Monday, June 30, 2008

Ack, vad göra nu?

EM är slut. Jag känner någon form av tomhet. Ikväll har jag liksom gått tillbaka till att kolla på Simpsons klockan 20, och nu vid 21 har jag inget att göra. Kanske ska jag gå och lägga mig och sova? Det kunde dock vara behövligt eftersom det inte blev så mycket av den varan inatt(vilket kanske kan bero på att när jag en gång slumrade lite drömde att jag fick 2996:- i p-böter... hemma i Hultet... där en lapplisa aldrig kisat mot solen... och på ett ställe jag aldrig parkerat), trots att jag var dålig värdinna och körde ut mina gäster så jag skulle kunna nana kudde i någotsånär god tid för att orka köra postbil under måndagen. Dock finns det nåt jag är i stort behov av nu efter EM: att städa lägenheten.

Finalen blev en match i sig. Lagen var ju inte exakt drömlagen då jag personligen hellre sett Ryssland där än Spanien, och givetvis helst Sverige, men det kan man ju också drömma om när man sover dåligt. Som vanligt hade jag släpat dit mitt tappra gäng i form av Johanna och Heléne. Efter det här Em:et är de inbitna fantaster då jag lärt Heléne vad offside är med hjälp av popcorn och polly, och fått båda att inhandla varsin landslagströja. Sen är ju det enda tillbehöret som fungerar chips och öl, så det har också närvarat.

Mitt under första halvlek fick jag mess från Lotten med klagomål att jag inte svarade på mailen hon skickade. Raskt erbjöd jag henne kall öl och det tog inte många minuter under halvtidsvilan innan hon dök upp med störtkruka på skallen och galen blick. Det skreks, pratades sönder, försöktes analysera och åts och dracks, men inte fanken kunde Tyskland göra mål ändå trots att det var det enda samtliga satt och väntade på. Någonstans i sorgen över fel lag som vann och ett avslutat EM dök även Den djefla mannen upp, och innan jag visste ordet av satt alla och spelade Buzz trots att klockan var närmare tolv och min klocka är inställd på 05:00 på morgonen.

Direkt efter avslutat spel tog dock min gamla och mogna sida över och trots protester och ord som gav mig livslånga men av dåligt samvete och traumatisering inför nästa värdinneinsats slängde jag ut samtliga gäster. Åter är jag ledsen att min kamera inte fungerar. Hela vardagsrumsgolvet var belamrat av chips, och då menar jag HELA. Det låg rödvin på soffbordet och av någon anledning på väggen under mitt fönster. På skivan under bordet låg wannabepapperssnus som var lite dregliga och på hatthyllan låg en mobil som inte var min och i sängen en luvtröja som inte heller var min. Nåväl, jag var pigg som en mört i morse och nu kanske jag äntligen kan städa eftersom jag vägrat göra det under EM. Efter varje match har ju ändå chipssmulorna och ringarna på bordet förökat sig.

Wednesday, June 25, 2008

Min lilla kropp och jag

Ja, vi har väl inte alltid kommit så bra överens. Är man inte sjuk så är man skadad eller helt enkelt vansinnigt chokladsugen när kylskåpet ekar tomt på den varan. Men nu har jag satt hårt mot hårt, eller rättare sagt: min sjukgymnast och en läkare satte hårt mot hårt.

Sedan cirkus femton veckor tillbaka har min axel inte fungerat som den ska. Den har vägrat hjälpa till att lyfta armen och smärtat i tid och otid där otiden betyder sovandes tid och tiden betyder resten av dygnet när jag inte sover. Mina servar och smashar i volleybollen har vart sämst(sämre än vanligt) när jag nån gång är tillräckligt bra i axeln för att kunna träna alls. En naprapat har flyttat på axel och rygg fram och tillbaka. Slutligen skickade läkaren mig till sjukgymnasten som förbjöd all träning tills vilovärken försvann. När jag tillslut inte ens kunde göra hans ordinerade övningar gav han upp. Lösningen: kortisoninjektioner.

Redan i väntrummet började mina fötter trumma. Det är inte så att jag är spruträdd då jag som liten kotte tagit sprutor jämt och ständigt, men känslan att få en spruta på axelns baksida som ska in mellan benbitar och dessutom spruta ur sig äckligt gojs känns inte frestande.

Nu önskar jag högt att min digitalkamera inte gav upp andan under midsommarfirandet, för det här hade vart värt några bilder. Väl inne hos min sjukgymnast stod läkaren och förberedde med handskar. På bordet stod en bricka med typ tjugo olika nålar, en massa små glasflaskor, tussar, sprutor och slutligen en hel mugg med plåster. Min underkäke började skaka medan jag fick sätta mig på britsen och spruta ett åkte fram. Lite bedövningsmedel blandat med kortison skulle in.

