Sunday, December 31, 2006

BLOGGVÄRLDSBLOGGENS BLOGGENKÄT, 2006


1. Hur länge har du bloggat?
Sedan midsommardagen 2005

2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut, en månad innan du själv började blogga?
Inte en aning. Jag läste i princip inga bloggar då. Jag hade inte koll på betydelsen och visste inte om termen "att blogga" fanns.

3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i?
Förälskelse är ett starkt ord. Och i en blogg? Nja. Men jag läste Lottens och Linda Skugges dåvarande.

4. Hur känner du inför dina första blogginlägg, när du såhär i efterhand läser dem?
Det var tider det? Eller, nä. Det var mer av en dagboksblogg nu, men jag roas själv av att titta på dem. Men egentligen har jag ju fört olika sorters dagbok på nätet sedan -98.

5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet, som läsare?
Lottens, Kristinas, Åsas, Nellans, Idas, Pyttis, Jonkans, Thereses, Luggens, Mickes, Eriks och säkert någon mer som jag är oartig nog att glömma bort så här på årets sista dag.

6. Av de bloggar du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar (t ex teknikbloggar, modebloggar, politiska bloggar)?
Majoriteten är helt klart dagboksbloggar. Och just preciserade ämnesbloggar är få. Kan man inte få något mellanting där en stor del också passar in?

7. Nämn en bloggare (obs: länka) som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om.
Oj! Olles blogg roar mig, men är väldigt olik min.

8. Nämn en bloggare (obs: länka) som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om.
Egentligen låter det som att jag har väldigt höga tankar om mig själv när jag säger Lottens, men jag tycker hennes verkar ha samma baktanke som min.

9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?
Det bör man egentligen fråga dem, men de har helt klart startat en hel del konversationer vid middagsbordet, och gör att jag inte lika ofta behöver traggla samma story för hela släkten i telefon. Moster har det visst som en spjut i arslet. Fråga mig inte vad hon menar med det.

10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?
Det beror väl helt på vilken del av mig de känner. Dock, den delen av mig som tycker om att roa människor känner nog de flesta till, och den tror(hoppas) jag kryper fram någonstans i mitt bloggande.

11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg, eller tänjs den gränsen hela tiden?
Ja, helt klart. Eller, om den fungerar vet väl inte jag, men jag har inte fått några bombhot eller stalkers hittills. Hrmf. Men jag är dock klar över att man ska inte vända ut och in på sitt känsloliv, mående och misär för en öppen och samtidigt för dig okänd publik. Behöver folk veta att jag legat xx antal gånger på sjukhus och grät som en stucken gris när jag dumpades av Johan första dagen i sjuan? Nej, men nu vet ni. Och det räcker där eftersom det ändå inte är särskilt känsligt.

12. Nämn några saker som du aldrig bloggar om, och varför.
Hm, om jag nu nämner den här, i min blogg, betyder det ju att jag bloggar om den. Och då kan jag ju inte säga att jag aldrig gör det. Då ljuger jag ju.

13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse, tror du?
Jag tror inte bloggandet är för bekräftelsen. Att jag satt in en räknare är det dock helt klart. Det kan också vara en del av dåligt skrivsjälvförtroende då man vill höra att folk tycker om vad man skriver. För på något sätt säger ändå mitt ego mig att folk överallt inte bara läser för jag har ett sååååå himla intressant liv. (Se själva, jag sitter i en gammal munktröja och bloggar kl. 18:00 på nyårsafton.)

14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?
Nja, nej, det tror jag inte. Man ser bara den del av människan som man väljer att skriva om, och det är troligtvis den mest smickrande delen.

15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen? I sådana fall: Var de som du trodde att de skulle vara, eller blev du förvånad?
Nja, har jag? Nej, det har jag inte. Jag var för feg för att gå på bloggöl förra året, men sker det under 2007 ska jag banne mig arsla mig dit.

16. Tror du att det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?
Eftersom att jag nu för en gång skull är seriös i min blogg fortsätter jag tråkigt nog med det: Ja! Det tror jag helt klart. Om man blottar sig totalt och har behovet av att få reaktioner på ens innersta delar så ja. Tyvärr finns det på tok för många sådana. Även om många gör det enbart för den närmaste kretsen är trots allt bloggen oftast öppen för vem som helst. Dessutom är det troligtvis enklare att bekänna saker via skrift än tal, och det kan vara förödande.

17. Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar? Och i sådana fall: Hur har du hanterat detta?
Inte vad jag kan minnas. Så intressant är jag inte. Men säkert. I så fall har jag väl lagt mig under täcket, tyckt synd om mig själv och sedan somnat. Därefter kan jag väl kolla snett och ondskefullt på personen en period och sedan tar jag mitt dåliga minne till användning och glömmer det.

18. Har du själv skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar?
Nej, inte egentligen. Jag har i svaga perioder inte fyllt mitt syfte i bloggen, men sånt händer.

19. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig?
Att jag blir helt arbetsskadad om det. Händer något börjar jag genast formulera en blogg om det. Dessutom får jag lysande idéer precis när jag ska sova och är för trött att skriva ner dem. Då blir morgonen efter lite misärfylld eftersom jag minns att jag skulle blogga om nåt bra, men har inte en aning om vad det var.

20. Tror du att du fortfarande bloggar om två år? I sådana fall: Tror du att ditt bloggande har förändrats då?
Ja, va katten. Klart att jag gör. Jag kan ju aldrig hålla fingrarna borta. Förhoppningsvis förändras den så att jag inte skriver om skolan längre, för då har jag antingen gått och blivit lärare eller misslyckats med min examen, och det vill jag helst inte.

21. Tror du att bloggarna har (eller kommer att ha) någon inverkan på vår kultur, eller är de en grupp människor som mest påverkar varandra?
Klart vi kommer. Nä, krasst sett och i brist på min idéerikedom så kan jag inte se hur. Trångsynt va?

22. Avslutningsvis 1: Kan du sammanfatta kort vad ditt bloggskrivande har betytt för dig?
På tok för mycket. Eller en hel del. Jag hade nog inte haft en lap top, gjort programblad i basket och fått bättre skrivsjälvförtroende utan bloggen.

23. Avslutningsvis 2: Kan du sammanfatta kort vad bloggläsandet har betytt för dig?
Jahapp. Jag har skrattat mycket och fått reda på mer än jag kanske ville.

