Saturday, March 22, 2014

Visst fan, jag har höjdskräck också!

- En kaja har fastnat med benet mellan två brädor på en lada högst upp vid taknocken. Vi kan inte få ner den!
Ja, alla olika larm får man höra när man har jouren för Svenska Djurambulansen. Självklart satte vi oss i bilen och for iväg. På vägen funderade vi lite på hur vi skulle lyckas med att ta loss den stackars kajan. Det var ju en tvåvåningslada, och kajan satt fast på utsidan. Satt benet på insidan?

Väl framme visade det sig verkligen att det inte var någon lätt match som stod framför oss. Vi fick assistans av mannen vars fru ringde oss och frugan kom med kaffe under arbetets gång, och även om ingen av oss dricker kaffe var det en väldigt fin gest. Vi hittade en stege bakom en båt och påbörjade olika former av uppklättring bland pelare, damm och brädlappar. Tillslut hittade vi en liten lucka bland bråten och jag kom upp halvvägs på stegen genom att klättra på undersidan och sedan klättra över en bjälke för att fortsätta uppåt. Vi hittade en långlina och jag drog den två varv runt midjan, kastade över linan över takbjälken högst upp och ner till Agge och mannen som stod nedanför och höll i stegen. Tyvärr visade det sig att precis på insidan av väggen där fågeln satt fast satt det uppspikat en låda, antagligen ihålig och därmed ett fågelbo de små flygfäna kunde nå från utsidan och då också från den som kajan troligtvis skulle ut när den fastnade. Det fanns inte en chans att få ner lådan och därmed var det också omöjligt att få loss fågeln från den vägen. På vägen ner från stegen visade det sig att fler fåglar haft otur i den ladan. En rovfågel hade flugit från insidan och stuckit huvudet genom plankorna för att nå något på utsidan. Där hade han fastnat och svultit ihjäl. På insidan av ladan hängde kroppen och på utsidan var huvudet.

Bland plankor och bråte


Nu var dock vårt fokus på den fågel som fortfarande levde, och vi beslöt oss för att testa utsidan trots att dörren var väldigt hög och därmed svårt att få upp en stege. Med hjälp av lite plankor vars längd hjälpte oss att peta upp stegen och sedan var det bara att knuffa den uppåt tills den nästan nådde den strandsatta kajan. Agge och mannen fick stå längst ner och lägga sin tyngd på stegen för att hålla den stabil medan jag klättrade mot himlen. Väl uppe insåg jag att jag inte kunde nå den stackaren, utan fick klättra ner och hämta redskap. Upp en gång till för att slås av nästa insikt: trots att jag tog i allt vad jag kunde kunde jag inte rubba fågelns fossing. Ner igen för att hämta något att bända isär brädorna med och upp igen med en stor skruvmejsel. Upp igen och bände brädor, vilket inte räckte då fågeln satt högre upp än vad bändningen nådde. Dessutom ser jag då att det inte är kajans fot jag försökt få loss utan en fågel som antagligen mött samma öde, men inte haft turen att få hjälp ner. En ensam fot utan ägare med andra ord. Det fick mig att andas ut lite, för då hade kajans ben inte vridits 200 grader. Dock satt ju fortfarande kajan lika fast, och det var bara att klättra ner igen och leka kreativ: samma pinne som behövdes vid andra uppklättringen, i kombination med skruvmejseln vid tredje rundan tillsammans med en drös silvertejp. Jag tejpade fast skruvmejseln högst upp på pinnen, klättrade upp, nådde med skruvmejseln nästan upp till kajan med hjälp av pinnen, stack där in mejseln, bände bort plankan med lite svettdroppar i pannan och vips var kajan loss och kröp snabbt som en liten mus in i boet. Hela denna procedur hade nog bara tagit cirkus två timmar.


"Hallå? Lilla kaja?"

