Friday, March 31, 2006

Idag inträffade det jag fasat för länge: Snön vräkte ner utanför fönstret när jag skulle bege mig mot skolan. Jag skrek högt, därefter svor jag för att avsluta utbrottet med självömkande ord till mig själv. På vägen till Maja slängde jag även förbannelser över de bilar som inte stannade vid övergångsställena som jag skulle passera. Därefter blev jag raskt utskrattad då jag dök upp som en wannabe Snömannen. Jag var helt vit och måttligt road av det äckliga som föll från himlen. Det är april imorgon och då ska(borde iaf) landet vara befriat från snö. Det fick jag lära mig under min uppväxt iaf. I Småland snöade det iofs den 14:e juni 1982 (då jag fick åka hem från BB och mamma fick pulsa i flip-flops.) men vi brukar i alla fall kunna gå på gräsplanerna i Hamneda i slutet av mars eftersom det då icke befinner sig snö på marken.

Väl i skolan var det redovisning som gällde och det var väldigt roande. Många hade helt klart skruvad fantasi. Själv dunkade mitt hjärta så jag inte hörde vad jag själv sa, vilket säkert var lika bra eftersom jag inte skrivit ner något jag skulle säga utan bara blarrade på. Jag tror det handlade om rätt saker, men helt säker är jag inte. Dock känner jag fortfarande sympati för Kontors Karin som blev ivägtvingad på spinning för att svettas andras svett.

Efter redovisningar och kursavslut brukar jag verkligen värdera den tid till nästa nya kurs genom att läsa en massa böcker utan dåligt samvete över att det borde vara kurslitteratur. Därför såg jag fram mot att komma innanför dörren och lägga mig och läsa innan jag skulle ge mig ut i snöslasket igen och träna. Det var bara att slå ur hågen när telefonen ringde hysteriskt från en liten instruktör som jag mixat musik ihop med och som nu var fast i en laptop utan Internet och utan brännare med en kille som sa att det finns absolut ingen brännare i hela världen till hennes gamla laptop.
- Jag måste ju ha ut det på skiva nuuuuuuuu! Jag vill använda den idaaaaaaaaag!
Jahapp. Det var bara att ringa lite samtal, bli upphämtad med bil (det uppskattades dock högt) av lilla instruktören, lugna hennes hyperventilerande och styra kosan mot Claes Ohlsson, införskaffa en brännare och åka hem och packa upp, installera och börja bränna. För att vara en som är naturligt blond och en som lekt blond i dataaffären på förmiddagen betedde vi oss väldigt smart och fick det att funka. Hunden i bostaden trodde nog att han var instängd med två mentalpatienter då vi studsade upp och ner och skrek. Alltid räddar man någons dag. Sedan blev det lunch vid en konstig tidpunkt för att sedan upptäcka att det var tio minuter till träning. En träning hon skulle leda och jag skulle vara ombytt till. Efter många om och men kom vi i alla fall inångandes genom dörren två minuter innan passets början och med kalasmusik som fungerade alldeles ypperligt. Fick skjuts hem med vilket räddade min dag från fler ord som får tungan svart över det där äckliga vita som flyger från alla håll och kanter.

Nu är det kväll och jag har inte läst ut en enda bok. Jaja, jag har hela natten på mig. Dock aningens bokad imån, men en överflödig söndag ska dödas även denna vecka.

Wednesday, March 29, 2006


Sömn. Det är ett ord som jag haft konstigt förhållande till hela mitt liv. Inte bara ordet heller utan även innebörden. Jag kan inte minnas att jag nånsin haft särskilt stort behov av denna vara. På helgerna som liten parvel väckte jag bror genom att kasta mina gosedjur på honom. Därefter tvingade jag honom att följa med mig ut och gå med hunden(eftersom jag var för liten att hålla vår snälla, men ganska stora best), eller alternativt byta rum med varandra. Då vaknade mor och far lagom till att se hela sin hall belamrad av möbler och leksaker och ett golv med nya snygga repor. Detta fortsatte sedan upp i högre ålder. På högstadiet var jag väldigt fåfängd med mina naglar. Hur en fotbollsmålvakt kan bli så oerhört korkad att bry sig om naglar är fortfarande en gåta. Nåväl. Jag steg upp tidig varje morgon och fixade naglarna och såg på morgontv på tv 4 när småungar kraschade trollet Hugo in i underliga fällor. När övriga familjen klev upp satt jag startklar till skolan och hade redan läst morgontidningen och klippt ut det jag tyckte var intressant, till de andras stora förtret. (En liten parantes: Nu var det faktiskt inte alls särskilt synd om familjen eftersom jag kommer från en håla där ingen intressant händer. Dagar då största nyheten var att en granne ansåg sin grannes bin vara en sanitär olägenhet var tidningen helt orörd. Det hände ganska ofta.)

Jag har alltid vart ett mycket störande inslag på fotbollsresor med övernattning, pyjamaspartyn och liknande. Dock var det inte så farligt om det var flera människor med. Då kunde någon vara vaken länge med mig och snacka skit och sen väckte jag helt enkelt den som somnat först sedan på morgonen. Mer jobbigt var det för min bästis Lotta som tyckte om att sova länge och vars familj jag ofta åkte med till deras stuga i Karlshamn. Under sommaren var vi där två-tre veckor i sträck. Dock fick Lotta semester från mig de dagar då jag och hennes pappa stack ut vid fem på morgonen för att fiska.

En av mina tidigare pojkvännen var nog glad att han bodde 19,7 mil bort vilket gjorde att vi bara träffades helger och lov. Han jobbade heltid och var trött. Jag hade inget sömnbehov och var pigg. Därför spenderade jag lördagsmornarna med Teletubbies som visades runt sju. På måndagsmornarna väckte jag min käre pojkvän vid fem för att utnyttja de sista timmarna innan han skulle åka sina 19,7 mil till jobbet.

Svårast, ja, nästefter bror då, måste ändå Åsa haft. Hon var den som fick dela rum med mig i nio hela månader då vi var ute och flängde i Australien, Singapore och Thailand. Åsa är också en människa med relativt stort sömnbehov. Hon kan vara en nattuggla men inte gärna gå upp tidigt på morgonen. Ica var fortfarande som en yr studsboll morgontid och petade, tjatade och retade tills jag fick min vilja igenom vilket var att stiga upp och käka frulle. Stackars Åsa fick både en och tjugofem gånger hålla sig i skinnet för att inte ge mig en rak höger som fick mig att sova till morgondagen är jag rädd.

