jag. Jo tack, jag kände mig ganska dum i huvudet själv. Det hade ju ingen berättat för mig.

Wednesday, February 14, 2007

Vem känner Kjell i Sundsvall?

Att bli bibliotikarie är inte lätt. Det kräver högskoleutbildning redan innan du får komma in på själva programmet och efter det är det slit och hög bildning som gäller. Ibland undrar jag var detta tar vägen. Som igår. Nu kan jag ju inte räkna mig som bibliotikarie, men övriga i samtalet får stå för det. Jag, Linda och Helena levde verkligen upp till denna otroliga allmänbildning.

Linda: Du, du kan skicka de två böckerna till samma adress även om den ena är i Härnösand och den andra är i Sundsvall.
Ica: Men det är ju långt!
Linda: Jo, men det är så som vi är med Västerås. En skola i två orter.
Ica: Men det är ändå mycket längre emellan.
Helena: Var ligger Härnösand?
Ica: Jag tänker Halmstad.
Linda: Jag har vart i Sundsvall.
Ica: Men det ligger ju i Norrland.
Helena: Halmstad?
Ica: Ja, jag tänker att Gyllene Tider, som ju är från Halmstad, sjunger om Härnösand, så då borde det vara i närheten. De är ju säkert inte så beresta.
Linda: Men han kommer ju från Sundsvall. Han den allsångsnissen.
Ica: Lasse Berghagen?
Linda: Nejnej. Han... han som är gift med sin fru.
Ica och Helena: Jaså haaaan ja.
Linda: Men åh, ja, frun var i kören.
Ica: Kurt Olsson och Gudrun med triangeln?
Linda: Ja! Neeeej. Han Kjell....
Ica: Bergkvist?
Helena: Neeej, han är ju skådespelare.
Ica: Inte vet jag. Jag vet bara att det finns en Kjell Bergkvist eftersom alla verkar träffa honom här, vilket inte alls är logiskt eftersom han skulle bo i Sundsvall.
Berit, som kommer förbi: Roos?
Linda: Nej, du tänker på Lars Roos.
Berit: Det gör jag inte alls.
Ica: Jaha! Du menar han med rosa kostym, fjollig frilla och mustach?
Linda: Precis!!
Ica: Ja, jag vet, men jag har ingen aning om vad han heter, eller om han har en fru. Eller om han bor i Sundsvall. Berit! Var ligger Härnösand?
Berit: Ovanför Gävle.
Ica: Var ligger Gävle då?
Berit: Uppåt.
Helena: Ska jag skicka böckerna till samma ställe?
Ica: Jag går hem.

Monday, February 12, 2007

Och på söndagen vilade han...

Uppstigande klockan 5:30 efter sänggående runt klockan 02:00. Massa minusgrader utanför fönstret. Söndag. Det hela kunde med andra ord börja mer skonsamt.
Efter promenad genom en helt folktom stad och väl framme vid samlingsplatsen fortsatte dagen med skonsamma nyheter: en magsjuk, en med träningsförbud, och en med personliga förhinder. Detta betyder för oss att inte en enda avbytare finns att tillgå när vi har en hel dag med matcher framför oss. Dessutom har vi en ny tjej med som aldrig spelat med oss och som aldrig spelat i seniorsammanhang.

Vi räknade raskt oss till ett av sveriges mest seriösa lag då vi körde vilse och sov som stenar på vägen till Norrköping. Väl där inledde vi dagens turnering med att skicka runt en godispåse som uppladdning. Första skadan fick jag stå för då jag skulle ut genom en tung dörr som det stod "tryck" på. Hela min trötta uppenbarelse orkade inte och jag bad Johanna om assistans. Hon var ovanligt samarbetsvillig och tryckte till. Icas huvud hängde inte rikigt med i trycket och for som en studsboll rakt in i dörren med pannan som stötdämpare. När de andra lagen värmde upp satt vi i en ring och diskuterade huruvida barn under fyra skulle få spela tv-spel längre än 20 minuter i sträck och mer än på helgerna. Snabbt gick vi igenom laguppställningen och då fick nya tjejen spela på kanten vilket betydde att en av våra kanter fick gå in som center. För första gången i hela sitt liv. Två spelare som aldrig spelat på sina positioner, två spelare som alltid bara blir utskrattade för att man helt enkelt inte kan sätta in något annat än en Mycket Rutinerad Spelare mellan dem. En spelare som är ständigt förvirrad och en spelare som faktiskt visste vad hon gjorde. Med andra ord hade vi underbara förutsättningar när vi gick in för match nummer 1, där motsåndarna gjorde sitt bästa för att serva ihjäl oss. Vi låg mest utspridda här och där, sprang ihop, missade servar och missade helt och hållet samtliga servemottagningar. Vi förlorade med trevliga 2-0 i set, och gick för att äta lite mer godis.

Det finns egentligen ingen tid för matpauser under volleybollturneringar, så givetvis fick vi snabbt göra oss i ordning för att döma. Två matcher samtidigt. Det är inte riktigt rättvist när det krävs MINST fyra spelare per match att döma, helst fler, och vi var sex stycken, sju med vår coach. Dessutom fick jag gå andredomare. Mycket trevligt. Vi började riktigt bra. Vid matchstart är vår sekreterare försvunnen och lagen står på varsin sida av planen, upställda och redo att börja. Efter cirka fem minuter ser jag sekreteraren väldigt långt borta och lungt och harmoniskt strosande. Ibland stannade hon för att beundra solskenet ute. Spelarna var vid måttligt gott humör när vi blåste igång. Ica gjorde bort sig flertalet gånger hysteriskt blåsa i visselpipan som hon inte hade i munnen eftersom hon tycker det känns ohygieniskt. Jag stod med andra ord och flåsade rakt ut i luften och hoppades på att spelet skulle brytas.

Resterande dagen gick som på räls. Vi vann samtliga matcher. Jag satte alla mina servar, utom givetvis en som skulle innebära att vi vann setet. Nu fick det avslutas med onödigt spännande 26-24 till oss. Efter att vi lärt oss att skrika högre än ett gäng fjortisar mitt i sin första fylla på vår nyblivna center att hon inte fick sno andra bollar än de som var hennes egna gick det bra. Hon flyttade sig till och med en gång så min snok fick sig en otrevlig påhälsning av en boll.

Vara sex spelare av sex möjliga och spela matcher non stop mellan 9:00-15:00 ger resultatet sex väldigt utpumpade människor. Vi agerade avlidna sengångare nere i omklädningsrummet trots att vi egentligen var rätt nöjda med att ha kommit tvåa i hela turneringen, efter laget som slog oss i inledningen. De vann samtliga sina matcher. Hade vi fått möta dem lite senare hade vi slagit dem. Det sa vi i alla fall till varandra.
Ica släckte sin sänglampa vid 20:34, och steg sedan upp 9:42. Ica är trött.