24. Nämn 5 bloggare som du vill ska svara på enkäten
Åsa
Jonkan
Luggen
Louise
Micke
... och en hel drös till

Thursday, December 28, 2006

Nedräkning Sydafrika 2010

Var fjärde år spelas fotbolls-vm. Var fjärde år står stora delar av världen stilla under en månads tid. Och vid slutet av var fjärde år visas en vm-krönika om årets vm. Allt tar en tillbaka till denna underbara månad som var förvirrande, förtvivlande, rolig, sorglig, tragisk och våldsam. Samtalsämnet nummer ett kommer åter till ytan. Hur en av världens största spelare Zidane kan få för sig att skalla ner en motståndare i finalen. Jag har bloggat om det innan, och jag gör det igen: våld ska inte brukas alls på en fotbollsplan, men här ligger mina sympatier hos Zidane. Hans sista vm och sista stora match och han blir en av fyra i statistiken som blivit utvisad under en vm-final. Han må ha varit skallig och svettats flera liter innan matchen ens börjat, men han var en sjujäkla fotbollsspelare.

Krönikan innehöll ju givetvis så mycket mer än skallningar och Ica fick glädjen att sitta och leka besserwisser. Tyvärr bara i sin egen närvaro. Så jag satt och pratade med mig själv om saker jag sa redan då, som nu sas idag. Ta exempelvis den där Zlatan. Jag var emot honom till den högsta grad och fick så mycket skit. Enligt min åsikt hade han inte i vm-truppen att göra. Hör och häpna: Sverige gjorde inte ett enda mål i vm när Zlatan var på planen. Blir man förvånad? Nääää! Dock imponerade inte flertalet spelare i den svenska truppen, men det fanns oräkneligt antal spelare som förtjänade den platsen mer än långskånken som till och med fick en sång tillägnad sig själv.

Men vad man minns. Slaktmatcen mellan Holland och Portugal. 16 gula kort och fyra röda där stackars Deco fick knalla av efter att ha sett rött. Och vad jag såg rött sedan när jag åter såg den hånflinande domaren som visade ut Lusic utan någon helst vettig motivering.

Åter igen fann vi Spanien med det fulaste landslagsstället. Sverige och Ukraina kunde igen misstas för ett gäng kycklingar. Tyskarna såg lika grottmänniskolika ut som vanligft. Italien sprang runt i sina tajta tröjor med guldtryck, lika fåfängda som vanligt. Franskmännen såg lika gamla ut som vanligt, och Portugal och Italien var duktiga på att filma. Däremot visade inte brassarna samma spelgläjde som vanligt.

Med ett stort flin i fejan såg jag Klose bli vm's skyttekung. Man såg Ljungbergs mål och Buffon bli turneringens målvakt. Förvånat med huvudet på sned studerade man dessa högar av vuxna män liggandes huller om buller på varandra vid vinst och gråtandes krokodiltårar vid förlust.

Jag minns Zidanes skallning, Shaabans debut, slaktmatchen, Lehmans räddningar, Ballacks frilla, Beckhams skada, Rooneys utvisning, Owens skada, Ronaldos ölmage, Ronaldinhos straffmiss, Henkes straffmiss, Bartez äggliknande skalle, Kahns livsfarliga uppsyn, Svenssons förolämpning, Maharatzis fulhet, Buffons studsande och Australiens sensationsvm och sitter nu och förbannar att det är tre och ett halvt år kvar till nästa vm. Dags att börja nedräkningen till VM 2010 i Sydafrika.

Alla dessa djurberikade dagar

Djur har väldigt olika inverkan på en. Gårdagskvällen spenderades uppe på ryggen på en krutdunk som inte ville gå i det tempot jag ville. Det skulle helst gå i hundranittio hela tiden. Denna lilla pålle är nätta 168 cm i manken och därför en ganska stor häst. Hon är även gammal travare och kan med andra ord sätta iväg i relativ högt tempo. Det var en fin samling som gav sig ut igår. Två reflexklädda hästar och två lika reflexklädda människor med varsin pannlampa på hjälmen. Utan pannlampan hade man inte sett ett smack ute i skogen och det skulle lätt kunna gå illa. Nu gick det mest fort.
"Ica, nu går det liiiiite fort!"
Jo tack, jag vet. Men att få en häst som inte gått på tre dagar att gå i samlad trav och på tygeln är inte det lättaste. För icke-hästkunniga innebär det inte att hästen trampar på sina egna tyglar utan har en böj på nacken som gör att den är mer samlad och svarar mer för ryttarens hjälper. På ett ungefär. Detta var dock något jag försökte om och om igen och som min pålle ignorerade totalt. Det var mer någon form av race med hennes huvud uppe i min näshöjd rusandes rakt in i mörkret. Rundan avslutades utanför stallet med en genomsvettig häst och likadan ryttare. Ryttaren var nu även innehavare av ett par väldigt ömma armar och domnad nacke.

Dock var djurdagen inte över. Hem till andra ryttaren och hennes två katter, en birma och en skogis, och på detta en nykastrerad birma på sju månader som helst ville mucka med allt och alla. Kanske en form av försök till bibehållen värdighet efter att förlorat sina manliga attribut. Sistnämnda katt tyckte att natten skulle spenderas i Icas olika påsar som låg på golvet, eller farandes upp och ner i sängen, eller slutligen ylandes. Detta var helt underbart att försöka införskaffa sig nattsömn i. Vilket visade sig inte bara vara underbart utan även en smula korkat. Uppvaknandet vid halv sex i morse var inte för trevligt. Ett par luftrör som lät ungefär som en 80-åring tant som kedjerökt sen spädbarnsben. En näsa som var igentäppt av grönt segt äckel som verkligen satt som en propp och hindrade till andning via den vägen. Slutligen fanns någonstans i detta slemmiga pipande ett par ögon. Dessa gick dock inte att öppna eftersom de var igengeggade och väldigt svidiga. Det var bara att famla sig upp, inse att man kanske skulle utrymma lägenheten så fort som möjligt och försöka klä på sig utan att se. Mycket intresant upplevelse. Man blev i samma läge en väldigt ökänd bussresenär då man riktigt satt och nästan spred en inbillad influensa som bara var en allergireaktion samtidigt som man lät som en döende giraff.

Väl hemma på trygg mark borrade jag ner näsan i hundpäls i ett överfall som framkallats av att jag varit frånvarande så länge som en hel natt och lite till. Päls som päls tänkte jag och drog med denna pälsboll till agilityplan och ösregn. Hela träningen gick som på räls och hund och lillmatte flåsade in igen i måttligt rent skick. Rakt ner i badet och nästa trevliga djurupplevelse. Hunden behövde verkligen ett bad, men det höll hon inte med om. Gnäll, ruskningar och medvetet pälsavfall gjorde att jag badades mer än hon och såg ut som ett blött monster i stort behov av att raka benen eftersom jag hade långa vita och svarta tussar hängandes där. Minus är att hunden nu ser ännu mer ut som en kanelbulle då pälsen står åt alla håll och kanter.