Vad jag försökt säga med den här texten är att jag hela mitt liv funnit att sömn varit något fruktansvärt överskattat och tidsödslande. Jag har även haft långa perioder då jag inte kunnat sova alls, trots en stark vilja. Ett tag med rejäl sömnbrist började jag till och med skrämma mig själv eftersom jag insåg att det inte var normalt att se bilar komma ut från väggarna och att marken framför dig förvanlades till ett stort hål. Då hade jag inte sovit på många nätter. Men, sömn var ju överskattat?

Tills nu! Jag förstår icke vad som hänt. Min kropp kanske försöker hämnas genom att ta tillbaka all den sömn jag försummat den till. Jag har förvandlats till en Sovande Svamp. Sedan ungefär en vecka tillbaka har jag haft ganska humana skol- och jobbtider vilket inneburit att jag kunnat sova hur länge jag velat. Idag började skolan klockan kvart över nio och jag kunde inte längta mig tillräckligt därifrån för att få gå hem och sova. Väl hemma la jag mig och sov som en sten i en och en halv timme.

Likadant skedde i söndags. Jag ger mig dock två ursäkter: 1. Jag steg upp strax efter fyra på morgonen dagen innan. 2. En timme försvann raskt när sommartiden gjorde intåg. I alla fall ringer Maja mig och frågar var jag gör. Sover svarar jag naturligtvis.
-Va?! Klockan är ju tio över ett!
Hoppsan. Här snusar vi som en wannabetörnrosa.

På kvällarna kan jag börja läsa om samma bok dag efters dag eftersom jag varirt så trött på kvällen att ögonen gått i kors och jag inte minns ett smack av vad jag läst dagen efter. Ekonomiskt eftersom jag inte behöver köpa nya böcker, men ack så tråkigt eftersom jag aldrig kommer till slutet.

Är detta straffet för jag under 10 år trakasserat dj's världen över med att spela världens bästa danslåt Insomnia med Faithless?

Tuesday, March 28, 2006

Underlig dag idag. Kalendern är inte tom, men jag har inget inplanerat mer än träning kl 19.30 ikväll. Bara för det är ensamt känns det nästan jobbigt. Utan den skulle jag haft en helt ledig dag liksom. Tänkte därför att jag skulle sova ut ordentligt. Jo, det var ju också ett önsketänkande när man är belönad med en rygg som jag, samt att man får nya grannar som beslutar sig att börja flytta in vid nio på morgonen. Dock var jag uppe och rumlade vid fyrasnåret igen eftersom det åter skedde en snabb flykt från lägenheten med underliga människor.
Nu är jag därför uppe och klädd och redo att ta tag i extremt roande saker som att sortera räkningar och sätta in i pärm, ringa samtal som måste göras kontorstider och försöka strukturera upp framtiden lite. Det är dock lättare sagt än gjort. Hittills har jag med andra ord sorterat min musik i datorn, kollat på alla kort, läst alla bloggar bland mina bekanta samt bäddat sängen. Jag är riktigt effektiv idag känner jag.

Jag har inte ens sökt sommarjobb.

På fredag är det kursslut och ännu en kurs klar. En alldeles lagom kurs det här. Gillat den skarpt. Nästa är läromedelstext som jag hoppas kommer fullföljas. Sedan bär det bara utför.
Tack Anna som önskade regn igår. Jag blev dyngsur när jag gick hem från jobbet. Dock säger jag bara: Hellre regn än snö! Bläsch.

Gud vad meningslöst att skriva idag. Jag har absoult inget kreativt att komma med. Kanske skulle lägga upp en bild eller nåt för att riktigt understryka tråkigheten med en tisdag. Tisdagar är som söndagar: mycket överflödiga.

Sunday, March 26, 2006


På Lottens blogg kan man anta utmaningen att skriva om sitt livs passion. Svårt kan tyckas, om man som jag är ganska velig. Men inte om jag rannsakar mig själv. Jag har fyra passioner som inte får försvinna ur livet om jag ska kunna leva lycklig: fotboll, skriva, läsa samt choklad. Choklad kan man inte skriva så där överdrivet mycket om utan att datorn får vattenskador av dreglandet som infinner sig. Därför går det bort. Läsa är roligt, men kan inte skrivas så mycket om utan att min blogg helt plötsligt kunde missuppfattas för Dagens Boktips. Att jag har skrivandet som en passion kanske framgår ganska tydligt då jag ju uppdaterar här ganska ofta och faktiskt är ägare till en blogg. Varför ha det om man inte gillar att skriva liksom? (Jo, det skulle ju vara om jag hade ett väldigt intressant liv med läsvärde ;))

Därmed är dagens vinnare bland passioner givetvis fotbollen.

Som liten parvel kutade jag ofta efter alla bollar jag såg. Likt en ettrig terrier ungefär. Dock kan jag erkänna att jag aldrig riktigt förstod löpandets konst som liten. Jag gillade att springa, men det är synd att säga att det gick snabbt. Däremot var jag en väldigt orädd (eller kanske man ska säga korkad?) vithårig kotte som slängde sig med huvudet före in i allt. Detta ihop med löpningstalangen gjorde ju mig till en ypperligt passande målvakt. På dagis var fotboll måttligt populärt, och min bror och bollar har aldrig gått riktigt bra ihop. Dock spelade jag, bror och låtsasfarfar Knut ibland matcher på villaområdets grusplan. Vi spelade alltid killarna mot tjejerna. Det var nämligen enda gången min bror kunde göra mål, och det tyckte min mamma skulle vara bra för hans självförtroende. Knut lyfte upp mig och höll mig så medan bror fick springa med bollen till målet. Jag kan inte påstå att det alltid resulterade att bollen hamnade i mål, men nära var det.

Då skolan började kom några stora tjejer från fyran och frågade om vi tjejer ville börja spela fotboll i ett riktigt lag. Lycklig som en ettrig bäver ville jag naturligtvis vara med, men då jag hörde att de redan hade en målvakt fick det vara. Redan veckan efter kom dock tjejgängen springande på en rast och sa att målisen slutat. Hon hade hamnat i mål för hon var störst av alla, men var visst bollrädd.

Här började en ny och väldigt lång period i mitt liv: Den period som spenderades på fotbollsplanen. Älmekulla blev mitt andra hem och jag ÄLSKADE det. En period i livet då jag som fjortonåring var med i mitt F14-lag, var inhoppare i F16 samt tränade med damlaget spenderade jag samtliga dagar på fotbollsplanen och runt en 15-20 timmar i veckan. Plus resor till matcherna. Jag älskade att packa ner handskarna i väskan. Jag älskade att ligga på gräsmattan och stirra in i nätet. Jag älskade att slänga mig efter bollarna och skrapa knäna blodiga. Jag var såld.

