Friday, April 30, 2010

Party med 40-taggare och livet på en skör tråd

När man är i Kina får man vara med om väldigt mycket underliga saker som sällan händer hemma. Ut och partaja med två fyrtiotaggare är en av dem. Under söndagens sedvanliga brunch (nytt ställe, inte lika mycket skaldjur men ack så god äppelpaj), med kollegor till kusinens man slog jag slag i saken och tvingade bruden bredvid mig att gå ut och dricka öl. Tack och lov hade jag dessutom hoppat på vinstlotten: Vivian visade sig vara en Taiwan-brud med hög chefsbefattning som oftast utmanas av sina anställda att öla till någon stupar. Hon förlorar sällan, eller rättare sagt aldrig.

Kvällen påbörjade som vanligt för sent då kusinen åter inte kunde bestämma sig vad hon skulle ha på sig, eller veta var skorna befann sig och huruvida pappan till lillgrabben verkligen hade koll på allt som måste has koll på, men vi anlände i alla fall till en japansk restaurang med en meny tjock som en bibel. Det hela var ett mycket lyxigt "all you can eat and all you can drink"-ställe vars meny hade bilder. Självklart började vi med att beställa in öl, eller ja, jag och kusinen i alla fall. Vivian beställde in nåt konjakliknande med körsbärssmak som hon använde som dryck till maten.

Kusinen och den galna konjaksdrickande Vivian

Nåväl, menyn var bara att öppna och sen var det bara att börja peka på bilderna på det som såg mumsigt ut. Det blev en massa olika konstigheter eller vad sägs om små havssniglar (vansinnigt goda) och gåslever (mindre gott). Vi serverades nån form av strutar i sjögräs, småfiskar som mest smakade möcklagädda (för dem som ätit fisk fångad i sjön Möckeln vet att det brukar innebära en måltid som främst smakar dy), räkor på is och hummersallad. Till detta dracks det öl, körsbärskonjak, saké och papayajuice.

Checka in sniglarna!

Mitt i allt detta får vi in en bit fisk. Eftersom jag bara pekat på bilder och Vivian snackat kinesiska med servitriserna hade jag oftast inte en aning om vad jag egentligen åt. Med ett glatt leende ber Vivian mig att smaka, vilket jag gör. Relativ god fisk, men smakar inte så mycket, och jag frågar vad det är jag äter. Josåatte... jag har suttit och ätit Fugu, eller blåsfisk som det även heter. En firre som ska fångas rätt, dödas rätt, skäras rätt och tillagas rätt annars kan den vara dödligt giftig. Jag ser framför mig kocken som ger Homer Simpson en blåsfisk som bara skrumpnat ihop och varit omöjlig att identifiera de olika delarna på och förväntar mig att när som helst börja få kvävningskänslor och avlida på plats.


My piece of blowfish


Här ser man mer tydligt hur giftig den faktiskt är!

I ren dödsdesperation ursäktar jag mig och går på toaletten och får för första gången under min resa uppleva en ståtoalett dvs. ett hål i golvet. Ett väldigt fint och välpolerat porslinshål, men ändå. Väl tillbaka börjar restaurangen slå ihop för kvällen (Självklart. De vill ju inte ha ett fugu-lik på sitt golv innan stängning), och jag föreslår att vi ska dra vidare så jag iaf får spendera mina sista timmar i livet med att dansa lite.

Sagt och gjort drar vi till nåt lyxställe där man får passera en metalldetektor innan man blir insläppt. Priset för att boka bord och med tillhörande helrör kostar på detta place i runda slängar 10 000:-. Och då befinner vi oss ändå i Kina där i princip allt utom påsar med zipstängning är billigt. Inget helrör för vår del kan jag lugna den chockade med. För min del blev det öl, och de övriga två beställde varsin Cosmopolitan som visade sig vara så groteskt misshandlande för smaklökarna att de helt enkelt fick stå kvar på bardisken.

I sann Ica-anda terroriserade jag DJ:n ett par gånger för att få önskemusik. När jag insåg att jag önskade gudson IIs favvolåt kände jag mig plötsligt väldigt nördig och ville gå hem. Dock ville en snubbe från Boston iförd en bajsbrun kofta inte riktigt att det skulle ske av nån anledning utan jag fastnade där med två nya öl och en utmaning om ocoola danser. Jag vann överlägset med "klubba sälen" och "cykelpumpen" och därmed ytterligare en öl.