Resultatet av mötet med dessa underbara varelser som hyllas som männikskans bästa vän, klokaste djuret och vara belönade med nio liv är en tjugofyraåring, med dinglande, smärtande gorillaarmar, ett skräckinjagande rosslande läte, grönt slime, ögon små och onda, dyngblöd med lurviga skånkar. Ett monster kort och gott.

Monday, December 25, 2006

Underbara härliga nytänkande jul

Jul, jul strålande jul. Frisk och kry och dans kring granen. Sjung hoppfallerallanlej.
Eller kanske mer jul, jul gråa jul med en sängliggande, en datorenvis och en mor som mest är imponerad för hon hann se Kalle Anka i år. Själv blev jag en smula deprimerad över att jag inte kände någon som helst smak av julmaten. Dock hade jag ett ögonblick fyllt av glädje över min smaklöshet då jag råkade smaka brors hemmagjorda sill innan han berättade att det var currysill. Det som hörde till våra traditionella julbestyr var att jag hjälpte inte till ett dugg med maten, samt satt inte kvar tills alla var klara eftersom det var Karl-Bertil mitt i allt, vilket är något jag vägrar att missa om julen. I vanlig ordning snapsade mor och bror medan jag satt och drack julmust light. I vanlig ordning var jag tomte men utan luva eftersom ingen orkade leta upp den, och inga rim eftersom ingen orkat skriva dem. Mamma meddelande dock promt att enda anledningen till att hon inte rimmar är att vi skrattar åt hennes rim. Detta har min mor förkunnat varje år, men det är icke av sanning. Vi skrattar inte alls, det är snarare hon som tjatar om att vi skrattar. Nåväl, det blev inga rim i alla fall.
Julklapparna var av diverse praktiska ting och jag gav rådet åt bror att lämna julklapparna i vårt hus och inte cykla hem med sin nya yxa och kofot över axeln. Det kan lätt se en smula misstänksamt ut. Jag kände mig träffad av årets pik då jag packade upp fotsalt och fotsalva från min mor. Nu är det så att fotboll gör ens fötter kroniskt stenhårda. Too bad men inget jag kan göra något åt. Bara för att jag råkar ha fötter som lätt kan förväxlas med en 80-åring som gått barfota på grusvägar hela livet samt att mina tånaglar ramlar av titt som tätt beroende på hur ofta jag snörar på mig fotbollsdojorna betyder det väl inte att mina fötter är monsterfötter? Eller? I behov av två kilo salt och två tuber salva för att bli lena som barnarslen igen? Nåväl, jag fick ju galenskaparnas dvd-box med så jag har något att titta på medan jag ska förvandla mina fötter. Dvd-boxen har en speltid av 7 timmar och 52 minuter. Kanske att jag hinner bli klar.

När Ica ångat färdigt framför Sällskapsresan II, blivit anklagad att vara packad via sms samt snutit upp tre paket näsdukar var det dags att skjutsa hem bror och hans medhavda cykel. Man kan väl inte kräva att pojkstackaren ska cykla hem när temperaturen smugit sig under nollstrecket.
Därefter han jag snyta upp ett paket näsdukar till, dricka tre glas julmust och gissa mig halvt till ett mentalt sammabrott på Lottens julkalender innan julaftonen var slut och sängen åter var uppvärmd av en hund som argt menar att jag tar på tok för stor plats för att vi ska få plats där bägge två.

... Och julen varar fram till påska. Hjälp!

Thursday, December 21, 2006

Var la jag minnet nu igen?

Under hela min uppväxt har min mor sagt till mig att jag skulle glömt mitt huvud någonstans om det inte satt fast. Detta sa hon med full rätt. Jag har alltid varit en smula glömsk vad gäller småsaker, men jag kommer alltid på dem när jag blir påmind. Och det sker inte flera gånger om dagen, och tar inte fem sekunder.
På detta har jag enormt gott långtidsminne. Jag minns vad jag gjorde när jag var ett. Jag minns första dagen i skolan. Resan till Växjö med dagis. Vad min fröken sa till mig när jag råkat sopa till en annan kotte lite hårt. Ja, låt säga att jag är full av värdelöst vetande.

Under halvåret i söder fick jag skämsamt smeknamnet Doris eftersom det stod i mina papper att jag hade dåligt minne. Ja, Doris efter fisken i Hitta Nemo som helst saknade korttidsminne. Med det var ändå med skämtsam klang eftersom vi alla visste att mitt minne fungerar ypperligt.
Tills nu.

Jag har blivit Doris gånger tio. För fem minuter sedan reste jag mig från soffan för att kolla något på datorn. När jag kom fram hade jag glömt vad det var. Okej om jag hade haft ett stort hus att knalla genom, men nu är min soffa lokaliserad bredvid datorn. Jag tar med andra ord två relativt korta steg så är jag där. På detta så är det femte gången detta händer. På en vecka! Jag har blivit senil. Jag glömmer bort manualen när det är den som ska utprovas. Bloggämnena är många och försvinner lika fort igen. Jobbschemat till bibblo blev inskickat idag, bara en vecka för sent. Låste jag överlåset en eller tio gånger? Troligivis kommer tågbiljetten ligga kvar på köksbordet när jag lämnar lägenheten idag. Eller har jag redan packat ner den?

Var var det jag bodde nu igen? Vart ska jag åka ikväll? Någonstans i Småland. Eller var det Skåne? Folk säger ju så olika hela tiden.

Nu glömde jag vad jag skulle blogga om.

Tuesday, December 19, 2006

Jakten på den försvunna muffen

"Förlåt att jag är sen. Jag har tappat min muff."
Vad sa hon nu? Okej att vi brukar vara relativt frispråkiga sinemellan, men nu är här ett rum med över 20 personer som också hajar till.

"Ja, jag har varit på muffjakt hur länge som helst nu!"
Jaså. Varför letar hon så mycket?

"Så nu kommer ni ju få värsta chocken och typ bli döva."
Nu börjar fröken där framme nästan bli lite skrämmande. Vi ska bli döva för att hon har tappat sin muff?