Att säga att det hela gjorde ont är att säga att Homer Simpson dricker få öl. Alla vet att Herr Simpson dricker mängder av öl, och därmed kan jag säga att det här gjorde bajsont. Inte blev det bättre heller när läkaren kallade till sig sjukgymnasten med orden "Johan, tror du verkligen jag är inne i leden? Jag får inte in den längre. Här är stenhårt och verkar vara ben där det inte ska vara. Jag får prova." Johan samtyckte och plötsligt såg jag hur min axel pluppade upp i periferin med orden från läkaren att oj nålen var inte tillräckligt långt inne utan kortisonet gick in i vävnaden och vi fick börja om. Nålen drogs ut och plötsligt kände jag hur färgen i fejan försvann på mig och att illamåendet började bli aningens påträngande. Ut ur min axel stod en fontän av blod som landade i en pöl på golvet. Inte trevligt någonstans. Johan sprang runt med tussar och frågade om jag behövde vatten, medan läkaren satt och tryckte mot min fontän och bytte ut tussarna.

Det var bara att börja om på ett annat ställe av axeln och in med en ny jäkla nål. Tack och lov gick det betydligt bättre, men jag kunde inte få samma dos där som jag skulle fått på förra stället, men läkaren hoppades att det skulle hålla ett tag. Ett tag? ETT TAG?! Det där tänker jag fan aldrig göra om ju.

Nu ser jag ut som Quasimodo och är aningens groggy. Jag glömde allt jag skulle säga där, men tror att jag ska dit snart igen. Känslan i axeln är ungefär som när man dragit ut en tand men på en större yta. Och den har inte hjälpt helt och hållet vilket jag hoppades på. Dock kan jag i alla fall lyfta armen ordentligt nu. Det sista läkaren sa innan han gick var att han hoppades att jag inte skulle köra postbil hela livet, för det ville nog inte min axel gå med på. Jag nickade bara och började i min dimma fundera på vad jag ska bli när jag blir stor.

Wednesday, June 18, 2008

Skit också! Bajs! och andra fula ord man inte får blogga om!

Vi förtjänade inte att vinna. Trots vår uppladdning med VM-krönika, nagelmålning och tatuering hjälpte det inte. Spelar vi inte bättre än idag har vi inget i ett slutspel att göra. Det är tragiskt(mycket mer tragiskt än jag utåt visar) men sant. Lycka till Ryssland, ni var så mycket bättre än vi. Fast sen kom iofs några grabbar och frågade om det var jag som refererade till Zlatan med: Spring då din långbente fan!
Ja, det var jag. Förlåt.

Tuesday, June 17, 2008

Akta dig för brevbäraren

Precis som förra året puttrar jag nu runt i min lilla postbil igen. Det hela är ett mycket trivsamt jobb och jag gillar det skarpt. Idag blev jag utskälld av en tant för att en av mina kollegor höll på att krocka med henne under gårdagen, utan att hon fattade att det inte var jag. Jag skällde dock vidare på kollegan sen. Rätt ska vara rätt. Å andra sidan fick jag choklad och ett vykort med en leopard på av en annan tant, så det gick på jämt ut.

I fredags skulle posten ha after work på gården och sen skulle vi lantisar(lantbrevbärare) ha lite partaj med avtackning ute i mina hood under kvällen. Eftermiddagen skulle innehålla femkamp och tipspromenad. Kvällen skulle innehålla femkamp. Vinnarskalle som jag är så gick jag givetvis in stenhårt för detta. Eftermiddagens aktiviteter fick man dock inte reda på under samma dag utan fick vänta. Det var dock en tipspromenad med hälsofrågor och femkamp med straffläggning, kast med stort paket, kast med liten klump, pil och cykling med postcykel mellan koner (försök inte detta folk! Postcyklar är bajssvåra att cykla på). På det stora hela tyckte jag det gick ganska bra och cyklade nöjd hem för att förbereda mig för kvällens festligheter. Jag somnade och vaknade 25 minuter innan jag skulle vara på plats, duschad och ombytt. Det hela gick dock bra och jag dök upp i tid.

Femkampen inleddes och vi delades upp i lag. Ungdomslaget kallades vi. En 26-åring, en 43-åring och hur gammal Ante är kan man bara gissa. Vi sulade stövlar, pilar, freesbees och massa annat. Vi gick till final och se där ja, vi vann även. En ask alladinhjärtan var i tryggt förvar och Ica var så nöjd.