Allt var väl dock inte positivt med att leva i målet. Jag skyller mycket av dagens kroppsliga åkommor på min fotbollsbakgrund. Att min rygg smäller till i sidled och måste knäckas rätt dagligen skyller jag på den stora bruden i Öster som prompt skulle springa rakt in i mig när jag med armarna över huvudet sträckte mig efter bollen. Att mina fingrar inte alltid lyder skyller jag på de gånger de blivit avsparkade. Min högerfots trevliga förmåga att svullna i tid och otid kommer från den gången jag fick skenbenet avsparkat. Tånaglar faller titt som tätt varje säsong och jag har förfrusna fingrar som inte vet vad de heter. Mina ibland oändligt korkade beslut och uttalanden skyller jag på alla de gånger jag brakat med huvudet före in i stolpen.

En av mina topp-10 händelser i livet har dock med fotboll att göra. Varje januari anordnas en inomhuscup i Ljungby ishall. Ovanpå isen läggs en matta som ska föreställa gräs och påminner om en minigolfbanas underlag. Varje år går vi till final, och varje år möter vi Halmia. Varje år får vi stryk och kommer tvåa. Jag har vart med i denna cup endast två gånger, trots många år som seniorspelare. Ett år hoppade jag på kryckor, ett år befann jag mig i Australien, ett år låg jag på sjukan för njurbäckeninflammation. Ja, och så vidare. Endast en gång har jag vart med och gått till final då det andra året spelade jag i b-laget som åkte ut i semin. Givetvis mötte vi Halmia.

Allt började ganska bra. Vi tog ledningen med 1-0. Surt för oss kvitterade de snabbt och gjorde sedan 2-1 direkt efter halvtid. Två minuter före slut kvitterar vi. Förlängning återstår och först spelar man med samtliga spelare på plan och sen plockas en ut för varje fem miunuter som går. Tillslut var vi två spelare i varje lag kvar på planen och ingen gjorde mål. Straffar skulle få skilja oss åt. Vi börjar och gör mål. Likaså gör de. Vi fortsätter med en miss. Inte alls bra. Jag gör som vanligt vid straffläggningar och psykar min motspelare genom att titta dem i ögonen och le ondskefullt. Tittar de tillbaka och möter min blick vet jag att det går vägen. Spelare som kollar på målis och låter sig psykas kan aldrig slå en bra straff. Jag räddar samtliga återstående straffar och för första gången på 11 år vinner vi cupen. Jag hissas av hela mitt lag och dagen efter kunde man på mittenuppslaget i vår lokaltidning se en stor färgbild av en skrattande hyena som flyger i luften. Ja, hyenan var jag.

Min karriär som fotbollsspelare tog slut för två somrar sedan då denna onda Österbitch rände rakt in i mig. Dock gör jag ibland undantag och spelar ändå för skojs skull, men på högre nivå lär det nog aldrig bli igen, och jag saknar det något fruktansvärt.
Sammanlagt var jag registrerad fotbollsspelare i 14 år.

Fotbollen var även något som skapade starka band mellan mig och min far. Han var fotbollsspelare hela sin ungdom, och väldigt intresserad. Mor och bror har båda bollsinne som två väldigt talangfulla sniglar.

Småexempel på vilken passion fotbollen är och förblir:
- Jag har vunnit en artikeltävling då jag skrev om målvakter
- Mitt specialarbete på gymnasiet handlade om "alla ensamma målvakter"
- Jag har Thomas Ravellis mobilnummer
- Min tatuering på vänster axel betyder Målvakt
- I min garderob ligger mellan 10-15 olika fotbollströjor
- Jag går till sängs med David Beckham varje kväll, utom de gånger han ligger i tvätten. Tyvärr är det inte lika roligt som det låter, men mitt påslakan är snyggt.
- Jag sjukskriver mig varje VM
- Ser jag en fotboll får jag ett fånigt flin i ansiktet
- Den gången folk kanske får se den chockerande synen att Ica nästan är på väg att börja gråta är då det görs, eller släpps in ett mål i en match på tv

Slutligen kan ni som fortfarande orkar läsa få roas av en en analys jag gjorde under en inomhuscup i Osby den 21 januari 2001:

Idag har jag kommit fram till en teori när vi var iväg och spelade Jägersborgscupen.Genomsnittet hos kvinnliga damlagsmålvakter är:
*ca 180 cm långa
*ca 90 kg tunga
*fruktansvärt fula
*klädda i lojast tröjor på hela planen
*omkring 25-30 år
*ställda där eftersom de är värdelösa utespelare
*oftast råttfärgade i håret
*skrikiga och gapiga
*väldigt kompakta
*ganska osäkra
*klädda i för små tajta målvaktsbyxor med vaddering på knän och höfter
*halvklumpiga
*ganska lata, (läs väldigt lata)
*iförda för stora handskar
*smått förvirrade
*ditställda för att ta upp plats
*mest hatade på planen
*mest skyldiga på planen
*minst delaktiga till egna mål
*mest bortglömda vid vinst
*mest ihågkomna vid förlust

Åh herre gud! Jag är ju för fasen målvakt!!!!!

Saturday, March 25, 2006

Morgonstund har guld i mun(d) heter det ju. Det enda som finns i min mun är sviterna efter nattens uppenbara sandstorm där min tunga uppenbarligen är Sahara personifierad. Nu finns valmöjligheterna att rigga upp ett vattenglas som hela tiden häller in vatten i munnen på mig, eller tugga tuggummi. Eftersom jag inte tycker vatten är gott, och dessutom inte orkar kränga i mig mer efter gårdagens matorgie valde jag det senare, och det får man ju lära sig redan som liten att man inte får gå och lägga sig med tuggummi. Det finns säkert kvävningsrisker och liknande, men jag låter bli av mer fåfängda skäl. Vakna innan jobbet med ett tuggummi i håret är inget vidare drömscenario.

Dock finns fler morgonpigga än jag (Pigg? Sa jag det? Nej, jag skrev det.), eller man kanske ska kalla dem kvällspigga istället. Mina trevliga grannar hade någon form av efterfest och vid fyrasnåret var det race nerför trappan. Ja, vem blir inte skrämd av mina grannar? Nu hämnas jag genom att spela lagom hög musik. Borde egentligen som den sadistiska människa jag är gå igång med dammsugaren, men riktigt så många hjärnceller söp jag bort igår.