 Man tager vad man haver

Vi hade samråd med viltvården att om benet var skadat kunde hen ändå klara sig utan veterinärvård. Så högt nådde nämligen inte stegen och kajan var inte alls sugen på att komma ut och prata med oss, men vi ansåg att oavsett hur kajan nu mådde var det helt klart bättre än att hänga ute på en husvägg och svälta ihjäl. Vi hoppas i alla fall att lillfågeln nu är ute och flyger, eller ligger inne i sitt bo och tar igen sig. Det var nämligen något vi behövde efter att vi kommit hem. Mina armar är fortfarande helt degiga av mjölksyra och kramp och händerna värker av utstickande skruvar och grejer, men det är SÅ värt det. Nu förtjänar vi lite choklad i soffan. Kanske en film. Dock inte Hitchcocks Fåglarna kanske...

Friday, March 21, 2014

Körde söderut igen

Nu har det varit lite tyst i bloggen igen. Jag har nämligen tagit en av de där resorna som jag gör lite då och då till Rumänien. Min kära co-driver (eller ja, det är ett stående skämt eftersom hon kanske kör 70% av tiden och jag 30% så är det ju jag som är co-drivern) Madde skulle hämta hem sina två hundar som väntade på henne där. När vi ändå for tänkte vi att det ju var lika bra att dra med sig lite donationer ner. Så vi samlade på oss lite, och så lite till, och plötsligt var ett helt källarförråd hemma hos mig fyllt. Sedan har vi ett garage borta i Eskilstuna, och Madde hade bilen fullpackad av donerade filtar. Med andra ord fick inte allt plats eftersom vi denna gång körde en personbil. Cirkus 200 kilo käk, ett stort gäng filtar och en massa leksaker fick plats, ja, plus ett gäng energidrycker, skivor och choklad också tryckte vi in i bilen.

Vi hade tänkt åka söndag kväll eller kanske måndagsmorgon, men helt plötsligt skulle jag på kurs hela kommande helg vilket innebar att jag var tvungen att ta tåget från Göteborg ner till Skåne för att direkt förflytta mig till tysklandsfärjan för att vi skulle komma iväg så tidigt som möjligt. Annars hade vi inte fått tillräckligt många dagar nere i Rumänien. Dock var det väl inte den absolut bästa helgen att gå upp tidigt och åka färja i sex timmar. Vi hade nämligen haft vår årliga schalgerhelg i Göteborg och intagit x antal drinkar med skumpa på toppen och kommit hem vid halv fyra på morgonen. Dock var Madde väl medveten om att jag inte tänkte sätta mig bakom ratten förrän söndagen övergått till måndag. Det var nog ganska exakt där nånstans som jag inledde körandet också. Av någon anledning kör jag nästan alltid på nätterna och i gryningen. Vi stod inte stilla nånting utan körde hela tiden och kom ner på 1,5 dygn.

Vår tanke var att bo på hotell, men eftersom vi gjort oss ganska hemmastadda nere på plats kom det naturligtvis inte på tal hos dem vi känner där nere så vi inkvarterades i en kompis hus och fick dela boende med hundar och katter i mängder, vilket kändes betydligt mer som oss än att tralla in på hotell i våra hundkläder. Tisdagen inleddes med en morgonpromenad i bergen med lösa hundar som lyckligt skuttade omkring. Inte heller något vi brukar uppleva på våra resor. Vi hade två hela dygn på oss på plats och besökte kommunala hägn både i Cluj och Turda, samt tre privata hägn plus det vi bodde vid. Vi hann även med att lämna donationer till fattiga människor och tre hemlösa småkillar på 6-8 år sken upp som små solar av att få varsin leksaksrymdfärja och fyra fattiga barn i bergen blev överlyckliga av varsin liten leksaksbubbla (bilen alltså) de kunde härja rundor med. För första gången kunde vi dessutom hinna med att ta en sväng i köpcentret utan att känna att vi hade nåt att stressa till.