"Men vi får väl helt enkelt köra utan idag, så ska jag leta vidare till nästa gång."
Här är Ica en smula undrande vad hon egentligen gett sig in på. Okej att det står att passet heter KAMP, men det här känns osäkert. Krävs det en muff för att träna Kamp? Jag som gått dit främst för att nu kunna försvara mig mot farliga grannar, rånbenägna tonåringar och argsinta pensionärer på söndagspromenad. Ska jag istället behöva använda muffen? Nej, det var väl inte rikigt tanken från min sida.

Efter 13 minuter fick jag kramp i låret. Slagen och sparkarna haglade tätt och luften som man slog på måste vart väldigt mörbultad tillslut. Sparka bakåt är mycket svårare än vad det ser ut att vara på film. Eller är det helt enkelt jag som inte är byggd som en asiatisk kampsportsexpert med chans på huvudrollen i Karate Kid XX. Vid styrketräningen på golvet höll jag på att bryta näsbenet då jag halkade iväg i min egen svett. Med andra ord var det väldigt jobbiga, svettiga och tunga 50 minuter som troligtvis kommer resultera i att jag får rulla upp ur sägen imorgon.

Vid passets slut hittade jag hennes muff. Den låg i fönstret vid stretchmattorna.

(Fotnot. För er med snuskig fantasi är muff inte vad man tror. Det är visst den lilla skumgummibollen som sitter fast på mikrofonen i instruktörens headset. Jag tvivlar dock starkt på att den verkligen är döpt till muff.)

Saturday, December 16, 2006

Flyttad från förorten

Att flytta och skaffa ny lägenhet är ett samtalsämne som alltid är hett. Det har ungefär samma åretomrelevans som vädret (Ska träden verkligen få knoppar nu, i december?). Jag har bytt bostad tre gånger i mitt liv. Då räknar jag bort de oräkneliga gånger jag och Åsa bytte bostad under vår Australienvistelse, och min lilla halvårslånga avstickare i Växjö. Första bostaden var ju givetvis hemma med mamsen, papsen, brodern och hunden. När jag sedan kommit hem från Australien och min rebelliska period tog jag mitt pick och pack och bagav mig till Malmö. Där delade jag lägenhet med en kompis i en underbar etagelägenhet på 100 kvadrat. Det var den finaste lägenhet jag sett, även om den hade gasspis som jag var livrädd för och vi fick ringa efter ett nytt kylskåp redan efter en vecka. Lägenheten låg på Sveriges våldtäktstätaste gata. Ica åkte med andra ord taxi väldigt ofta under den perioden eftersom hon sällan kom hem från pendlingen till fotbollen före klockan elva på kvällen. Nästa gång det blev flyttat körde bror mig 46 mil från Småland och upp till Etuna. Inte lika fin lägenhet kanske, men jag tycker väldigt bra om den. Lagom stor, härligt lyhörd och allmänt blåsig. Den ligger i området där det enligt undersökningar är flest människor som undviker att gå i. Plus att jag då bor granne med en våldtäktsman. Om ett litet tag ska Maja dyka upp och jag har redan sagt till henne att hon får inte andas för mycket när hon knallar uppför trappan. Det stinker nämligen maja i hela uppgången. Ja, jag menar naturligtvis inte att lilla Maja luktar illa, utan att det luktar gräs, braj, röka i hela trappan. Tidigare idag släppte en kille ut lite rök, knallade nerför trappan och inledde en väldigt högljudd konversation med sig själv. Jag stod precis innanför min egen dörr med handen på handtaget och svettades i mina ytterkläder. Jag var på väg ut precis när jag hörde honom komma. Nu lekte jag istället kyckling och stod där tills jag hörde porten slå igen där nere.

Nu var det inte alls mina grannar jag skulle skriva om, utan faktumet att flytta. När jag tänker efter har samtliga av mina vänner som, precis som jag, kommit inflyttande till stan flyttat minst en gång under vår studietid. Alla har dragit sig från förorten och in mot stan. Samtliga har gett mig rådet att göra detsamma. Jag minns fortfarande när morbror var här för första gången och skulle hjälpa mig att borra lite i mina väggar. Han sa att jag kanske inte skulle göra för mycket i byggt eftersom att jag troligtvis inte skulle befinna mig där så länge. Jag menade ju på att jag skulle ju ändå bo där i tre år. Han däremot menade på att studenter sällan stannar på samma ställe så länge. Jag förstod inte alls vad han menade. Nu hade jag kånkat möbler för en livstid i mitt tycke. Jag tänkte inte ge mig in i att flytta innan jag åtminstone tagit examen. Det lät ju inte klokt. Tyvärr får jag väl ge honom rätt. Samtliga vänner har flyttat till centralare breddgrader och slipper planera hela sina dagar efter huruvida de ska förflytta sig eller inte. De behöver inte cykla i ilfart hem från krogen på ostadiga trampor och de kan vakna en kvart innan de ska till skolan och ändå hinna i tid. Jag däremot suckar om jag måste till stan två gånger på en dag. Utan min cykel har jag blivit socialt handikappad och isolerad ute i ghettot. Vaknar jag klockan halv nio när jag börjar kvart över kan jag glömma att befinna mig i skolan innan första rasten. Det är kanske snarare jag som inte är klok?

Friday, December 15, 2006

Besvärlig bror bortskänkes

"Men kan du inte önska dig något vettigt?"

Vad min bror menar med detta påhoppande förstår jag verkligen inte. Enligt mitt tycke önskar jag mig alltid vettiga saker. Matlådor med mat i är väl jättevettigt? Men av någon anledning får jag samma kommentar varje år. Jag frånsäger mig genast skulden till detta. Hade jag fått alla ovettiga saker någon gång, hade jag ju kunnat önska mig vettiga saker nästa år. Det är inte mitt fel att jag aldrig får dvd-boxarna med Simpsons, en väldigt bensinsnål bil eller en splirrans ny lap top. Då hade jag kunnat önska mig vettiga saker som skärbrädor, varma strumpor och nya gardiner året efter. Det brukar sluta med att jag får en alladinask, något jättefint rim med roligt innehåll av mamsen och något jag faktiskt önskar mig inom vettig prisklass av bror.