Då Ica faktiskt inte fyllt 30 än är hon inte betrodd att stanna ute själv sent på kvällen utan fick därför snällt följa med när kusinen o Vivian ville åka hem. Bostonsnubben tjatade promt på att jag skulle stanna men då mina danser var slut och jag dessutom fått öl så jag klarade mig nappade jag icke på detta. Dock envisades han att följa med och ta nummer. Kusin fick då tvinga honom att hälsa på henne och när han enbart gjorde det och sedan inte sa mer till henne blev han roligt utdömd. Han var dryg, ohyfsad, oartig, kaxig och hade en jäkla attityd och dessutom var han bara ute efter lammkött. Underbar människoanalys av två ord.

Morgonen efter vaknade jag. Den jäkla blåsfisken hade gett upphov till viss huvudvärk, men än så länge lever jag, även om det är knappt.

Saturday, April 24, 2010

Ett ufo i en förbjuden stad

Det sägs ju att om man är i Kina ska man vara lite turistig. Jag hade två saker på min lista över vad jag ville se och det var delar av den gigantiska muren som slingrar sig hit och dit, och det var Himelska fridens torg. Då detta torg ligger intill Den förbjudna staden fick det ju även bli ett litet besök dit.

Jag och min trevliga chaffis fräste iväg och längs med gatan insåg jag att alla byggnader med flaggor utanför hade sina tygbitar på halv stång. Då vi bor i ett ambassadområde är det så gott som ALLA byggnader som har flaggor. Detta gjorde mig naturligtvis väldigt nyfiken eftersom det inte kunde vara nån som trillat av pinn i varje byggnad, och därför ville jag veta anledningen och frågade således Herr Chaufför. Det skulle jag aldrig gjort. När jag försökte peka mot flaggorna vi åkte förbi och fråga om "flags half way up" (man måste ta till riktigt simpel engelska med få ord här för att KANSKE bli förstådd) blev min stackars chaufför helt panikslagen och trodde att jag hela tiden ville stanna eller byta väg, vilket i sig gjorde även mig panikslagen eftersom jag inte hade en aning om var vi befann oss. I ren desperation slet jag upp min minibok med nödvändiga fraser och ord på mandarin. Flagga var visst inget nödvändigt ord, men att kunna be om en ögonbrynstrimmer låg visst högt i prioriteringen. Till slut kom jag på den genialiska idéen att sätta armen rakt upp, vända på min palör och sätta den på tvären uppe vid handen samt svaja den fram och tillbaka med lite blåsljud och samtidigt säga "regular", och sedan sätta palören halvvägs ner på underarmen och blåsa lite och säga "today". Då förstod min lilla chaufför och visade genom att sätta händerna bredvid varandra (jag vill inte veta vem som då styrde på den åttafiliga vägen vi befann oss på) och höja och sänka dem oregelbundet med orden "holluholluhollu". Med detta kom vi fram till att det var en minnesdag för jordskalvsoffren 2008. Vem behöver samma verbala språk?

Väl framme blev jag avsläppt och började knalla runt. Jag vet att man ibland kan slänga med frasen att man känner sig som ett UFO. Här var allt på riktigt. Jag VAR ett UFO. Det var sisådär 700 000 kineser... och jag. Jag hann promenera i cirka minuten innan en kines kom fram och pekade och gestikulerade med en kamera. Genast undrade jag givetvis vad det var för fel på honom som bad mig av alla där att foto honom med sina kompisar. Han kunde väl bett någon som i alla fall ser ut att förstå vad han säger. Men icke. Det var inte jag som skulle fota. Det var jag som skulle fotas, med dem. Så det var bara att ställa upp sig där med ett gäng kineser och låta sig bli fotograferad. Detta hände inte mindre än nio gånger under mina två timmar, och hur många som låtsades smygfota genom att slänga iväg en kompis som låtsades posera framför nåt att ställa sig bredvid mig, smälla av en bild och springa iväg slutade jag räkna redan efter tio minuter. För att hämnas tog jag en smygbild på en kinesisk polis, för jag har hört att det inte uppskattas när man fotar dem.

