Thursday, February 28, 2008

Wannabe kajalfjortis på villovägar

Musik är en av de viktigaste sakerna i livet. Säger jag som inte kan sjunga, men det är ändå väldigt viktigt. Därför är konserter något av de roligaste som finns i mitt tycke. Då ska man stå längst fram, studsa och digga och komma hem med blåmärken på revbenen. Det funkade under Pink*2, Rammstein, Marilyn Manson, Linkin Park, Faithless och så vidare. Under en konsert har jag suttit, och det var REM, eftersom ståplatserna tog slut i ett andetag och jag inte satt redo vid biljettsläppet vilket jag i vanliga fall alltid är. Vid denna tidpunkt var jag dock hjärtligt glad åt min sittplats eftersom jag hade 40,7 graders feber och mådde inte särskilt bra. När folk ville ha in Stipe & C:o på scenen igen bad jag dem förgäves att sluta ropa.

Nu verkar det vara dags igen. Fråga mig inte hur det hände, men i natt under sovdimman råkade jag visst lova att följa med på en konsert. Det ironiska är att jag ska gå till konserten där biljetterna sålde slut på 12 minuter och folk sedan efter betalat hutlösa summor för på blocket.se och liknande, och jag är inte ens särskilt förtjust i bandet.

Vad bära idag? Kläderna är ju skitviktiga under konserter. De flesta band jag brukar gå på funkar det bra att gå svartklädd, och lite garage/metal ut. Hur fabian ska jag se ut idag? Ska man se ut som alla dessa fjortisar med svarta stuprörsjeans, tuperade stora hår, converse, palestinasjal och påmålade kajaltårar på kinderna? Jag äger inget av detta. Jo, tuperat hår, men inte katten blir det stort. Skulle kunna måla kajaltårar, men va fasen. Jag fyller 26 om ett par månader ju. Jag får väl helt enkelt gå och se Kent och se helt normal ut, hur bra nu det brukar gå. Fast, jag vet ju inte ens vart konserten är nånstans.

Ja, det här kan ju bli en upplevelse.
Kent+jag=sant?

Tuesday, February 26, 2008

Blondiner i pyjamas

Rabatter, reor och liknande får mina ögon att tindra. Böcker får mina ögon att tindra. Med andra ord tindrade jag likt Eifeltornet på natten under tolvslaget igår. Det hela började mycket bra. Vi (jag och Heléne) hittade en parkering precis utanför Akademibokhandeln. Heléne studsade ur bilen och jag kände plötsligt att arslet på bilen framför kom väldigt nära väldigt snabbt, eller, ja, för snabbt för att kännas tryggt med tanke på att ingen satt på förarplatsen i vår bil. Ica lägger av ett praktskri om att vi rullar och slänger sig på handbromsen. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Det är en himla tur att jag är med ibland. Annars hade vi påbörjat rean med plåtskador.

Väldigt strukturerat kom vi fram till att det var bäst att inleda reashoppingen längst bort från bilen och sen avancera oss framåt. Vi började sådeles med Åhléns och kom fram till att vi skulle hamna först i kön. Tyvärr var det inte av särskilt mycket värde eftersom de inte hade nattöppet utan påbörjade sin rea först klockan 07:00 idag, tisdag.

Då kom Bokia härnäst på listan. Vi var där vid öppning och kom in som nummer fyra... och ja, där tappade jag min kompanjon. Lite ostrukturerat kändes det hela och jag förvirrade mig helt bland biografierna. Fynd nummer ett i denna butik blev klippet (bokstavligt talat) om fotbollsfrisyrer för nätta nittion riksdaler. Där får man skåda Glenn Strömberg som lätt skulle platsa som Odjuret i Skönheten och Odjuret med den manen, och en massa andra generösa och förskräckliga frillor från fotbollshistoriens början. Att Jesper Blomqvist kunde vara så wild and crazy hade jag aldrig anat. Där införskaffades även lite romaner, fler fotbollsböcker samt en del förklaringar om hundens psyke och hur man talar med sin hund. Nu ska jag hem och kommunicera med Fjanten om varför hon skäller på löv som går över gatan.

Väl färdigbetalda stannade vi till i en gränd på väg till Akademibokhandeln och drog på oss ett par pyjamasbrallor var. Tack Moster med familj som för cirka sju år sedan köpte en pyjamas att växa i till mig som jag ännu inte vuxit i. Den passade utmärkt att ha utanpå jeans. Nåväl. Akademibokhandeln var betydligt mer packad med folk och iförd dubbla brallor och vinterjacka blev man lite lätt dåsig av värmeslag. Tack och lov hade vi två smarta blondiner slagit våra kloka huvuden ihop och lämnat Bokiafynden i bilen innan vi gjorde entré.

