Thursday, June 28, 2007

Prata med Ulrik i en postsäck?

Idag under min runda kom jag fram till en ny teori. Det sas ju förr att frisörer var 90-talets psykologer. 2000-talets psykologer är brevbärarna. Inte nog med att våra små lantisar ringer i tid och otid och skriker ut sin frustration vid borttappade postlådor eller bara för att käfta. Som en brevbärare kan man dessutom göra klockrena analyser av människor genom att se vad de får för post. Prenumererar de på Språkvård eller Min häst? Är de shoppingberoende och får paket från H&M och Ellos varje dag? Får de paket som bara rasslar, eller får de kanske paket som manglats och åkt runt jorden femton varv? (För övrigt delade jag ut julpost igår. Bättre sent än aldrig).

Med andra ord borde man lätt kunna se vad personen i fråga har smärre, lindriga eller enorma problem med. Eller, jag tror helt enkelt att jag blivit miljöskadad av att dela ut hundratals Kalle Anka med tillhörande pruttkuddar som kan förnedra och erbjudanden om postkodslotter som lätt kan framkalla spelberoende. Möjligtvis kan det vara jag som helt enkelt börjar få underliga saker på hjärnan.

Annars har det flytit på bra idag. Jag var långsammare än en sömnig snigel dock när jag fick gå ut till bilen tre gånger eftersom jag glömt 1. bilnyckel 2. frukt 3. kudde att sitta på för att se över huven. Det är inget man klarar sig utan och jag backade ut nästan sist av alla, vilket jag inte trivdes alls med. Dock fräste jag på relativt bra efter det och körde inte fel en enda gång. Jag backade inte ens ner i diket. Några tanter var väl inte så glada eftersom jag inte lät dem ta ut så mycket pengar de ville, men alla kan inte kräva tusingar av mig på samma dag.

Givetvis kunde inte en dag flyta på utan att jag flummar till det på något sätt. Så även idag. Jag och Herr Kollega skulle räkna kassa och kolla avier och hela köret. Jag kände mig jätteduktig som fått underskrifter och hittat folk som gömt sig under förmiddagen. Behöll jag deras underskrifter? Jo, men var jag la dem var och förblev en gåta. Troligtvis hamnade de i lådan i bilen, som jag sedan tömde i den stora säcken för brevlådetömning.

Det är inte så att man känner sig erfaren, duktig och proffsig när chefen, några gubbar som precis lunchat och en från kassaservice går förbi och man hänger med huvudet nere i en postsäck som hänger på en ställning som sitter för högt upp för att man ska nå ner i den. Med andra ord hänger man med arslet i vädret och benen sparkandes några decimeter över marken med överkroppen i säcken och trevar efter avier. Jag fann inga avier och när jag väl lyckats gunga mig upp frågade gubben som sorterade bredvid om jag hade spytt klart och att kollegorna måste ha bättre koll på dessa galna sommarkottar.

Slut på krogdagar

I slutet av maj beställde jag ett play station. Tanken var att den skulle rädda min fest om den blev stel och tråkig med lite Sing star och dansmattedansande. Nu behövdes ju ingen sådan räddning utan jag fick slänga ut folk på slutet, men ändå. Igår dök mitt play station äntligen upp. Bara en månad efter beställning. När jag knallade innanför dörren vid kvart över två igår låg en avi på dörrmattan, och eftersom jag skulle iväg en timme senare tänkte jag att det är lika bra att jag far iväg och hämtar på en gång.

I pissregnet skyndade jag ner till mitt lilla Ica och hämtade paketet. Det visade sig dock innehålla lite tillbehör till spelet som jag beställt från ett annat ställe. Jag muttrade lite, men var glad att det åtminstone dykt upp. Blöt som en dränkt tvättsvamp klev jag in i lägenheten för andra gången den dagen. Då ser jag plötsligt att det ligger ett kuvert från Posten bakom min ena sko. "Hej! Du har ett paket att hämta på ditt lilla Ica". Jahapp. Ut i regnet igen och ner till Ica. Tjejen i paketutdelningen tittade skumt på mig och jag sa att det var ju dumt att ta allt på samma gång. Hon menade på att det var ju sant och att jag hade ju valt det perfekta vädret för att kuta fram och tillbaka.

Jag kom hem 10 minuter innan jag skulle iväg och hann packa upp allt. Inget saknades och det såg bra ut.

Vid hemkomst började lekandet som pågick hela kvällen. Jag slog ner muskliga onda människor i Tekken 4. Jag slogs med små apor med hjälp av min eye toy. Jag körde lite bil och insåg att det räcker att göra det på jobbet för tillfället. Sing star vågar jag inte inviga ensam. Men dansmattan! Vilken uppfinning. Efter fyra låtar var jag genomsvettig. Efter fem låtar fick jag ingen luft. Efter sex låtar fick jag kramp i vaderna och tvingades lägga av för dagen.

Nu vet jag precis vad jag ska göra när jag får tråkigt. Helt underbart. Även om grannarna i lägenheten under redan förbannar den som uppfann mattor man kan dansa på. Jag är ju både orutinerad och hälgångare i ett.

Wednesday, June 27, 2007

Tantfötter eller grindstolpar- det är frågan

Idag har jag gjort det. Det man inte fick göra på alla veckor på jobbet. Det man aldrig får göra över huvud taget. Det som är dyrt, tabu, skamligt och mycket osmart. Jag har smällt in en 20 centimeter lång repa i den lysande gula färgen i min postbil. Stackars Albert (Ja, registreringsbokstäver ABR blir Albert).

Dock ringde jag kollega som vanligt och skrek lite behärskat. Han lovade att det skulle dras från min lön. Jag blev lugn. Det var ju inte samma sak som att få sparken. Givetvis skämtade han, men med de kollegor man tilldelats nu har man ju inte en susning. De säger så mycket luddigt, klagar på min mat, gömmer gårdsnamn och gator för mig och tar sedan fram dem för att kunna briljera när jag frågar och framförallt lyssnar på P1 och har inlärningssvårigheter vad gäller Markoolios hits. Hur man kan memorera 20 000 småvägar och veta vart man ska vända, men inte kunna komma ihåg sveriges banalaste låttexter är för mig en gåta, men det kompletterar oss.

Nåväl, för att återgå till lillbilen hände detta mycket dramatiskt, eller så odramatiskt man kan vänta sig. En liten söt tant hade hängt upp sin bricka för att få lite lantisservice så jag började söka hennes hus. När jag väl hittade rätt siffra på huset som det var på lådan kom lilltanten ut och ställde sig. Jag började svänga in till henne och av någon anledning ville hon inte flytta på sig. Hennes fötter kom närmare och närmare mitt hjul och jag ville inte orsaka att ännu en pensionär blev plattfot. Jag höll med andra ord så långt jag kunde på andra hållet. Där stod en väldigt spetsig grindstolpe.
IIIIKKK! Raaaaaaasp!
Det skar ända in i mitt hjärta och jag övervägde nästan att sno tantens uttagna pengar för att reparera skadan, men det var inte värt det. Hon var ju så söt.

