Thursday, September 19, 2013

Vem är gatuhundarnas röst?

Som vanligt trillar tiden på i ett tempo jag inte trodde var möjligt och plötsligt befann jag mig i Stockholm som sambo och en begynnande arbetsträning på Hundstallet inom räckhåll.

Mitt i flyttlasset fick jag dock ett samtal med en förfrågan om jag kunde ta och pallra mig ner till Rumänien för att plocka hem lite vovvs, och självklart är det ett erbjudande jag inte kan motstå. Dessutom har det ramlat in förfrågningar om jag kan skriva artiklar om det liv hundarna lever där. Så nu sitter jag lite med frågan vad jag ska behandla först i bloggen: hur läget ser ut i Rumänien just nu, efter allt jävulskap som hänt senaste tre veckorna, om resan i sig, eller om hur hundar har det på gatan och i hägn. Kanske ska bloggen få en sammanfattning och artiklarna delas upp i tre. Jag vet inte. Jag säger som Per Rangmar i Cyklar: Jag cyklar får jag se, jag cyklar får jag se.

Rumänien är ett land med en tuff historia, med diktatur, korruption och vi minns väl alla bilderna som chockade oss i tv-sofforna på åttio- och nittiotalet där vi fick se rumänska barnhemsbarn sitta fastspända i sina spjälsängar och vagga fram och tillbaka. Det är ett land med enorma klasskillnader. Borgmästarens palatsliknande bostad ligger bredvid ett plåtskjul som rymmer en hel familj, två getter och en mager häst. Alla kan bli köpta, till rätt pris.

Nu inträffade en händelse precis innan jag åkte ner till Rumänien, och därför har jag nästan enbart fått ta del av den information de rumänska invånarna har, vilket jag insåg skilde sig en del från Sveriges info. Storyn vi fick var följande: en liten pojke på fyra år var ute och lekte, i den rumänska staden Bukarest. Hans farmor (eller mormor, men tror det var farmor) skulle hålla ett öga på honom. En timme förflöt visst utan tillsyn och plötsligt var grabben puts väck. Tre kilometer längre bort hittades pojken sedan, död. Storyn som genast flög ut till världen var att han blivit ihjälbiten av gatuhundar. Sedan kom det sakta och bit för bit fram ny information: pojken hittades på ett industriområde som det var ett högt stängsel runt- något som gjorde det i princip omöjligt för pojken att på egen hand förflytta sig dit. Han hade byxorna nerdragna och var skadad på ett sätt som inte hundar kan genomföra. När man tänker på det så väcks det dessutom många frågor: hur kan en fyraåring förflytta sig tre kilometer på en timme för egen maskin? Hur kom han på insidan av staketet? Storyn som vi fick höra, och som låter betydligt mer sannolikt är att pojken blev kidnappad, mördad och tyvärr också våldtagen visade det sig. Han blev inslängd över staketet och där hade hundarna tuggat på honom- post mortem. Hundar som befinner sig på insidan av staket på industriområden är dessutom vakthundar, inte gatuhundar, och har som uppgift att stoppa människor som försöker ta sig in. Här var det dock någon som tyckte att det var bättre att skylla på gatuhundarna: det kräver inte en utredning efter en eller flera mördare, och det kanske kan hjälpa till att lösa problemet med alla gatuhundar. Korruptionen är som sagt stor, poliser, politiker och journalister mutas för att föra fram en bekväm sanning som gynnar alla inblandade.

Självklart spred händelsen en enorm frustration hos invånarna i Bukarest och förslaget på massavlivning av gatuhundarna kom upp som ett brev på posten. Många tog saken i egna händer och längs med gatorna i Bukarest ligger det nu hundar utan huvuden, med uppsprättade magar och avskurna halsar. Hundar som redan sitter i hägn får 14 dagar på sig att få en adoptör, sedan avlivas de. Hur de avlivas tror jag tyvärr inte någon av oss vill veta. Saken är att detta inte är någon lösning: massavliva djuren gör varken till eller från i en stad med 65000 gatuhundar, eller varför inte de 3 miljoner som finns i hela landet. Så länge människor har okunskapen och okastrerade hundar kommer antalet inte minska. Många av "gatuhundarna" är inte ens gatuhundar, utan hör till en närliggande tomt eller bondgård. När en hund blir gammal eller dräktig slängs den ut på gatan och ersätts av en ny. Lägga pengar på kastrering är därmed onödigt och dessutom ser många det som "onaturligt" att kastrera sina djur. Hur nu det går ihop med det naturliga att slänga ut någon på gatan... Hundarna har inga klara ägare då de varken är chippade eller registrerade någonstans. Hundar har inget värde i Rumänien, om de inte är småhundar som är söta, eller renrasiga, som ger status och visar på rikedom. Det enda som skulle hjälpa är att hundarna blir registrerade, kastrerade och människorna utbildade i vad som faktiskt händer när de bara slänger ut sina "förbrukade" trotjänare på gatan.Detta skulle innebära att man ju faktiskt måste arbeta förebyggande, vilket inte alls är poppis, utan det kostar pengar och tid. Låt oss inte heller förglömma hur mycket pengar i EU-bidrag politikerna får för att ta hand om gatuhundarna i hägnen. Då är det lättare för borgmästaren att då och då köra en ordentlig utrensning (gärna i valtider), fånga in en massa hundar och placera i de kommunala hägnen. Där får hundarna helt enkelt svälta ihjäl eller nåt annat som känns enkelt för de inblandade parterna. Själv är jag inte särskilt insatt mer än så här i den rumänska politiken, men Marit Andersén är en gammal räv i de kretsarna och har spenderat mycket tid både i rumänska hägn och med den rumänska politiken. Hon skriver en väldigt intressant och läsvärd artikel här, som jag uppmanar ALLA att läsa.