Uppdatering
Så befinner man sig som helt oskyldig bloggläsare när man på Mikes blogg blir utmanad att göra ännu en av dessa underbara listor.

A is for age: 24

B is for booze of choice: Öl. Livet kan inte vara nere med en öl.

C is for career: Nästa Celine Dion. Helt klart med min ljuvliga sångröst. Annars är jag rätt nöjd om jag får sno samtliga Liza Marklunds jobb inom en snar framtid.

D is for your dad’s name: Jan

E is for essential items to bring to a party: Min kapsylöppnarring. Den är en hit. Bra filmcitat är med ett måste, men det hänger allt på hur många gånger man utnyttjat sin ring och sådeles hur mycket man kommer ihåg.

F is for favourite song at the moment: Sådana frågor är elaka. Courage med Superchicks är bra. Och You don't know med Eminem och 50 cent.

G is for favourite game: Fotboll! No matter what.

H is for home town: Älmhult kan ju knappast räknas som en stad.

I is for instruments you play: Oja. Jag är en hejare på Kalle Johansson på piano. Hade även en lång men måttligt framgångsrik karriär på trumpet.

J is for jam or jelly you like: Nja. Men lingonsylt till spagetti och köttfärssås är ett måste.

K is for kids: Nej gud nej. Stackars ungar!

L is for living arrangements: Lägenhet i ghettot.

M is for mother’s name: Ulla

N is for name of your crush: Den som vet det kan ju vara så vänlig och delge mig det.

O is for overnight hospital stays: Oh jeez. Jag har ärligt talat ingen aning, men tillräckligt många för att jag inte ska behöva vara där fler gånger och känna saknad.

P is for phobias: Hehe. Mörker och äckliga saker. Som badrum och sånt.

Q is for quotes you like: Också en elak fråga, eftersom många människor säger så hysteriskt bra saker. D'oh! av Homer Simpson kanske.

R is for relationship that lasted the longest: Tja, beror ju på vilken sorts relation. Vänskapsrelation med Annapanna i 24 år är ganska länge. Förhållande i cirkus två och ett halvt år.

S is for sartorial style [ung; hur går du klädd]: Baggyjeans och hoodie.

T is for time you wake up: Alltid för tidigt om du frågar mitt sömnbehov.

U is for underwear: Jo, det känns väl ganska trevligt att ha.

V is for vegetables you love: Brysselkål, och broccoli. Var avocado en grönsak?

W is for weekend plans: Annapanna kommer och hälsar på.

X is for x-rays you’ve had: Hm, ben, fingrar, tår, fötter, lungor, rygg, tänder, knän och handled. Hm, det borde kanske vara allt? Det gäller både skelett- och magnetröntgen :P

Y is for yummy food you make: Som jag gör? Varma mackor? Näe, jag kan ju göra räk- och avocadopasta.

Z is for zodiac sign: Tvilling.

Å är åt dem du vill skicka listan vidare till: Hehe, som Mike sa: samtliga som läser detta kan ju känna sig träffade.

Ä är för älsklingstrend: Hoodie och baggyjeans. Det är alltid en trend i mina ögon. Och sneakers givetvis. Jag är hopplöst efter på trender, och av principskäl vägrar jag vissa. Som exempelvis kjol på byxor. Why?

Ö är för en önskan just nu: Massa pengar i min ekonomiska nuvarande kris skulle inte sitta helt fel.

Saturday, February 10, 2007

Bedrövligt var ordet, sa Bull

Många adjektiv kan stå för dagens match. Tyvärr är det då inte ord som underhållande, fantastiskt, skitbra. Ett ord som jag själv tycker kan sammanfatta är argsint. Det kan i och för sig jag tycka är underhållande. Men enbart på ett villkor: att det lag jag håller på vinner den argsinta tävlingen. Ni som har läst föregående inlägg har ännu inte fått läsa om någon seger. Det får ni inte idag heller.

Allting inleddes med att motståndarcoachen satte ribban genom att skrika som en brunstig giraff utan uppehåll i tio minuter. Till detta hoppade han upp och ner som en annan galen kanin och hade ansiktsfärg i ilsket grisrosa. En mycket djurisk man med andra ord. Särskilt med tanke på att håret stod åt alla håll på hans huvud, likt en ovanligt okammad tax. Det var underhållande de första tre minuterna. Sedan började även han vara en bidragande faktor till de grova tinnitusskador jag ådragit mig under dessa matcher. Resterande skadefaktorer var bland annat de evinnerliga sirenerna som förkunnar byten. Det hade väl vart okej om man i basket tilläts byta spelare lika ofta som i fotboll, men icke, i basket får man byta precis hur många gånger man vill. Detta innebär givetvis att båda lagen har dille på att byta och sirenen ljuder nästan mest hela tiden. Ja, de sedvanliga busvisslingarna från skadligt nära håll är med en stark bidragande faktor, även om kroppen snabbt vänjer sig vid varningssignalerna inför kommande vissling och kan på så sätt söka skydd bakom programblad eller liknande.

Vi ska inte säga att vi var chanslösa. Eskilstuna ledde faktiskt matchen. I 12 sekunder. 2-0 blev snabbt 2-2 som sedan blev 2-4, 2-6 och 2-8. Men, vi visade ju helt klart att vi var ett lag att räkna med. Eller? Darrade inte underläppen på motståndarspelarna lite en sekund? Därefter gick det väl dock utför. Jag har ju trots allt efter fyra matcher lärt mig att det inte är helt okej att förlora med 30 poäng. Även om jag fortfarande är imponerad av att de lyckas sätta en enda boll i de där små ramarna.
Ramarna förresten, eller korgarna kanske de heter, var utan tvekan mutade. Jag är fullt övertygad om detta faktum. Våra bollar spottades så gott som ut ur ramen när de ens vågade närma sig. Det var tyvärr inte för många gånger de vågade det. De andras bollar agerade de istället pluspol till om bollen nu ska räknas som minuspol.

Det jag fann var mest underhållande var när det började ramla spelare som bowlingkäglor hit och dit och domarna blev så gott som utbuade. När jag inte förstår hela spelet är det vad som är mest underhållande. Coacher som måste gå en ilsken runda för att behärska sig, åskådare som är väldigt överrens om domarnas idiotiska kompensationer och för att inte tala om alla dessa fel som bara publiken ser och hysteriskt skriker rakt ut i hopp om att domare ska höra dem, och dessutom hålla med. Samtidigt kan jag inte säga nog hur grymt impad jag är av dessa brudarna på planen. Samtliga måste gått någon form av anger management-kurs. Hade jag stått där på planen med en boll i famnen och haft en annan brud framför mig som viftade som om det vore ett jäkla VM i väderkvarnvevande i mitt ansikte hade jag sopat till henne direkt. Våld löser det mesta. Det har min målistränare lärt mig, även om han inte berättade förrän jag blev långtidsskadad att det var jag som skulle utföra våldet, inte ta emot det. Det var ju så dags då. För att inte tala om när alla hamnar i en hög vilt kämpande om bollen. Det ser hysteriskt roligt ut, men tråkdomarna avbryter ju alltid och kräver uppkast istället. Man måste se det roliga i situationen när laget förlorar med siffror som till och med är högre än min ålder. Som till exempel när en av brudarna passade sig själv genom att kasta bollen i arslet på en motspelare. Helt rätt takter.