Inne i förbjudna staden kommer genast en tjej fram till mig och jag suckar lätt eftersom jag inte vill fotograferas mer, men istället ställer hon en fråga som jag uppfattar som följande i följande dialog:
- Have you been in the great war?
- Ehhhh. No.
- Would you like to?
- Hell no.
Tjejen log lite osäkert och gick därifrån och jag undrade stilla om jag såg ut som någon krigsveteran som varit med i nåt stort krig. Så rynkig är jag väl ändå inte. När sedan nästa tjej kom fram och slänger samma fråga som jag förstår vad det handlar om. Hon hade ju sagt:
- Have you been TO the great WALL?
Nu sa jag istället att jag hade vart där och ville åka dit. Även denna tjej fick ett osäkert leende på läpparna och jag undrade vad i hela friden jag höll på med. Nästa tjej som kom fram ignorerade jag bara, satte på skygglapparna och gick rakt fram utan att svara på något.

I biljettkassan kan man hyra hörlurar och en liten digital karta över förbjudna staden där det finns en liten prick som blinkar där man befinner sig på kartan. Självklart hyrde jag en sådan. Det fanns dessutom med svenskt tal. Ska jag vara ärlig var det nog hela eftermiddagens roligaste tillfälle då jag startade igång min svenska guide. Det var en kvinnlig kines som försökte prata något som liknade svenska, men med väldigt knapert resultat. Så jag vandrade helt enkelt runt i förbjudna staden med en svensk brytning i ena örat och lyssnades på passerande kinesiska guidegrupper där guiden skrek i megafon för att alla skulle höra i andra. Mycket givande.

När jag slutligen nådde souvenirshopen tänkte jag att jag i alla fall kunde titta även om man ju vet att grejer på sådana ställen är snordyra och inte något för min plånbok. Mot min förmodan fanns riktigt snygga grejer och inte alls en massa komersiell krafs. Jag vände på grejerna för att titta på prislappen. Det var nästan snuskigt billigt. Med andra ord fattade jag misstankar och gick därifrån, utan att köpa något.

Nästa story kommer handla om besöket till det stora kriget... eller om det nu var en mur.


En av de små kineserna som promt skulle fota.


En kinapolis och lite patrullerande vakter

Sunday, April 18, 2010

Himlen i bilder

Skumpa och skaldjur. Underbar kombination!


Vaddå nöjd? Observera den underbara milkshaken och The Shrimp Cosmopolitan.


Det där chokladsnurrorna räknade jag INTE som dekoration!


Chokladfontänen! Jag säger bara: chokladfontänen.


Som sagt: Mycket små skojiga kreationer med konstiga namn.


Se bildtext ovan.


Frukten ser visst mumsig ut, men nyttigheter fanns det inte plats för tyvärr.

Det FINNS en himmel...

... och idag har jag varit där. När någon säger brunch till mig tänker jag en ciabatta på ett fik nånstans, möjligtvis en toast eller omelett. Därför var det väl inte riktigt så att jag hoppade och studsade av entusiasm när jag fick höra att kusinen bokat in oss på brunch på söndagen klockan 12. När jag fick höra att det fanns skaldjur började jag dock spetsa öronen aningens. Sedan blev jag rekommenderad att vara rejält hungrig och äta lätt frukost. Ingen gröt idag med andra ord. Hoodie var kanske inte heller det lämpligaste klädesplagget, så jag tackade Heléne i mitt stilla sinne för lånet av skjorta (eller blus eller vad man nu kallar plagget) med tillhörande skärp som var helt okej att bära.

Nu har jag suttit i 25 minuter och funderat på hur jag ska lyckas förklara det här. För det går nog inte. Det jag skriver får ni överdriva gånger hundra så KANSKE det blir en rättvis bild. Lillgrabben, jag, kusinen med tillhörande man knallade in och tog hissen en våning upp i en jättelik hotellbyggnad. Hela stället började med några bord med varmkorv och hamburgare. Sådär imponerande. Sen fick jag höra att det typ var "barnhörnan". Sen följde det ett glasstånd med massa olika sorter där en snubbe stod bakom redo att skopa upp. Bredvid honom fanns en låååååång disk med alkoholfria drycker, kaffe och milkshakes. Därefter kommer man in i en jättelik sal fullproppad med bord och där hela väggen är beklädd av en lång disk med mat. Då snackar vi inte skolmatsalslängd utan vi snackar en längd med "vanlig brunch": olika sorters yoggi, olika sorters müsli o flingor, mängder av bröd och pålägg, äggröror och allt det där. Nästa disk är fylld med kinesiska rätter med nudlar med olika tillbehör. Därefter en amerikansk disk med pizza och en italiensk del där man kunde peka på alla färska råvaror och få detta som en pastarätt. Samma sak gällde med sushin efter. Peka och få det monterat. Tja, sen var det ju givetvis en radda indiskt, en radda franskt med ratatoulie och liknande en radda med olika kötträtter. För att göra det enkelt: nämn en rätt och det fanns. Saken är väl den att jag inte riktigt brydde mig om alla de där grejerna när det framför mig tornade upp en superlång disk med småkrabbor, stora krabbor, ljus hummer, illröd hummer, jättelika räkor, ostron, olika klor från gigantiska skaldjur, ett annat skaldjur jag inte har en aning om vad det heter, rysk kaviar och löjrom, bara som exempel. Jag var i himlen milt uttryckt.