I år ringde jag dock och gastade till mor att önskelistan inte var komplett. Helt plötsligt önskade jag mig även en cykel. Förra gången jag fick en cykel var när jag fyllde 12. Den var neonrosa, hade fem växlar och var en citybike. Min första nya och växelprydda cykel i hela mitt liv. Hittills också den enda nya och växelprydda cykel jag ägt. Den står dock tryggt inlåst nere i Hultet med en klädsam punka. Anledningen till att den plötsligt är inlåst är att år av tjat från mosters sida slutligen påverkat mamma att låsa dörrarna till förrådet. Det har aldrig varit någon i närheten av vårat förråd som inte ska vara där, och det är måttligt frustrerande när man sen till jobbet märker att det inte bara är att slänga upp dörren och cykla iväg. Då muttrar man lite om stockholmares rädsla för inbrott och menar på att risken med att lämna dörrarna olåsta här är att grannens katt ska lära sig öppna dörrar och på så sätt kunna sätta sig och skita där inne.

Tillbaka till julklapparna börjar nu en smärre härlig klappanikkänsla sätta in. Jag har tidigare i mitt liv varit ute i god tid, haft litet sömnbehov och relativt god ekonomi inför julklappshandlandet. Nu väljer jag att sova istället för att shoppa och har efter fejder med CSN fortfarande inte fått några pengar för november månad. Jag har med andra ord inte köpt en enda julklapp. Sedan är ju folk så löjligt försiktiga med att kläcka ur sig vad de önskar. Önskar du dig en ny Ferarri så säg det. Jag tänker tyvärr inte köpa det åt dig, men jag kan få en hint och då alltså gå och köpa en stor påse godisferarribilar åt dig. Summan av att inte berätta för mig vad som önskas blir att jag helt enkelt köper sådant jag själv gillar att få. Då blir det lätt glas med bilder på, böcker och örngott med olika tryck. Fråga Åsa och Anna som båda fått sin beskärda del av alla nämnda ting. Störst problem väcker ändå bror. Han har läst två böcker i sitt liv såvitt jag vet. Av tvång dessutom. Ikea-arbetare bör läsa Sagan om Ikea av Ingvar Kamprad, och det har han gjort. Dessutom under högstadiet skulle Flugornas herre läsas. Jag läste ut den innan han gjorde det. Då gick jag ändå på högstadiet tre år efter honom. Man kan inte heller köpa örngott till honom eftersom samtliga artiklar i nya hemmet måste matcha, och då kan man inte ha ett örngott som det står "Huvudvärk" på för att förklara baksmällan. Glas med bilder på ska vi inte tala om. Om det inte är Lasse Åberg och är svindyra, men de tycker jag inte är tillräckligt snygga, eller, prisvärda rättare sagt. Igår hotade jag honom med att om han inte sa vad han önskade sig skulle jag köpa kräftor åt honom och sticka en mössa. Då var han plötsligt tvungen att gå och lägga sig. Jag som stickar så bra. En papegoja har jag åstakommit en gång. Ena vingen är fem centimeter lång och andra minst 50. Näbben hängder dessutom ner till fötterna som inte finns eftersom jag tröttnade på stickning innan jag kom så lång.

Varför belönades jag med en bror som: är belönad hopplöst dyr smak, är icke litterär för fem öre, aldrig ser en film mer än en gång, inte förstår charmen med saker med tryck på och inte roas av foton?

Tuesday, December 12, 2006

Förödande förnuft

Ibland känns det som mitt nuvunna och väldigt sällan skådat vuxna förnuft ger mig en rejäl spark i arslet samtidigt som det hånskrattar åt mig.

Varför nappade jag inte på när Olle sa att han kunde komma förbi och hämta upp mig på vägen till stationen? Jo, för att Ica numera är förnuftig, och ville inte gå från stationen när hon kom hem, utan cykla. Därför cyklade hon raskt ner och mötte Olle där istället.
Fick jag cykla hem när jag sprungit mina rundor i Stockholm? Nej, naturligtvis inte. Någon helvetesjävlaskitidiot har naturligtvis snott min cykel! Igen! Det var den finaste cykel jag någonsin ägt, och den var så fruktansvärt bra. Nu har jag ingen cykel. Jag är så arg att om jag mött mina äckelgrannr i trapphuset hade de vart i större behov av mitt nya överfallslarm än jag. Nu har jag kastat in grejer i frysen, boxat på boxpåsen som inte ens är upphängd. Jag har sparkat lite på den också. Jag har även ringt polisen och mumlat fram en anmälan mellan ilsket sammanpressade käkar. Nu går Manson på hög volym. Tanken var att Ica skulle ner och träna Kamp för första gången idag med. Det är bara att raskt sudda ut ur schemat eftersom jag inte har en chans att hinna dit i tid när jag ska gå. Annars hade jag varit i stort behov av att sparka och slå lite på ett ställe där det var tillåtet.

Jag ska aldrig mer vara förnuftig.

Uppdatering
Ens händer svullnar väldigt lätt av att stå och hamra på en dörrpost oupphörligt i en kvart. Trots att de är skyddade av boxhandskar. Hur ska jag nu kunna skriva färdigt analysen till redovisningen när händerna ser ut som två fotbollar. Ännu en förnuftig fråga.

Koncentrationsstörningar

Ibland är det svårt att behålla sin karaktär och plugga när man måste. Jag trodde ärligt talat inte det var möjligt att vara skoltrött efter tre dagars föreläsningar. I morgon är det dags för första redovisningen för denna terminen, som tack och lov snart är slut. I vanlig ovanlig ordning är jag ute i sista minuten. Nu har jag suttit och kalkerat manualbilder i mitt vardagsrumsfönster inför mina öldrickande, och cigarettrökande grannar som tittade väldigt suspekt. Annars är det som vanligt när jag ska plugga; saker dyker upp. Nu ska jag fara i väg till Stockholm och det här är vad jag åstakommit hittills under min pluggtid:


Visst skulle jag vara snygg om jag vore med i South Park?

Saturday, December 09, 2006

Besynnerliga bekymmer bakom bibliotek

För att utföra sitt jobb på ett bra sätt krävs det att vissa saker klaffar som de ska. Igår var jag ny på jobbet igen. Det var en ganska gemytlig känsla att logga in sig på utlåns- och återlämningsdatorerna och fortfarande komma ihåg dess password. Däremot hade jag aldrig själv lyckats lista ut var lösenordet för att fylla på studenters konton låg gömt. Det kan ju dock vara en ganska viktig aspekt att minnas eftersom det är det man gör majoriteten av tiden. Det löste sig dock och jag föll åter långsamt in i rollen som bibblo bitch. Ja, det är en bra sak att vara bibblo bitch. Jag myntade uttrycket vid jobbstarten här i augusti 2005, och har bestämt att det ska ha en positiv ton. Åter igen satt jag och surfade på arbetstid och försökte se smart och upptagen ut om det kom förbi någon som såg ut att vara i behov av hjälp. Framåt förmiddagen var det dags att avancera ytterligare och då åter sätta mig på help desk-stolen och hjälpa till vid eventuella dataproblem. Det blev dock inte mycket gjort. Jag och Mike lyckades inte ens lösa Aftonbladets nybörjarkryss. Mycket orutinerat, och inte alls i allmänbildningskapaciteten som krävs för det extremt avancerade jobb vi faktiskt tilldelats.