Som jag skrev tidigare hamnade vi alltså mitt i det här under vår resa. Det blev en smärre hysteri där alla som är engagerade bad oss att knö vår bil full med hundar och bara dra. Tyvärr funkar det ju inte riktigt så, utan det är massa papper och vaccin som måste genomföras innan vi kan transportera hundarna till säkerhet. I staden Cluj, där vi befann oss för tillfället, skedde en stor protestmarsch mot massavlivningen och självklart slöt vi upp där. Det var otroligt mycket folk på plats med banderoller, flaggor och skyltar med uppmaningar om solidaritet och att lösa problemen med kastrering. En kvinna som jag träffat tidigare i Rumänien, som jobbar med media, kände såklart igen mig och ryckte tag i den rumänska tv-station som var på plats och bad dem prata med mig. En smula tagen på sängen blev väl inte mina svar de mest genomtänkta och briljanta, men det enda jag försökte upprepa gång på gång var hur fel det här var, att det inte var någon lösning och att man måste börja från en annan ände och förstå att gatuhundarna på lång sikt inte blir färre med hjälp av massavlivning. Att kastrering och utbildning var steg ett. Jag är ju rätt skeptisk till att det kommer att sändas. Vi vandrade i alla fall omkring med kravallpoliser runt oss som stängde av trafiken och stannade efter en och en halv timmes marsch utanför någon politikerbyggnad där det hölls högljudda tal. Fördomsfull som jag är trodde jag aldrig att så många rumäner brydde sig om hundarnas situation, och plötsligt stod jag med ett plakat i händerna som jag inte hade en aning om vad det ville säga. Det fick jag dock snabbt förklarat av rumänska vänner.

Mitt i allt det där blev det också så gruvligt personligt. Min Smiley. Mitt allt och mannen i mitt liv. Han har levt på gatan. Han har blivit fångad och inslängd i ett av de där vidriga kommunala hägnen. Har har svultit i sin bur och fått stryk som gjorde honom totalt livrädd för människor. När han skulle hämtas användes en sådan hundfångarstång som man ser i filmer: en lång stång med en strypsnara längst ut. Han var så rädd att han blev apatisk så de släpade ut honom längs cementgolvet i den här snaran. Enligt vad jag fått höra hade han suttit där i nästan ett år. Det är en seglivad kille jag har, för det är inte alla som överlever så lång tid där. Hade den här lagen fått styra hade jag aldrig haft en snarkande hund som nu ligger på mina fötter och sover i detta nu. Jag vet att många som läser detta skulle vara i samma situation. Vi skulle berövats det mest värdefulla. Mitt hjärta värkte när jag tänkte på Smiley som vid just den tidpunkten när jag stod där med plakatet i händerna antagligen låg hemma i en väns säng och snusade gott, härligt trött och mätt efter långpromenad och hundkex. Samtidigt flimrade alla bilder av livlösa hundar vid vägkanten förbi. Bilder med hundar utan huvud. Bilder på hundarna på de kommunala hägnen som hoppar mot gallerdörrarna och med ögonen vädjar att man ska ta med dem därifrån. De bilderna blir ibland för mycket och man förbannar människan om och om igen för hur fan vi kunnat bli så grymma och hänsynslösa i vår behandling mot försvarslösa djur. Vad som än händer kommer jag fortsätta jobba med gatuhundar och försvara dem. De har ingen röst, det har jag. Måtte jag aldrig bli feg och hålla käften gällande det.


Min älskade rumänska hund. Den övre bilden visar honom i det kommunala hägnet och den undre när han varit i Sverige i ett halvår.