Mycket skamsen rullade jag vidare hela rundan som för övrigt gick riktigt fort och smärtfritt. Mitt mål är att jag ska vara vid lådtömningen som står ska tömmas vid tio vid cirka 9:59. Idag var jag där 10:23. Det är inte så illa pinkat dock.

Väl inne igen tog jag tjuren vid hornen direkt och berättade för Herr Chef att jag repat en smula... eller långt. Istället för en utskällning sa han att det var så bra att jag berättat det så de kan fixa det och att sånt händer alla. Jag menade att det kanske var okej efter 25 år för då kan man få guldklockan indragen, men inte efter tre dagar på egen hand. Chefen rådde mig dock att berätta för bilsnubben vi har. Jag gick en runda, hittade en nödutgång, vågade inte öppna, gick tillbaka, sa att jag gått vilse och vips erbjöd sig chefen att prata med honom.

Hoppas nu detta inte innebär att de tar min lilla bil ur tjänst och ger mig en annan. Vi har ju bondat så bra nu. Och det kanske är mer lönsamt för Posten om de låter mig köra samma bil hela sommaren och sen bara skrota den. Eller tänker jag fel nu?

Tuesday, June 26, 2007

De senaste 24 timmarna i text

Hos Lotten får man idag uppmaningen att berätta om sina senaste 24 timmar. Ja, det hela ska väl inte bli så svårt. Stora delar av mitt dygn går ju nu numera åt att sova.

Just därför blir det väldigt lätt att inleda min rapport. Jag vaknade väl runt halv sju på kvällen då jag somnat igen och ha snusat gott till Simpsons på tv. Direkt därefter ringde jag den blivande bruden och pratade lite bröllopsplaner. Positiv som Annapanna är sa hon att det gjorde inget att jag bara blev brun på högerarmen eftersom det ändå är den sidan jag ska stå mot publiken med.

Med svindlande hungerkänslor knallade jag ut och muttrade en smärre ramsa på puckot som snott min plats i cykelstället. Jag har haft samma plats i tre år nu. Ja, utom de perioder då mina cyklar vart stulna och jag inte haft nån plats alls. Men nu stod det något blå mopsig hoj på min plats helt obefogat. Min cykel var dock mindre sur och tog mig utan större invändningar ner till stan och en sista date med några av mina textvänner som promt envisas med att skaffa jobb och fara här ifrån.

Nere på stan tog vi plats på Papas Tapas och vännerna drack öl medan jag duktigt satt och drack Cola light med en tanke på tidig morgondag och många timmars bilkörning. Dock serverades jag tigerräkor på spett, calamari med aioli och vitlöksfrästa champinjoner med parmaskinka så jag klarade mig relativt bra utan ölen även om min cola var avslagen och jag gav Pyttis San Miguel en trånande blick eller två.

Med smärre magknip cyklade jag hem, betalade räkningar och stöp i säng med vissa sömnsvårigheter på grund av dagens lite väl långa tupplur. Därefter faller timmar som cencureras eftersom jag hela tiden drömmer en himla massa som är på tok för twistat för att kunna räknas som mentalt normalt att jag vill rapportera.

Morgonen började som vanligt med dusch, banangröt och en kylig och gäspningsfylld cykeltur ner till posten. Där sorterades det post, hämtades kassa, kastades paket och allt annat som hör morgonrutinerna till.

Idag svängde jag in på rätt ställe på första försöket även om svängen blev lite farlig, i lite väl hög hastighet och lite snäv. Dock hade jag glömt en penna, vilket är relativt nödvändigt att ha om kunder ska skriva på saker och om jag ska skriva kvitton. Där kom dagens första samtal till kollegan. Sedan bar det vidare och jag fick karva ner problem jag hittade med nageln på ett cd-fodral i brist på både papper och penna. Det hela kändes mycket primitivt men samtidigt kreativt så på det stora hela var jag nöjd.

Dagens extremhöjda ögonbryn var när jag skulle dela ut post till 10 lägenheter. Där hänger den redan på tok för ofta skådade polisavspärrningen. Husets övre våning har brunnit upp. Lite har sprängts. Resterande lägenheter blev dränkta av vatten i släckningsarbetet. Då fick jag ju åter ringa kollegan och fråga. Han hade dock inte mycket att tillägga och jag frågade istället snälla Herr räddningsledare om jag fick gå in, men han sa att det var en brottsplats och att alla som bodde där ändå var flyttade och kunde inte läsa sin post så jag fick vackert ta tillbaka deras brev hem igen.

Sedan gick allt som på räls. Ja, utom när jag körde vilse då och ringde samma kollega igen. Och när jag glömde om jag skulle vända. Och ungefär femton gånger till. MEN, jag backade helt rätt på stället där jag brukar vara på väg ner i diket eller fräsa rakt förbi. Jag fick kontakt med ett hus som inte ville ha hjälp, men inte med något som ville ha det. Jag kom ihåg alla mina paket, och krockade inte en enda gång. Istället tvingade jag en traktor med släp att backa 300 meter för att vi skulle komma överens. Det är makt. Vad gör man inte i en gul Kangoo?

Jag var tillbaka i mycket god tid om man frågar mig och mina förväntningar på dagen. Dock var batteriet på mobilen nästan helt slut. Sorterade lite mer post innan jag cyklade hem. Min vanliga plats var ledig och jag snodde helt fräckt tillbaka den. Väl uppe i lägenheten gjorde jag ju som vanligt: somnade.

Monday, June 25, 2007

Sommarkotte på villovägar

Efter en mördande mardröm om praktikanter på posten som la all min post i oordning, borttappade adresser, regnväder och utskällning av chefen kände jag mig lite darrig när jag knallade in på jobbet i morse. Jag skulle ju köra själv för första gången idag och hade dessutom ett kilo småflugor i ögonen efter morgonens cykeltur i dimma.

Vid synen av de trettio ton reklam som låg och väntade på att komma ut och trängas med morgontidningar och tvestjärtar i brevlådorna ville jag bara vända och gå hem, men det går ju inte för sig. Jag snodde extra band från de alla och lyckades få ihog 20 buntar som skulle ut i bilen. Plus all jäkla extrareklam. På detta hade jag från början vart så duktig och kommit ihåg att stanna och byta reklam när jag kom till lägenhetsområdet. Kruxet var bara att jag redan sorterat in deras reklam bland villorna. Så nu fick några glada lägenhetsägare reklam om trädgårdsmöbler som de ändå inte har nånstans att förvara.

Tillslut kom jag i alla fall ut, bara sisådär en timme senare än vanligt. För att inge lite trygghet lyssnade jag till Jonks och Pyttis postskiva. Det hjälpte dock föga när jag lagom vid myran som fastnade i ett Toy brände rakt förbi den första lådan. Jag såg den faktiskt, men vågade inte tvärbromsa eftersom jag hade en volvo som såg ny ut i arslet. Det blev bara att vända och köra tillbaka. Mycket bra början. Sedan fortsatte det med felläggningar i massa lådor som inte kunde märka ut var de bodde vilket då i sin tur innebar att jag backade halva rundan med huvudet genom rutan för att hämta tillbaka post.