Hela tiden klunkades det öl på öl och käkades middag och dansades och sjöngs. Ena kollegan blev utsatt för nån valsdans av mig, och det är inte min starka sida, men jag tror hans fötter är relativt intakta ändå. Därefter väntade bugg med chefen. Jag fick lite snabba lektioner och sen flög jag runt som en vante på dansbanan.

Vid 22-tiden var vi sex partysugna människor som drog på efterfest (I KNOW, efterfest kl. 22). Det hela började väl bra. Eller, ja, de första hundra meterna i alla fall. Sen kom en cykel utan bromsar, rullgrus, skjutsning och en avsågad stolpe. En kilometer senare kom en vurpa på raksträcka. Det hela slutade med att tre (eller fyra) halvgick/cyklade, en (eller två) bestämde sig för att ta taxi när det var 700 meter kvar och en joggade. Japp, det var jag som joggade, och kom bort, och fick ringa chefen som fick fixa numret till mina kollegor som hade både min jacka, cykel, nycklar och framför allt choklad, och ringde som en tok, och tillslut kom tillrätta och som vart väldigt saknad av nån anledning.

Vi satt sedan till tresnåret och diskuterade liv, död, fotboll, musik och dito i soffan. Sedan blev jag hemcyklad med en postencykel och undrade varför jag sa till mamma innan att jag nog skulle vara hemma vid tiosnåret.

Idag kom jag knallande helt ovetande till jobbet.
- Ey, grattis! Du vann tipspromenaden. Hämta ditt pris!
Ica knallar glatt in och hämtar sitt pris: en sprillans ny landslagströja i storlek XL. Då visade det sig även att jag kom trea i den femkampen och vann en fin vattenflaska med postentryck.
- Va fan! Här kallar vi in en vikarie som får vara med och så sopar du banan med oss allihop.
Jepp, det är så de ska tas.


Vinnarlaget och chefsleffe. Ante ser lite väl plågad ut tycker jag



Mitt fina pris!
Jag har förresten placerat mig på kartan... bloggkartan alltså. Över Eskilstuna

Monday, June 16, 2008

Och hör sen!

Mitt i dessa EM-tider kommer Lotten och slänger fram en utmaning om uppmaningar. Mitt EM-huvud är nu främst uppe i fotboll och jag sitter och kollar på hur Ballacks Tyskland försöker slå de stackars Österrikarna. Än så länge står de upp rätt okej mot stornationen.

Tillbaka till utmaningen nu då. Det hela går ut på att slänga ur sig uppmaningar, eller snarare: att ge de order man helst skulle vilja till sin omgivning. Jag har ju massa. Nöja sig med fem skulle man visst också göra. Min första order kanske ska vara att inte ta order.

Nåväl. Får se hur många gånger jag måste uppdatera och ändra det här nu då.
Dock tänker jag inte följa nån inbördes ordning. De kommer helt enkelt i den ordning de dyker upp bland mina små grå.

1. Läs böcker, se på film och lyssna på musik! (Nej, detta är inte tre order. Det är EN under kategorin Kultur.)
2. Ifrågasätt allt som i dina öron låter skeptiskt!
3. Läs texten till Rikard Wolfs "Solkräm" , en översättning av Baz Luhrmanns Wear sunscreen, och följ hans order. Låten finner du här.
4. Ät choklad när du känner för det!
5. Utöva någon bollsport, helst fotboll eller volleyboll.
6. Ge mig ett jobb med hög lön där jag uppskattas för det jag gör bäst! (Vad det nu är kan ju diskuteras.)
7. Särskriv icke!
8. Var snäll mot din brevbärare!

Extra order som enbart behöver följas av svenska landslaget i fotboll:
9. Vinn EM!

Shit. Det där var ju inte hälften av alla order jag ville ge, och ändå följde jag inte order att skriva fem.
Vilka som nu ska skriva detta och anta utmaningen? De med större fötter än strl 36. Basta.

Sunday, June 15, 2008

Fri från hjärtattacker... men det är knappt

Vilket öde. För att inte tala om vilken orättvisa. Gårdagskvällen blev inte vad man förväntade. Förlust på övertid suger verkligen stenhårt. Dock kändes det skönt att peta alla pessimister på näsan som påstod att vi skulle få storstryk. Jag skulle aldrig få för mig att säga att vi kommer förlora en match. Okej, jag kan vara skeptisk till vinst, men aldrig säker på förlust. Samma sak vad gäller att vinna en match. Jag minns fortfarande VM för två år sedan då jag satte igång pausmusik i skallen då alla bara räknade på HUR MÅNGA mål vi skulle vinna med mot Trinidad Tobago. Vi minns väl alla hur det gick? Deras enda poäng i turneringen blev mot oss.