Leksakerna roade inte bara barnen

Fantastisk utsikt i Transylvaniens berg

De där små stackars gatuhundarna som Madde plockat ut hade visst käkat upp hela sin dyra hyra sedan i oktober i foder. Det var två tunnor som mötte oss i med vaggande gång. Kvällen innan hemresan for vi inom veterinären för en besiktning, och stämpel i passet som ska ske inom 24 timmar innan avresa. Vi passade även på att väga dem. En tunna på 40 kilo och en på 20. Den ena lilla grabben klippte vi dock bort cirkus ett kilo överskottspäls, men ändå.

Som vanligt var Rumänien en hel del misär, och väldigt mycket skit och lögner, vilket det alltid är. Tyvärr finns det människor som inte är rumäner som bidrar till lögnerna, och det är alltid tråkigt när människor inte kan jobba enkom för en sak: hundarna, utan istället måste framföra lögner. Vad det beror på i det här fallet vet jag inte, och jag bryr mig inte så mycket heller, utan försöker att helt enkelt släppa det och istället fokusera på att hundarna ska få ett drägligare liv. Det gäller att lära sig att hantera att det är en annan kultur i Rumänien och att allt styrs av pengar. I ett land där fattigdom och korruption dominerar blir det tyvärr lätt så. Man kan få fyra olika versioner av samma story och det är inte många som drar sig för att ljuga om det gynnar dem. Vi vet vilket öde som möter de flesta gatuhundar där, men det förnekas in i det sista. Någon gång ska jag sätta mig ner och skriva allt det här. Vad det handlar om, vad som händer och så vidare, men just nu finns inte den energin i mig. Dels är det nästintill omöjligt att förstå om man inte varit på plats, om man inte med egna ögon sett vad som sker. Jag har även alltid sagt att jag inte klarar av att inte åka dit, jag måste och jag vill, för det är sådana mängder med underbar energi hundarna där sprider, men när man sedan kommer hem dimper sedan verkligheten ner i knäet på en, och det tar ett tag att samla ihop sig igen.



 Misären ja... En hund på kommunala hägnet i Cluj.


De två tunnorna: Onyx och Lufsen
Precis som jag skrev innan är det dock inte bara misär. Jag älskar de här resorna. En stor del är att jag och Madde har för jäkla kul ihop, vilket inte heller går att förklara eftersom vi spenderar all tid ihop och är ohyggligt taskiga mot varandra. Hade någon hört oss som förstår språket där nere hade de verkligen undrat om vi hatar varandra, vilket vi säger att vi gör när de frågar, och har hysteriskt roligt åt det. Vi träffar även massa underbara människor, men främst underbara hundar. Det är bara så: hundarna är fantastiska, och jag kommer alltid jobba med gatuhundar på ett eller annat sätt. Det sätt de anpassar sig, överlever och dessutom inte hatar mänskligheten är otroligt förundrande.

Hon den där som stått ut med mig sex gånger i Rumänien

Den snarkande lilla gris som ligger bredvid mig i soffan nu till exempel, en gatuhund, han har varit rädd för allt, blivit utsatt för hemska saker och även påverkats en hel del här hemma vilket har lett till samtal från polisen till en matte som har polisskräck, ett intrång på en båtklubb, en ålning under telegrafen på gärdet och ett besök på Tekniska museet, bara som exempel. Ändå älskar han så många människor, blev helt överväldigad när han ser dem han gillar och hoppar omkring som en studsboll. Han borde inte det egentligen. Han borde tugga på oss alla. Kanske är det för att han är en hund, och hundar förlåter, är lojala och underbara. Eller så går hissen bara inte hela vägen upp och han har belönats med teflonminne. Jag älskar honom över allt annat i vilket fall. 

Hissen ja...