Fynden som Akademi bjöd på var väl främst ett gäng biografier, men även om en om drömtydning (ja, jag vet, men med mina suspekta drömmar behövs det), en bok med hårdrockscitat och en pärla om hur man tecknar hundar och katter. Det ska jag lära mig nu när jag inte har något viktigt för mig. 20% rabatt för den snygga pyjamasen och tillräckligt med stämplar i kortet för att vid nästa besök få rejäl rabatt.

Då Åhléns inte behagade att ha öppet under natten fick jag trotsa regnet idag och cykla ner för att fynda vidare. Där var inte alls det utbud de haft tidigare år, men jag lyckades lägga vantarna på en Sjöwall & Wahlöös-box för en billig peng, samt givetvis en biografi. Vid kassan innebar detta ett köp på 382:- (det inkluderade en mascara). Då såg jag den trevliga Dassboken för 19:- och slängde med den. Summan ändrades då hastigt till 401:-. Det var en mycket bra summa för då man handlade för över 400:- fick man en värdecheck på 50:-. Då tjänade jag ju 30:- samt toaunderhållning.

Så glad man kan vara när man får gå på stan i pyjamas


Japp, bokrearedo

Monday, February 25, 2008

Nattsudd med goda avsikter

Årets julafton är här. Äntligen. Jag har som vanligt förberett mig väl: kataloger har hämtats och luslästs. Efter det har samtliga intressanta titlar skrivits upp och slutligen har jag jämfört priserna i de olika butikerna för att hitta de mest prisvärda objekten.

Ett minus på listan är armen. Den är inte riktigt i bärarskick, men det får bära(ja, jag sa ju det), eller brista. Ingen volleyboll på två veckor för min del, och det är riktigt surt, men å andra sidan kan laget kanske åstakomma något bra nu i frånvaro av nitlott och parentes beroende på hur man ser det. Nåväl, jag får helt enkelt överanstränga vänster arm istället och i morgon se ut som en gorilla. Men det är det säkert värt. Dessutom kommer jag under veckan att kontakta en kiropraktor eftersom det tar för lång tid att få armen duglig igen enbart med sjukgymnastik.

Under dagen har jag flyttat om lite i lägenheten för att bereda plats åt nyförvärven. Jag har laddat med mycket choklad samt en del cola light. Ska man hålla sig vaken en vardag krävs grejer med koffein i. Jag har försökt vässa armbågarna lite, men jag tror snarare att jag ska använda mig av min nuvunna smidighet för att glida igenom folkmassorna (Ja, två hela yogapass har ju gjort underverk med min kylskåpsviga kropp, eller inte alls, men drömma kan man ju.).

På det hela har jag nu informerats om det trevliga initiativet att om man bär pyjamas under sin shoppingrunda får man 20% rabatt på samtliga köp. Det är ju en helt lysande idé. Det är nu 90 minuter till start. Iförd pyjamas och med köphungriga ögon kommer jag då att storma stans bokaffärer. Må bokrean finnas kvar tills jag dör.

Sunday, February 24, 2008

Nu har jag blivit utmanad igen. Tror att Lotten enbart gör det som hämnd för alla gånger jag utmanat henne. Om jag då skulle hålla traditionen vid liv skulle jag då strunta i att svara, men listor gör mig lycklig i ögonvrån.

1. Vädret utanför mitt fönster:
Grått mest. Tallen precis utanför roterar och det smäller i mina fönster, så jag tippar på en nätt blåst. Det är blött på marken också.

2. Lyssnar på just nu:
Nickelbacks Rockstar på MTV. Homerklockans öronbedövande tickning. Min tinnutus. Ena grannens gitarrpling (ja, han/hon är ihärdig). Rutornas smällande och andra grannen som... ja, vad gör hon? Jag vet inte, men det låter suspekt i alla fall.

3. I går gick jag och lade mig:
Alldeles för sent. Så pass sent att det ju faktiskt var idag. Cirkus kvart över tre gick jag och la mig i min egen säng med en rostad skinkmacka, ett glas vatten och ett relativt högt tjut i öronen.

4. I dag vaknade jag:
En mardröm antagligen. Det brukar jag vakna av. Eller av mig själv för att klockan helt enkelt sa att jag sovit färdigt.