En smula otålig tant undrade varför jag var så sen. Jag sa att jag kört vilse och vågade inte nämna att jag stannat för att äta ett äpple i min backningspanik för att få lite blodsocker åter. Hon verkade ju lite sur. En betydligt trevligare liten söt gubbe frågade mer pedagogiskt om jag hade mycket idag och om han ändå fick besvära mig. Slutligen stod den en bil och väntade på att få köra om mig när jag stod still vid en lådgrupp. Hans blick gjorde mig så stressad att jag backade snett och en grankvist flög in genom rutan och petade mig i ögat.

Dock måste det ha gått över förväntan eftersom jag inte ringde min kollega som ändå såg ut att hämtat sig ganska bra sen krockögonblicken och backningarna förra veckan mer än tre gånger. En av gångerna var jag så smart att jag stannade och ringde på ett ställe där täckningen var så gott som obefintlig. Något måste jag missat eftersom jag trampade hemåt redan kvart i två och förvirrat undrade vad jag glömt, mer än min lunch i kylskåpet och då även tillhörande rast.

Sunday, June 24, 2007

Midsommar är alltid som ett lotteri

Majsan uttryckte det hela klockrent i bilen till midsommarfirandet i fredags. Såvitt jag kan minnas har jag aldrig firat midsommar i min lilla by. Jag minns barndomens firande i Vejbystrand där man fick slåss, visa tänderna och armbåga sig fram för att få plats att åka hästskjuts hela vägen fram. Jag minns även att jag och bror vann såpbubblor varje år och kan inte heller släppa det minnet när jag som femåring uppenbarligen sinkade mitt säckhopparlag ordentligt så en helt främmande man kom fram, tog tag i min säck och lyft-hoppade mig i mål. Jag var så arg att det kom rök ur öronen och så förnedrad att jag aldrig ville hoppas säck igen.

Sedan kom tonårens midsommaraftnar. De spenderades ett år ute i Osnaköp bland kossor och musikkårsfreaks. Jag spelade Spanien för hela omgivningen på trumpet och jag, Åsa och Annapanna hoppade ut genom toalettfönstret för att få lite äventyrskänsla. Tyvärr glömde vi låsa upp dörren innan och det var skvatt omöjligt att ta sig tillbaka genom fönstret utan stege. Resterande toalettbesök den kvällen fick ske utomhus. Natten spenderade jag och Annapanna i ett tält på hennes tomt med bärfisar som nattgäster.

Jo, ett år var jag minsann i Hultet. Jag och Lotta byggde en midsommarstång på hennes tomt på andra sidan byn och sedan for vi iväg på fest som låg nästan granne med mitt hus. Martin skulle skjutsa mig hem på cykel. Då fastnade hans skosnöre i trampan och smart som killen var la han all vikten på foten som satt fast när vi stannade och vi fick vackert hälsa på asfalten. På natten sov vi fyra tjejer i Lottas pärons dubbelsäng och när någon vid halv fem på morgonen knackade på vårt fönster blev Lotta så rädd att hon sprang rakt in i sågen som vi använt tidigare på eftermiddagen vid stångbygget.

Sedan kom flertalet midsommaraftnar i Halmstad med fotbollsbrudarna. Tydligast i minnet är samma år som jag tog studenten. Då skulle jag och Annapanna åka med ett gäng skånebrudar till Spanien på måndagen (Spanien genomsyrar mina midsommaraftnar). Sanna fotbollsbrudar som vi var ställde vi upp på en gatmatch mot ett gäng killar. Vår seriematch tidigare under veckan hade resulterat i en smäll på mitt smalben som gjorde vansinnigt ont och när jag nu fick en smäll kved jag att jag skulle sluta spela för kvällen. Detta mötte högljudda protester så jag fortsatte givetvis.

Då kom det häsliga ögonblicket då en snubbe skulle skjuta. Målvakt som jag är sträckte jag givetvis fram benet och petade undan bollen. Snubben hann dock inte hindra sitt skjutgalna ben utan det hälsade på mitt skenben istället för bollen.
- Näää, nu går jag banne mig av, sa jag och linkade bort till en sten där tårarna började rinna för det gjorde så vansinnigt ont. En av brudarna kom fram och så även killen som sparkat på mig.
- Kolla vad du gjort!! Du har fått Ica att gråta!! Det händer inte! Elaka människa!!! Stackars killen bad hundra gånger om ursäkt och lovade fixa en drink till mig som plåster på såren.

Strax kom han ut igen med ett stort glas med genomskinlig vätska och melonskivor flytandes på ytan. Jag tog en klunk och höll på att kräkas rakt ut samtidigt som jag frågade vad i h-vete det var för drink.
- Min melonspecial. Absolut vodka och melonskivor.
Jag tackade men lämnade tillbaka den utsökta drinken. Vid hemgång till stugan kunde jag inte gå och en finsk hockeyspelare fick bära hem mig.

Efter att ha haft en vinflaska som kylande effekt på benet resten av kvällen och ändå utan tecken på smärtlindring beslöt jag mig för att inte gå ut och skaka arsel. Istället la jag mig i stugan med benet i högläge och åt chips och läste Aftonbladet.

När brudarna sedan kom hem stod de och stirrade på mig innan Nina tillslut släppte bomben: ICA! Ditt ben ser ut som Henke Larssons!!
Det gjorde det. En pyramid hade vackert framträtt på smalbenet utan att jag märkt det.


Aj aj, vänster smalben mår inte bra

Dagen efter var hela benet som en ballong men då syntes ju inte pyramiden. Jag gick ut och dansade på kvällen. Söndagen var hemfärd och för Icas del en rejäl utskällning av mor vid hemkomst att vi inte åkt till akuten. Därefter ett brutalt väckande av bror som bakfull fick skjutsa mig till akuten som insåg att det var för sent att göra nåt med det. På natten tog jag och Annapanna bussen till Spanien och mitt ben är fortfarande en smula bubbligt.

I år hamnade jag istället med Majsan och Cissi i Nyköping helt utan förvarning. Där utsåg jag mig genast till projektledare i midsommarstångsbygge och med närmaste assistent i Maja satte vi igång och byggde en underbar skapelse, som visserligen bara var påklädd på ena sidan, men ack så fin. En smula snedtung blev stången med, men efter att vi hängt en vattenkanna i ena utstickande pinnen blev det mer jämvikt och vi kunde med säkra fötter dansa runt.

Dock fick jag backning för att vi i Småland dansar på ett helt annat sätt än här i Norrland. Jag sabbade en hel dans med min egna cirkel och alla föll ur rytmen och undrade vad jag i hela friden höll på med. Ja, vad svarar man på det. Vi avslutade med raketen och jag hängde upp en ölburk för att pryda stången och menade på att så gör vi i Småland.

