Tuesday, September 30, 2008

Vilka är Björn och Benny?

När jag ska gå på bio med mina vänner som inte är uppvuxna i byn blir de ständigt irriterade på min extrema stressighet. En halvtimme innan filmen börjar är jag i upplösningstillstånd om vi inte befinner oss i salongen med en biotidning och snacks. Alltid vill de slå nåt hårt i skallen på mig(vilket oftast brukar bli en biotidning.) och menar att vi har våra platser bokade. Vi kommer att få se filmen. Det brukar oftast inte lugna mig utan jag stressar på dem tills vi befinner oss på plats. Dock har det blivit så mycket bättre de fem år sedan jag flyttade från byn.

Som ni kanske förstår härstammar dessa traumatiska beteende från byn. I lilla Hultet kan man inte boka biljetter i förväg. Det innebär att man måste åka och köa sisådär en timme innan filmen börjar. Hur länge vi köade inför Titanic vill jag inte ens berätta. På detta måste man givetvis stå först i kön. Man får nämligen inte numrerade platser utan först till kvarn gäller. Om man nu inte har turen att hamna först måste man i alla fall hamna bland den första hälften i kön. Halva salongen har nämligen golvfasta biostolar som står i en liten sluttning. Andra halvan är däremot vanliga ditsatta stolar som man får träsmak av inom en kvart och som dessutom står på plant golv vilket innebär att om någon sätter sig framför en kommer man inte att se ett smack. Därav denna hysteri.

För några veckor sedan berättade mamsen att hon skulle gå och se Mamma Mia med några vänner. De gjorde i sedvanlig Hultetanda och åkte dit i tid. Men se det gick inte. Biljetterna skulle ha bokats innan och mor & C:o fick snällt knalla hem igen. Ganska snart dök det dock upp extraföreställningar och nu var damerna i gasen och beställde biljetter fort som ögat. Den föreställningen gick i söndags. När det visade sig att den förlorade dottern(jag) skulle återkomma mot skogarna sålde mamma hastigt och lustigt sin biljett för att kunna ta emot med öppna armar. I gengäld ville hon dock att jag skulle följa med henne på tisdagen... klockan 15 och se Mamma Mia. Givetvis får man ställa upp på sådant. Man kan ju alltid hitta något att blogga om.

I måndags morse satt mamma redo vid telefonen. Under sen söndagskväll hade jag sett annonsen och även den webbadress som hörde till Hultets bio. Frågan är varför i hela friden de har en hemsida. En rubrik hette "Bio program" och bara det fick mig att slita mitt hår över hembygden. Sedan var nästa rubrik "Boka biljetter". Givetvis knallade jag in där med gott humör för att läsa följande: För att boka biljetter ring 047xxxxxxxxx.

Under måndagen fick vi i alla fall tag på biljetter. Dock används fortfarande ingen platsnumrering så vi blev rådda att komma i tid. Mamsen och jag dök upp vid halv tre och salongen var redan halvfull. Vid uppvisandet av biljetten kom en pensionär och totalmanglade min fot i jakt på en bra plats. Tack och lov lyckades vi få platser i mitten långt bak som var alldeles utmärkta. Tanterna bredvid mig hade stora problem med sina makar. (Dialog måste läsa med smålänsk dialekt)
- Ja, han ska ju gå och kissa hela tiden.
- Jao, min med.
- Och jag säger ju åt honom att han får väl hålla sig lite granna.
- Jao, precis
- Kan ju inte bara springa för att det känns lite.
- Näe.
- Näe, tömma blåsan i tid och otid kan inte vara bra. Har du åkt från Lönsboda förresten?
- Jao.
- Själv?
- Näe, gubben fick skjutsa mig.
- Var är han då?
- Utanför och väntar.
- På det viset. Ja, då förstår jag.
Stackarn fick väl inte följa med in ifall han skulle behöva gå och kissa mitt under föreställningen.

Framför oss satt två äldre damer till.
- Jao, det är möe folk här edag.
- Jao. De verkar som skolungdomarna har slutat nu. De gör väl de vid halv tre.
- Jao, de vill väl också se amerikansk film.
- Är den inte svensk?
- Va? Är den?
- Ja, hur ska annars Björn och Benny kunna vara med? Och han den där Stellan?
Oj, vad tanten måste blivit besviken.