Sunday, March 02, 2014

Avslappnande spadag

Den här veckan och förra har varit lite hektisk och inte så skoj för de två grabbarna i hemmet. Agge har legat sjuk och jag har haft jour när jag inte jobbat. I fredags kväll var jag skeptisk till att jag ens skulle orka krubba kvällsmat. I vilket fall som helst har killarna blivit lite försummade så idag var det dags att ge dem lite tid igen. Med andra ord: perfect day for a spadag.

Killarnas spadag började med kloklippning. För människor låter ju spadag helt underbart, men jag vet inte om killarna helt och hållet är med på det. Kloklippning är nämligen inte något som ligger särskilt högt upp på listan av favoritaktiviteter. Smiley brukar kämpa för kung och fosterland och det brukar sluta med att hans matte sitter och flåsar och svettas av brottningsmatchen. Idag dock kom vi ett steg framåt. Smiley låg på rygg i mitt knä och gav faktiskt upp redan från början. Han låg avslappnad i min famn och krubbade godis medan Agge klippte och jag klappade och höll om honom. Helt klart framsteg av stora mått. Pasha är betydligt lättare, kanske främst eftersom han är mer väluppfostrad. Han ligger ner och knorrar lite missnöjt men låter i alla fall klorna ansas i tur och ordning.

Nästa punkt på schemat var att få komma ut, härja och tränas lite. Tyvärr är dessa killar ganska kassa på att träna när de är ihop, och väldigt ofta utomhus funkar det inte- Pasha är arrogant och vill hellre rusa runt och äta harpluttar medan Smiley tycker det mesta är läskigt och när vi befinner oss på en grusplan där det spelas match på planen intill med mansröster som skriker, hörnflaggor som slår och fotografer som går runt med stativ blir det helt enkelt överslag i det lilla Smileyhuvudet. Han travar runt med huvudet högt och ögonen som far åt alla håll utom just mot sin matte. Med andra ord blev träningspasset inte särskilt lyckat och istället satsade vi på lite pälsvård. Det är nämligen rätt bra att borsta hundar ute om det är mycket päls som flyger och far. Eftersom Pasha är korthårig går det rätt fort att pälsvårda honom. Smiley däremot har betydligt mer päls, och med en furminator som tar bort all underpäls så kan man sitta ganska många minuter och bara borsta och borsta. Eftersom sambon fortfarande är krasslig och Pasha var klar var det dock bättre att kalla hemåt och fortsätta där. Pasha fick vara först in i badet vilket var nummer fyra på listan. Under tiden satt jag och Smiley i hallen och borstade, och borstade och borstade. Efter ett tag blev jag rädd att han snart skulle bli skallig så då var det dags att sluta och istället slänga in honom i badkaret.


Som sagt: rond 1 med borsten

Smiley gillar inte att bada. Han avskyr det, och ser ut som en kränkt, dränkt katt när han står i badkaret och blir blöt. Han står still sålänge man blockerar alla eventuella utgångar av karet, vilket gör att man själv måste vara i rörelse i sidled hela tiden, samtidigt som man hanterar duschslang och schampoflaskor. I samma ögonblick som man stänger av vattnet skakar ju hundrackaren på sig också så man själv plötsligt är sju kilo blötare än han. Jag ger mig fan på att hundar kan vara skadeglada för den min Smiley har när jag står där och är plaskblöt skiner av just den varan. Det är dock då man själv får sista ordet genom att dra fram sitt ess ut rockärmen: tandborsten som är nummer fem på spalistan. Fortfarande ståendes i badkaret ska sedan varje liten vovvebissing borstas. Min vovve har ju dessutom väldigt skadade tänder efter misshandel och dålig skötsel i yngre år, så hans tänder bör verkligen tas om hand ordentligt. Tack och lov är han relativt enkel att borsta tänderna 


 Den dränkta, kränkta katten :)
Lite mysigt att ligga och torka invirad i en handduk dock.