På det stora hela var det en väldigt trevlig fest där jag dock blev utskälld av en tysk för att jag gillade Rammstein och Scooter. Ett scooterfan i närheten blev helt förtvivlad. Det pratades topplån som gav mig huvudvärk. Det var bjudningar av sambuca på toaletten. Det var sniglar i köket. Det var galen nattdans med tvillingarna och skönsång. Det var hångelparty vid fyra på morgonen. Det var total majoritet av killar på festen och alla envisades med att ha supervanliga namn så det var omöjligt att hålla isär Andreas, Mattias, Oskar, Jonas, Per, Markus och John.

Mycket trevlig midsommar även om det bästa var parmaskinkan hos Cissis päron då jag höll på att avlida av hunger innan midsommarfirandet ens börjat och även det braiga blandbandet från 1996 som vi lyssnade på i bilen på väg till Nyköping.

Thursday, June 21, 2007

Allt sker på egen risk

Om det kändes relativt okej och säkert att köra postbil igår kan jag säga precis tvärtom idag.

Till en början tyckte jag att jag puttrade på rätt bra. Jag kom ut ur stan utan vägbeskrivning. Jag kom till och med ihåg första företaget, backade inte ner deras parkerade bilar och svängde självmant vid kossorna.

Sedan börjades det. Vägarna hade plötsligt flyttat på sig. Lådorna såg inte likadana ut som igår och där jag backade och vände igår skulle jag visst rakt fram idag. Jag skyller iskallt på min passagerare som helt ogenerat ledde mig på villovägar genom att ge på tok för kryptiska svar när jag frågade vart jag skulle. Dessutom svor han bara lite när jag körde fel, men sa ändå inte vart jag skulle. Vid tredje felkörningen skrek jag att det här inte var rättvist och om hade jag kört själv hade jag minsann kört rätt (you wish). Jag kunde inte ens svara på vilka blommor vi passerat även om jag sedan upplyste att jasmin luktar mer i regn än solsken.

Nåväl. Jag kan väl lugnt säga att jag gav igen på det bästa sättet jag kunde, om än det grymmaste och inte mitt fel. Skogsvägar har ganska skarpa kurvor. Ofta befinner sig ingen annan på andra sidan av den. Det gjorde det dock idag, och inte i en låg hastighet. Okej, jag hade inte heller låg, men högst laglig hastighet och stod plötsligt nos mot nos med en skimrande mersca. Plötsligt satt snubben bredvid mig och skrek med knäna uppdragna i panik. Det hann jag uppfatta innan jag stampade på bromsen, körde ut till höger, klippte nåt som antagligen var en sten och sedan puttrade vidare. Tanten vid ratten i andra bilen såg ut som hon skulle svälja sin egen tunga och stod kvar ett slag efter att vi körde.

Båda blev lite uppskärrade av händelsen, men var det nog? Nej, inte då. Idag var trafiken ute i skogen tung om man får uttrycka sig så när man på fyra timmar möter en sisådär tio fordon.

Vid en kurva ett slag senare var det dags igen. Då var det dock ingen lite snobbil. Nej, nu stod vi nos mot nos med en traktor med släp. Åter igen upprepades samma procedur och skrik växlades med bromsar och styrning åt sidan. Snubben mitt emot var dock mer hysterisk och råkde i stundens hetta styra åt fel håll och vinglade ut mot oss innan han svängde in. Släpet kom lite efter och jag vrålade lätt och behärskat att det minsann var hans fel om vi krockade.

Sist av allt skaffade vi oss ännu ett möte. Nu på en skogsväg som var lika bred som en fotomodells arsel. Bilen var dessutom en jeep och inte i smalaste laget. Nu hade jag åter blivit cool i min körning. Kanske lite för cool då jag rattade mig mot diket och tyckte jag hade all plats i världen. Det hade jag inte. Min lilla gula postisbil började sladda behärskat och uttryckte en stark vilja att faktiskt lägga sig och vila i diket. Vi hade en smärre diskussion om det hela som bestod av en glidande, spinnande bil mot diket och en Ica som skrek lite och stampade på gasen i omgångar. And up we go.

Det låter kanske som alla gångerna var väldigt hysteriska, men enda gången jag blev rädd i magen var vid diket, eftersom då hade jag orsakat allt på helt egen hand om vi hamnat där, och det hade inte sett särskilt bra ut för framtiden.

Vid hemkomst fick vi jordgubbar och glass vilket verkligen behövdes då gubbarna åter igen klagade på min mat, fast jag inte snodde någons plats eller ens kastade mackkanter på någon.

Innan hemkomst fick jag rekommendera mycket bärs och en och annan vingnutta för min passagerare för att lugna hans nerver under helgen och sedan komma tillbaka fit for fight till måndag då jag ska köra med någon bredvid för sista gången. Sedan släpps jag ut på egen risk och jag funderar starkt på att lägga ut varningslappar i lådorna.

Wednesday, June 20, 2007

Beware of the postman

Efter måndagens jobbpass har fritiden mest bestått av att sova och reda ut alla krokar och snurrar som flyttat in i min hjärna. Jag ska aldrig mer klaga på postens service, eller på om man får ett brev fel.

Nu, tre dagar senare klampar man kaxigt in på morgonen, tar sin brevhög och börjar sortera. Man lär sig ta hand om klumpar och paket och att gårdar kan heta precis samma sak men på olika ställen. Det är dock en smula frustrerande.

Idag fick jag köra själv, utan beskrivning, med en snubbe bredvid som gav mig brev. Vi hade mycket trevligt, även om han i slutet av rundan råkade kasta ett apelsinskal på mig, men det fick bra gensvar med en attack kärnor som jag sparat. Vi hann reda upp problemet med den utbredda fetman i världen, att barn som vuxit upp med fleece lätt får in det i blodet och vilka blommor som är vilka. Eftersom jag bara för någon liten vecka lärde mig rodondenron slängde jag till lite världsvant med det. Dock fick jag backning när jag iskallt påstod att där stod en hyacint, som visade sig vara en lupin. Eller om det nu var tvärtom. När min övningssnubbe insåg att jag var kass på blommor började han istället förhöra mig på fåglar. När jag hittade en asfaltssnipa gav han upp och menade på att jag skakat ut för många skruvar ur skallen under senaste grusvägen.

Just att köra postbil är en stor konst. Det är något jag insett, och man ska helst vara expert på att backa. Lite snabbt räknade jag ut idag att jag har 15 backningar med vändningar på livsfarliga vägar under min runda. Kort därefter blev jag helt snurrig och fick prestationsångest när jag insåg att jag hade drygt 400 hushåll att dela post till och att de var fördelade på en sisådär 12 mil lång sträcka.

Att det är en konst att dela ut post märker man när folk plötsligt gömt vägar så man inte ser dem. Två dagar i rad har jag swichat förbi och min passagerare har stilla undrat om jag anser att de inte förtjänade någon post. Muttrande fick jag åter lite backträning och höll på att bränna över en rävunge. Därefter väntade en orm och en sisådär 250 000 jättesniglar. Jag fick dessutom muta en hund för att han skulle flytta sig från mitt bakdäck och ingav respekt hos min passagerare då han tyckte jag var livsfarlig som bondade med vovven på okänd mark.