Därefter körde filmen igång och jag fick hyscha på granntanterna två gånger innan de förstod att de inte var ensamma i salongen. Det sjöngs på duken och ljudet kunde man väl inte klaga så vansinnigt på. Hultets bio var faktiskt en av de första i Sverige att få Dolby Digital. Men det var väl ett tag sedan i och för sig. I vanlig ordning började filmen hacka på slutet och Meryl Streep tappade en del toner. Det blir så när samma rulle åkt runt hela landet för att sedan avsluta sin karriär på Hultets biograf. Men det var inte så illa. Vi fick i alla fall se slutet. Det var mer än jag och Åsa fick när vi såg Wild Thing.

Saturday, September 27, 2008

Årets höjdpunkt!

Jag kan inte hjälpa att jag inte vill ha vissa ord i min blogg, men böcker är porr och bokmässan är med andra ord himmlriket. Enda minus är allt folk med rullväskor, svettdoft, ilskna miner och barnvagnar och matpriserna inne på mässan. I år har jag knallat runt inne på mässan under två dagar. Mina biceps har fått en genomkörare som sent ska glömmas, fötterna är svullna, ryggen är trött, plånboken är totalt ekande tom, men sinnet och humöret är uppåt.

Sist skrev jag ju om bloggträffen som efter en smärre lyckad inledning tillslut blev kalas. Tyvärr är ju bloggare något av ansvarsfulla individer och kunde med andra ord inte nattsudda på en torsdag. Ja, utom jag och Emily då. Vi är ju på minivacation och tog sådeles en promenad genom staden från vår bloggträff till Park, där alla kändisar hänger under bokmässan. Vi skådade Liza, Bodström och samma som förra året. Dock lät jag dem vara i fred denna gång. Succén var i alla fall för min del slut där. Två medelålders karlar siktade in sig på två yngre brudar(jag och Emily) och släppte sen inte oss ur sikte över huvud taget. Själv fick jag stå med en wannabekonstnärssjäl som höll seminarie under nästkommande dag och som verkligen ville att jag skulle komma dit. Sedan skulle jag besöka hans förlag i Stockholm. Denna herre hade röd halsduk, ett gigantiskt födelsemärke över underläpp och en andedräkt som skulle kunna fälla en fastspikad elefant. Och den fick jag erfara eftersom snubben envisades med att stå fem milimeter från mig och prata non stop. Dock var han gentleman och försåg både mig, Empo och Empos snubbe med drinkar, och det är ju alltid trevligt.

Tillslut lyckades jag och Emily fly in på en toalett för att kunna kolla läget. Hon berättade att hennes snubbe ville ha oss att dricka champagne på Bokia. Bokia? Herren jobbade på SVT och skulle ha oss att dricka champagne i en bokaffär där han dessutom hade två sängar så vi kunde sova över. Mycket suspekt. Kort därefter ville min snubbe ha med oss på champagne i sin svit på Park. Det hela slutade med att vi flydde i en taxi efter att ha antastat Leif Pagrotski utanför hotellet. Egentligen hade vi tänkt knalla ut och dansa då, men eftersom klockan var tre insåg vi att ingen nog ville släppa in oss.

Dagen därpå gav vi oss iväg till mässan. Så mycket böcker! Precis som förra året gjorde vi misstaget att fynd bland de "hårda" bokfynden. Att börja mässan med att bära massa tunga böcker som inte är pocket är INTE roligt. I vanlig ordning språkade jag med Liza Marklund och Martina Haag och lite andra trevliga författare och lyssnade på lite boktips. Någonstans mitt i allt spring såg jag gårdagens halsduksbeklädda herre och sprang. Plötsligt stod jag öga mot öga med Leif G W (Näe, det är inte sant eftersom han aldrig ser nån i ögonen, men nära var det) och bredvid Viveca Lärn under en författareläsing. Efter lunchrusningen betalade vi 89:- för en 33 cl dricka och en macka. Mycket trevligt var att man kunde få skicka iväg böcker man köpt via DHL till nån trevlig vän i landet som inte kunde närvara. Väl hemma däckade vi totalt och orkade inte med något mer än att umgås med husets invånare och äta fondue (premiär för min del.)

Idag bangade Emily mässan, men Annapanna ville gå, så jag for dit idag igen. Jag kände mig oerhört världsvan där jag guidade Anna och Elin, som vi mött upp, runt montrar och hittade ställen och flyttade på störande individer. När alla var aningens slut som människor tvingade jag upp dem till KP-montern och kollade på hur KP-Ola andades helium och läste roliga historier. Han var betydligt bättre på benen nu än sist, och man fick godisbitar i huvudet och en KP att läsa när man kom hem(Det är redan gjort). Hela tiden banade jag väg för min gravida vän som jag dessutom klätt i en bloggtröja så hon skulle smälta in lite bättre.