Slutligen kom nummer sju på listan, vilket antagligen var den enda som killarna verkligen uppskattade: massage i soffan. Pasha ligger mest som vanligt och knorrar och myser och Smiley somnar nästan. Man får ju ha i åtanke att det är mentalt påfrestande att spendera några minuter i ett badkar. Efter massage och kvällspromenad fick dock Smiley en rond två med borsten eftersom han såg ut som en liten rugguggla. Nu ligger det två glansiga och goddoftande killar och snarkar högt. Något som är återkommande när jag ska blogga dock är att Pasha kommer och lägger sig med huvudet i mitt knä. Det är ganska ovanligt att han gör det, men ALLTID när jag ska blogga, vilket ger mig en högst oergonomisk skrivställning, särskilt för vänster handled som nu värker rätt bra medan Pashas tassar rycker fram och tillbaka i sömnspasmer. Det finns få saker som får mig så varm i hjärtat som att se killarna ligga helt avslappnade och sova som små grisar. Så som tillvaron är nu. Även om Pasha har lagt en dregelfläck på mina brallor av hans snarkningar.
Den trötta prutten innan han däckade med huvudet i mitt knä

Smiley gav sig på att försöka plugga in lite trick efter badet, det gick då sådär bra...




Vila upp sig under helgen

Herre och hans kompisar vilken intensiv helg. Eftersom min kära sambo behagade att jobba den här helgen fick jag hoppa in och ta hennes ambulanspass från fredagskväll till söndagskväll. I skrivandets stund har jag också jour, men det är min massörs gamla pass som hon inte hann med denna veckan. Mitt eget kommande pass däremot måste jag byta bort eftersom jag är på resande fossing då. Dock älskar jag ju att ha ambulansen så mig gör det ingenting att det känns som jag numera bor i den periodvis.

Tillbaka till helgen i alla fall. När vi hämtade bilen fick vi höra att det varit så jäkla lugnt passen innan att det hade varit tråkigt. Inte ett enda larm. Jag kände direkt att "vänta tills jag går och lägger mig eller sätter mig för att äta, för då ringer det alltid.". Ibland gillar jag inte att jag ska ha "Hon hade rätt" skrivet på min gravsten. I samma ögonblick som jag släckte sänglampan och mojsade ner huvudet i kudden ringde larmtelefonen. Det var en stackars hund som blivit akut sjuk och platsen vi skulle till låg fem mil bort, och därefter tre mil till närmsta sjukhus, vilket innebar att tur och retur stannade på en nätt summa av 16 mil. Självklart gasade vi iväg och det var behövligt för den lilla vovven (som inte var liten nånstans), men tyvärr vet vi inte hur det slutade. Klockan 02.00 kom vi i alla fall innanför dörren och kunde stupa i säng.

Kvällen efter hann jag lägga mig i sängen och till och med somna. Telefonen ringde inte förrän 04.58 då en tjej hemmahörande i Skåne ville veta vad hon skulle göra med sin hund som låg och pep efter att ha satt i halsen men fått upp allt. Jag gav henne rådet att åka in med en gång. Ta en taxi omedelbums. Hon tackade för hjälpen och skulle köra in sin vovve på studs.

