Wednesday, March 30, 2011

Den som inte tar bort luddet ska dö!

Varför har folk så svårt att ta bort luddet i torktumlaren? Eftersom att jag först bott på ställen utan tumlare, och sedan flyttade med mormors gamla tvättmaskin till förra stället så har jag inte fått erfara detta luddfenomen förrän jag nu dök upp i Göteborg.

Jag har lite svårt att förstå det faktiskt. Personligen tycker jag att det liksom är det roligaste med hela tvättningen. För där ser man ju onekligen ett tydligt resultat på att man faktiskt har städat. Det är ungefär som att dammsuga upp efter en barrande gran: Resultatet går inte att missa. Eller som en trevlig herre som jag hade boende väldigt nära under ett halvår sa: "Det är ingen mening med att dammsuga om det inte rasslar i rören." Han hade förvisso en poäng, men jag vet inte om hans fru höll med honom.

Dock kan jag förstå David Batras bok: "Den som inte tar bort luddet ska dö!", för visst tycker jag det är skoj att plocka bort mitt eget ludd, men jag vill banne mig inte ta bort någon annans. Det är ju som att pilla navelludd från nån annan. Vem vet vad det egentligen består av? Och var har det varit? Och vem vet, personen som är upphovet till luddet kanske har hela händerna fulla med vårtor, eller har kokainrester i byxfickorna. Kanske lite långsökt, men ändock fullständigt realistiskt.

Idag var jag dock först ner i tvättstugan och därmed var den ren och fin när jag kom dit. Så klockan 10 var dagens tvätt redan klar. Fast fan, kom jag ihåg att plocka bort luddet?

Tuesday, March 29, 2011

Var är (hund)Fjant?

Det händer sjukt mycket. Sjukt roliga saker. Sjukt sjuka saker. Så därför får man enbart en uppmaning från min sida: Rösta på min fina hund Fjant(aka. Lesedi).

Här är då objektet i fråga.

Saturday, March 12, 2011

Nostalgiska minnen

Jag är kanske en smula nostalgisk av mig. Eller ganska mycket. När det kommer till Australien blir jag extra nostalgisk. Nu sitter jag och kollar på Livräddarna på Bondi Beach. Där är det nyårsafton. De visar när de 15 000 människorna kommer dit för att fira in det nya året. Och hur människor sen under småtimmarna drar sig ner till stranden när solen går upp. De flesta är måttligt nyktra, men stämningen är helt fantastisk.

Ja, det gör mig nostalgisk. Nyåret 2001/2002 bodde jag och bästa Åsa ungefär 200 meter från havet vid Bondi Beach i ett backpackerhus. Själva hade vi biljetter till ett nyårsfirande inne i Sydney och medan vi gjorde oss i ordning gjorde de övriga husinneboenden huset redo för efterfest. Efterfest till det 15 000 pers stora partajet. Högtalare flyttades ut på balkongerna och köket röjdes från viktiga och stöldbegärliga attiraljer. Tack och lov anade vi att det skulle bli nåt utöver det vanliga så vi låste dörren till vårt rum innan vi begav oss till stan.

Vad jag minns återkom vi till Bondi vid femtiden på morgonen, och knallade mot vår trädgård. Eller ja, om man nu kunde ana att det var en trädgård. Det var människor överallt. Ljudnivån var öronbedövande. Gå och lägga sig i huset var en idé som helt enkelt var idiotisk. Så jag och Åsa knallade helt enkelt ner till stranden och kollade på soluppgången. Det minnet kommer jag alltid ha kvar. Sitta i värmen på stranden med en av sina bästa vänner och se solen gå upp på årets första dag med musik i bakgrunden var helt enkelt fantastiskt.

Vi kom väl i säng runt åttasnåret på morgonen. Klockan 10 steg jag upp för att gå och ringa familjen och önska gott nytt år. Det minnet vill jag dock inte ha kvar. Vi hade varit tvungna att stänga dörrar och fönster när vi sov på grund av musiken, och vi var då fyra människor, som samtliga konsumerat alkohol som låg i ett rum som var över 30 grader varmt och stank fan och hans moster. Partajet var fortfarande igång när jag kom ner, och jag tror de sista deltagarna gav sig runt klockan 16 på nyårsdagen. Kan säga att toaletten på nedervåningen var inte i underbart skick, men tack och lov bodde vi uppe.

På det stora hela var det en helt fantastisk kväll och natt, och innan vi slocknade där runt klockan åtta målade vi vår roommate Marcos tånaglar röda när han sov. Även på den tiden var den mentala mognaden på hög nivå.