Gårdagens restaurangägare undrade nog i sitt stilla sinne vad det var för stackars studenter som fått ansvar för en förvuxen fyraåring med klara drag av damp vid främsta bordet. Då måste jag fråga: Vilka kan motstå att leka med en friterad bläckfiskring när man sitter bredvid en grabb som alltid luktar på sin mat och dessutom inte tycker att grejer som vuxit upp under ytan bör ätas? Näe, precis. Och sen namnet med: Bläckfiskring! Nästan som badring ju, och badringar leker man ju med. Jag tycker inte man kan klandra mig för mina handlingar.

Precis som förra personalfesten hamnade vi i Johans lägenhet med lurig musik och många flaskor med alkoholinnehåll. Vi satt till och med på samma platser. Självklart, vi bibblobitches är noga med bokstavsordningen, eller bokstavsoordningen kanske jag ska säga med tanke på igår. Man blir lätt yrkesskadad i vårt jobb. Någon framför oss pratar och vi hör inte vad de säger. Mycket användbart då man åter ska citera filmcitat från Yrrol (finns det någon fest där det inte hör hemma?) "Du lyssnar ju inte!"
Johan hade uppenbara problem med att höra vad vi andra sa. Han kanske kan få lite dispens för sin höga ålder dock. Micke och jag hade mest allmäna kommunikationsproblem.
- Ja, i studentolympiaden.
-Är inte den i Abudabi?
-Nej, den är i maj.

Det myntas även många nya ord och namn på våra bibblofester. Jag tänker inte skriva dem här eftersom de inte är patenttagna ännu, men jag kan avslöja en ny gren i nästa paralympics: Kast med liten serbokrat.
Ja, min humor är på topp, och jag känner mig stolt över detta med tanke på att jag sluttit här sedan fyrasnåret, men att bloggen inte fungerade att uppdatera då.

Friday, March 24, 2006

Nu har min dammsugare stått parkerad på mitt vardagsrumsgolv sedan jag utsatte Franz för det brutala mordet och det råkade komma blomjord på hela golvet. Då var tanken att jag nu verkligen skulle ta tag i mitt damminvarderade boende och städa ordentligt. Det var några dagar sedan nu och dammet utför fortfarande avancerade paringsdanser på mitt hallgolv. Jag har med andra ord inte städat.

Städa är ett ord uppfunnet i ondska och elakhet. Jag avskyr att städa, och drar mig för det i veckor. Detta gör mig även asocial, eftersom jag inte kan bjuda hem några människor för att vada genom dammet. Det skulle kännas otrevligt. Hela mitt liv har jag fått rysningar av att bara höra ordet STÄDA. Ungefär som hyenorna i Lejonkungen ryser när de säger Mufasa. Vid yngre år kunde jag hålla mig gömd i timmar bara för att slippa städa. Helt meningslöst egentligen eftersom jag alltid åkte på skiten när jag väl visade mig igen. Det var inte så att jag belönats med en mamma som tröttnade på att tjata och städade själv, något jag alltid tyckte var synd. Sedan kom naturligtvis fjortisperioden då man verkligen inte ville att mamma skulle städa ens rum, eftersom där fanns så mycket hemligt som skulle förbli det. Min mor har såvitt jag vet aldrig städat mitt rum. Därför kan jag fortfarande inte sluta förvånas över hur hon kunde finna en skokartong med alkoläskflaskor i under min säng.

Numera har jag alkoholen bredvid tv:n och i kylen som normala människor och behöver därför inte hålla boendet dammfritt med hänsyn till detta. Är det en bra ursäkt till att inte städa? Just dammsuga. Äckligt! Och det låter så fruktansvärt illa. Min dammsugare kör dessutom alltid in i väggen och välter, ungefär lika stabil som en Mr Bean-bil med som drivs på whiskey eller explorer. Jag tror även att min dammsugare hatar att dammsuga. Vilket livsöde. Anledningen till denna hypotes är att han alltid alltid försöker strypa sig själv med en fin vikning mitt på slangen. Detta inträffar alltid när jag ligger på mage halvvägs in under sängen och därför inte kan befria honom från sina plågor fort nog. Slutligen måste man byta dammsugarpåse ibland, och bara det ger mig rysningar. Vem vet vad jag dammsugit in för ett par månader sedan och kan hoppa upp och attackera mig när jag öppnar locket?
Näe, nu ska jag nog gå och göra något mycket säkrare. Hoppa bungyjump från köksfönstret eller något liknande.

Tuesday, March 21, 2006

Bara att inse den smärtsamma och hemska sanningen: Jag är en mördare. När Carolina skulle flytta förra vintern fick jag en krukväxt av henne med orden "Denna kan inte ens du döda Ica". Det var en mycket fin växt som raskt började lystra till namnet Franz. Han hade lång charmig stam och gröna smäckra blad med taggar på. Franz fick stå på min låga bokhylla och likt tjuren Ferdinand växte han sig större och större och hans kruka började visst kännas lite trång. Ica har då tur som känner en väldigt händig bästisblondin som jobbar på Plantagen. Under ett besök här hjälpte hon mig att skaffa ny bostad och även nytt underlag till Franz. I sin nya fina, svarta kruka och med en stöttande blomsterpinne stoltserade han sig närmare taket. Dock började hans nedre blad vissna, men eftersom det hela tiden kom nya gröna högst upp när de nedre vissnade tänkte jag det som en ömsningsperiod. Eller nåt. Han blev även ganska ranglig i kroppen, men om man ser på tonårspojkar brukar de se ganska rangliga och vingliga ut när de målbrottsbräker, så jag lät helt enkelt Franz flytta nämare en hylla så han kunde luta sig om han blev trött. Så här har jag och Franz levt ganska länge nu. Han har regelbundet vattnats och klappats på. Tills igår. Franz har stöttat sig likadant på hyllan länge nu, och jag ville vrida lite på honom så han inte skulle få nackspärr och samtidigt befria honom från lite vissna blad som säkert var tunga. Då hände det: Franz gick av på mitten. Hela hans fina gröna överdel satt fast i min vänsterhand och resten av Franz stod kvar i krukan. Den delen var föga smickrande. Raskt drog jag upp stam och rötter så det flög jord i hela vardagsrummet och vädjade till Franz efter livstecken. Helt utan resultat. Nu till det pinsamma: Jag känner mig som en av de människor som fryser in sina husdjur i förhoppning att det ska uppfinnas nåt sätt för dem att återuppstå. Jag stoppade nämligen snabbt ner Franz gröna ståtliga överdel i jorden och låtsas nu hela enkelt att han lever, är stabil och grönare än nånsin. Han har bara blivit lite kortare. Är detta åtalsbart? Jag har kanske inte mördat honom? Kanske inte ens dräpt honom. Han kanske kan överleva med bara en överdel, som en daggmask ungefär.
Det går verkligen inte att lägga upp bilder längre av någon underlig anledning som får mig att vilja svära långa ramsor. Varför?