Det dumma med engagemanget som jag skrev om förra gången som drabbat mig är att man dessutom blir upprörd. Ja, okej, man blir råförbannad när det inte går som man vill. Man vill hemskt gärna få spelarna att göra som man vill. Man vill ge domaren en örfil då och då, och åtminstone sparka någon av motståndarbrudarna på smalbenet när de är dumma mot våra spelare. Det är inte bra. Man har en pyrande ilska som helt och hållet hindrar en att se det komiska i situationen som man sedan ska pränta ner.

Till nästa match får laget banne mig ha slutit en pakt med onda makter så de vinner, eller så får herrlaget ha en strippshow i halvtid. Då kan jag åter skriva glada referat. Om det sista inträffar riskerar jag väl dock att få vattenskadat tangentbord i form av dregel.

Friday, February 09, 2007

Allt handlar om att bjuda på sig själv

Jag har alltid haft åsikten att man ibland måste bjuda på sig själv. Med åren har jag tagit bort "ibland". Senaste tiden har jag istället lagt till "för det mesta". Idag tycker jag dessutom att jag gör det två gånger. Och klockan är bara lunchtid. För det första med ord och bild i Evelina. På sidan 15 börjar reportaget om oss bloggare. Glada och lyckliga smilar vi upp oss framför kameran och berättar intensivt om hur mycket bloggandet betyder. Vad snällt att de skrivit att vi inte är några enstöringar som sitter och skriver dagbok för oss själva. Jag skriver dock dagbok i min ensamhet, men det har ju inget med bloggen att göra. Jag funderar på att gå i lag med Lotten, trycka upp tröjor med texten "Blogg är ingen dagbok på nätet" och sen gå ut och ropa det i megafon. Man måste ju bjuda på sig själv liksom. I reportaget har vi tilldelats de underbara titlarna "Veteranen", "Vill roa andra" och "Nybörjaren Anna". Med uteslutningemetoden kan man ju gissa vem jag är. Jag heter ju inte Anna, och veteran kan jag nog ännu inte kallas inom något mer än förkylningar och chokladätande. Med andra ord är jag den som vill roa andra. Så länge jag kan leva upp till det passar det mig alldeles ypperligt. Jag minns hur Lotta under barndomen låg dubbelvikt av skratt och menade på att jag skulle bli komiker. Hon var i och för sig det mest lättroade offer jag har träffat på.

Väldigt talande reportage dock. Lotten kallar sig själv Mupp och jag kallar mig Hyena. Vad Lady Stalker säger om sin bild vet jag inte. Både Muppen och Hyenan uppfattas lätt som galningar där ingens beteende går säkert för deras bloggtänkande, och hur de nästan kan bli våldsamma om inte de får blogga när de vill. Kan bloggandet komma att bli lika beroendeframkallande som LSD? "Obs! Bloggar är numera narkotikaklassade. Får ej föras in i landet. Följs dess första offers uppgång och fall."

Det blir dessutom väldigt tydligt i reportaget att min blogg saknar krusiduller och liknande. Dess layout försvinner nästan helt i det gula afrokrullet som vi ännu inte funnit poängen med. Det kanske är så vi ser ut när vi sitter framför datorerna. Det är i alla fall Lottens hår och mina spretiga ögonfransar som ritats av. Basket nämns i två av intervjuerna, och mina störiga grannar nämns också två gånger. Tack och lov så får vi inte Evelina här ute i ghettot. Det är väl ingen som vågar gå hit med den. Lika bra eftersom jag kanske då fått in hot om evig reggae och majjarök genom brevinkastet. Eller hade dansbandsspelarna haft ett maraton som varade en hel helg och killen och tjejen vägg i vägg skulle göra mer än bråka och fjäska om huruvida den enes kanelbullar är godare än den andres. Värre saker än att dressera sina två hundar att bajsa utanför min port och utanför porten på andra sidan om deras. Samtidigt. Ärligt talat ser det väldigt komiskt ut även om jag helst vill stoppa en hel rulle bajspåsar i käften på ägare som inte plockar upp efter sina älsklingar. Tyvärr har jag sällan hela rullar med bajspåsar med mig.

Ja, sedan var det den där andra gången jag bjudit på mig själv idag. Vad mer kan man säga än att jag gjorde det när jag fick denna kreation nertryckt över ögonen och sedan cyklade med den på en längre sträcka som dessutom gick förbi två skolor där de extremt lättroande barnen uppenbarligen hade lunchrast.
Vem i hela friden är det där?

Thursday, February 08, 2007

Hyena vs. harmoni

Jag skrev ordagrant denna text i ett mail tidigare i eftermiddags:
"Om min cykel inte varit så skranglig hade jag tidigt imorgon tagit mig ut, snott hela upplagan av Evelina och cyklat iväg med den på pakethållaren."

Nu är dock fallet så att Evelina har såvitt jag har förstått rätt en ganska stor upplaga. Dessutom finns det ingen fjädring i min pakethållare. Annars skulle jag nog gjort det. Fast det är snö och kallt ute och jag inte längre är särskilt morgonpigg. Anledningen? Jag fick se bilden som skulle stå med artikeln. Och jag tappade hakan och mailade i panik tidningen för att se om någon möjlighet fanns att ändra. Icke. Journalisten och jag var inte fullständigt överens. "Hysterisk hyena" menade jag. "Harmonisk och glad" menade hon. Nu är det ju då upp till hur många människor som helst att skaffa sig en uppfattning om den saken.

Vad synd att jag inte har en bil, en rånarluva och åtminstone lite mindre rädsla för mörker så jag kunde utföra något kreativt med upplagan.

Wednesday, February 07, 2007

Swing it!