5. Jag har på mig:
Orangea strumpor, underkläder, ett par svarta på tok för stora mysbrallor, en blogg-t-shirt, hoodie med Eminem på. Om det inte vore för strumporna är jag helt svartklädd.

6. Senaste person som ringde mig:
På mobben eller hem?
Det blir nog ändå mams. Samtalen efter det missade jag ju, eller, jag svarade inte på dem i alla fall.

7. Senaste person som jag ringde upp:

Var nog Heléne inatt vid strax efter två då jag helt enkelt förklarade för henne att det var dags att dra sig hemåt, för nu skulle jag hem och hon ska inte gå ensam nu när hon bosatt sig i storstan. Ja, jag är ibland farligt lik mams.
Det var ju till Johanna vid tresnåret då Heléne hade rivit ur allt i sin väska utanför porten i jakt på nycklarna till sin lägenhet. Johanna hade dem inte, utan givetvis låg de i väskan.

8. Senaste person som skickade sms till mig:
Oj, måste kolla efter. Enligt mobben är det Empo, men jag tror inte det stämmer.

9. Senaste person som jag skickade sms till:
Tja, eftersom jag är en duktig dotter som har en orolig mamma blev det givetvis till mamsen i natt att jag nu var säkert inom lås och bom i lägenheten efter svirandet på stan.

10. Senaste vän jag addade på Facebook:
Jag addar väldigt sällan folk. För de som inte finns där glömmer jag att de finns alls. Nåja, inte fullt så illa, men nästan. Använder fejsan som tidsfördriv, inte kommunikationsmedel med mina vänner.

11. Som addade dig:
Bibblokollegan Sandra som efter igår insåg att hon var tvungen att söka på Ica. Det fixade hon redan i morse.

12. Senaste person som mejlade mig:
Förutom alla eviga flirtar från facebook? Haha, nu när jag kollar så lyckades chefen på kurren och chefen på gymet ha mailat exakt samtidigt. Coolers. Eller, det kanske inte är ett bra tecken att få mail från chefen?

13. Sista sajt som jag kollade på:
Kollade ju precis mailen för att se vem som mailat mig

14. Ska göra idag:
Så lite som möjligt. Det är söndag, grått, jag har inga matcher eller måsten och jag är stentrött. Borde kanske masa sig ut på en liten promenad, men som det känns nu så är choklad, cola light, böcker och under kvällen Wallander ett bra alternativ. Får besök om ett tag med.

15. Bra eller dålig dag idag?
Allt är ju relativt. Men känns ju rätt bra. Hade solen skinit hade jag haft dåligt samvete för att sitta här. Men nu är det helt okej att vara invirad i filtar i soffan.

Saturday, February 23, 2008

Klimatsmart eller bara vårprat

Idag inträffade något som inte inträffat nånsin, eller senast då jag var ung(yngre) och dum(dummare) och exempelvis vägrade bära mössa av pinsamhetsprincip. Jag gick ut på en promenad. Detta är inte det ovanliga för det sker ju då och då, utan det underliga var att jag bar en vårjacka (Eller okej, det är egentligen en höstjacka, eller ja, egentligen är det en light vinterjacka, men jag brukar bära den på våren.) och lämnade både mössa och vantar hemma. Halsduken var tvungen att följa med eftersom min hals och nacke är extremt köldkänsliga. Till saken hör att jag frös inte ett skit.

Det är hemskt det som händer med vårt klimat. Att vår jord ruttnar och att isbjörnarna drunknar för polarisarna smälter. Allt det där ger mig ont i magen. Men, jag ska inte sticka under stol med att jag älskar just konceptet att kunna gå ut i vårjacka utan vantar i februari. Det är helt sjukt. I och för sig blåser det såpass att benen försvinner under en lite då och då men lite får man ju räkna med. Men det är sol som värmer och kläderna väger inte sju ton.

På detta har jag idag märkt det främsta vårtecknet väldigt tydligt. För jag håller inte med om att våra säkraste tecken är knoppar på träden, blommor i marken och fåglar som kvittrar. Länge var mitt huvudtecken när man bytte från den äckliga antingen leriga eller stenhårda grusplanen till den mjuka och gröna gräsplanen när man spelade fotboll, men eftersom jag är måttligt aktiv inom den kategorin upplever jag ju inte det fenomenet särskilt tydligt. Nej, det tydligaste tecknet är när man är ute och går och passeras av minst tio motorcyklar i olika omgångar. När knuttarna dammat bågen och hoppat i skinstället då är det vår.