På Lottens blogg kunde man anta en utmaning och skriva om olika ämnen. Jag sitter som vanligt med beslutsångest och väljer därför två ämnen.

1. Om jag vore Gud för en dag...
Svårt att genomföra, för enligt mig skulle jag då inte finnas. Låt oss nu istället låstas att jag tror det sitter nån däruppe bland molnen och har en enorm makt som man undrar om han bara kliar sig i skägget med. Först av allt får jag väl säga att jag skulle stoppa alla krig. Jag skulle frånta människan lusten att kriga. Jag skulle göra alla dessa goda gärningar med som att utrota många sjukdomar och ge svältande människor mat. Jag skulle sänka priset på böcker, choklad och skaldjur. En människa skulle tilldelas en snilleblixt och komma på en uppfinning som gör att man kan zappa sig mellan olika ställen. Dock ska man inte kunna zappa sig in i andra lokaler än ens egen bostad. Annars får man landa utanför. Jag skulle göra världen lycklig, även om jag inte tror man kan vara lycklig jämt. Det måste ju bli tråkigt. Barn skulle inte utnyttjas och misshandlas av vuxna. Som sagt: Jag vill plocka bort massa hemskheter och få folk att må bra.

Eftermiddagen som gud skulle jag spendera studsandes på moln, gåendes på vatten och flygandes för egen maskin. Jag skulle simma under vattnet och kunna andas. Jag skulle hälsa på min lilla kompisalien Fritz borta på Pluto. Choklad skulle bli det nyttigaste man kunde äta. Osynlig skulle jag iaktta människor på nära håll i olika världsdelar. Ego som jag är skulle jag med se till att tillverka en vinnarlott med mycket pengar på åt mig själv som skulle ligga bredvid sängen när jag vaknar upp som Icke-gud morgonen efter.

Jag skulle få föräldrar att inse vilken gåva de fått i sina barn.

2. Den bästa bok jag läst.
Elak utmaning. Man kan omöjligt välja en bok. Som att bli tvingad att välja en favvolåt. Det finns ju så många. Dock står det ett par böcker i min bokhylla som är betydligt mer slitna än andra. Två böcker har befunnit sig i Småland, Skåne, Södermanland, Blekinge, Australien, Thailand, England, Singapore och Stockholm. Minst. Stjärnor utan svindel av Louise Boije af Gennäs är en bok jag kan läsa hur många gånger som helst, och älska varje gång. Jag kan dock inte sätta fingret på vad som är så bra. Språket? Dess handling? Karaktärerna? Ja, troligtvis allt detta. Efter varje gång jag läst den har jag velat bli lesbisk. Dock har det hittills aldrig slått in och jag har fått återvända till verkligheten och inse att alla män inte är svin (detta är för övrigt en grov förolämpning mot svinen i vissa fall).
Gripande, sorglig och välskriven till max är Hon går genom tavlan ut ur bilden av Johanna Nilsson. Tragiskt nog känner man igen så mycket från sin egen barndom. Man längtar tillbaka och förfasas i olika omgångar. Bokens karaktärer finns troligtvis i samtliga mellanstadieklasser runt om i vårt land, men med olika personligheter och utseende. Insikten att barn kan vara förklädda dvärgmonster slår en stenhårt. Ingen av dessa böcker lär vinna något nobelpris, men det spelar ingen roll. Jag älskar dem ändå. Dessutom skulle jag kunna fortsätta prata om favvoböcker i all evighet eftersom de flesta i min bokhylla är älskade verk. Nu fick de bli de mest beresta böcker som finns i min ägo.

Sunday, March 19, 2006

Söta underbara vänner finns det gott om. Något jag blivit väldigt varse de senaste dagarna. Bästa Åsa skickade ett packet omtanke och glädje i form av schweizisk choklad och en mycket söt mobilstrumpa. Egenstickad! Jag blev så imponerad att jag inte visste vad jag skulle säga. Hur man lyckas åstakomma något sånt med bara stickor och garn är för mig en gåta. Mobilen blev jätteglad då han nu slipper frysa mer. Sådan matte sådan mobil. Tyvärr fungerar det inte att lägga upp bilder idag, men det kommer.

Jag skrev för ett tag sedan att jag är svår att göra bort. Att jag gör det så himla bra själv. Jo, det visade jag helt klart prov på igår. Gjorde bort mig med råge. Kunde dock vart inför 40 pers och blev nu istället inför tre, men det var illa nog. Vaknade fint på golvet i en röd t-shirt och playboy-brallor. Blå på höft och armbåge och pinsamt röd i ansiktet.

Maja och Therese ställde igår till med hejdundrande kalas. Hur de lyckas känna så många människor och dessutom få in allihop i en och samma lägenhet är svårslaget. Sex tårtor hade bakats och tävling i godast fetaost-dip utsågs. Jag anser båda väldigt goda. Tror jag lyckades med bragden att se konstigast ut på alla kort som togs på festen. Dumt. Schlagerfestivalen stod på lite fint i bakgrunden och stämningen blev lite hatisk ett tag. Som vanligt vann inte rätt låt, men vilken i herrans namn var rätt låt med det startfältet?
På toadörren hade ett fint plakat satts upp och gav möjligheten att lämna en liten hälsning. Bäst av allt var Carros extremsnuskiga kommentar "Är detta ett samlag eller?" med en pil mot min fina teckning av Långben. Hur pervers får man vara?

Slutligen fick jag ragg på väg till festen. Runt 35 år, tunnhårig och med stapplande engelska, men man får väl inte vara kräsen?