"Swing it! Swing it!"
Eh, vaddå?
Jag kom instegande i salen med känslan att den här gången ska jag förstå vad basket innebär och kunna referara ordentligt om vad som egentligen var bra och dåligt. Sedan skriks det swing it och jag är på noll igen. Att det krävdes så lite var inte ens jag själv medveten om. Vid det här laget känner jag åtminstone igen spelarna i vårt lag och skriker då "JA!" vid rätt tillfälle. Ett stort steg fråmåt. Jag har även lärt mig att man applåderar under motståndarnas anfall och inte det egna. Jag vet inte om det är för att psyka motståndarna eller för att peppa egna lagets försvar. Mitt logiska sinne efter två två tidigare matcher är att det troligaste alternativet är psykningen. Det är nämligen även det man ägnar sig åt när andra laget har straffkast.
Det hela började inte särskilt lysande. Om jag, som är den mest lättimponerade människa som finns när det gäller basket, tycker att inledningen verkligen var usel kan man nog säga att det har funnits bättre dagar. Sedan kan man förundra sig över hur små fötter en liten människa har, och hur hon ändå lyckas få bollen att studsa där och iväg. Man kan även förundra sig hur mycket människor dessutom kan stöna i kör på grund av just dessa fötter.

Man ser även under detta spelet att det skiljer sig en hel del från den idrott jag är uppvuxen med. En brud i andra laget gjorde en perfekt målvaktsräddning. Högt hoppade hon med händerna över huvudet och ett knä böjt uppåt för att skydda sig själv(kan man säga istället för att säga att det befinner sig där för att "trycka till" den som kommer lite för nära). Hade min gamla målvakstränare sett detta hade bruden fått en guldstjärna i boken. Nu fick hon istället foul. Hade någon motståndare krävt att jag skulle få ett gult kort för en sådan incident på fotbollsplanen hade hon blivit mobbad och kallad mes för resten av sin karriär. Särskilt när det gäller att få stryk från en målvakt. Fast det är klart. Jag är ju inte så lång att mina knän hotar att slå ut någon annans tänder. Det är nog betydligt vanligare på basketplanen.

Även idag skedde många konstiga stegfel. Ja, de måste vart konstiga eftersom inte ens domarna uppmärksammade dem. Dock befann sig bara dessa underliga stegfel hos motståndarna, vilket den uppmärksamma publiken genast noterade. Jag såg dem över huvud taget inte, men höll med och tyckte att domarna var helt ute och cyklade.

Det roligaste i hela basketgrejen är något som kallas "charge". Det är nog det enda regelbrott jag själv blivit utsatt för. Då var det inte lika roligt. Men att lyckas bara stå rakt upp och ner som en vägg för att motståndaren ska kuta rakt in i dig, utan att röra en min är en hemskt komisk syn. Den som inte fnissar åt det bör allvarligt granska sin humornivå. För att inte tala om den extremt förvånade, oskyldiga och nästan förolämpade min de sätter upp: "Nämen, hon sprang rakt in i mig! Hur kunde hon? Nu känner jag mig väldigt skör eftersom jag uppenbarligen inte ens syns." Mycket komiskt beteende. Och väldigt underligt att det dessutom är en regel som den som ligger på golvet och sprattlar blir straffad för. Dock har jag kommit fram till att du som åskådare under en basketmatch med fanatiska fans runt omkring dig inte ska säga högt att basket är en mycket underlig sport. Genast hade jag oräkneliga ögonpar vända mot mig och jag började snabbt spana efter nödutgångarna.

Nu kommer en lite jobbig del: Jag har blivit engagerad. Det är fruktansvärt påfrestande i en idrott där man inte har en aning om varför domaren blåser. Man får bara lyssna på publiken om de jublar eller svär åt domarens signal. Dock kan man inte alltid lita på detta heller, eftersom vissa helt plötsligt ändrar sig från att skrika "FAAAAAN" till att jubla. Då höll jag på att bita mig i tungan. Jag var ju själv på väg att falla för grupptrycket och gasta i högan sky hur feldömt det var. När det sedan sas "äntligen!" i kör bakom mig vid ett avblåst stegfel vågade jag bara viska detsamma. Åter till engagemanget. Det känns ganska okej att kolla på sporten när man inte bryr sig så mycket. Samma sak när det inte är särskilt spännande och laget förlorar med en sisådär 20 poäng. Idag däremot skulle alla faktorer givetvis bråka. Nu blev det engagemang och spänning på samma gång. På tok för mycket för min mage, och mina svettkanaler och trumhinnor också för den delen. Poängen skiftade ju värre än Thomas Ravellis humör på en fotbollsplan. Folk jublar och hoppar varvat med att de sparkar i tomma stolar och svär. Plötsligt gör vi lika många poäng som det andra laget. Det var något helt nytt för mig att se. Helt förvirrat var man tvungen att ideligen titta på resultattavlan och klockan i hopp om att det skulle förändras lite fortare. Eller till slut: lite långsammare. Sista sekunden får de andra straffkast på grund av ett foul som till och med jag förstod var helt idiotiskt. Ännu en förlust till listan, och jag behöver med andra ord inte ändra bottenlagets placering till nästa programblad ska ut på lördag. Annars hade jag faktiskt gärna gjort det. Bli snuvad på segern av ett lag där den bästa spelaren har shortsen uppe i armhålorna måste göra mer ont än något annat. En basketspelare ska åtminstone se cool ut om hon nu ska vara så himla, överdrivet bra. Nej, jag är inte alls bitter på att vi i volleybollen får spela i något liknande trosor och inte se ett dugg coola ut.

På detta så visar det sig att Sverige förlorat mot Egypten. Med 2-0! Nåja, då var det sak samma vilken match man egentligen bevittnade. 12:e raka matchen utan seger. Något liknande basketen då innan den välförtjänta vinsten som naturligtvis skulle ske på bortaplan för någon vecka sedan. Nu hade det verkligen behövts öl. Tack och lov spelar HV71 fortfarande bra.

Moralkakan för dagen: Befinner du dig på en basketmatch där det är jämt, hett och krigsstämning och du dessutom har barn med dig- ta då för guds skull med dig hörselkåpor till kottarna. Så de inte får mardrömmar eller för dig en traumatisk tonårstid.

Tuesday, February 06, 2007

Snygg, sexig singel?

Det känns så himla skönt att det inte händer så mycket saker i världen att man får chansen att i vår största kvällstidning att läsa om hur singlar är. Att det genomförts en stor undersökning. Just för de stackarna som kanske inte riktigt vet vilka de själva är, och möjligen är en smula desperata.

"Singlar sms:ar oftare än personer som lever i par. De är mer intresserade av yoga, de köper inte lika mycket bantningsmedel – och bjuder inte lika ofta på middag.Och singlarna är – framför allt – mer måna om att se snygga ut." ...mer

Hm, nu måste jag med andra ord rannsaka mig själv här. Sms... hm.. Nä, det har jag ju inte råd med. Maila däremot är ett trevligt sätt. Då behöver man dessutom inte begränsa sig i ord och bokstäver och använda obegripliga förkortningar. "H. hma id. K&B. trng kl9. mbn nuts. 0 peng. km snbt! P&K!"