Nu fick vi tugga gräs under gårdagen. Hade Spanien gjort mål i början av andra halvlek hade det vart mer okej. Hade de vart mycket bättre än vi hade det vart mer okej. Nu är det två jämställda lag, och även om Spanien hade övertaget i andra halvlek fungerade vårt försvar bättre än deras i mitt tycke. Samtidigt antar jag att jag får äta upp mitt snack om Zlatan, men näe, det tänker Ica icke göra. Jag tycker fortfarande han är överrepresenterad. Han är en del av ett lag, precis som alla andra. Det är inte han som gör att laget vinner enbart. Dock tycker jag verkligen han spelade upp sig igår. Det märktes extra tydligt vid en nickduell ungefär tio minuter in i första halvlek. Han spänstar upp och vinner den enkelt. Det är ju så det SKA vara. Det visar lite engagemang. Men fan heller att vi hade låtit bli att förlora om han hade spelat hela matchen. Tror det spelat noll roll fussboll om jag ska vara ärlig.

Som den pessimistiska realist jag är tänker jag dock optimistiskt. Vi är inte körda och vi har saken helt i egna händer. Eftersom Grekland inte kunde stå emot Ryssland under gårdagen fick vi i alla fall det näst bästa alternativet. Bäst hade givetvis vart oavgjort, men en rysk vinst är helt okej. Nu är det upp till oss om vi ska gå vidare. Jag hade vart himelskt nervös om Grekland vunnit under gårdagen och det då vart upp till Spanien att knocka dem och hindra dem från andra slutspelsplatsen. Nu ska vi bara spöa skiten ur ryssarna så trallar vi in i kvarten.

Dock var vårt öde under gårdagen inte värst. Vi har ju fortfarande chansen. Värst har de stackars tjeckerna, och jag förstår varför procentantalet hjärtattacker ökar under mästerskap i fotboll (dock enbart hos män hur fasen det nu kan komma sig). I matchen mot Turkiet gör de både 1-0 och 2-0 och man tror verkligen att allt är klart. Inte förrän efter 70 minuters spel börjar Turkiet näta. Då gör det så en gång... och sedan två gånger, och tro fasen om de rödklädda snubbarna inte gör ett tredje med, och detta dessutom på en målvaktsmiss. Stackars målvakt! Lite synd är det även om turkarnas målis. Han blev nämligen utvisad på övertid och får därmed inte spela i kvarten. Dock får han skylla sig själv då han när bollen var död sänkte en tjeck i straffområdet. Sånt får man icke göra, och det är pinsamt orutinerat i ett sådant sammanhang, men vad katten, vem skulle inte tända till i en så viktig match. Nu är hälften av lagen klara till kvarten: Portugal, Holland, Spanien och Kroatien.

Vinner vi nu mot Ryssland blir det kvartfinal mot Holland på midsommardagen. Det tycker jag låter väldigt trevligt.

Nu jäklar kör vi på onsdag!

Wednesday, June 11, 2008

EM och åldersnoja

Äntligen! EM är igång och jag är taggad till tusen. Min postbil har under veckan prytts av min svenska flagga trots stormvindar som gjorde den fransig efter fem minuter på 70-väg. Just på grund av denna postbil(eller snarare arbetstiderna med postbilen) kunde jag inte blogga efter gårdagens EM-premiär för Sverige. Det var nämligen bara att slänga sig i säng och sova.

Men nu är det ändå igång. Det är så himla roligt att det finns inte, men jag måste igen få någon form av förklaring om någon sitter inne med en sådan: Varför, varför, varför är det sånt snack om Zlatan? Jag kan bara inte förstå och det beror inte på den blonda hårfärgen. Visst kan jag verkligen hålla med om att han i klubblaget är en spelare av världsklass, men hans spelstil passar inte i landslaget. Vilken forward får stanna i startelvan när man inte gjort ett mål på tre år? Igår ville jag vara så neutral jag kunde, och studerade. Det hjälpte inte ett smack. Snubben jobbar inte hem och dominerar inte ens luftutrymmet trots alla centimeter(ja, sen var ju inte grekerna små heller). På något vis känns det som han spelar på halvfart, och oengagerat. Slutligen kan man ju bara kolla på minen vid målet. Mest förvånad själv var nog Zlatan.