Thursday, March 16, 2006

Ännu en snurrig dag. Snurriga jag?
Litteraturseminarie? Ja, lite roligt ska man väl ha varje eftermiddag? Men vi talar inte samma språk med ett ensamt långfinger i vädret. Män är ju från mars och kvinnor från venus och man ska akta sig för uranus och en analys. Varför får man inte dra en rövare om det? De som kommit såhär långt i läsandet och funnit tre olika uttryck för vår bakdel har samma löjliga humor som jag. Med andra ord var vi väldigt seriösa i vår grupp. En med fisk-ont-i-magen och en halvseriös och en som satt med halvöppen mun och tyckte att de övriga plötsligt pratade grekiska samtidigt som hon insåg att hon nog haft öronen stängda under på tok för många föreläsningar. Ja, sistnämnda personen är jag.

Väl på jobbet fick jag ett smärre ryck och tänkte att om jag jobbar på duktigt så kan jag skriva skoluppgifter sedan. Ica sprang därefter som en skållad bäver med bokvagnar. Höll på att krocka med två studenter och svor på en tredje anonym källa som lämnat en hel hög v-böcker på q-hyllan. Dumt gjort. Nåväl. Klockan närmar sig 18 och då ska ordinarie gå hem så Ica samvetslöst kan sitta vid help desk-datorn och skriva skola. Riktigt helt ensam vill jag dock inte bli. En studentvakt till tack, bara ifall att någon skulle bli våldsam och vilja knycka böcker eller förstöra våra datorer. Nu föll det sig så att medan jag intet ont anande var ute och rastade min bokvagn ringer min kollega och har fått bilstrul. Ica blir halvt panikslagen och ringer stackars Micke som får komma till undsättning hastigt och lustigt. Jag är honom evigt tacksam för detta. Eller, jag var evigt tacksam i en kvart då kollegan dök upp som han skulle. Denna kollega står nu och skäller på en småväxt kille på turkiska. Låter trevligt men ilsket. Nu lämnar de båda lokalen! Hjälp! Jag är ensam igen!

Med andra ord är det nu dags för Ica att ta tag i sitt skolarbete. Skriva en synopsis. Bara ordet! Synopsis. "Nu ska jag gå och skriva.... " synopsisen? synopsen? synopsan? Inte nog med att jag inte vet vad det heter, jag vet inte heller vad det innebär.

Vi stänger om en timme, synopsis eller inte.

Wednesday, March 15, 2006

Förändringens vindar viner. Eller hur säger man? För att inte låta patetisk men dock poetisk. Då håller man antagligen tyst, vilket jag dessutom tänker göra. Usch vad jag är elak, och förvirrande. Men då är allt som det ska. Jag är en förvirrad person.

Jag ska droppa nyheten, men inte nu, och inte i min blogg. Människor som behöver kommer få veta. Så är det bara. Jag ska bara försöka hitta orden. Just nu finns de inte.

För övrigt slog jag nytt rekord på yatzy i förrgår. 334 poäng. Om någon slagit detta är det bara att skriva och berätta. Obs. Ett vittne samt uppvisande av protokoll är det enda som räknas.

Anledningen till uppdateringen är en stor händelse: Jag sitter på jobbet, och fryser INTE!! Jo, jag har ju givetvis mina raggisar, långfillingar och hela köret, men det är ändå stort att inte frysa här. Imorgon väntar litteraturseminarie som jag är värdelöst borta på. Har nallat lite papper av Maja och ska nu kopiera buntan innan det är dags att dra sig mot Aerobic dans. Jag har gjort en student lycklig idag och fyllt på hans konto med 60 kronor utan att han varit här och betalat. Så går det när man har klumpiga fingrar som slinter, så Grattis Esa och hoppas pengarna kommer till användning.

Sunday, March 12, 2006

Vad borde man blogga om egentligen? När man trots allt kan nå ut till människor?
Är det något läsvärde på skumma drömmar? Nej, givetvis inte, men det är roande ibland enligt mitt tycke, och det är ju mitt tycke som styr vad som ska skrivas. Roas är nog nåt vi behöver? Av vilken anledning? Flera! Stora som små. Gårdagens melodifestival kan vi börja med. Jag har sedan länge bojkottat detta program, men var visst inte vid mina sinnes fulla bruk igår när jag bänkade mig vid tv:n klockan 20.00 för att kolla på Simpsons fast det var lördag och det går inte då förrän klockan 21. Då blev melodifestivalen det som fick stå på, och efter tre minuter visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Jag har blivit väl införstådd med att många invånare i den stad jag nu bor i tycker att nedre delen av Sverige borde flyttas tillbaka till Danmark. Då syftas det på Skåne, och att jag kommer därifrån, vilket jag inte gör. Men när jag ser Lena Ph på tv vill jag inte kännas vid att jag kommer från Småland längre. Inte för att jag förstår vad hon säger, men ändå. Bidragen sedan ja. Nu börjar det nästan bli jobbigt att minnas gårdagskvällen för att skriva ner dess händelser. De hör redan till den förträngda sektorn. Pontare kan man inte gärna skylla mycket på. Han står där i något mintgrönt och med bakgrundsdansare i suspekta hattar så som han gjort alla år han vart med. Så det får passera. Men sedan? Günter är inte rolig. Nejnej, jag har ingen humor. När jag fick höra att han hade döttrar blev jag nästan ledsen. Måste han sitta och försöka se skum ut med plutande läppar och halvslutna ögon? Nej, inte ens jag tror att han gör det på allvar, men snälla, inte i en melodifestival, och jag antar att vid detta laget har det lagts ut en hittelön för de två bröstpar tillhörande vissa sunshine girls som nu är på rymmen. När jag ändå är inne på gnällinjen fortsätter jag såga: Sandra Dahlberg ville enligt citat hellre jämföras med Pippi Långstrump än nåt sexigt. Okej, om man kommer från Klimpfjäll tänkte jag lite hastigt fördomsfullt, men när bruden sedan kommer in i ett långt linne, eller om det var ett kort linne och ett brett skärp vet jag inte. Men man får inte likna sig vid Pippi Långstrump när man i svart läder ålar på en motorcykel. Visst, Pippi har inte heller mer än en lång t-shirt på sig, men där tar likheten slut. Nåväl. Därefter följde nån som inte kunde sjunga, eller hade han bara satt något i halsen, en som gör sig betydligt bättre på filmduken som transa än att verkligen sjunga schlager och en avdankad stjärna som visserligen kan sjunga, men vann bara på sin status eftersom att låten inte var nåt att hänga i julgranen.
Likt Linda Skugge försvarar jag nu min gnälliga attityd med...ingenting. Nej, jag kan varken sjunga eller skriva musik, men jag ger mig inte in i skiten heller.
Tycker det är tur att våra finska grannar visar en känsla av humor när de skickar ett monsterband till eurovisionfestivalen. Dock inser de nog inte humorn i det, utan skickar dem på fullaste "nu-kommer-vi-nog-att-vinna-allvar", men strunt i det. Nåt kul får man se iaf. Skickas något av gårdagens bidrag till stortävlingen emigrerar jag. Oj, jag verkar vara ovanligt bra på att svamla ut idag. Bloggen skulle ju egentligen ta upp något viktigt som Måns självmord, men det så långt lär ingen komma efter min musiksågning. Lika bra att jag börjar skriva om lego på heltid.