Vi fick ett supernice bord med tillhörande soffa där vi slog oss ner. Inom loppet av två sekunder hade vi tre fyllda champagneglas framför oss. Vi skålade och tog en klunk. Två sekunder efter att vi ställt ner glaset var det en liten kines där som fyllde på. Så fortsatte det hela brunchen ut (och man har väl druckit ett glas när det är slut? På så sätt hann man ju faktiskt bara dricka ett glas skumpa sammanlagt). (Sa jag förresten att i slutet av skaldjursdisken stod ett jättelikt isblock med olika shots passande för skaldjur, bara att plocka åt sig. Shrimp Cosmopolitan var riktigt god.)

Där satt vi, drack champagne, käkade, fyllde på, käkade. Till min andra påfyllning stannade jag till vid milkshakestället. Beställde en med färska jordgubbar, skogsbär och chokladkulor. Detta mixades ihop med grädde och mjölk, toppades med lite mer grädde samt några bär och choklad. Alternativen att välja på var exempelvis mint, kakor, marshmallows, brownies, annanas, persika, hallon och säkert lite smått och gott till.

När man trodde att magen inte klarade mer var det dags att hoppa på efterrätten. Där tappade jag hakan: ett helt rum, med hyllor, fyllda med efterrätter. Tänk er ett bord med en chokladfontän och frukt på tandpetare bredvid (gissa sen efter det var Ica fastnade med glansiga ögon i tio minuter), massa munkar och wienerbröd, tiramisu av olika former, frukt, praliner, kladdkakor och sen en massa sådanadär lyxiga små kreationer med suspekta namn i olika färger och former. Detta rum avslutades med en disk med lösgodis. Utanför rummet fanns det sockervadd för den som inte fått nog.

Detta spektakel avslutades sedan med att det lilla livebandet sjöng Happy Birthday för lillkillen som fyller ett imorgon och ställde ner en tårta med ett litet ljus på vårt bord. Kan säga att det tyvärr inte var någon som orkade äta av den. Men den var fin att titta på. Behöver jag tillägga att det var en Ica som var rund på betydligt fler ställen än under fötterna när vi reste oss? Klockan 15! En söndag! Jag älskar leka lyxlirare.

Och tyvärr, tyvärr JÄTTETYVÄRR kan jag inte lägga upp bilder nu i Kinaland, men tro mig: det kommer!

Friday, April 16, 2010

Det här med att skaffa barn

Många i bekanskapskretsen har ynglat av sig. Flera går med en bulle i ugnen och vissa har tilloch med kläckt ut både två och tre stycken. Somliga till och med fem. Dock inte jag. Jag har dessutom sagt att jag gärna lånar andras barn, men inte skaffar egna. Ärligt talat finner jag mig själv som en mycket klok människa som myntat detta uttryck. Ovanligt klok till och med.

Min senaste vecka har gått i bebistecken. Mitt senaste dygn har bestått av ENSAMT bebisansvar. Min gudson (bara det, inom loppet av tre månader har jag skaffat mig TVÅ gudsöner. Slå den om du kan) och tillika kusinbarn och jag har tillbringat det senaste dygnet med varandra som sällskap. Han är en liten pärla. En liten pärla som gillar prata med stora bokstäver, har en förkärlek att plocka ut samtliga barnmatsburkar ur skåpen, anser sig för fin och ha för känsliga knän för att krypa och dessutom finner det otroligt roande att rycka i saker som ej är till för att ryckas i som exempelvis ögonfransar, örhängen, navelpiercingar och strumpor.