På det stora hela flöt första dagen på jobbet på ganska fint, och jag var nöjd med det hela utan att ha bråkat med någon student, sabbat kassan, vält en bokvagn, slagit av strömmen på samtliga datorer och hänvisat någon till v-hyllan när de egentligen skulle till p.

Därför beslutade Ica att hon nog faktiskt kunde orka sig upp och jobba under lördagen igen. Dygnsrytmen satt och jag hade visserligen slagits med både demoner, skivbolagsproducenter och en och annan ilsken hamster under natten, men inte värre än att jag kunde rulla ur sängen då mobilen började sjunga. Pigg och ny(k)ter cyklade jag mig mot jobbet redo att göra mitt absoult bästa. Knallade in i byggnaden och till bibblos dörr för personal. Drog passerkortet och fick en ilsken röd lampa till svar med ett lika ilsket tjut. Det ingick verkligen inte i mina planer. Drog en gång till med samma resultat. Funderade en stund på om övertalning, glaskrossning eller fjäsk kunde hjälpa mig, men kom fram till att dra kortet en tredje gång. I samma stund blev jag livrädd att dörren skulle få liv och sluka mitt kort såsom bankomater sägs göra om man slagit fel kod tre gånger. Stolt som jag är vill jag inte knacka mig in, men kom fram till att så fick fallet nog bli idag om jag skulle kunna jobba. I samma sekund hörde jag mina två kollegor komma runt hörnet. De var alltså inte inne i bibblo och kunde släppa in mig. Eftersom jag inte behövt öppna sedan i maj tänkte jag att mitt kort kanske bara fått lite rostansamlingar, trots tillverkningen av plast och att mina kollegor då enkelt skulle komma in. Icke. De drog sina kort och fick samma elaka lampor och tjut som jag. Puh, då var det i alla fall inget personligt mellan dörren och mig. Å andra sidan var det ett stort "ajaj" eftersom om vi stod därute och inte kom in, och ingen bafann sig inne och kunde öppna, hur skulle vi då kunna slänga upp portarna för studenterna om en kvart och jobba och låna ut böcker och hela alltet? Det blir ganska svårt när man inte ens har tillgång till böcker. Telefonnummer var något mer vi inte hade tillgång till. Vi fick stega runt till dörrarna på framsidan och ringa numret till Securitas som satt fint uppklistrat där. Jag fick en otäck flashback av mitt egna samtal dit då jag stod utanför min lägenhet med nyckeln på insidan och dörren stängd och låst. Efter mycket om och men kom de hit och gick med på att släppa in oss. Dock skulle hela kalaset kosta 1000:-. Bör vi räkna med löneavdrag nu?

Wednesday, December 06, 2006

Vem har sagt att basket bara är en boll och två korgar?

Basket och jag är två termer som aldrig riktigt gått ihop. Mitt starkaste, och enda, basketminne är från en skol DM-match i åttan då jag missade två straffkast efter att ha blivit tacklad så jag på rygg glidit fem meter baklänges och rakt in i väggen. Den matchen slutade 53-3. Det var inte vi som skrapade ihop 53 poäng.

Idag däremot skulle jag för andra gången i mitt liv se en basketboll på nära håll frivilligt. Jag skulle göra debut som publik på en basketmatch. Det hela började väldigt bra. Det var två lag, två korgar och, vänta nu, två domare?! Dessutom stod det två tavlor vid varje kortsida på planen som envist räknade neråt för att sedan plötsligt och utan förvarning studsa upp till 24 igen. Mycket ologiskt. Vem kom på det? Det första man får lära sig som basketrookie är att det är väldigt mycket tidsräknande i detta spelet. Du får tveka fem sekunder, stå på ett visst ställe tre sekunder, skälla på domaren i max tio sekunder, ha ett anfall i tjugofyra sekunder, vara inne på planen i ungefär sextio sekunder, hålla dig på fötterna i tolv sekunder, ha båda fötterna i luften frivilligt antal sekunder, pusta ut i två sekunder, bestämma dig för vilket mål som är ditt i fyra sekunder och ha din hörsel intakt i en sekund.

Som att inte alla dessa sekunder vore nog. Nejdå, hela tiden ljöd ständigt en siren med ojämna mellanrum. Till vilket syfte? Ungefär vilket som helst: spelarbyte, time out, halvtid, skada, boll som fastnat bredvid korgen, slagsmål, snubbling och något annat som var värt att tjuta för.

Skulle det vara nog nu då? Nej nej. På detta finns då något som heter foul. Jag kan förstå dess innebörd att när någon gör något elakt mot någon annan får man foul. Och så var det med det. Men här skulle man ha offensiv foul. Man skulle ha lagfoul som inverkade på olika foul som skulle göras inom en kvart och ge ett eller två straffkast beroende på om du gjorde mål när du fick foulet emot dig eller inte eller beroende på om din motspelare var tillräckligt elak mot dig i skottögonblicket eller så kanske du bara blev foulad och fick bollen tillbaka samtidigt som domaruschlingen snodde poäng eftersom mitt i det hela förkunnade visst sirenen att det var byte på G. Hur enkelt som helst.

I mina ögon är basket fortfarande lika förvirrande. Jag såg mest ett gäng tjejer i svarta kläder och ett gäng tjejer i vita kläder springa efter varandra, veva med armarna i varandras ansikte och försöka få i bollen i en korg som både sitter på tok för högt upp och dessutom är för liten för att någon normal människa ska lyckas träffa den. Det mest förvånansvärda var att de gjorde det. Träffade korgen alltså. Fråga mig inte hur många gånger eftersom man både kan få ett, två och tre poäng vid mål beroende på hur snyggt det är. Ja, i mina ögon sett var alla då värda tre poäng. Eller tio, bara för att nudda ramen. I vanliga fall vaktar jag ett mål som är rumt sju meter brett och tre meter högt och är med andra ord ganska enkelt att träffa. Där har jag aldrig sett lika många mål rassla in som jag gjorde idag. Hemskt ologiskt igen. Som ytterligare bevis på hur ologisk denna sport är: Man spelar i fyra perioder av den hemskt logiska längden 12 minuter. Ändå säger man att det är första och andra halvlek. Men olika långa pauser emellan! Jeez.