Nu har jag räknat summor, sparat kvitton och packat om böcker. Två dagar och 40 nya böcker handlade. Jag är nöjd.

Förresten visade det sig senare att vi inte alls skulle dricka champagne och sova på Bokia. Snubben menade Gothia där han bodde. Emily har bara lite hörselproblem.

Thursday, September 25, 2008

Aldrig mer!... eller... jo

Allvarligt talat. Ska man verkligen stå ut med vad som helst? Som småstadsperson(okej, jag erkänner: byuppvuxen) är man inte van vid stora sällskap. Man får helt enkelt ta seden dit man kommer och umgås med dem som sitter i vägen för ens väg för att uttrycka sig enkelt. Så är det inte längre.

Igår skulle jag åka ner mot Småland. Efter att tre gånger ha tittat på en galen person i röd hoodie vid stationen upptäckte jag att det var Lotten och att hon skulle till Bokmässan, precis som jag(Ja, vi visste om det, men hade inte planerat någonting), men hon skulle ju direkt till Göteborg medan jag skulle ner till Växjö för att hämta upp Emily. Sagt och gjort åkte vi på en resa som tog på tok för lång tid eftersom hela området i Mälardalen "plötsligt blev svart", och inga tåg kunde åka. Signalfel kallades det visst.

I vanlig, traditionell ordning slog jag och Emily hastighetsrekord inne på Ge-Kås i Ullared och körde sedan raskt vidare eftersom jag skulle vara på en anställningsintervju Västa Frölunda vid klockan 14. Hur det gick är en annan historia.

Kvällen skulle i vanlig ordning innehålla ett stycke bloggträff på Gyllene Prag i Göteborg. På vägen dit fick pendeln signalfel och jag och Emily satt fast en stund mitt på rälsen. Men det handlar inte heller dagens inlägg om.

Jag och Emily är inte tidsoptimister. Emily är, medan jag är pessimist. Jag fick bestämma och vi dök därför upp på Gyllene Prag cirkus tjugo minuter innan utsatt tid. Eftersom vi var ölsugna bestämde vi oss för att gå in och säga att vi bokat bord i namnet Helena, efter Översättarhelena. Sagt och gjort sa servitrisen åt oss att "Ja, då är ert sällskap här. Bara att slå er ner." Intet ont anande knallade vi fram (Jo, de onda aningarna började faktiskt ungefär här.). Där sitter ett gäng på cirka sex pers och äter redan. Eftersom vi är tidiga anser vi att det är lite suspekt att halva gänget redan sitter där och dessutom redan har hunnit få mat, men vi är ju inte särskilt kräsna så vi går fram och redan stående är servitirsen på oss så vi får bestämma in dricka. Vi går fram till bordet och jag kör en Silviavink och säger högt "Hej alla bloggare!".

Mer förvirrade blickar har jag nog aldrig fått. Tillslut tittar en herre i grå kostym upp på mig och säger att "Jo, jag har ju en blogg.". Det hela känns inte riktigt rätt. Jag känner inte igen en käft, ingen verkar ha väntat oss och sällskapet är mitt inne i en middag när vi väl dyker upp (fortfarande tidigare än utsatt tid.). I panik drar jag och Emily in på toaletten med både öl och väskor vid bordet och ringer Helena och Lotten. De å sin sida undrar om den och den med det och det utseendet är där. Inte ett enda rätt prickas in och jag och Emily blir mer nervösa. Tillslut går vi ut för att vänta på "de vuxna" i sällskapet att styra upp situationen.

Efter många huttrande minuter utomhus utan varken jackor, väskor eller dricka dök våra buddies upp och vi knallar in. Det visar sig att vid vårt bord sitter ett sällskap på sex pers som bokat bord och tjejen som bokat också heter Helena, men de sitter med andra ord vid fel bord. Jag och Emily står som två fån vid sidan och jag inser stilla att jag med andra ord knallat fram till sex främlingar, vinkat som en drottningwannabe och sagt "Hej alla bloggare". Är det vid dessa tillfällen man får avlägsna sig under tystnad?