Vi började hela vår ensamma dag med ett mellis med fruktpuré och lite mosad avocado. Eftersom lillsnubben fyller ett på måndag har han nu ingått i "Ica bootcamp", vilket innebär att försöka äta själv. Således lägger jag upp lite krubb på skeden och lämnar över den med skaftet mot. Det hela går alldeles strålande. I alla fall om han låter bli att vända på skeden innan den hamnar i munnen. Då är avocado mer att rekommendera än fruktpuré. Den kan faktiskt stanna kvar på skeden även i ett uppochnervänt tillstånd. Dock är det sedan hela grejen med att faktiskt tömma skeden i munnen. Det visade sig gå lite sisådär. Och sen när skeden kommer ut är vi båda så exalterade över den lyckosamma skedtömningen att vi börjar hurra och applådera. Eller ja, lillkillen börjar veva med armarna i 190. Det innebär att även skeden är med i vevet. Det i sin tur innebär att det som är kvar på skeden lämnar boet och placerar sig lite överallt så som taket, golvet och Icas ansikte. När vi väl lämnade bordet kunde man egentligen ifrågasätta på vårt utseende vem som egentligen skulle lära sig äta. Vi båda såg ut som wannabe Shrek.

Efter maten vet väl de flesta att en powernap kan sitta fint. Grejen var bara att kotten på två sekunder somnar i min famn innan vi hunnit ens i närheten av det där som kallas sovrum. Försiktigt blir det istället att slajda ner lite snajsigt i soffan och inte ryggläge med en sovande svamp på magen. Tack och lov satt Harry Potter och halvblodsprinsen i dvd:n, och den höll igång hela tiden tills svampen på magen behagade vakna igen.

Eftersom jag kommit in i bohaget här och propsat på massa inköp så som lära-gå-vagn och badbrallor var det ju hög tid att inviga något av detta. På med badbrallor och ner raskt in i hissen. Bor man på 29:e våningen och ska ner till 3:e källarvåningen behöver man något att roa sig med under resan. Därför brukar jag och lillkillen leka tittut med alla speglar som pryder en hiss. Detta var vi i full gång att göra även denna gång och var då för inne i leken för att märka att hissen saktade ner och stannade på våning fjorton. Scenario: Ica hoppar fram och tillbaka i hissen med kotte på armen och tjoar "TITTUT!" varje gång hon landar mitt framför dörren. Hissdörren öppnas sakta samtidigt som Ica är i luften. "TITT...ut.." Utanför dörren står en mastodontlång man i kostym som tittar undrande på studsbollen i hissen och undrar försiktigt om jag är nyinflyttad och erbjuder sig sedan att ta en annan hiss. Numera håller jag koll på att siffrorna på våningsplanen rör sig samtidigt som jag hoppar.

Poolen var till en början en smula farlig, blöt och allt annat som hör en pool till, men efter fem minuter och ett fast grepp i min näsa slappnade lillkillen av helt och stänkte ner oss helt och hållet från topp till tå trots stränga förmaningar från kusinen att inte stoppa lillkillens huvud under vatten. Det gjorde jag förvisso inte, det blev blött ändå. Inte mitt fel. Alls. Något jag lärde mig av denna badfadäs var även att när man duschar efter badet och ska hålla i liten löddrig kille ska man hålla hårt som fasen. Han är halare än tre tvålar i ett såpabad. Nåja. Det hela slutade lyckligt ändå, tack och lov.

Efter att ha sprängt en portion barnmat i micron på grund av slöhet och otålighet på vattenbadet blev det tillslut käk, välling och sänggående. Åter somnade kotten på min mage och det krävdes tre försök innan spjälsängen accepterades som ett sovplatsalternativ. Vid midnatt dög den dock inte längre utan var tvungen att avanceras upp till Icas säng. Där kunde han sedan lugnt sova vidare med jämna gnällmellanrum som inte ens var i vaket tillstånd men krävde lite klapp på huvudet. Ica sov denna natt 0,0 minuter sammanlagt. Lillkillen sov glatt elva timmar och vaknade pigg som en ekorre på LSD. Med detta vägrade han givetvis att sova middag och krävde mitt i allt att även lära-gå-vagnen skulle monteras, men blev fly förbannad när han insåg att det skulle inkludera gående, på egna ben!