På det stora hela trivs jag väldigt bra på mitt nya jobb. Gubbarna i matsalen har redan klagat på min mat så igår fick jag stå halva natten och laga krubb så de skulle bli nöjda. Idag gjorde jag misstaget att sätta mig på en annans snubbes stol och efter det pratade han inte med mig på hela dagen. Det var i och för sig ganska skönt eftersom jag nu kunde sortera i fred och kom hem 40 minuter tidigare än igår. Hur nu detta ska gå på helt egen hand vill jag helst inte tänka på. Lagom tills jag hinner gå hem är det dags att gå tillbaka för att börja jobba igen. Undra om jag ska ta dit en tältsäng.

Thursday, June 14, 2007

Efterlyses: Två trafikgalna smålänningar på turné i Skåne

Med en halvhalt hund och en sönderbränd Ica kom hela familjen (jag, hunden och mamma) fram till att dagen inte skulle tillbringas i solen och badet. Istället valde vi att göra (för min del) semesterns första utflykt genom att fara till Simrishamn. Eftersom jag ändå skulle vara tvungen att åka dit för att prova ut min tärnklänning en sista gång tyckte vi att vi kunde förena nytta med nöje och slå två flugor på smällen.

På vägen dit fick mamsen köra, och då uppskattas det inte att lyssna på hårda toner som Manson och Linkin Park. Det uppskattas ju inte när hon är passagerare heller, men då har hon inte lika stor talan. Därför satsade allt på ett wild card och satte i min nya skiva jag fick i fredags: "Postis-Ica". Där satt jag och mamma och ylade falskt till gamla vm-låten i hockey: H-O-C-K-E-Y Hockey!!, och Balladen om Cecilia Lind. Skivan utlovade svenskt och mysigt, och det levde den upp till. Jag kommer bli Tunas mest populära postchaffis med den musiken.

Helt utan något som helst lokalsinne och Icas tvivel på om Anna-Panna som givit vägbeskrivningen ännu hade lärt sig skilja på höger och vänster kom vi faktiskt fram. Där fick jag på klänning och sen fick jag snurra och snurra och bli nålad i både nacke och fot (det sistnämnda är jag ju visserligen relativt van vid). Jag fick även höra att jag var sne och att jag inte skulle kliva iväg i sjumilakliv utan skrida. Moi? Skrida? På det hela hade jag även lagt på mig och vi fick lägga ut klänningen. Men bara över bröstkorgen. Hur kan det komma sig när jag knappast fått en större hylla. Hrmf.

Då klänningen äntligen var färdignålad, om än den kan vara för kort eller lång då Ica taktfullt glömt skorna i Tuna höll jag och mamasen på att avlida av hunger. Vi spenderade våra (mammas) sista besparingar på en fin restaurang och kände oss lyxiga.

Hunden fick hälsa på havet en snabbis och en annan hund som sket i sin matte totalt fick sådeles hälsa lite väl närgånget på vår hund som snällt och lydigt stannade hos oss.

Vid hemfärd körde jag då jag tvingat i mamma ett glas rödvin på finrestaurangen och fartgalen som jag är hamnade jag givetvis bakom en söndagsåkare som tyckte att man skulle dra ifrån 10 från varje hastighetsskylt. Detta var något frustrerande och jag satt och flåsade som en ilsken tjur med underbett bakom och kunde inte komma om eftersom folket som byggde vägarna i Skåne envisades med att ha dem så förbannat smala.

Tillslut kom en lååååååång backe och jag gav mig fan på att jag skulle om. Dock kom en mötande bil från andra hållet, men folk som vet hur jag är när jag ger mig fan på nåt förstår nu att det struntade jag totalt i. Hela situationen kändes väldigt komisk när mamma satt och blundade och skrek nej med ögonen ihopknipna och jag satt lugnt tillbakalutad och gasade som en galning samtidigt som jag skrålade faskt till refrängen som passande nog löd: booooorn to be wiiiiild!!

Dock hände något här. Mammas blick blev lite glansartad och när vi väl passerat Killeberg och nästan var hemma kom en silvrig volvo upp bakom oss precis innan den tvåfiliga sträckan skulle övergå till enfilig. Han skulle dock hinna tyckte han och började köra om. Då gastar min mamma plötsligt: GAAASAAA!, vilket jag naturligtvis gjorde eftersom det var order från mor. Föraren såg måttligt förvirrad ut men hann precis om ändå eftersom han var försedd med en turbobil.
Mamma satt och småskrattade lite för sig själv samtidigt som hon vred händerna till tonerna av Mad world. Ibland tror jag inte att jag har bra inflytande på min mor.

Wednesday, June 13, 2007

Och anledningen till de första blåa tårna

Icas egna varor var ett toppenlag... Nja.

Och här funderade jag: Vem i h-vete springer runt i mina shorts?

På bilden ser man med att jag ensam blir attackerad av fyra livsfarliga västklädda herrar. Hrmf. Fegisar!

Fara! Fotblogg!

På senare tid har jag till vissas förtret bloggat om fötter. Brända nålar har dokumenterats och förklaringar om sörja under naglar har skrivits. Jag har med när jag velat retas med nämnda vissa stuckit tån under näsan på dem och skrattat rått. Det har gjort mig måttligt populär, men jag har haft roligt. Jag möter sommaren med blå tånaglar som lagom till hösten kommer falla av i takt med trädens löv.

Nu är det dags igen. Idag utnyttjade jag dock läget att jag befinner mig i Småland hos mor och lät henne operera. Eftersom alla naglar man kan tömma redan är blåa var det inte dem det handlade om denna gång.

Under förmiddagen var jag och min vattengalna hund nere vid stranden. I vanlig ordning for vi omkring som två skvatt galna jojjor och när jag väl ville kliva blev jag utskälld och tvingad tillbaka till vattnet. Nu hade jag med andra ord inte så stor koll vart jag satte fötterna. Därför kastade jag ner na fossingen rakt på en gren som knäcktes rakt in i min überkänsliga hålfot. Jag gormade lite lätt och sa fula ord med handen i munnen för att inte skrämma hunden.

Sedan var det bara att skaka av sig det onda och lägg all krut på att få med sig hunden hem, med eller utan pinne i foten.

Vid nästa strandbesök under kvällen som innebar fullständig dränkning och överfall av stackars försvarslösa Ica med mycket trevliga ex:et i attackfart blev det för mycket. När jag kastades omkull i vattnet med tröja på gjorde sig åter fossingen påmind då jag ju redan var ganska självömkande.

Hemma igen fick mamma servera mig rensade jordgubbar medan jag satt med foten på bordet och inväntade operation med bränd nål. Mamma satt med min fot i fejan och rotade med nålen medan jag mumsade jordgubbar. Nu har jag inga pinnrester men dock en ond fot och mamma rekommenderade mig ett flera timmar långt fotbad och kanske lite make over av fossingarna. Nu förstår jag inte alls vad hon menar.

Saturday, June 09, 2007

25 år och nyexaminerad, utan åldersnoja


Ja, det är väl ungfär så man börjar sin 25:e födelsedag: med att blåsa ballonger och koka gröt. Hela dagen var ett långt fejande, flyttande, dukande, lagande, ballongblåsande, sms-pipande och svettande.