Friday, March 10, 2006

Min moster är en rolig prick. Ni som träffat henne vet redan det. Idag, en vecka efter vår diskussion, ringer hon, stolt som en tupp, med ett jättebra argument till varför homosexualitet är en trend och står för människors förvirring. Se på djuren, menar hon, de är inte förvirrade och de vet vilken sort de ska hålla sig till och de är så naturliga de kan bli. Jag undrar trött om hon nånsin sett kossor på grönbete som hoppar på varandra och försöker rida för fulla muggar(kan de vara lesbiska?)? Är det naturligt med hundar som glatt och oförvirrat juckar på byxbeklädda människoben, en otroligt attraktiv stubbe eller varför inte en dyr italiensk soffa(kan de vara materialister?)? Hur kunde min söta sköthäst Blixten då vara av den underbara blandningen ardenner/gotlandsruss(vem som var mamma och vem som var pappa vill jag inte ens tänka på)? Slutligen undrade jag även om de stackars daggmaskarna då bara var ensamma och mobbade eftersom de uppenbarligen finner sexuell tillfredsställelse med sig själva. Jag bad henne fundera på detta och sedan ringa tillbaka. Därefter la jag på luren. Det har fortfarande inte ringt. Ja, släkten är värst.

Wednesday, March 08, 2006

Min mor brukar studera mig, skaka på huvudet och högt undra vem i hela friden jag är lik. Man kan egentligen inte klandra henne. Hon har knallat genom livet som en blyg viol med enorm kärlek till barn och blir sällan arg. Däremot fanns större likheter hos far, men att vi båda var belönade med kort stubin, stora öron och en hjärna totalt upptagen av bollsporter kommer man inte heller särskilt långt på. Broder och jag kan man kalla Yin och Yang, Nord och Syd, Vit och Svart, Heffaklump och Nasse, Mjölk och Olja eller ja, andra saker som helt enkelt är så olika de kan vara. Exempel: Bror har mörkt, svallande, tjockt hår och en hudtyp som kan bli brun om den vistas i solen. Jag har tunt, platt och vitt hår och ser ut som en ångkokt kräfta om jag vistas i solsken i tre minuter eller längre. Bror är lång, bred som en buffel och har stora fötter. Jag får ständigt vika upp mina byxben och får shoppa skor på barnavdelningen. Förr om åren var bror Krösus Sork medan hans flamsiga lillsyrra passande kallades Slösus Sork. Jag minns alla kravbrev vi fick hem från byns bibliotek då bror blev tvingad att läsa Flugornas herre som hemuppgift. Boken fanns i vårt hem i över ett år och då den lämnades var den inte utläst. Efter det har jag aldrig sett bror ta i någon tyngre litteratur än Pc-tidsskrifter. Jag begravde mig själv i bokhögar när jag var runt fem år. Jag har fortfarande inte kommit fram och trivs bra där jag är. Slutligen är bror kladdfobiker och har gjort ett mål i fotboll under sin livstid och det var då han, jag och vår låtsasfarfar spelade killarna mot tjejerna och min låtsasfarfar bar iväg mig från planen. Då kunde brorsan näta. Det vore lögn att säga att jag nätat så många fler gånger, men som målis får man ofta inte den äran. Detta är bara några exempel på syskonlikheter. Dock kan jag inte förstå hur min mor fortsätter fundera efter helger som denna som spenderats i Stockholm med Moster och hennes man. Typisk middagssituation: Ica och Moster Eva sitter och försöker övertyga varandra om vem som egentligen har rätt. Mosters man sitter och fnissar, lycklig över att själv slippa undan. Mamma sitter och ser över vinglaskanten och undrar hur hon ska kunna skilja oss åt utan att ta någons parti. Bror sitter och gäspar och är allmänt uttråkad och hans flickväns ögon far som vettskrämda pingisbollar mellan mig och min moster. Det är alltid samma sak. Jag och moster är på tok för lika. Därför står vi bara ut med varandra under inte alltför långa perioder. Som helger och högtider. Denna gång rök det ur Icas öron då hon så behärskat hon kunde försökte förklara hur självklart det borde vara med homosexuellas rättigheter att få gifta sig, adoptera barn och liknande. Moster Eva är en smula gammeldags när det gäller sådana ämnen. Egentligen skulle vi båda få lika mycket utbyte av att övertyga våra krukväxter att byta sida, för det är stört omöjligt. Vi lyssnar inte alls på varandra utan kör vårt eget race, blir mer och mer upprörda och men kan absoult inte mötas på vägen. Jag har fortfarande inte förlåtit henne för hennes telefonsamtal första gången jag skulle få rösta. Hon överraskade mig helt genom att ringa och säga "Ica, du får rösta på precis vilka du vill..." Jag trodde jag skulle svimma av förvåning innan slutklämmen kom "...sålänge du röstar borgeligt". Ilsken slängde jag på luren, åkte till röstningslokalen och råkade rösta helt fel i mitt upprörda tillstånd.
Dock vet jag inte vem jag är lik då jag idag missade tredje föreläsningen i rad, på väldigt lösa grunder. Jag får snart mina pengar indragna, får sjunga på gatan för boende och mat och blir då med andra ord både hemlös och hungrig. Bäst att knalla ner på stan med min försenade lånebok, annars kommer jag bli fattig ännu tidigare.