Av någon anledning innebär ju också det här med barnvaktande ett par blöjbyten. Denna kotte har av någon underlig anledning fått en fix idé att när man hamnar på skötbordet ska man skrika öronbedövande och låtsas att det är mest synd om en i hela världen. Vet ni hur man löser detta? Jo, man sjunger Yankiee Doodle med hög stämma och tillhörande rörelser. Det resulterar enbart i glada miner på skötbordet. Fråga dock inte hur jag kom fram till detta är ni snälla.

Med det hela har jag lärt mig ett par saker: Det bästa med barnvaktande är att föräldrarna tillslut kommer hem. Ett skohorn från IKEA kan fungera utmärkt som barrikad till skåpsdörrar. Yankiee Doodle sätter sig lätt på hjärnan, det gör även ledmotivet till Teletubbies på kinesiska och ska man nånsin behöva gå på toaletten med en osjälvständig ettåring får man antingen finna sig i att bli uttittad eller utskriken.

Thursday, April 15, 2010

Kinaexperten spekulerar

Precis som jag tidigare befarat sa den kinesiska censuren stopp och belägg för min blogg. Förstår inte vad kinesiska regeringen har emot mina oskyldiga inlägg om nitlotter och flum, men det är väl svenska polisen som tipsat efter jakten efter mig på cykeln. Förrädare!

Nåväl, nu har jag via små illegala verktyg tagit mig runt det hela och kan nu även till och med få ta del av min egen facebook. Mindre saknad än jag trodde faktiskt, mer än att jag antagligen missat en drös av födelsedagar och har absolut noll koll på vad som händer i Sverige. I Kina också uppenbarligen eftersom det under gårdagen skedde ett jordskalv i landet och det informerades av en svensk källa till mig.

Nu befinner jag mig i alla fall mitt i Beijing, eller Peking eller vad fasen man ska säga. Än så länge går det verkligen kalasbra för mig att klara mig ensam i storstaden (här får man gärna läsa med en viss ironisk ton). Jag ankom på tisdagen och på torsdagen hade lilla familjen här planerat en liten tripp till Hongkong. Där finns det värme och shopping och hela baletten. Vi packar och far ut till flygplatsen. Vid incheckningen frågar kusinens man mig vilket sorts visum jag har.
- One entry.
Där föll poletten ner hos samtliga utom du mitt lilla kusinbarn/gudson som satt i en sele på min mage och hade en djup diskussion med min cola zero-flaska. Jag har redan gjort mitt "one entry" när jag klev in i Kina på tisdagen. Skulle jag nu åka till Hongkong skulle jag ju inte få komma tillbaka till Peking efter helgen. Massa samtal ringdes och kineser sprang fram och tillbaka. En sak kan jag säga: det finns en del att önska i de kinesiska folkets engelskkunskaper. Det hela slutade i alla fall med att jag en timme senare satt i en taxi på väg tillbaka hem i Peking, själv, medan resten av familjen satt på planet till Hongkong.

Där stod jag, ensam i storstan, och med en nyckel som inte passade i dörren när jag väl kom fram. Då blir man lätt panikslagen och lite nedstämd. Tack och lov bor vi i ett ambassadhus med reception dygnet runt dit jag kutade ner och fick en extranyckel (vilken jag ännu inte lämnat tillbaka vilket resulterar i att den stackars städerskan inte kommer in längre).

Fredagen skulle därmed bli min stora sightseeingdag. Jojomensan. Det gick ju alldeles kalas. Av principskäl vägrade jag ta på mig jacka när jag gick ut och bar istället enbart en tjocktröja, vilket gjorde att jag frös som en liten gnu innan ens grindvakten släppt ut mig från området. Snabbt och enkelt inhandlade jag en karta och började därmed dagen med att förolämpa tanten i kiosken genom att bara räcka över pengarna med en hand (är man artig använder man två. Är man praktisk inhandlar man sig då en tredje arm som kan hålla i plånbok och väska medan man gör detta). Slog mig ner på en snorkall trappa och slog upp min karta. Jag fattade hela konceptet med innerstans fyra ringleder och allt det där. Problemet var att jag inte hittade var jag befann mig någonstans hur jag än letade och därmed var kartan relativt värdelös.