Thursday, March 10, 2011

Noll koll nummerboll

Ibland undrar jag i mitt stilla sinne vad Göteborg gjort med mig. På väldigt många sätt är det väl snarare jag som gjort vad med mig... men det är roligare att skylla på Göteborg.

Under helgen besökte jag gamla Eskilstuna och vännerna där. Jag fick höra att jag var artig och personlighetsförändrad. Om nu förändringen innebär att jag är artig får man väl hoppas att även resten av förändringarna är mer positiva än negativa. När det kommer från de vännerna tar jag det som en komplimang i alla fall. Kanske har de något att invända. Vad vet jag. På det stora hela hade jag en väldigt trevlig helg med två partaj, en shoppingrunda och en heldag i soffan med film. Där visades årets hittills bästa film: Dumma mej, eller Despicable me som den heter på orginalspråk. Helt underbar animerad film som helt enkelt alla borde se.

Dock kom måndagen väldigt snabbt och det var dags att åka hem. Där började min egen tanke på vad som hänt med mig. Jag knallade bort till tåget och satte mig lungt tillrätta. Efter ett tag kom tågvärden och kollade min biljett.
- Ehh... var ska du?
- Göteborg.
- Och du ska byta i...?
- Katrineholm.
- Och du sitter på tåget mot?
- Faaan! Sala?
- Nej, Arboga.

Jahapp. Jag hade hoppat på fel tåg. Jag har åkt sträckan mellan Arboga och Eskilstuna massa gånger, och jag har även åkt den mellan Eskilstuna och Katrineholm massa gånger. Ändå reflekterade jag inte över huvud taget att tåget åkte i motsatt riktning än dit jag skulle. Småstressad i själen frågade jag vad jag skulle göra nu, och tågvärden föreslog att jag skulle skulle åka tillbaka till Eskilstuna för att där ta rätt tåg. Själv räknade jag då väldigt snabbt ut att det skulle innebära att jag missade anslutningen i Katrineholm, vilket jag inte alls var sugen på. Så istället frågade jag fint och vänligt om det möjligtvis kunde gå nåt tåg från Arboga som skulle mot Göteborg, och jo, så var det ju. Rätt snart dessutom. Men jag fick lova lova och lova en tredje gång att jag skulle fråga det tågets konduktör om det var okej att jag åkte med. Jag fick INTE bara hoppa på tåget. Så sagt och gjort fick jag stiga av i Arboga och gå mot anslutningståget som snart rullade in på perrongen. I varsin ände hoppade det av en tågvärd, en kvinnlig och en manlig. Jag funderade i en bråkdels sekund och stegade sedan med ett brett leende iväg mot mannen.
- Heeeeej! Jag hade ett litet blonde moment idag i Eskilstuna och hamnade i Arboga istället för Katrineholm när jag egentligen ska till Göteborg. Får jag åka med er?
Av någon anledning fungerar oftast "blonde-moment-förklaringar" bättre på män, och så även denna gång. Den trevliga tågvärden skrattade högt och sa att jag givetvis fick åka med. Så snabbt tackade jag, hoppade på och rullade med det tåget istället. Jag var framme i Göteborg 10 minuter senare än om jag hade tagit rätt tåg från början. Inte illa.

Dagen efter skulle jag åka och hälsa på en kompis i andra änden av stan. Jag har aldrig åkt dit förr och skulle således ta en vagn jag inte tagit innan. Vid mitt byte nere vid Brunnsparken, där i princip alla linjer knyts samman, ställde jag mig helt enkelt och väntade på vagn nummer 3. Det tog mig fem minuter innan jag kom på att jag kanske skulle kolla om jag tog vagn tre åt rätt håll. Så ja, frågan kvarstår: vad har Göteborg gjort med mig och mitt forna kontrollbehov?

Friday, March 04, 2011

Hur tänkte ni där?

Tur att jag inte lämnade ett nyårslöfte om att inleda året som en aktiv bloggare. Inledningen av mitt år har väl inte direkt gått på räls kan jag väl erkänna utan att låta för gnällig, och energin till att blogga har helt enkelt inte infunnit sig. Men nu börjar saker reda upp sig, och med det säger jag inte att jag ska bli en aktiv bloggare igen, men mitt mål är väl nånting ditåt.

Något jag funderat mycket på är hur min blogg faktiskt ändrat riktning allt oftare på "senare tid" (eller hur man nu ska uttrycka det när man inte bloggat över huvud taget på typ tre månader). Och att jag alltid skriver att "bara denna gång" ska jag skriva seriöst. Kanske är jag snarare på väg att bli en seriös person? Personligen betvivlar jag detta, men kan kanske sträcka mig så långt att inlägget kan bli av lite varierande art. Mycket har ju trots allt hänt sen jag begav mig till Sveriges framsida.