Det hela blev inte så. Samtliga bloggare beställde in dricka och mat. Allt gick bra utom att jag inte fick nån mat. När servitrisen väl upptäcker detta får jag en skål oliver som kompensation. Hon är uppriktigt ledsen och jag blir mer ledsen när jag inte vill äta upp dessa oliver eftersom jag inte tycker om. Dock hjälpte mina bloggvänner mig med detta och gjorde vackra traktormönster av kärnorna. Därefter fick jag då äta min mat i ensamhet eftersom alla ätit färdigt. Jag är dock inte missnöjd. Jag fick tryfflar till efterrätt som kompensation. Kan de komma på någon bättre till mig? Öl och tryfflar och bloggmöjligheter på samma gång. Nu är det kändismingel som gäller och med denna uppvärmningen kan man inte vara annat än taggad. (Lotten lovade ta en bloggbild åt mig att publicera. Hon försvann till kanten av bordet och nu 20 minuter senare har jag ännu inget foto. Varför är jag inte förvånad?)

Bloggare in action. Jag är albinon med datorn, men övriga är trevliga.

Wednesday, September 10, 2008

Virrpannans uppgång och fall

Mitt huvud går runt. Flertalet människor kan bevisa det. Micke får till exepel ständigt upprepa sin mailadress eftersom jag aldrig kommer ihåg den. Johanna sa under träningen förra veckan "Wunderbaum? De e norskt de." vilket fick mina ben att vika sig mitt under ett smashhopp och resulterade en Ica liggandes på golvet och skratta som en hyena. Mamma har en disträ dotter i telefon. Jobbkompisen undrade om jag totalt tappat huvudet när jag kom bärande på en flugsvamp när vi var ute och letade kantareller. Ja, ni fattar hjärnsläppet.

Anledningen är väl milt sagt att det är mycket just nu. Egentligen förstod jag inte hur det inträffade. De senaste två veckorna har i princip gått i hundranittio. Först hörde ett dotterföretag till Kurren av sig. De ville att jag skulle skriva artiklar till en kundtidning i stan som ska ut i 60 000 ex till befolkningen runt om staden. Tio artiklar på knappa två veckor. Då inkluderas intervjuer och korr och hela faderullan.

I samma veva var jag på introduktion på en resursskola i stan. Åtta stycken pojkar i nedre tonåren med ett par bokstäver i bagaget behöver lite extrafolk omkring sig när de smittat ner sina ordinarie lärare med olika former av förkylningar. Samma eftermiddag som jag var där på mitt "studiebesök" ringde de efter mig och ville att jag skulle börja jobba. Det hela innebar alltså att kombinera skrivandet, intervjuerna och pojkarna under dygnets vakna timmar.

Som om inte detta vore nog ringer de från stadens turistbyrå och berättar att de sitter med mitt CV framför sig och hemskt gärna vill träffa mig för en intervju. Tillträde är då "så fort som möjligt". Sånt tackar man ju inte nej till så mellan två intervjuer under gårdagen for jag på intervju som jag i princip flåsade mig igenom medan jag tackade så hemskt mycket för allt smicker som faktiskt dök upp under intervjun.

Vid hemkomst ringer telefonen igen och då har jag visst sökt ett informatörsjobb där cheferna hemskt gärna vill se mig på ett litet möte under veckan. Någonstans under schemat la jag in det. Torsdag förmiddag får jag slänga mig på cykeln i representativa kläder igen.

I min planering ligger nu en 2-3 timmar lång undervju framför mig om 30 minuter. Det ska resultera i fyra artiklar. De artiklarna bör sammanställas under eftermiddagen då jag runt klockan 18 ska ta tåget till Stockholm och kolla på Sveriges VM-kvalmatch mot Ungern ihop med Lotten, eftersom morgondagen innehåller ett stycke anställningsintervju samt ett sammanträde under eftermiddagen. Jag ser positivt på detta då jag redan haft en intervju idag och skrivit en artikel av det och klockan är enbart 09:30

Någonstans under denna tiden ska mina intervjuoffer få tid att komma med synpunkter på artiklarna och helst skicka tillbaka i såpass god tid att jag hinner skicka in dem till stundande deadline på måndag.

Visst ja, då får jag också räkna med att hela fredagen går bort eftersom att resursskolan precis ringde och ville jag skulle jobba där hela dagen. De skulle dessutom ha utedag och bad mig införskaffa en bävernylonoverall eftersom jag är en frysfis som de uttryckte det. När ska jag göra det?

Nu måste jag gå och köpa en red bull.