De personer som känner mig vet att jag skryter om två talanger jag har i livet: mitt lokalsinne (gäller dock INTE i Eskilstuna där jag nu bott i sex år och fortfarande inte hittar), och min hastighet på räkskalning. Nu får jag helt enkelt luta mig enbart på räkskalandet. Det tog mig fem minuter innan jag var helt och hållet lost. Jag hade inte en aning om var jag befann mig, det blåste snorkallt. Hungern började göra sig väldigt påmind och det enda ställe dit jag kunde våga mig på att stiga in var hela entrén belamrad av uteliggare vilket gjorde att jag fegade ur och vände i dörren. Efter tre timmars planlös vandring i snålblåst gav jag upp och drog upp mobilen för att ringa Lu, vår chaufför. Jo, men det var ju också smart. Var skulle han hämta upp mig då? Jag hade ju ingen aning om var jag var. Det blev att sno en taxi (det kostar MAX 15 spänn att åka i stan), och slänga upp min adress. Jag var nog rätt lost för min taxichaffis försökte tre gånger övertyga mig om att jag bodde på ryska ambassaden och propsade på att jag skulle hoppa av, fast jag var övertygad om att det INTE var stället där jag bodde. Det blev stopp på tre ambassader till innan jag väl såg byggnaden och började hojta och peka. Taxametern stod då på 17, men min chaffis skämdes så mycket över alla felkörningar att jag inte fick betala mer än 15 ändå.

Väl framme gav jag mig fan på att jag i alla fall skulle lyckas få i mig lite inhemsk och god mat. Josåatte. Ica hamnade på en irlänsk pub med en stor stark, en pizza och aussiefootball att titta på. Förutom sevitrisen var jag enda människan av brudkön i byggnaden.

Dagen efter beställde jag hämtmat för nätta 28 kronor som levererades vid dörren. Drack en cola till som jag köpt i husets snabbköp för 3 kronor och intog allt i soffan framför tv:n. Ridå.

Monday, April 05, 2010

Kinesisk bloggtorka att vänta?

Jomen, det här går ju alldeles lysande. Att uppdatera bloggen regelbundet alltså. Jag kunde ju bloggat hur jag låg med dropp i armen på sjukhuset förra torsdagen och försökte spela spel på mina nya iphone. Det gjorde jag inte. Jag kunde även bloggat om mitt lilla inhopp på posten som resulterade i att jag fastnade i en hal och moddig backe, fick sitta och titta ut genom fönstret en timme och sedan efter skottning och försök med granris fått bogseras upp. Det gjorde jag inte. Sista seriematchen som inte blev av, Tures kroniska kräkande varje gång han ser sin faster samt Bjästahistorien har också varit heta bloggämnen som faktiskt påbörjats men av olika skäl aldrig avslutats.

Om en och en halv timme hoppar jag på tåget. Med stor förhoppning innebär det slutstation Kastrup. Väl där inkluderas ett par timmar väntan då jag har en släkt med nervösa anlag som är orolig över om jag verkligen är tillräckligt vuxen för att hinna checka in bagage, hitta gaten och kanske till och med springa på toa på tre timmar. Personligen tror jag detta är möjligt, men det återstår ju att se. OM nu detta är möjligt kommer jag att klockan 21 befinna mig på ett flygplan med slutdestination Beijing, Kina. (Och alla dessa spridda meningar om huruvuda man ska säga Peking eller Beijing. För att göra alla nöjda varierar jag detta.)

Så, jag ska alltså befinna mig i Kina de kommande 3,5 veckorna. Där ska jag bo i ett stort hus där jag har eget rum, eget badrum och en chaufför till låns. På detta har och kommer jag inte betala ett nickel för någon del av resan. (Och sitter man på Facebook är det här man trycker på "gilla"-knappen.) I Kina börjar nu körsbärsträden blomma. Igår var det 24 grader och sol. Shoppingen är billig och maten sägs vara god. Det känns som jag inte har nåt att klaga på.Någon som vill byta? Glöm det!

Har tidigare hört av min kusin(som är personen jag ska bo hos, i kombination med hennes man och deras son) att min blogg ibland kan vara cencurerad i Kina. Ännu har jag inte riktigt förstått vad kinseserna har emot mig, men det är väl precis som med svenska polisen: de jagar mig för det är kul. MEN, med detta vill jag ha sagt att om jag nu inte uppfyller det löftet jag faktiskt gett ett par av mina läsare om att uppdatera bloggen regelbundet är det för att den kinesiska regeringen säger så, och ni vet; dem ska man inte bråka med i onödan. Då kanske jag får som straff att vandra på kinesiska muren i två år utan uppehåll.


中国,这里我来