Att över huvud taget vara intresserad av yoga är för mig ett under. Jag knallar dit på order en gång i veckan, eller om jag ska vara ärlig blir det nog en gång varannan vecka. Den andra veckan ballar jag ur och går på ett danspass istället. Nåväl, när jag väl befinner mig på yoga vill jag bara dra därifrån. Ligga i obekväma ställningar och lyssna på havssus som lätt kan misstolkas med tinnitus är inte min starka sida. Särskilt inte när jag dels blir svimfärdig av att försöka andas som man ska, och dels är lika rörlig som ett ovanligt stelopererat kylskåp. 80-åriga Berta bredvid mig lägger lätt knäna bakom nacken medan jag rullar iväg som en otymplig boll då jag misslyckat att ens få arslet över marken. På andra sidan sitter mannen som jag hela tiden trott vart en del av sorroundsystemet som inte finns. Hela hans andning låter nämligen som ett hav. Han andas max ett par gånger varje minut och ser så där hysteriskt avslappnad ut att jag får magsår. Dessutom räcker det ju inte med en sak i taget. Du ska alltså göra solhälsningar och andas in samtidigt. Du ska upp i stående hund och andas ut. Du ska dessutom nå ner tll marken utan att behöva böja benen. Jag böjer både ben, rygg och nacke och lyckas ändå inte komma ner hela vägen. Ändå är jag under medellängd i rummet. Sist kommer delen då alla ska sitta fint med benen i kors och knäna nere i mattan och säga antagligen tack eller vad det betyder på yogiska. Mina knän är under hakan och jag vrickar tungan i försök till att yttra vad som nu sägs. Singel eller inte- yoga, nej tack.

Singlar köper mindre bantningsmedel? Kan det bero på att de(vi) kutar runt som skållade bävrar i jakten på den rätta, eller är det enbart så att vi inte sitter och ska mysa med gräddsås varje dag? Rätt cool tycker jag som bara köpt bantningsmedel en gång. Och dess främsta skäl var inte viktminskning, även om det var i behov då. Jag och Flåsåsen hade lite dåligt med pengar. Vi bodde utomlands där maten bestod av choklad och öl. Vi reste dessutom mycket och ville ha en lätt packning. Därför köpte vi bantningspulvret Slim fast som man kunde ersätta frukost (och andra mål med). Det funkade jättebra. Ja, om man inte räknar att man sedan var tvungen att äta lunch fem minuter efter frukosten bara för att man höll på att svimma av hunger. Det smakade gott i alla fall. Dock var vi båda singlar, och de omkring oss med stadigt sällskap satt då inte och blandade slimfast i partymuggar varje morgon.

Anledning till att det inte blir någon rusning till mina middagsbjudningar är att folk inte vet om dem, och att de omkring mig faktiskt är mer levnadsglada än att riskera ett sådant besök. Dessutom är resurserna väldigt små som student om man inte vill bjuda på ovanligt goda nudlar med willys ketchup till. För att inte tala om det läckra ljumna kranvattnet man dessutom serverar. Är det dessutom en vegeterian man har på bjudning får man ju slopa de fina smakpåsarna som följer med paketet och istället försöka göra sitt bästa med piffi allkrydda. Därför har varken studenter, eller singlar med endast en inkomst ofta middagsbjudningar. Och vem katten ska man bjuda? Ska man bjuda en eller alla? "Alla? Glöm det, ni får inte plats i min etta. Dessutom har jag inte bestick så det räcker." (Och det är ju givetvis på grund av vår brist av middagsbjudningar som vi inte heller behöver inhandla så mycket bantningsmedel.)

Slutligen- se snygga ut. Ja, just det. Det är ju inte vi som vaknar med gårdagens mascara under ögonen, dregel på kinden och taskig andedräkt inför någon annan. Så för att få göra det och ändå känna oss trygga borde vi alltså vara väldigt mån om att se så snygga ut som möjligt resterande tid för att hugga lämpligt byte. Skönhet kommer ju utifrån heter det ju. Eller, hur var det?
Jo, jag ska vara ärlig och säga att jag verkligen gjort mitt yttersta för att nu sitta här bakom bibliotekets disk och se snygg ut med otvättat hår, luvtröja och baggyjeans som döljer ett par orakade ben och ett par långfillingar som helt tappat passformen. Mina naglar är smått skitiga och jag ska vara ärlig och säga att jag inte orkar plocka mina kritvita ögonbryn för ofta.
Så snygg är jag. Alltså är jag ju så extremt mån om att se snygg ut. Aha, det kanske finns en anledning till att jag fortfarande är singel också.

Monday, February 05, 2007

Naturlig skönhet med talets gåva sökes

Vissa saker är bra om man bara accepterar med en axelryckning. Jag får nog acceptera att jag aldrig kommer göra mig särskilt bra på bild, eller bli en framgångsrik talare. Därför kanske det är tur att jag enbart skriver, inte pratar, på bloggen och dessutom inte har en bild på mig själv i höger hörn. Tills idag då, när jag skulle tala för min blogg, och dessutom vara med på bild.

Mina talartalanger har uppmärksammats två gånger idag, eller, snarare bristen på talartalanger. Under det "möte" jag befann mig på under förmiddagen fick jag höra ordet "va" en sisådär etthundrafjorton gånger. Dessutom trodde personen mitt emot att jag skulle börja "skvarka" och att det var ett nytt ungdomligt slang för att knarka, när jag egentligen sa "ska klara". Mycket suspekt och jag undrade i mitt stilla sinne om jag sluddrade, alternativt var full utan att jag själv visste om det.

Därefter väntade då intervjun. Eftersom jag bär väldigt liten erfarenhet av att bli intervjuad kan jag villigt erkänna att magen var en smula upprörd och nervös när klockan närmade sig 12:30 och jag skulle befinna mig på Eskilstuna Kuriren. Mitt i all nervositet stod jag plötsligt på Drottninggatan i stan och insåg att jag var akut kissnödig. Det händer aldrig mig i vanliga fall då jag verkar ha en blåsa som en kamel. Nu i viss tidspress insåg jag att det ändå var bäst att åtgärda problemet så det inte skedde en olycka under intervjun. Jag knallade in på bibblo och gick en runda innan jag slutligen fann toaletterma som var väldigt konstigt placerade i mitt tycke. På detta krävdes det pengar för att få använda dem. Givetvis hade jag inga mynt på mig och blev sådeless ännu mer kissnödig om nu det var möjligt. Med en gångstil som lätt kan liknas vid en gravid pingvin vaggade jag bort till högskolan och lånade en toalett där innan det sedan blev bråttom bort för att inte komma försent. Till detta ska man nu notera att jag har en extrem fobi för att komma försent och kom därför inångandes fem minuter innan utsatt tid, men istället svettig och med håret i ett enda blåsigt virrvarr. Troligtvis hade mascaran letat sig ner en eller två våningar också. Jag har ännu inte vågat titta efter.