Thursday, March 02, 2006

Dagen har väl inte börjat riktigt på bästa sätt, vilket oroar mig en smula eftersom jag ska klara av trafikvett, åka tåg och tunnelbana idag. Jag ska dessutom träffa familj och släkt, och då bör man INTE ha en otursdag. Det kan gå dåligt nog som det är. Sovmorgon är något jag lärt mig uppskatta nu när jag inte på så jättenaturlig väg kanske, men ändå, kan sova. Torsdag som det idag är var likamed sovmorgon. Vem vaknar strax innan sju? Jo, Ica, och även de som skottar snö med brummande motorer. Jag tappade tv:ns fjärrkontroll i golvet så batterierna dansade in under sängen. Det var väldigt jobbigt att hämta dem därifrån, men jag var så illa tvungen eftersom tv:n aktiverat sig själv på en finsk kanal, och det finns trevligare saker att lyssna på även om klockan är sju. Klarade smärtfritt badrumsaktiviteter som dusch och tandborstning utan större problem, även om jag fick tandkräm på min pyjamasjacka. Dock skulle jag kanske hållt mig undan datorn. Nytt jobbschema och jag kan inte jobba på måndag, så raskt gav jag mig på att maila alla studentvakter och be dem byta med mig. Enligt det trevliga lilla mailprogrammet uppstod ett fel och mailen skickades inte. Jag trixade lite, bytte plats på adresser, testade om och om igen. Alltid samma svar. Jag ville banka sönder min dator innan Micke snällt berättade att han fått en hel drös mail av mig. Jag skickade ut ett förlåt-mail som visst kom fram i dubbla upplagor. Det var med väldig tveksamhet jag greppade min hårfön i rädsla att sluta som en numera skallig blondin. Lycklig över att föningen gick bra knallade jag ut ur rummet utan att se mig för. Pang sa det i min tå och i högen med bokrea-böcker. Ännu en anledning att köpa pocketböcker. Vanliga gör ont att dunka tår i.
Det är inte med lugn i sinnet jag funderar på att jag idag ska klara vistas i trafik, åka tåg, tunnelbana och rulltrappa. Mycket kan gå fel där. Mina tuggummin tog slut!
För att lugna mig fyller jag i en lista. Jag är nämligen en listnörd som älskar fylla i sånt med den naiva tron att folk verkligen vill veta att jag älskar choklad, men avskyr chokladglass.

1. Vad heter du? Erica Elisabeth
2. Vad är det för färg på byxorna du har på dig? Mörkblå
3. Vad lyssnar du på just nu? Snap-The Power. Fick nämligen nostalgikänslor och behövde spela min absolute dance classics.
4. Vad gjorde du igår kväll? Tränade aerobic dans, kollade på film och läste
5. Vad var det sista du åt? Choklad antar jag. Det brukar vara så.
6. Hur är vädret hos dig just nu? Det snöar, vilket gör mig en smula upprörd
7. Den sista personen du pratade i telefonen med? Johanna
8. Det första du lägger märke till hos det motsatta könet? Ögon, personlighet, dialekt och händer
9. Gillar du personen som skickade detta till dig? Jag fick det inte skickat. Jag snodde av Therese och Nellan, och dem tycker jag ju om.
10. Hur mår du idag? Hm, känner mig lite otursförföljd.
11. Vilken är din favoritdryck? Cola light
12. Favorit alkoholbaserad dryck? Cider och bayleys
13. Favoritsport? Fotboll såklart
14. Hårfärg? Blond. eller vit ibland
15. Ögonfärg? Blå
16. Soluppgång eller solnedgång? Båda. men jag ser nog oftast solnedgångar.
17. Syskon och deras ålder? Patric, hm... 27?
18. Favoritmånad? Juli, eller juni, beroende på väder. kan juni nån gång tänka sig att vara varm och solig är det juni.
19. Senaste filmen du såg? Slökollade på Alla älskar Alice igår.
21. Favoritdag i veckan? Fredag.
22. Favorithobby? Pussas
23. Är du för blyg för att bjuda ut någon? beror på om jag har alkohol i mig, men jag tror inte det.
24. Favoritlåt(ar)? Denna fråga är elak. Man kan inte säga en eller ett par. Låt säga att det varje år kommer minst 20-30 låtar som är bra. Det blir mycket!
25. Sommar eller vinter? Sommar
26. Kramar eller kyssar? Ey, varför välja?.
27. Förhållande eller one-night stands? Förhållande
28. Choklad eller vanilj? Gäller det a naturell så givetvis choklad, men glass gäller vanilj
29. Vill du att dina vänner ska svara? såklart
30. Vem är det störst chans att hon/han svarar? Åsa kanske, eller Jonkan?
31. Vem är det minst chans att hon/han svarar? Den som inte har en blogg att lägga det på.
32. Hur bor du och med vem/vilka? Jag, mina silverfiskar Egon och Per bor i en tvåa.
33. Vad läser du för böcker? Pocket helst, massa olika. Me love books!
34. Hur ser din musmatta ut? En gul med Hälge Älg
35. Favoritspel? hatfråga. Jag kan inga spel, men Bitch är roligt.
36. Kan du nudda din näsan med tungan? Näe, men jag ligger i hårdträning
37. Kan du korsa ett öga åt gången? Hur korsar man dem? Och med vem?
38. Är du romantisk? Näe, men jag vill bli romantsikt behandlad, eller, jag är nog romantisk egentligen, jag bara döljer det.
39. Skulle du själv säga att du är lycklig? Jag skulle säga det, men frågan är om jag talar sanning eller inte.
40. Vilka har du sänt detta mail till? är det ett mail? Nu är jag ännu mer oteknisk.
41. Vad ska du göra imorgon? Gå vilse i Stockholm, försöka undvika alla Vero Moda och JC som jag alltid hamnar i med det shoppingsällskapet jag lär ha då.
42. Vad är klockan när du skriver detta? 10.21

Wednesday, March 01, 2006

Livet är aldrig nere med en ballong sa en ovanligt gul björn med liten hjärna en gång. Det har han rätt i. Skulle man gå ut med en ballong idag skulle man nog hamna på månen. Ute har värdet nämligen beslutat sig för att terrorisera oss hederliga människor med ännu mer kyla och snö. Jag har sagt det förut, jag säger det igen, och jag kan upprepa det trettio miljoner gånger: Jag HATAR kyla, snö och vinter. Vid hemkomst idag såg jag ut som en extra frusen dalmatiner med mascaraprickar i hela fejan. Detta uppskattas inte av undertecknad.

Ny kurs är kanske precis vad som behövs, men behöver vi göra fler målgruppsanalyser? Behöver vi fråga mer folk om upplägg? Lär vi oss något på att läsa Iprens bipackssedlar (ja, förutom att man inte bör ta dem som gravid och att de kan ge hjärnhinneinflammation)? Jag vill skriva, skriva, skriva! Jag vill inte anpassa saker och göra dem fina. Det är nämligen något jag suger på. Jag vill bara skriva. Kan jag inte få det? Nej, troligtvis inte.

Dagens lärdom: Att generalisera och att skämma ut sig ligger förvånande nära varandra.