Inom fem minuter görs mål nummer två för Sveriges del. Känslan är oslagbar fast det bara är en gruppspelsmatch. Petter Hansson kan i mitt tycke stoltsera med titeln att ha gjort seklets i särklass fulaste mål. Och mest komiska. Och så välförtjänt. Av någon anledning blir jag alltid lycklig när backar får göra mål. Hur i hela friden bollen ens hamnade i målet hör ju inte hit, men det var boll i luft, för att bli boll i rygg för att bli miss med vänster, snubbel med höger och tunnel på målisstackaren.

Just nu lirar Schweiz mot Turkiet och det hela kan snarare liknas med en vattenpolomatch. Det vräker ner (Hahaha, nu sa kommentatorerna "VATTENPOLO!" Kom med nåt eget va?) regn och bollen stannar och studsar. Schweiz tog precis ledningen. Med en boll som på grund av vattenpölarna stannar en meter framför mål och den som missar i det läget är inte född.

Nu väntar några veckor fotboll och jag är lyrisk. Om det nu inte framgår av bilden.

Galen men glad!

För att hoppa till nåt helt annat förstår jag inte vad som hänt. Under söndagen inträffade min 26:e födelsedag och jag har nu uppenbarligen blivit "mogen nog att prata pension". Veckan innan hann jag bli kallad både "lite för vuxen" och "moraltant". Båda gångerna tappade jag hakan, men nånstans får jag väl inse att åldern faktiskt ändrar en del saker. Eller, om jag ska vara ärlig får jag väl säga att jag har drabbats av en ålderskris. Lördagen innehöll två olika ombyten varav två var klänningar(!!)(eller, ja, den ena var faktiskt en kjol som jag fått av Lotta men som hissades upp en våning). Där tappade jag åter hakan. På dagen hade jag dessutom sidbena och bar runt på två kottar på armen, medan kvällen bjöd på rosa smycken och högklackade skor. Var ska det sluta?

Rosa smycken, klänning, leggings... what? (Observera min EM-relaxstol)




Wilma var säkert lika panikslagen som jag ser ut


Johannas replik när vi dök upp hos henne: Ey, vem är bruden i turkos klänning?

Sunday, June 01, 2008

Osammanhängande i allmänhet

Vad det är underbart att vakna innan klockan sju en söndagsmorgon då kvällen innan blev aningens sen av att solen skiner in genom gardinerna. Extra skönt blir det när halsen är rosslig och öm, näsan känns som en sprängfylld ballong och sådeles praktiserar som det, samt en smärtfylld kropp. Så var min morgon idag.

Kanske att man lite får skylla sig själv. Efter att ha legat däck i tre dagar kanske man inte ska lägga sig i solen under dagen för att sedan partaja med volleybollaget till tidiga morgonen. Därför har jag fått spendera ännu en soldag inomhus i soffan. Det hela är grymt surt, men på det stora hela kan jag inte klaga, för lika olycklig och deprimerad jag är över vintern och snön lika lycklig och levnadsglad är jag över sommaren och solen.

Under gårdagen knallade laget in i huset för att hämta mat och bad mig sitta kvar och vänta. Jag satt med en gin och tonic och hade därför inte så mycket emot det. När de kom tillbaka fick jag frågan vad i hela friden jag sysslade med. Jag satt då näsan i vädret och log saligt. Givetvis tittade jag på de gröna träden där solen låg på. Kvällen förflöt sedan med myggor som Johanna försökte få att kalasa på henne, samt spelande. Det visade sig att jag är en hejare på både kubb och boccia. Dock inte lika händig på twister, men det känns som att det inte är någon nyhet för någon som känner mig och vet hur hög min rörlighetsförmåga är.

Nu är det med andra ord ganska synd om mig. Jag låter som en åttioårig kedjerökare som förlorat ett singstarmaraton samt utrustad med Michael Jacksons näsa. Mina smärtpiller mot axeln och svansen är slut. Balsamnäsdukar går ypperligt att få tag på hemma i hultet, men inte här i storstan. Därför får nu min näsa skavsår av alla hårda näsdukar som de härdade vikingarna här i Norrland uppenbarligen använder. Som att det inte vore nog så har jag ingen som helst smaklök i tjänst. Äter jag då saker jag är sugen på känner jag inte smaken och suget försvinner inte.

... och Sverige förlorade genrepet till EM mot Ukraina med 1-0. Men va fasen. Det är sol och sommar. Snälla, förbli så året om. 9 dagar till avspark för Sveriges del, vilket innebär sju dagar tills jag blir ännu äldre.

En stor bakomliggande orsak till dagens smärta i kroppen