Thursday, February 21, 2008

Arma arm

Jag och min nerv i min högra axel har ganska intressanta diskussioner. Av någon anledning känner han sig åtsidosatt, eller bokstavligt talat i kläm, så där befinner han sig nu. Jag finner hans attityd helt obefogad. Men nu är det så. Därför har jag sedan i söndags eftermiddag inte kunnat lyfta armen över huvudhöjd ordentligt. Det å sin sida är förödande om man är volleybollspelare. Den vanliga kollektiva mobbningen i sann anda menar ju att det gör ingen skillnad i mitt spel, men jag kan kontra med att det brukar i alla fall inte göra så förbenat ont att vara krokarmad.

Därför gör det även ganska ont att blogga. Detta är nu ingen ursäkt för min brist på inlägg senaste tiden, men om jag säger att det är svårt att röra om i morgongröten och att få upp korken på cola light-flaskan kanske ni förstår lite vilket dilemma jag sitter i.

Men, som vanligt sätter jag hårt mot hårt och är nerven inte snäll mot mig är jag inte snäll tillbaka. Så därför bjöd jag helt passande in Sandra på kanelbullebakning under gårdagen. Vi bestämde att göra en dubbel sats så vi fick många bullar. Och vi har ingen bakmaskin eller sån där assistent. Därför höll Sandra i bunken och jag vevade runt som en tok med en svag vänsterarm och en ostyrslig högerarm. Nej, det kanske inte var ett så smart drag, men tro mig, ni behöver inte säga det. Det har nämligen axeln gjort under hela dagen idag. Så under morgondagen får jag väl hämnas igen. Kanske försöka mig på...armhävningar!

Efter bakningen kom vi fram till att det där med att en överdos av socker ska ge en energi som en jojo bara var en myt. Vi låg allmänt pästa i soffan med bullmagar. Men för två blondiner, en av dem med tankar på hur goda mormors bullar var, och den andra med konstiga armar och huvudet i det blå blev resultatet ändå inte så pjåkigt.

"Jag tänker mig som en jättestor bulle... som man kan gå in i... och så hör man fågelsång... och sen blir det bara svart... eller jag vet inte."
"Jag tycker inte han ska ha nån bulle. Jag tycker han ska ha ett straff."

Thursday, February 14, 2008

Blivande succéband

Min granne har skaffat en gitarr. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det initiativet. Tyvärr är nämligen grannen inte precis någon Slash eller Keith Richards utan har kommit främst till plinkstadiet. När sådant inträffar hade jag önskat mig tjockare väggar. Eller, varför kunde han/hon inte skaffat guitarhero istället. Då kunde vi ju nästan skapa ett band. Han/hon på ena sidan väggen med sin gitarr. Jag på andra sidan som sitter och pratar via Skype med en singstarmick. Eftersom jag inte har något headset så når ju personen som jag pratar med även ut i etern. För att sedan nå oanade höjder i vårt succégranneband kan ju grannen i andra väggen också få vara med. Hon är duktig på att slamra disk och tappa diskborstar i takt med min basgång i tv:n. Vi skulle ju kunna bli nästa Spice Girls (om nu gitarrgrannen är en tjej).

På det hela är det Alla hjärtans dag och det enda som dök upp i min postlåda var en infobroschyr om landstinget. I och för sig med nummer till Hjärtintensiven i, men inte riktigt vad som önskades. Är jag totaltglömd? Fast, å andra sidan, jag har ju glömt bort hela min omgivning eftersom jag inte skickat iväg något. Så bättre ensamglömd än kollektivt glömd. Eller är detta ett straff för att jag glömde skicka julkort?

Wednesday, February 13, 2008

Bloggtorka

Jag blir lika förvånad varje gång folk antyder att jag inte uppdaterat bloggen på länge. Det är ju visst en hel drös som läser här. Och varje gång någon säger så känner jag ett litet stick i magen att nu måste jag verkligen ta mig i kragen. Sen efter det kommer principIca: Man ska inte uppdatera bloggen om man inte har något att skriva om. Det har alltid vart min regel. Men å andra sidan blir de egna kraven högre för varje bloggfri dag som går att nästa inlägg måste bli super och jag måste ha något riktigt intressant att skriva om. Sorry Lorry, men det kommer inte inträffa idag, för ingen revolutionerande har ännu inträffat. Dock finns det ju mängder av saker man kan ta upp: rättegången mot Tito, Amerikas presidentval, den nya serien som är ett plagiat av Bonde söker fru, men utspelar sig i Norrland (där förlorade ni en av killarnas drömkvinna. Jag bosätter mig ICKE i Norrland), eller varför inte hur jag fortfarande blir så kollektivt mobbad på volleybollträningarna att jag snart kommer skicka en dyr terapiräkning till klubben.