Jag kan inte säga vilket lag som var bäst. Jag var så imponerad av att bara facinerat titta på dessa galningar med för stora kläder, försöka snappa upp något av alla regler som fanns och samtidigt försöka hålla min högra trummhinna intakt. Det senaste orsakade störst problem. Kanske därför jag inte lyckades ta in alla dessa olika lagar. Jag tyckte båda lagen var lika duktiga, även om mina kompisar i publiken och resultattavlan sa något helt annat. Omgivningen var visst inte heller helt nöjd med de två svartklädda herrarnas insatser. Det var många fula ord, busvisslingar och buarop på deras något tama insats. Fråga mig inte var det tama var någonstans, men jag buade lite lamt av grupptrycket när de gjorde något alldeles för tydligt fel. Vilket verkade vara på tok för många gånger för att vara acceptabelt. Jag fann det dock mest roande när amerikanskan i laget fick böja halvvägs ner till marken för att kunna ha en någotsånär fungerande konversation med domaren.

När det var tio sekunder kvar insåg jag att laget jag hejade på skulle nog förlora. Jag hade inte vågat säga något innan med tanke på att mål gjordes ju i samma hastighet här som jag när jag springer från dammsugaren. Då var ställningen 90-60. Men 30 poängs skillnad är väl inte fy skam? Tänk bara var många gånger bollen rullat genom den smala smala ramen för att ens komma upp i hela 60 poäng. Jag är övertygad: hela andra laget måste vara dopade. 90 poäng i detta spela måste vara helt omöjligt att få. Det kräver bara en sak: FOUL! FOUL! DUBBELFOAL! LAGFOUL!... och en sisådär 30 straffkast till oss på det. Vips så var matchen oavgjord.

Tuesday, December 05, 2006

Vilken vuxen värld

Förr i tiden räknades allt i pangar. Nu i stressade dagar räknar man nog snarare i tid. Ja, utom jag då som räknar i chokladkakor. Men om man nu ska följa dagens tidsräknande är det ibland förvånadsvärt vad olika produktiv man är olika tider på dygnet. Som jag tidigare skrivit har jag ständigt varit en morgonmänniska, och då haft min produktiva tid under dagens första halva. Detta har drastiskt förändrats. Första halvan idag bestod av att vakna, äta frulle, sova vid tv:n, strunta i Försäkringskassan, titta på Oprah, strunta i att åka och handla, äta och nästan lyckas med bragden att komma för sent till skolan.

Eftermiddagen har däremot varit mycket givande, eller, det kanske är fel uttryck, men mer nyttig. Jag har för första gången i mitt liv vart på Volvo och studerat deras teknikskribenter och illustratörer. Ska jag vara ärlig var detta måttligt intressant och Ica fick idéen att plugga några år till. Med de jobbmöjligheterna vill jag inte jobba. Åtminstone inte på Volvo och skriva om reservdelar. Ja, jag är relativt kräsen. Men hur mycket kan man fabulera där utan att det slutar med att någon stackars mekaniker får två ton grävskopa över sig? Hur roligt kan man skriva för att undvika att chaffisen får ett skrattanfall med foten på gaspedalen och på så sätt hamnar i en grusgrop? Och hur långt får man skriva innan montören börjar snarka i skruvhögen och råkar kvävas av en mutter under inandning? Ni förstår min poäng. Jag bör nog inte jobba där.

Jag har även känt mig väldigt vuxen när jag inne på Clas Ohlsson stod och väntade i informationsdisken i en kvart enbart för att få reda på att blocket jag ville ha var slut. Just det var väl inte särskilt vuxet(eller jo, jag skulle aldrig fråga efter något i yngre dagar. Jag skulle tagit det rutiga blocket och sett glad ut), men mina och Majas himlande ögon och demostrativa suckar var väldigt vuxna. Framför oss i kön stod nämligen en mycket ung nittonåring som råkat bryta av sin nyckel i cykellåset och nu inte fick bort varken cykel eller nyckel. Hon menade att snubben i disken borde hjälpa henne eftersom hon köpt sitt lås på just Classe Ohlsson. Är det bara jag som tycker det är långsökt? Går man inte till en snäll hyresvärd eller något då? Det hela slutade med att bruden fick låna en bultsax och gå och klippa upp sitt lås. Ica suckade åter väldigt vuxen och önskade i tanken henne lycka till. Efter en snabb blick på hennes biceps kom jag fram till slutsatsen att hon aldrig i livet skulle klara att klippa upp det där låset själv. Jag minns fortfarande när jag skulle klippa ekrar och vad många svordomar det krävde.

Nu tappade jag tråden igen. Jag köpte åtminstone ett överfallslarm för att glädja mor, och stora kuvert för att glädja alla som inte vill ha sina a4-papper hopvikta. Raskt vidare till Netto för storhandling av vuxna saker som.. som... tja, pålägg?

Hemma har jag hunnit stretcha alla ömmande muskler från gårdagens yoga. Jag har lagat och ätit mat. Jag har försökt fixa ihop det sista i in design för att inte få en hel basketförening efter mig imorgon. Detta är dock inget jag garanterar inte sker även om jag nu lagt ner kvällstid på projektet. Jag har skrivit samtliga listor jag blivit åtsagd att skriva. Ja, utom min önskelista inför julen då, men det kommer.

Slutligen har jag nu under bloggandets tid även kokat makaroner till morgondagens lunchlåda.

Monday, December 04, 2006

En sovmorgon till! Snälla!

Bra odds inleder veckan. Bra karaktär med. När väckarklockan ringde i morse, eller rättare sagt: när mobilen började nynna, blinka och durra blev jag väckt ur en dröm där det blixtrade. En tanke flög upprepade gånger genom huvudet. En.
"Kan jag inte få sovmorgon? Bara idag! Snälla! Jag orkar inte stiga upp!"
Detta blir bara en tanke då den faktiskt egentligen helt och hållet sitter ihop utan både mellanrum i orden och skiljetecken.

Jag har haft fritt schema vad gäller sömn i två veckor. Det måste haft någon form av förödande effekt. Jag har alltid skrutit om att jag är en morgonmänniska. Det kanske iofs är för att slippa skämmas över att jag sitter och snarkar vid elva på kvällen i vanliga fall. Nu har jag blivit självmordsbenägen light av att stiga upp tidigt EN morgon. Dessutom var det inte direkt tidigt. Jag steg upp vid halv åtta. Jag har i 24 veckor stigit upp en timme tidigare utan att vilja avlida. Då har jag dessutom oftast legat och filosoferat för mig själv en längre tid. Men det struntade alla mina förnuftiga tankar i idag.