Igår kollade jag på Janne Josefsson och Debatt. Jäkligt suspekt upplägg av programmet måste jag säga. Det hela började med en diskussion om Big Brother och hur synd det är om deltagarna där, för att sedan hoppa till bloggaren Kissie som skriver att hon krubbar barnmat för att gå ner i vikt trots att hon har runt miljonen läsare per vecka. Personligen tycker jag det är värdelösa teman för ett debattprogram. Kissie är en rollkaraktär som älskar att provocera och som i mina ögon inte har många knivar i lådan eftersom denna rollkaraktären förstorar läpparna och brösten, har hudfärgat läppstitf, badar i brun utan sol, äter barnmat trots att hon är smal som en pinne och ja, you name it, för att se ut som en ledaren för klanen Blåsta Blondiner. Jag tror de flesta läser hennes blogg för att ha nåt att skratta åt, och någon att irritera sig på (för herregud vad folk gillar att gnälla. Kolla liksom mitt inlägg hittills.), men det finns säkert en grupp stackars fjortonåringar som ser upp till henne och som nu sparar alla pengar till att förstora brösten och käkar barnmat tills det sprutar ur öronen på dem, och det är synd.

Nog om detta. Debatt avslutades med att prata om de barn som skyfflats mellan barnhem, fosterhem, socialen och så vidare under 40-70-tal (och tidigare än så), och att de nu troligtvis ska få 250 000:- samt en ursäkt från Riksdagen för hur de blev behandlade som barn. Missförstå mig rätt (blä, vilket slemmigt uttryck det är), men hela mitt inre skriker emot. Visst, det är jättehemskt att de blivit behandlade illa, verkligen, men några pengar läker fan inga sår, och en "upprättelse från riksdagen är viktig", varför då? Kan man inte ge sig själv den bekräftelsen och upprättelsen kan fan inte nån riksdag göra det. De som sitter i riksdagen idag var dessutom med största sannolikhet inte med och fattade besluten om barnhemsbarnen för 40 år sen, så det blir ju ändå inte en ursäkt från de "riktiga förövarna". Och jag är hemskt ledsen, och jag gillar Morgan Alling, men jag tror inte han är i störst behov av de där 250 000 kronorna, även om han säkert inte är miljonär. Och det togs även upp en tant som skulle fylla 98 (tror jag) i år som minst borde få en miljon, och min fråga är då rätt krass kanske, men hur mycket glädje kommer hon hinna ha av de pengarna? På detta så satt det ju ett gäng väldigt upprörda herrar som var förolämpade över att det "bara" var 250 000:-. Allt under en miljon var ett skämt enligt dem. Jag blir så trött. Samtliga som satt där såg verkligen ut att idag vara arbetsföra och kunna tjäna sina egna pengar.

250 000:- är mycket pengar. Särskilt om det ska ut till över 400 000 "barn". Var kommer de pengarna ifrån undrar jag först och främst, men sen kommer nästa fråga: ska vi då göra så om 40 år igen, till de barn som idag kastas fram och tillbaka och mår skit? Jag kanske är naiv, men är det ändå inte bättre om vi satsar de pengarna på att förbättra nuet. Satsa de pengarna på sociala myndigheter, familjehem, jourhem och barn som har det taskigt idag. Ge dem bättre förutsättningar att få en bra barndom. Vem säger att de på 50-60-talet hade det sämst för då förekom det våld och misshandel. Eh... och det gör det inte idag eller? Idag bor alla familjehemsplacerade barn i babyrosa små idyller med underbara människor som bara ser till deras bästa? Idag bor alla barn inte med missbrukande och våldsamma föräldrar för att trots att allmänheten slagit larm har inte socialen resurser att bryta in? Idag blir inga barn sexuellt förgripna på av närstående släktingar eller rent av föräldrar eller fosterföräldrar? Nej, men så bra då. Då kan vi absolut ge 250 000:- var till de som hade de svårt för 40 år sedan.

Det här skriker så fel i mitt inre, och på något sätt hoppas jag att jag missförstod hela programmet igår. Tyvärr tror jag dock inte att så är fallet. Det är jättehemskt att någon ska behöva bli utsatt för våld och kränkningar och jag lider med de vuxna idag som blivit det som barn, men jag anser ändå att det är så mycket bättre att rädda det som räddas kan. Deras barndom är förbi, och de kan acceptera och gå vidare, och samtidigt finns det situationer IDAG som verkligen behöver resurserna. Där vi kan rädda barn. Borde inte det slå högre?

Näää, jag säger som Pumba helt enkelt: Lämna ditt bakomflutna före dig.