Vilken fest sedan. Jag har aldrig i hela mitt liv haft en så stor fest, och särskilt inte på en sådan liten yta. Man kan nog räkna att alla fick ungerfär en kvadratmeter till sitt förfogande. Kanske. Eller, max rättare sagt. Dock verkade inte någon misstycka, utom möjligtvis hunden då som fick samtliga kvadratmeter i mitt sovrum till sitt förfogande och var inte riktigt nöjd med det. Utanför dörren fanns ju massa roliga allergiker att hoppa på.

Mor, bror, brors flickvän och Empo hade fejat hela eftermiddagen medan jag var på avslutningsfika på bibblo och under festen gick de runt och såg till att allt skedde som det skulle. Nåväl, i alla fall de tre förstnämnda. Tack vare dem kunde jag smita viktiga värdinneplikter och bara gå runt och ha det bra medan de såg till att gästerna försågs med mat, kaffe och sittplatser, även om det sista var en omöjlig ekvation med tanke på antalet gäster. Moster och man dök upp och gav gästerna anledningar att säga hur extremt lika hon och jag är. Jo, utom i politiska åsikter kanske. Även om jag och mams fick höra att vi talar väldigt lika och att jag verkade vara en dialektal utböling i familjen.

Festen innehöll det mesta: volleybollbrudar, textdesignsnördar, bibblobitches, familj och annat löst och trevligt folk som jag har äran att ha i min bekantskapskrets. Det innebar allsång, studenthörna på golvet, fotograferande i mängder och pillande i bokhyllan. Alla såg ut att ha väldigt trevligt. Ingen verkade gå hungrig (Jag har både kyckling, potatissallad och tårta kvar, medan bålskålen var barskrapad och rostbiffen ett minne blott) och jag gick runt och log fånigt resten av kvällen.

Vid klockan 12 tyckte jag verkligen det var dags för utgång såhär lagom till dygnsskiftet och körde brutalt ut alla från lägenheten. Förlåt för det alla gäster som förgyllt min tillvaro.

10-15 pers var uttåliga och följde med till Harrys där vi dansade som galningar i två timmar till stängning.

Vid hemkomst var det ljust och jag och Empo satte igång att städa för fullt. Ut med sopor, möblera tillbaka, diska och moppa. Vid fyra satt vi och berömde oss själva för vår effektivitet och åt kyckling och potatissallad. Lägenheten är nu som innan om än lite mer proppfull av helt underbara presenter. Jag förstår inte hur folk kan vara så väl genomtänkta när de skaffar presenter. På det stora följde presenterna tre teman: läsvärt, hålla värmen och Simpsons. Mina vänner känner mig med andra ord helt lysande.

Vid halv fem slocknade jag med ett rejält fjantigt leende på läpparna och är så glad för att festen blev så bra och jag känner så roliga människor, även om jag undrar vem som glömde en neongrön termos med alkoholhaltig dryck i inne på toaletten.


Volleybollbrudar

Allsång med Jonk i spetsen


Svalkande hörnan vid köksfönstret

Wednesday, June 06, 2007

- Hands!! - Straff! Mål? Okej då.

Vilken match! Jag är helt knäsvag. Jag är lycklig. Jag är en smula euforisk. Jag buade vid ett beslut på slutet. Jag fick ingen öl i skon.

Det måste sägas att Sverige har startat de senaste matcherna med en glöd och ett tempo som inte skådats sedan 1994, möjligtvis 2002 då de hade några ordentliga pärlor. Jag älskar svenska landslaget som det ser ut nu. Rosenberg skötte sig alldeles utmärkt även om jag hellre sett Elmander så gjorde hans ersättare en utomordentlig match. Dock var han väl en smula osynlig om man jämför med de andra. Men han fick göra ett mål. I mitt tycke var det visserligen solklar offside, men va katten.

Ljungberg fick åtminstone 90 % av alla frisparkar med sig. Jag har länge funderat på det. Varför är det alltid Ljungberg som totalmosas? Han får alltid flest frisparkar, och det beror ju inte enbart på talang: han blir ju verkligen alltid hett uppvaktad om man nu ska se det som något dåligt. Han är alltid den enda som kan grunda morgondagens energiintag enbart med gräs. Han kommer ändå sällan för sent in i närkamperna, och han är inte mer fysisk än någon annan. Kan det vara för han är Calvin Klein-modell och snygg? Är det möjligtvis en smula fjolligt i mansvärlden på fotbollsplanen? Jag har tyvärr inga bättre alternativ.

Tillbaka till matchen så började den ju något segt, men kom snabbt igång vid 1-0 till Sverige. Jag såg dock aldrig nätet röra sig, och Ljungberg som var närmast kameran såg ju inte nämnvärt glad ut, så jag vågade inte börja tjoa förrän man såg övriga grabbgänget stå och kramas och Allbäck är skyldig till smygmålet. Övriga mål var enbart snygga, om än något underliga. Mellberg nätar 3-0 med fossingen vilket inte bara gör honom snygg utran också utomordentligt cool, och Svensson gör 2-0 stenhårt. Han som ser så snäll ut.
Alexandersson gjorde sin hundrade landskamp. Man måste vara ganska bra för att bli uttagen att få spela i landslaget hundra gånger. Det ska jag göra i nästa liv. Hur många hade Ravelli nu igen?

Skummast mål var ändå det sista. Även detta var av Allbäcks. Bollen tog på en islänsk försvarare och egentligen var det solklar straff. Kommentatorerna säger att domaren blåser frispark. Ica lyfter på ögonbrynet åt det skumma beslutet och då gör Albäcks mål inför ett mycket stillastånde islänskt landslag. Jag kan dock förstå islänningarnas förvirring. Domaren gör tecken för hands och borde därmed blåsa. Om han ska teckna att den var ofrivillig borde han vara en smula mer tydlig. Var svenskarna egentligen fick bollen är för mig oklart. Islänningarna måste trott det var straff och då känns det ju egentligen hugget som tuggat om det blev mål eller inte. Lite väl nonchalant av Allbäck men mest roande, även om jag i vanlig ordning inte kan göra annat än lida med målisen.

Så var det det där inhoppet med. Jag vill inte egentligen. Jag är så glad nu, och jag är aldrig särskilt neutral när det gäller Zlatan, tyvärr eftersom det gör skrivandet mer trovärdigt.

Dock måste jag säga att tempot i spelet sjönk när han kom in. Jag vet inte om det svenska laget har sådan tillit till honom eller vad det är. Han slog en snygg pass, men det kände jag var allt. Okej, han fick inte speltid nog att kunna utföra ett hästjobb, men att lägga sig ner i straffområdet i slutminuterna och inte arsla sig upp när det trots allt är sina egna fötter han snubblar på är dåligt. Matchen hade ett högt tempo, och då funkar inte sådana läggningar. För att inte såga totalt slutar jag där. Det blir inte rättvist i alla fall vid så liten speltid, men jag står fortfarande fast vid min åsikt gällande honom.