Tack och lov skulle vi inleda med fotograferingen. Annars hade jag troligtvis vart ännu mer sluddrig om det var möjligt under själva intervjun. Fick börja med en strålkastare, en blå vägg och en position lutad över en dator. Det hela kändes mycket naturligt. Dock var ljuset för dåligt så vi fick byta plats. In i en av chefernas kontor och lite ommöblering. Tyvärr hade ju inte chefen någon lämplig bakgrund så det fick införskaffas. Nästa tyvärr var att chefen inte hade någonstans att fästa denna bakgrund. Det hela slutade med att jag står och lutar mig farligt nära en grön skulptur samtidigt som jag ska vara vänd mot kameran och stötta upp bakgrunden med rygggen. Mitt i allt kommer mammas vädjande flygandes genom huvudet. "Men snälla du, le denna gången på kortet." Då är redan en hel del foton tagna med min vanliga, ickeskrattiga min. Samtidigt som denna tanke framträder säger även fotografen att jag kanske ska le lite. Det blev helt enkelt för mycket med förmaningar om leenden från två olika håll samtidigt och jag smilade upp mig rejält i ren chock. Fotografen såg genast lite besvärad ut och menade artigt att lagom är ju alltid bäst. Hm, jaja.

Därefter skulle man ju då sitta och svara på en massa frågor. Jag hade förberett svaren redan innan. Mycket dumt drag eftersom jag inte visste om frågorna. När jag via ren inövning höll på att svara "24" på vad jag hette och "mamma och bror" på vad jag hade för yrke insåg jag att jag kanske skulle släppa mina inövade svar. Då gick jag i vanlig ordning på som en kulspruta. Tre gånger ombads jag att sakta ner och vänta eftersom jag pratade så fort. Okej, först pratar jag uppenbart sluddrigt och tyst, och nu gick det i 190 knyck. När jag väl skulle vänta slog det slint vad jag snackade om och helt plötligt insåg jag att jag sagt något om damm i skafferiet. Vad det var minns jag inte. Jag hoppas att jag inte nämnde Egon Junior och Per. Vid detta tillfälle sluddrade jag antagligen också eftersom att journalisten gapade förvånat(med all rätt) när hon trodde att jag praktiserade på tidningen Underliv när jag egentligen sa Hundliv. Ja, där kanske man skulle ha en karriär.

Man kan ju inte annat än säga att jag ser fram mot att se resultatet av detta. Lyckas de få mig att framstå som någorlunda normal ska jag banne mig överväga att skaffa en prenumeration.

Sunday, February 04, 2007

Det är därför jag alltid cyklar

När man får besök från sin lilla hemby vill man ju givetvis visa sin nya stad från sin bästa sida. Stolt som en tupp knallade jag runt med Lotta under lördagen och visade skolan, Tunavallen, stan och andra sevärdigheter. Under kvällen tännkte jag briljera med att visa upp vårt suspekta nattliv. Eftersom jag långa perioder av mellanstadiet kallade Lotta för Lotus var det givet att det var dit kosan styrdes, efter en liten avstickare på andra sidan stan för förfest och melodifestivalsinslag. Det hela började mycket bra genom att vi lyckades reta upp en polis och sedan bli totalt söndertryckta i kön till garderoben där innehavaren sa åt mig att sluta kasta väskor eftersom det stod en väldigt het lampa där nere hos henne. Ja, jag hade ju verkligen svängrum med armarna för att få till ett kast, vilket jag försökte förklara, och samtidigt berätta att den blev nerarmbågad av tjejen bredvid. Detta resulterade i att hon surt hängde in våra grejer, men vägrade ta min munkjacka, så det fick varkert pryda min midja lite sådär åttiotalskäckt. Här fick jag sedan verkligen visa upp vilken härlig stad vi bor i. Enbart artonåringar med hormoner svävande utanpå kroppen, samt härlig technomusik.

På det hela var vi väldigt nöjda med kvällen när vi knallade ut till bussen och gjorde oss redo för hemfärd. Vid chaffisens ankomst höjde jag en smula på ögonbrynet och kommenterade för mitt sällskap att det var väl roligt att vi skulle åka med en chaffis som hade världens rödaste snok och var två äpplen hög. Hon var dock trevlig och släppte in oss först av alla, så vi kunde välja och vraka vilka platser vi ville ha. Snodde den närmast dörren längst bak. Mycket omoget beslut skulle det visa sig. Bakom oss hamnade ett killgäng med väldigt brytningsstark svenska, samt två tjejer. Jargongen om horor, slickande av saker och liknande ljöd genom bussen och jag och Lotta tittade på varandra och med himlande ögon.

Därefter gick det väldans snabbt allting. Tjejerna började bege sig framåt, men någon otrevlig kommentar fick den sista tjejen att stanna upp. Sedan var slagsmålet i full gång. Ena killen dängde till henne i ansiktet och hon gjorde detsamma. Spottloskorna började hagla och mitt i satt jag och Lotta. Plötsligt ville visst hela killens gäng vara med och slåss med tjejen. Självklart tar det hus i helsike i resterande passagerarna som plötsligt med lite alkohol innanför västen visade väldigt civilkurage för en stackars försvarslös tjej. De som inte ville slåss förflyttade sig snabbt framåt i bussen. Ja, utom jag och Lotta då som satt fast mitt i. En kille försökte hålla isär gängen och spela hjälte. Den stackaren fick en hoppspark i skallen. Givetvis stannar bussen efter ett tag och bak stegar rödnäsan och försöker kasta av killarna. De slåss vidare och spottar blod. Nu vill ännu fler vara med och gubbar med deras fruar ger sig in. En fru blir kallad hora, och blir skvatt galen och skriker att hon minsann vill åka hem. En kille i militärbrallor far upp på sätet bakom oss och försöker hoppsparkas, dock utan större resultat. Tillslut vill visst killarna ge sig av. Hoppsan, för då är vi alla visst inlåsta i bussen. En kille slår sönder ett skyddsglas över huvudet på mig och Lotta där jag sitter och krampaktigt håller i henne med ena armen och håller dem ifrån oss med andra, samtidigt som jag börjar gapa ilsket och dumdristigt att de ska låta oss vara. Det börjar pysa ner i en våldsam ljudnivå rakt över oss och vi är övertygade om att nu vill dem dessutom gasa ihjäl oss. Inga dörrar öppnas och snart tvärbromsar tre polisbilar utanför och in stormar sex poliser. En av dem var hon som muckade med oss utanför Lotus. Den värsta slagsmålkillen är då försvunnen, men hittans snart liggandes på golvet längst bak och försöka gömma sig. Med fast grepp bokstavligt talas slängs killarna ut och trycks ner i närmsta snödriva. En av poliserna märker även att tjejen som står med blodiga knogar och mun verkar sjövild och kastar av henne med. Hon lägger in en prilla och suckar. Äntligen kan bussen fortsätta köra och jag och Lotta sitter och strirrar facinerat på snorloskan som hänger på vårt handtag. Efter 50 minuters bussresa som i vanliga fall tar sex minuter får vi studsa av och halka hemåt med den otroligt komiska synen av en Conexbil som ligger som en skugga bakom bussen resten av vägen.
Stackars Lotta vågar väl aldrig sig hit igen, trots att jag lovade att ta henne på pakethållaren nästa gång.

