Tuesday, January 31, 2006

Varför anses det så hemskt fult att tjuvlyssna? Vilka gör det inte om tillfälle ges? I vår lilla by känner man igen åtminstone tre av fyra förbipasserande, och då kan man nästan sätta pengar på att den där nummer fyra hör till en av alla dessa IKEA-chefer som besöker varuhuset och kontoret här med jämna mellanrum.
Igår befann jag mig på ett av byns nya caféer. Genast blir det ju tillhållet för byns alla tonåringar. Detta café har fattat grejen med att ha en platt storbildstv på väggen och en brun fondvägg med lite mönster på för att få den rätta trendfeelingen. Värt att notera att detta bygge innan var byns enda spelhörna kombinerat med byns enda bokhandel. Sist jag var där innan de slog igen stod Liza Marklunds "Sprängaren" bland nyheterna. Det var nog ett år sedan. Sådan omsättning på böcker fanns det i vår by. För att komma till saken var jag naturligtvis inte ensam på caféet igår. Jag hade mitt fikasällskap och då givetvis även en drös tonåringar samt unga mammor runt om mig. Med en känsla av att ha blivit gammal insåg jag att gänget bredvid mig bestod av killar som jag minns tultade runt i blöjor när jag började skolan. De kommer alltid vara i dagisålder för mig eftersom jag uppenbarligen aldrig blir äldre än tolv. Bredbenta, brölande och självsäkra satt de där och riktade uppmärksamheten åt tv:n som visade fotboll. Ena laget gör mål och målgöraren blir begravd av en hög lagkamrater. Då dyker tydligen ett minne upp hos en av tonårsgrabbarna. "Kommer ni inte ihåg från VM -94 när ett lag hade sån böghög och den översta killen tar en annan rakt i röven. Vilket jävla lag var det?" Alla skrattar och minns (Ja, de var säkert runt sju bast då). Ica minns också tillbaka och ser denna gest framför sig "Jo, Bulgarien såklart! Letchkov!" Nej nej tänker Ica och skakar på huvudet. Inte denna flintskalliga gubbe som koliderar med hörnflaggan då och då. "Nej, det var inte Letchkov pucko", menar målbrottsgrabben bredvid "Det var ju Salenko" Men, för i hela friden, Salenko är ju ryss funderade jag stilla. Varför skulle han lägga sig i Bulgariens målhög och tafsa i någon annans bakdel? "Äsch, ni är ju båda helt lost" bryter nu grabb nummer tre in "Det var ju han negern i Kamerun (ja, de är ju ganska få sådana i det laget) efter de gjort den här." (Grabb tre vaggar med armarna framför sig). Jahapp. Nu har ni dragit in Brasiliens målgest till Kamerun vars avbytarbänk alltid ser mörk ut. Jag suckar över dagens ungdom och skakar på huvudet.
"Jaaaa, så var det fan" menar grabb ett och lyser upp.
Vid detta tillfälle ser Ica rött. Hon samlar mod att ställa sig upp och skrika "Men obildade pojkvaskrar! Kan ni inte ens lite av Sveriges mest minnesvärda händelser genom världshistorien? Vad fan lär ni er i skolan. Rövtafsaren hör hemma i Sverige!! Han placerar sig högst upp i högen när Sverige slår ut Rumänien på straffar i kvartsfinalen! Att ni inte skäms!"
Synd att det är så förbannat pinsamt att ertappas med att tjuvlyssna bara.