Isaksson fick en ganska lugn match även om han i tio minuter fick en lite svettig period som ledde till åtminstone två snygga ingripanden. Han ville dock uppenbarligen skaffa lite spänning i matchen när han höll på att sumpa bort en toklätt boll i vid knappa kvarten kvar.

Nåväl. Vi vann med 5-0. Vi borde nu leda gruppen enligt mina beräkningar. Vi möter Danmark i nästa match i september och nu tas ett välförtjänat sommarlov. På Sveriges nationaldag och allt.

För den som har en tumme över imorgon klockan 9:00 kan ni väl hålla den för mig och Majsan då vi ska upp och presentera vår uppsats.

Global Fussball!

Idag är det dags igen. Under hela veckan har jag gått och tjatat på alla att det är ju faktiskt match igen nu, och vi behöver ett avbrott från allt vår öldrickade i parker nu inför examen och istället flytta oss till närmsta sportbar. Idag skällde jag på Heléne när hon köpte en Vecko-revyn och sa att det ju var fotboll ikväll. Just därför hon köpte tidningen sa hon. Hrmf, lite dålig inställning där tycker jag. Tyvärr har jag inte hunnit tvätta sedan lördagen så landslaget får klara sig utan mina sverigestrumpor. Sverigetrosor, tröjor och hattar har jag ju fler exemplar av så det är ju lungan.

6 juni. Sveriges nationaldag. Hur kan man bättre fira den än att ge ett gäng islänningar stryk i fotboll. Jag kan dock villigt erkänna att jag minns sist vi spelade mot Island. Dock tänker jag från och med nu säga att jag förträngt det och nu istället blickar framåt.

Resultatet från i lösdags är ännu inte fastställt och det ska gälla, men har vi ett stycke Elmander avstängd för en match som är osäker tycker jag inte det finns några tvivel: ska inte matchresultatet gälla ska inte korten heller göra det. Men nu är det som det är.

I Elmanders frånvaro kanske nu då omtalade Mister Z få hoppa in. Dock säger säkra källor att så inte är fallet. Enligt ryktet ska Markus(Marcus) * 2 utgöra Sveriges anfallspar istället. Ingen är gladare än jag. Den inställning som fanns vid matchstart i lördags har inte funnits i truppen då Mr Z funnits med. Jag ska inte skylla allt på Zlatan, men det var ett helt annat svenskt spel i lördags. Han har dessutom inte presterat ett enda mål i landslaget på väldigt länge. Sedan spelar det ingen roll hur många han nätar i Italien. Där passar hans individuella spelstil bättre.

Nu börjar istället Rosenberg och Allbäck som det ser ut. Mycket välplanerat. I min kristallkula kompletterar de varandra riktigt bra om man ser till deras spelstilar. Med en stabil Isaksson i målet ska det förhoppningsvis hållas tätt. Som jag skrev sist var försvaret ett läckande såll, med en ensam Isaksson som motade och motade gång på gång. Dock hade han extremt flyt på många reflexräddningsbollar, men han kan heller inte beskyllas för något av målen (vilket tyvärr den danske burväktaren får göra).

En gammal fotbollskompis hemifrån rapporterade händelserna från matchen i lördags för en av våra största kvällstidningar. Han skrev på tidningens nätupplaga att han fick en öl i skallen (Ja, det kanske är att föredra att få den i skon). Ikväll spelas matchen på Råsunda, och då återstår det att se om samma sak inträffar där.

Hur jag förutspår matchen? Den kommer bli totalt olik danmarksmatchen då Island snarare är ett lag som bygger sitt spel på försvaret. De kommer backa hem och stänga igen. Dock gynnar det sällan ett lag att använda sig av den taktiken. Det straffar sig alltid förr eller senare, och då behöver man en helt ny taktik för att inte åka på en trepoängsförlust. Jag är opimist och tror på vinst. Antal mål är ju stört omöjligt nästan att säga innan matchstart, även om jag lyckades bra sist.

Sverige vinner. Med en sisådär tre, fyra mål över noll, eller kanske ett om Isaksson stukar tummen.

Lite härligt gruff...

...Sveriges två snyggaste spelare...

...och en kalasbra målis kan ju bara sluta med vinst.
(Ja, både Isaksson och Mellberg pekar framåt... mot EM)

Monday, June 04, 2007

Får det gå till så?

Tre dagar under denna veckan är avgörande för vår utbildning. Idag, i morgon och på torsdag. Då ska samtliga som skrivit c-uppsats eller ex-jobb gå upp med sina arbeten, presentera dem och få opponering. En huvudopponent ska ha huvudansvar och en sidopponent ska sitta som back up och även ge lite kritik. Till detta kommer ju en rutinerad och väl informerad seminariehandledare som ska vara insatt i uppsatsen då han sitter som handledare just för seminariet och ska sköta strukturen. Frågan är om man inte kan kräva att det är så efter åren här åtminstone. Särskilt när de personerna har det som jobb och får en nätt summa pengar för det.

Studenterna jag pratat med inför det här har vart nära magsår och smärre sammanbrott av nervositet. Det har med andra ord vart precis som det ska vara. Och alla studenter jag sett idag, både respondenter och opponenter har klarat sig alldeles lysande och vart imponerande duktiga. Så även handledarna. Nåväl, åtminstone de två första. Vid tredje lyssningen knallade nästa handledare in. Frågade om det var här han skulle vara, om det var här han skulle sitta och vilka han skulle lyssna på. Bra början. Under presentationerna satt han och antecknade på annat håll. Big nono. När väl han skulle avrunda, vilket en handledare ska eftersom han ska vara rutinerad inom området och allt kanske inte kommit fram hos opponenter som gör detta för första gången, började de riktiga problemen.

- Ja, nu är det meningen att jag ska säga något om er uppsats, men det kan jag inte, för jag har inte läst den.
Nej, då hade han inte fått uppsatsen i handen av ansvariga. Han hade åkt och kollat på skolan om den låg i någon låda. Nopes, inte det heller. Då la han det sedan åt sidan. En student fick säga åt honom att lämna över ordet till övriga åskådare. Allt gick så fel det bara kunde, och samtliga åhörare satt med ansiktet och händerna och viskade "skandal", "vad i h-vete" och liknande fraser.

Med all rätt! Alla skämdes och tyckte att detta var det sämsta som hänt på länge (ja, förutom dansken i lördags då). Alla pratade om det efteråt och var rörande överens om att så får det inte gå till. Är man krävande student om man säger att så får det inte vara? Är man bortskämd om man tycker man får kräva att det avgörande av tre års studier ska gå rätt till när man lagt ner 10 veckors hårt jobb på det?

När vi gick ut viskades det överallt: Vem var han egentligen?
Tyvärr kunde jag och Majsan bara rycka på axlarna och svara: Det där är han som vart handledare åt oss dessa tio veckorna och som inte visste att han skulle anmäla oss och fortfarande inte läst hela vår uppsats trots uppmanande mail från Ica.

Saturday, June 02, 2007

Men vad i hela friden hände?

Får det vara så här? Får man göra så? Får danskar dela ut skallar hur som helst? Får domaren lämna W.O? Får supporters göra avgörande mål? Far, får får får?