Saturday, February 03, 2007

Geni eller dåre, vem avgör det?

Geni? Vem får räknas som geni, är det en smakfråga? Just nu känner jag mig själv ganska geniig (Vad säger saol om det?) då helgbesökaren Lotta sitter och kollar på Lets dance som jag absolut motvilligt spelade in igår, medan jag sitter och bloggar. Det känns mycket mer intelektuellt än att se Yvonne Ryding dratta på arslet. Dock kan man inte sitta och höja sig själv till skyarna när bloggandet ska handla om genibloggare, för så höga tankar har jag trots inte om mig själv.

Jag anser att geni är form av en smakfråga. Vid min bortavistelse förra året var jag nära att bli inspärrad några extra månader då jag idiotiskt nog kläckte ur mig att jag tycker Marilyn Manson är ett geni. Dock står jag fast vid detta. Manson är ett geni. Han kör på sitt koncept som verkligen fungerar. Vara svart, uppenbart besatt av djävulen, självskadande och hylla droger väcker ju upprörda känslor över hela världen. Givet säljande. Tyvärr får han ju hela Usas och lite drygt halva Europas föräldraskara emot sig då de vägrar se längre än till ytan. Manson är ett geni. Han förespråkar inte våld. Han är inte drogliberal. Han är extremt intelligent och har många och kloka åsikter. Istället för att ihop med övriga Usas befolkning försöka skylla ifrån sig på Bush, invandringen, Irak, muslimer, terror och hip hopen ser han till individens ansvar. Då får han ju automatiskt i och för sig ta på sig ansvaret för allt. Tänk på att ungdomarna som gick lösa i en massaker i Columbine lyssnade faktiskt på Manson. Hm, så vitt jag hört lyssnade Christer Petterson på Vikingarna. You get my point?


Så som vi är vana att se honom

Men vem är det här? Det silvriga läppstiftet ger en hint.

För att inte behöva redogöra för hela världens numera levande genier håller jag mig inom musikgenren. Två till genier rättare sagt. Marshall Mathers och Alicia Moore är båda musikaliska genier. Eller kan man kalla dem Eminem och Pink om man hellre vill det. Det kanske är lite mer vanligt. Ingen av dem följer strömmen. Pink är full av tatueringar, gör en genialisk video i form av Stupid Girls där hon gör narr av Hollywoods extrema bimboideal och där hon imiterar en Jesscia Simpson som tvättar bilen iförd underkläder och Paris Hilton som ser ut som djävulen själv i sin sexvideo. Hon skriver texter från hjärtat som är tänkvärda och inte bara korkade. Hon driver med idealen, men är samtidigt väldigt insatt i de politiska problem som Usa faktiskt är innehavare till. Hon har skrivit en låt till president Bush som inte kan misstolkas. Skulle jag, mot förmodan, någon gång få en dotter, skulle jag bli överkycklig om hon inskaffade Pink som idol.
Eminem kan liknas lite med Manson. Han når sitt kändisskap genom att provocera. Han gör rasistiska, kvinnoförnedrande och homofobiska texter, men med den där viktiga faktorn kallad Ironi. Man kan aldrig riktigt veta när han är allvarlig eller ironisk och det är där folk inte kan sluta lyssna på honom. Osäkerheten driver en vidare att analysera och verkligen lyssna till texterna. Voliá och plötsligt har han nått ut till en hel värld trots all provokation.
För övrigt har Zlatan fått yrsel. Han gav sig fan på att komma på något smart så han också fick bli mednämnd i genibloggen. Dock bara med yrsel som resultat. Det måste kokat över någonstans.

Friday, February 02, 2007

At your service!

Service? Ska man då blogga om service, stå till service eller vara en sådan som tycker och vet allt om vad som räknas inom bra service?
Vad kan vara mer passande att blogga om då man faktiskt har ett serviceyrke för tillfället. Jag trodde aldrig att det skulle hända mig, men jodå. Jag sitter här bakom disken på högskolebibblo och försöker se snäll och trevlig ut fast mitt inandöme säger "Sooooova nu! Chooooklad... nuuuuu!". Enda gången en sträng rynka framträder är då en mobilsignal skär genom den inbillade tystnaden som ska finnas på ett bibliotek. Undra om folk uppfattar en som serviceinriktad. Sneglar de bort mot Help desken och tänker att hon där kan nog faktiskt vara till min hjälp? Idag skulle jag säga att troligtvis inte. Det är fredag och det enda jag i princip har gjort är att fylla på en massa utskriftskonton, och visat en student flera gånger att hennes papper om hur man adopterar en katt ligger vid andra skrivaren. En gång hämtade jag en bunt åt henne då jag ändå hade ärenden bort mot den änden. När klockan om 17 minuter står på 15.59 kommer jag inte vara särskilt serviceinriktad längre. Börjar någon närma sig min sittplats med en grubblande min drar jag upp axlarna, blottar framtänderna, väser lite hest och verkligen går in för att se så skräckinjagande ut som möjligt och på så sätt skrämma dem på flykten. Elakt? Ja visst, men det är fredag och jag är sömnig, stressad och en smula hungrig. Med andra ord ursäktar jag mig själv enkelt.

Andra serviceinriktade inslag i vardagen ska väl vara Posten? Det får mig automatiskt att tänka på vad sällan det är man får riktiga brev, via snigelpost nu för tiden. Räkningar hittar alltid in genom brevinkastet, men brev är sällsynta. Det är tråkig, eftersom det är väldigt roligt att få brev. Då har man funnits i någons tanke i större utsträckning än att bara få ett mail ivägskickat till sig (som absolut inte ska underskattas heller, eftersom det nästan är lika roligt att få).

Idag hade jag nöjet att ha två(!!) brev väntandes på min sunkiga hallmatta när jag väldigt sen ramlade in genom dörren, flåsade och råkar trampa på det ena. Eftersom tiden var knapp hann jag även med bragden att spilla yoggi på det andra brevet. Därav två något defekta men väldigt läsbara brev. Det ena innehöll foton, roliga och saknande ord. Ända från Boston har det åkt, och varit helt fläckfritt tills det kom i min ägo. Det är inget bra odds. Brev nummer två kom från de mer sydliga delar av landet och var skrivet på väldigt fint papper med väldigt fin handstil. Innehållet beskrevs som "kräkframkallande sentimentalt". Icke. Det var underbara ord som fick Ica att nästan spricka av stolthet enbart för att finnas till. Vilken service!