Klev in i skolan med grusiga ögon. Väl i klassrummet fick jag sitta och borra in naglarna upprepade gånger i händerna för att inte somna. Då bör kanske nämnas att det endast var ett upprop och vi satt inte i klassrummet en avsevärt lång tid. När vi väl blev utsläppta cyklade Ica raskt hem, åt en macka, slängde sig i sängen och sov som en sten i en och en halv timme. Det var ju verkligen ansvarsfullt gjort. Nu kommer jag ju troligtvis har jättelätt för att somna ikväll. Eller inte alls.

Hur orkar folk jobba heltid? Jag har gjort det under mina tidigare år i livet, men jag var en annan person då än nu. Den Ica nu gillar att sova och är hungrig mest hela tiden. Det är väldigt tidskrävande att vara nya Ica.

På detta tänkte jag dessutom stjäla en lista från både Tess, Anna och Jonk. Som tur är så är det ju samma lista. Annars hade det blivit mycket. Egentligen är jag emot att ha sådant i min blogg eftersom det inte inkluderar i hans syfte(Hm, min blogg är en han. Måste fundera ut ett namn på honom). Men egoIca tyckte den såg rolig ut.

Tio första:
Första bästa kompis - Anna, självklart. Vi möttes på lilla dagis :)

Första bil - En neongrön Ford Fiesta från -77 med fyra växlar och spolarvätska i en pedal på golvet.

Första kärlek - Hm, svårt. Benke var jag förtjust i.

Första husdjur - Amigo, vår übersnälla stora vosther

Första semester - Hm, nu blev det svårt igen. Utomlands? Teneriffa, även om vi var i Danmark under Roskilde en gång.

Första jobb - Stallmänniska

Första skiva: Top Hits, eller om det var Orup- Stockholm. Den fick jag av bror som fick fem skivor gratis för att gå med i en skivklubb. Han VÄGRADE låta mig välja Michael Jckson.

Första riktiga kärlek - Mattias

Första piercing - I öronen

Första konsert - Hm, E-type måste det ha varit.

Nio sista:

Sista alkoholdrycken - Öl antagligen. Japp, en stor stark på Harrys i lördags

Sista bilfärden - Hm, jo, Petra skjutsade oss från Johanna t bion i onsdags

Sista filmen du såg - Borat

Sista ringde telefonsamtal - Jag som är så dålig på att ringa. Lina var det nog.

Sista bubbelbadet - Hehe, jag och Emily i slutet av oktober.

Sist spelade cd - Thunderdome. Hade glömt hur de lät

Sista gången du grät - Minns inte. Jo, jag grät i sömnen förra veckan då min vovve blev skjuten i drömmen. Räknas det?

Sista måltiden - En macka för någon timme sedan.


Åtta har du nånsin:

Dejtat en av dina bästa kompisar - Det tror jag inte.

Blivit arresterad - Nej, eller?

Blivit kär vid första ögonkastet - Nej, svårt att tro det om mig.

Fått ditt hjärta krossat - Jo, antagligen.

Sagt att du älskar någon utan att mena det - Ja, men det skäms jag faktiskt för

Haft one night stand - Men.. men, min mamma och moster läser ju min blogg! Jaja.

Busringt till nån - Haha, självklart. Jag och Lotta var bäst på det.


Sju saker du har på dig:
Strumpor med Simpsons på
Baggyjeans
Trosor
Sport BH
Puma t-shirt
Nike hoodie
hm.. klocka


Sex saker du har gjort i dag:
Vart i skolan för första gången på ett halvår
Stört mig på mina grannar
Ätit
Sovit
Suckat på Försäkringskassan
Farit upp i taket av rädsla när en planch ramlade ner


Fem favoritsaker:
Min mini disc
Min skivsamling
Mina sneakers
Lesedi, fast hon är ingen sak
Mina böcker


Fyra personer du kan berätta allt för:
Åsa
Anna-Panna
Malin
Micaela
... fast jag berättar inte allt för någon.

Tre val:
Svart eller vitt - Svart såklart

Sommar eller vinter - Sommar! Sommar året runt tack!

Choklad eller chips - Gissa. Hehe, choklad!!


Två saker att göra innan du dör:
Skriva en bok
Resa till alla världsdelar

En sak du ångrar:
När jag inte stått upp för mig själv

Sunday, December 03, 2006

Vårjacka + smoothie = första advent?

I morgon ska jag gå till skolan för första gången på ett halvår. Ärligt talat känns det en smula mystiskt. Tänk om jag går vilse. Tänk om jag glömt hur man sitter still under en föreläsning. Tänk om jag kommer på att jag egentligen går fel program. Tänk om jag inte kan plugga längre, och stirrar tomt, skriver U på tentan och får ingen examen i sommar. Då blir jag lite knäckt tror jag. Men va katten, har jag klarat det under alla de tidigare förutsättningarna kan jag väl lika gärna lägga i en växel och försöka puffa igång den smått skadade grå massan däruppe. Men vem vet, vi kanske kan skapa underverk nu när vi för första gången har någonsånär kontakt med varandra.

Vid uppvaknadet i morse (eller vem lurar jag? I förmiddags) kom jag fram till att jag varit stenledig i två veckor och inte gjort något som räknas som produktivt, nödvändigt och nyttigt. Därför högg jag tag i nacken på mig själv, lyfte mig högt och satte igång att storstäda. Det händer inte särskilt ofta vill jag lova. Drog till och med fram tvättmaskinen och gjorde rent där, städade under diskstället och dammsög alla element. Allt detta för att det sägs ju att man ska göra advenstfint, så jag tänkte att jag kör på det konceptet. Nu efter minst två och en halv timme non stop-städning är jag klar. Dock har jag glömt bort det som var anledningen till hela städningen. Mina ljusstarkar står fint kvar i ett av köksskåpen. Nåväl. Det man inte har i huvudet får man ha i fötterna. Det får med andra ord bli ett senare projekt.

Promenad med Maja i någon liten timme. Är det bara jag som känner någon form av kluvenhet av att det idag är första advent, och jag har promenerat i min vindtäta vårjacka och druckit smoothie vid fikapausen.

Nä. Jag har ju bestämt mig för att bara blogga när jag har något vettigt att blogga om, men jag kände lite abstinens.