Annars har jag funderat på en annan sak: Den fina lilla tidningen jag jobbar på nu har ju som alla andra blaskor en webbplats. Där kan man kommentera samtliga artiklar. Det är bland det roligaste jag gör om dagarna att gå dit och läsa kommentarerna. Dels att alla människor i den här stan skulle göra så mycket bättre ifrån sig i alla avseenden om de själva fick agera polis, åklagare och bödel. Sedan är det fruktansvärt underhållande att se människor försöka ordbajsa vackra ord men sedan inte kan stava till parallell eller skriva ihop ord som polisbil och ungdomsvåld.

Senaste veckan har stan haft tre rån. Samtliga här ute där jag bosatt mig. Vi har haft bankrån på vår förortsbank, Lidl har blivit invaderat och igår rånades ett litet livs. Hade stans befolkning fått råda och jobba i stan hade detta aldrig inträffat. Det är roligt. Nåväl. Var själva hetsen i dessa handlingar ligger är inte att folk faktiskt rånar banker och butiker utan att poliserna inte haffar brottslingarna. Är det bara jag eller är det en felfokusering? Polisen får utstå så mycket skit i dessa kommentarer att om jag hade blivit polis och tagit saker personligt hade jag vart självmordsbenägen för länge sen. Ändå är det ingen som skyller på de rackarns människorna som faktiskt använde sig av skjutvapen och en hammare för att hota personalen till psykiska problem. Nej, det är också polisens fel.

Jag är ingen vän av polisen, sorry, utan jag är rädd för dem. Fråga mig inte varför, det bara är så, och till och med jag tycker synd om farbror Blå nu. För att inte tala om den stackars nya lilla snubben som satt i växeln och tog emot larmet från banken. Han råkade ju skicka iväg polisen till fel bank. Därför hade ju rånarna hunnit springa iväg från den rätta banken. Den snubben hoppas jag verkligen inte presenterade sig med namn vid uppringandet.

På detta har med befolkningen kommit fram till att Tito är oskyldig, att om föräldrarna kunde hålla i sina ungar skulle skolorna inte brinna upp, och att om man utrotade kamphundar skulle inga bli bitna. Varför inte låta lokaltidningsläsare bli regering en vecka per år?

Eller så skaffar jag helt enkelt ett liv så jag kan ha något vettigt att blogga om.

Friday, February 01, 2008

Livet är ett lotteri, ibland drar man en nit

Vad som från början var en anstormning av folk på våra träningar efter att vi bestämt att inte ta in nya människor i laget har nu blivit precis som vanligt: manfall. För att kunna ha en vettig träning med utmaning och riktiga spelövningar är det ganska bra om man är runt två hela lag, med andra ord tolv personer. Runt 10 är acceptabelt. Numera är vi i genomsnitt fem till åtta personer på träningarna om vi inte släpar upp någon stackars nybörjarungdom.

Vi såkallade stammisar satt med vår tränare och hade ett smärre krismöte om vår nuvarande situation under föregående träning. För att vi ska kunna gå upp en division och verkligen satsa behöver vi ju kanske lite bättre närvaro och möjligtvis en smula mer diciplin. Undertecknad ska dock inte framställa sig själv i bra dager vad gäller diciplin dock då hon alltid får blodsockerfall under träningens sista halvtimme och mest tycker om att störa folk och sucka vid detta tillfälle.

Tillbaka till närvaron då. Vår tränare menade på att det var dig-dig-dig(ja, ni fattar grejen, vi som var där) som han räknade med. Vi var vid detta tillfälle hela sju personer. Resterande människor som dyker upp på träningen är bonus. Det lät ju lite hårt att vi som alltid befinner oss där aldrig fick känna på att få vara bonus tyckte jag och sa sådeles:
- Men, ska vi inte räkna allas närvaro som bonus ändå?
Coach ser lite sorgsen ut på ögonen, kliver fram till mig och lägger handen på min axel.
- Ja, Ica, och sen finns det ju dem som vi räknar som nitlotter.