Vi bestämde oss för att sova lite till, men tillslut var frukost intagen och jag klädde på killarna för att gå ut på en morgonkiss. Då ringde telefonen. En hund mådde dåligt och behövde akut hjälp. Jag tog och ringde grannen på vägen ner för att höra om hon möjligtvis kunde förbarma sig över killarna och deras kissblåsor, vilket hon tack och lov kunde. Jag körde iväg så snabbt jag kunde och hämta vovve och matte för en tur till sjukhuset. Tyvärr fick jag veta senare under dagen att hunden hade fått somna in då den var för sjuk för att kunna behandlas. Medan jag stod ute på parkeringen och desinficerade buren ringde telefonen igen. Nu var det polisen som berättade att en påkörd katt behövde hämtas, så det var bara att köra iväg igen. När jag nästan är framme vid platsen ringer det ytterligare en polis och berättar om en svan som blivit påkörd och nu irrar omkring på trottoaren, uppenbart skadad. Jag säger att jag bara ska plocka upp kissen, vilket jag gör och kör genast iväg mot svanen. Som vanligt agerar min inre GPS som skit när man kör i en tunnel vilket gör mig helt lost på både vädersträck och lokalisering och därför kommer jag fel x antal gånger innan jag hittar svanområdet. Då har dock svanen tagit sig ner till vattnet igen och simmat iväg och ligger nu och guppar vid några båtbryggor. Svanen var dock så pass frisk att den kunde hålla sig undan min och kompisens närvaro så han fick helt enkelt simma vidare med förmaningen att vi höll ett öga på honom.
Jag pep iväg igen med djursjukhuset som mål för att lämna min påkörda katt, vilket gick ganska snabbt och enkelt. Klockan var nu strax efter 13 och jag hade börjat rulla vid halv nio på det första larmet. Jag kan ju erkänna att jag är ganska hungrig vid det här laget och ställer mig direkt för att fixa mat. Efter fem minuter ringer telefonen igen och jag ränner ner till bilen med en halv fralla i munnen. Nu är det en svan som frusit fast och som har en havsörn cirkulerande runt huvudet. Han som ringer har dock en liten gummijolle vi kan ta ut till svanen och jag undrar i mitt stilla sinne hur fan vi ska lyckas med det. Väl på rull ringer det igen och nu är det en död svan som rapporteras, skrämmande nära där vi lämnade den påkörda lillen. Jag får ärligt berätta att jag kommer så fort jag kan, men att jag har ett levande väsen som måste få gå först, lägger på och gasar vidare. Telefonen ringer. Den fastfrysta svanen har flugit iväg. Så fast satt han liksom. Skönt det tänker jag och vänder för att åka och hämta den svanen som ligger död. Telefonen ringer igen. En skadad/sjuk katt ligger upphittad i en liten låda och behöver få åka till doktorn. Vänd igen och iväg mot kissen. Det är en så söt liten katt som ligger ihopburrad som en kanelbulle och sover när jag kommer fram och jag kan försiktigt lyfta över henne till vår bur och köra in till sjukhuset. Där blir jag och en kollega sittande i cirkus en och en halv timme för att se till att hon får vård eftersom inga ägare ännu hittats. Kissen nyser och sover och myser om vartannat och samtalen om svanen fortsätter droppa in. Jag får berättat för mig att jag nu befann mig på samma sida om stan som kollegan som jag ska byta av med bor, så därför ordnar vi så jag kan köra hem till henne direkt efter sjukhusbesöket och byta av mitt skift. Hela bilresan hem fyller jag i rapporter om dagens körningar och väl hemma har jag inte ens hunnit klart med alla. Jag tror att jag körde en katt till nånstans där mellan varven, men jag är inte säker. En sak är i alla fall säker: det var en himla tur att grannen knallat ut med killarna. Två gånger till och med. Nu var klockan nämligen närmare 19 och hade hon inte tagit ut dem hade de väl legat på hallmattan med varsin spräckt blåsa när jag kom hem. Hela skallen gick runt och följande natt drömde jag om svanar som flög med is på fötterna och katter i munnen.
Dagen efter fick jag dock läsa på vår facebooksida att ägarna till den hund jag körde under morgonen hade hört av sig till vår ansvariga och ville framföra sina tack till chauffören som kört dem. De var väldigt tacksamma och hade känt sig så väl bemötta och skulle nu gå in och bli stödmedlemmar till ambulansen. Det gjorde hela min måndag fylld av små fluffiga moln, för ofta känner man sig mer som en bödel som kommer och tar djuren till sin sista vila, och därmed är en väldigt ovälkommen person. Men där fick jag ett litet bevis på att det faktiskt uppskattas. Underbart.