Klockan är nu 15.59. Moooorrrr!! Grrrrrrr!! Väääääääs!
Underbara serviceyrke.

Bildbevis

Här kommer bilder från gårdagen:
Annas blogg
Kulturbloggen

Bloggande öl

Mycket snabb reflektion av kvällen:
Tanke nummer 1. Vad i hela friden har jag gett mig in på?
Tanke nummer 2. Jag ska aldrig skaffa barn... eller eget företag.
Tanke nummer 3. Fan vad trevligt det är.

Ja, för att göra en lång historia kort kan man ju nämna två förvirrade blonda turister varav den ena på kryckor som inte hade en aning om vart de skulle, men frågade sig fram och kände sig extremt duktiga. Därefter kan man nämna barhäng för att avancera mot ett bord där just rubriken om Biff med piff och något med sill och sur grädde tog upp kvällens första hästgarv. Sedan beställdes fyllemackor, eller ankor eller vad det nu var där bloggare som aldrig setts förr helt ogenerat började nalla oliver och kött från min tallrik. Ett smärre överfall av en två meter lång gotländska hanns också med, men flyddes från med takt och list. Det fotades skor, öppna munnar och mat. Det pratades barn, karlar, gynekologer, mer barn, bloggar, kontaktannonser, mera barn, åldersskillnad, fotboll, mödrar och säkert lite mer barn. Detta med en liten korean på 1,5 meter som hela tiden sprang runt och agerade martyr/väldigt trevlig. Mitt i allt skulle det ju bloggas. Vem blir förvånad?

På det stora en mycket trevlig kväll som avslutades med konstiga betalningar och en i behov av kryckor som halt-springer ut genom dörren, följd av en i mindre behov av kryckor men dock med kryckorna under armen för att halka in på närmsta station. Åter igen skulle beteendet turist lysa igenom på väg till Flemingsberg. Vi lyckades handla biljetter hem (som ingen för övrigt kollade), diskutera FIs grundtanke, bråka om rätt spår och få rätt rulltrappa i rullning. Väl inne i tåget förkunnade kryckbärerskan(Ja, Lotten) lite väl högt för det 60+ sällskapet på andra sidan mittgången att de skulle stå för underhållningen. Detta fick sedan icke kryckbärande(Ja, jag) försvara medan kryckmänniskan försvann in på toaletten som jag sedan dörren till baren förkunnat att jag var i stort behov av. Sedan kan man ju dock fråga sig hur det kan vara så att dagens mest imponerande grej var att taxichaffisen bar en "mysse" (hans egna ord) sedan 1971 och fortfarande höll den blå. Ja, han höll ju sedan även upp dörren när man skulle hoppa av.

En mycket mer begriplig redovisning står Solusfemina för. Jag ska skaffa en karl till henne. I april. Jag ansågs visst också som blek stora delar av kvällen om man läser vad hon skrivit. En annan sida stod för de skrattframkallande rubrikerna och inledningen till snack om morsor. Anna skaffade barn som 20åring, och bäddade fint ner ett av sina pommes i servetten. Översättarhelena kommer från mina trakter: Småland, och äntligen fick jag mobba någon annan för denna dialekt, även om hon var snabb att poängtera att jag även lätt gick över till gotländska. Fotbollspassionen kom inte fram förrän i slutet och då ihop med Kulturbloggen, och hennes icke medverkande son. Cruella imponerade mest på mig då hon har ett alias man inte kan förknippa med henne och bara använder det till kommentarer. Och Lotten ja, jo, hon hade kryckor och fick mig att beställa in hennes tredje öl samtidigt som hon fick lillkoreanen att fixa glass med själ i till henne.

Thursday, February 01, 2007

Nostalgin flödar

När det helt plötsligt skulle bloggas om nostalgi för att locka läsare blev jag genast eld och lågor. Mer löjligt nostalgisk än jag får man nog leta efter. Jag har svåra problem med att göra mig av med saker. Hemma hos stackars mor ligger hela min barndom nerpackad i kartonger. Någonstans står en stor kartong fylld med My little ponys. De kan ju få värde om några år. Bredvid den kartongen står lådan där jag och Annapannas hemmagjorda spiltor(kassettband) låg. Vi hade klippt ut pappersbitar och tejpat fast med alla ponniernas namn. En av mina fina ponnier hade hjärtan över hela arslet, och hette sådeles det kreativa namnet Hjärtanet. När man finner hennes (hans?) namnskylt ser man hur fint Annapanna textat och följt vår dialektala princip: Här bor Jätanet.

Anna har stor del i många nostalgiska minnen. Även det minnet som bevarats och till och med fått åka med i en av flyttkartongerna upp till Etuna. Vi köpte likadana tröjor, fast min var svart och hennes vit. Dessa hade vi på oss vid flertalet fester och även på vårt kompiskort som skolfotografen tog:
Givetvis var jag given som Sporty Spice

Som alla skrivande nördar har jag givetvis en väldigt värdefull samling dagböcker. Min första är en liten skrivbok man fick på Ikeas årliga familjefest för anställda. I den står det om mina my little pony, om varm korv, om Anna och om att min fröken vägrade plocka ner min Emil-keps från hatthyllan på tåget när vi skulle hoppa av efter att ha vart på besök i Växjö. På den sidan dokumenterade jag de första fula ord jag kunde.

Hm, vilken skrivs det i nu?

I och med att jag är född i juni är jag ju då stjärntecknet tvilling. Jag har alltid haft en facination för tvillingar, och två par sådana hör till det mest nostagiska jag vet. Nummer ett delade jag facinationen med Lotta. Vi läste, läste och läste. Vi skrev noveller om snygga tvillingar som hade solblekt hår och en smilgrop i vänster kind. De hade även en äldre bror. Dock ändrade vi namnen för att vara lite kreativa. Vi hade frågesporter vi testade varandra i, och ville söka till Kvitt eller dubbelt och vinna 10 000:- i ämnet. Någon gång lekte vi även att vi var dem (Jag och Lotta är ju så lika. Hon är mörk och jag är albino.), och jag fick alltid vara Jessica, trots att Lotta var den modemedvetna av oss, och trots att jag ju heter Elisabeth i andranamn.

Utanför bild befinner sig sisådär 20 tvillingböcker till.

Ja, sen finns det ju alltså ett tvillingpar till som ingår i min nostalgiska skala. Rätt roligt sammanträffande när jag satt på Bishop igår och berättade för Mike o Cissi om min nostalgi. Ja, tvillingarna är ju givet Mary-Kate och Ashley Olsen och då som den underbara lilla Michelle Tanner i Huset fullt. Jag dyrkade den serien. Vad är mer nostagiskt än att säga "How rude" med händerna i sidorna, eller kör tummarna upp i luften och pipa "You got i dude"?