Vi kunde inte vara mer förberedda. Ett helt gäng basketbrudar... och jag. Vi bar otroligt fina hemmastickade mössor med svenska flaggor, gula t-shirts med den kommande brudens autograf på och tatueringar av svenska flaggor och hejarop här och där. Dessutom var alla attackerade med öl eller liknande tillhugg. Som vanligt bar jag ju mina sverigestrumpor med tillhörande trosor. Strumporna fick jag dock chans att visa upp för alla, men det kommer senare. Trosorna behöll jag dock för mig själv.

Innan matchstart bestämdes det att nu skulle vi tippa på matchen. Som snål student hade jag funderingar på att avstå, men hur skoj kändes det, särskilt när jag ju i mitt basketokunnande (och att alla där dessutom vet att jag är så extremt basketokunning) gavs chansen att briljera med mina fotbollskunskaper. Jag tippade 3-1 till Sverige med ett halvtidsresultat på 2-0.

I mitt tycke började det hela stappligt, men vad spelar det för roll? Elmander gjorde 1-0 bara sådär och datorn åkte fram för blogguppdatering hos min bordsgranne. Mitt i det skrivandets stund sticker Hansson fram och gör 2-0. Ett kanonmål och plötsligt var Icas fötter genomblöta. Den bloggande bordsgrannen hade i all extas över målet råkat sopa ut hela sin nybeställda öl och placerat allt dess innehåll rakt ner i Icas skor. Men vad gjorde det när jag satt där och innerligt hoppades att resultatet skulle stå sig till halvtid då mina odds ju genast skulle förbättras avsevärt? Den lyckan blev ju knappast långvarig då det gjordes ett mål till. Dock kan jag väl inte påstå att det gjorde mig olycklig eftersom det åter var Elmander som var på bollen och petade in den i mål.

Däremot måste en hel drös sympatier här hällas över den stackars danske burväktaren. Jag kletade ut flaggorna på mina kinder, gnisslade tänder och råkade dra en maska i mössan i synd-om-känslor för den stackars målvakten som tappar in den boll som var ännu mindre hårt slagen än välplacerad. Än så länge såg det med andra ord riktigt bra ut. Att en liten röding råkade vara först på bollen på fel håll och tryckte in ett tröstande mål gjorde ju inte så mycket. Det fanns ju fortfarande gott om öl kvar.

Jag avsäger mig mycket av ansvaret i andra halvlek då vår mat äntligen kom in och det blev mer fel än rätt. På väggen under tv:n hängde en skylt om att stället försökte utföra god service och hålla låga priser så gott de kunde (Det sista håller jag dock inte med om), och om man mot alla odds var missnöjd kunde man väl låta bli att säga det. Därför slutar jag bloggandet om käket för den här gången. Hum hum...

Dock var jag väldigt upptagen av min mat som var både för kryddstark och kladdig för att kunna koncentrera mig på annat också och missade därför både Danmarks andra och tredje mål. Så det kan gå.

Sverige hade under första halvlek spelat riktigt bra. Under andra halvlek spelade de riktigt dåligt, och med tio minuter kvar var det rent katastrofalt. Vårt försvar var som ett läckande såll. Dock tackar jag Lagerbäck för att han behöll Zlatan på bänken. Läsare av bloggen vet min åsikt till honom, men även om jag vore neutral i det hela måste jag ändå skriva att vårt försvar inte precis hade blivit bättre av honom på plan. Snubben bredvid oss menade på att de minsann hade en mittback i Härda som var bättre än Zlatan. Jag kan dock inte avgöra om det är en föroläpning. Nu var det ändock kasst på planen och Danmark var ju betydligt närmare 4-3 än vad vi var. Stackars, i vanliga fall lugna, Isaksson skrek sig halvt blå i ren frustration, och vem kan klandra honom?

Nu inträffade dock det som rubriken syftar till. En stackars liten lintott (en svensk) blir brutalt nedslagen av Stora stygga vargen (en dansk) när domaren tros inte se. Dock står Herr Linjeman och viftar spastiskt med sin flagga om gruffet och kan lätt förklara anledningen för huvuddomaren till varför det ligger nåt litet knyte och kvider i straffområdet. Vargen får skåda det röda kortet vilket uppenbarligen får närmsta supporter att se rött och raskt komma fram till det ytterst intelligenta beslutet att det nog förbättrar Danmarks situation om han helt enkelt rusar in och slår ner domaren. Ett smärre och rentav knappt märkbart tumult utbryter och domaren avbryter helt sonika matchen.

Hur ofta händer detta? Okej att Ronaldhino får brallorna avslitna av galna supporters här och att domare under flickmatcher i Skåne mordhotas av föräldraåskådare. Då avbryts inget, men nu så. Jag tycker dock att det var helt rätt beslut. Sådant ska inte tolereras. Mitt under avbrottet kutar en annan rödklädd snubbe in på planen och rusar med bollen över hela planen och gör mål. Hm, undra om han stod med i laguppställningen.

Efter lång väntan, opovocerade Zlatanprotester från bordet bredvid och ännu mer strul med maten kommer det upp en dansk mening på tavlan över publiken som vi får översatt till oss betyder att domarna avbryter matchen och låter Sverige vinna med 3-0.

Kan en vinst kännas mer tom och orättvis? Är det ens roligt att vinna när det blir så? Vi kunde väl bara få slå vår straff och skylla oss själva om vi missade. Det var en minut kvar av matchen och jag är säker på att domaren kunde få en mänsklig mur med tillräckligt god kondition för att följa honom under dessa 60 sekunder.

Nåväl, jag ska inte klaga. Slutresultatet 3-0 fick mig och två andra som tippat 3-1 att vinna och på så sätt tilldelas en tredjedel var av vinstsumman. Det var väl välkomna pengar och med dem i bagaget, samt två mössor och nyuppväckt tinnitus att tacka bordsgrannen för kan jag inte vara mer än nöjd. Att sedan puckot som rusade in på planen dessutom är bosatt i Sverige minskade ju inte nöjet. Nu slipper han ju förmodligen bli mördad i morgon och kan säkert till och med hyllas någonstans här i Svedala där resultatet är viktigast av allt.

Friday, June 01, 2007

Fortsatt bloggning om examensfesten

Min mening med den här bloggen är att alla ska kunna roas av det som står här, oavsett om de känner mig eller inte, men nu får ni okända där ute ursäkta. Festen i onsdags var bland det roligaste jag vart på, och människorna där är folk jag fått lära känna här när jag flyttade och som alltid kommer finnas i mitt hjärta och minne. Därför tänker jag nu länka vidare till vänners bloggar med bilder från spektaklet. Pytti har många egobilder, Johan har många galna och toksnygga bilder, Annika har flest hemmabilder och också lyckats med att få mig att se nerdrogad ut på samtliga. Knalla dit. Så länge lånar jag två av Johan.

Vaddå? Vem kör INTE omkring sin studierektor i en skrivbordsstol då och då?

Ringdans var väl något man sysslade med på 1930-talet väl?