Saturday, January 28, 2006

Är jag en person som verkar hopplöst efter? Man måste ju fråga sig ibland. Eller är jag en extremt lättpåverkad person? (Jo, ni som sett mig stå och vagga en smula samt prata med mig själv efter fyra stycken 4,5% cider vet väl att så är fallet). Nu handlade dock inte påverkandet om alkohol, utan om andras åsikter. Läste en krönika på expressen.se av en gammal vecko-revyn-tjej. Eftersom hon jobbat på Veckorevyn har hon ju status. Hon skrev om dessa evinnerliga gåsjackor, eller rättare sagt, hon rackade ner något fruktansvärt på dessa jackor. Att de knallat rundor på Stureplan i flera år nu och de finns fortfarande kvar (Ve och fasa, skam och skuld!!), och varför fattar ingen hur hopplöst fula och pinsamma dessa jackor är? Hon undrar med varför i hela friden man lägger så mycket pengar på en jacka bara för att prinsessan Madeleine har en sådan. Denna julen blev jag ägarinna till just en sådan gåsjacka som krönikan handlade om. Jag har aldrig provat en sån. Jag har aldrig önskat mig en sån eller funderat på att köpa en. Jag vet inte ens var man inhandlar dessa jackor. Men som sagt, jag fick en av min otroligt generösa släkt i julklapp med motiveringen att jag ju fryser jämt och ständigt. Detta tycker jag var en mycket söt gest. Jag har aldrig ägt en jacka värd mer än 600:- och aldrig en dunjacka. Men jag ska vara ärlig: Jag älskar den för den är så otroligt varm och skön, men samtidigt vill jag inte bli dragen över samma kam som Stockholmsbrats med rosa piké och bakåtslickat hår. Jag kan ju ursäkta mig genom att säga att jag fått den, men även det tar emot: Varför i hela friden ska jag ursäkta mig för en jacka jag tycker om?
Det är väl bara att inse att jag är hopplöst otrendig när jag nu går omkring i den jacka som blivit mest nerrackad det här året. Den är uteuteute och jag borde skämmas för att bära den. Skämmas my ass! Jag går i raggsockor, långfillingar och dubbla långärmade tröjor, och ja, jag går i en varm, skön och snobbig gåsjacka!

Thursday, January 26, 2006

Egentligen är det ganska intressant att undersöka vilka personlighetsförändringar två nätters totalt utebliven sömn för med sig. Man upptäcker plötsligt att en smärre paranoid känsla intar ens kropp. Själv får jag förföljelsemani, eftersom de där svarta dansande prickarna i luften vägrar att lämna mig i fred. Moget överväger jag om jag möjligtvis behöver glasögon för att mina blommor skaffat inneboende och det som svävar vid ögonen egentligen är nyinflyttade blomflugor redo att göra livet surt för mig. Förföljelsemanin stör mig dock inte avsevärt eftersom jag inte orkar bry mig om att någon står bakom ryggen på mig i min måttligt städade lägenhet. Vill de kliva i gamla pepparkakssmulor efter husrivningen i förrgår får de skylla sig själva. "Enjoy" liksom. Man kan läsa i de flesta vetenskapliga texter att sömnbrist fördummar. Va?? Vad menar de med det? På nätterna går ju alla högkvalitativa serier på tv. Jag har blivit väldigt bildad av två nätter med tv:n på. Dock kan jag inte minnas vad jag lärde mig, eller ens vad jag såg på. Minns dock att det var ett avsnitt av Animal police som jag redan sett en annan natt. Man får dessutom lära sig mer om sin omgivning vid vakna nätter. I natt har jag hört mina grannar gräla vid halv två. Detta kändes dock föga intressant eftersom de grälar så jag hör resterande timmar på dygnet ändå. Dock märkte jag av två ylande hundar, någon form av mystisk verksamhet i vår källare samt att plogkillen verkar vara arbetsnarkoman eftersom han körde förbi inte mindre än sex gånger under natten då det, såvitt jag vet, inte fallit någon snö.
Lärdomar av sömnlöshet är även att man känner att 90-talets bästa danslåt (ja, det är framröstat flera år i rad och alltså inte bara min personliga åsikt) Insomnia kommer ännu ett steg närmare hjärtat.
För att inte uppmana läsare till att försöka införskaffa sig denna åkomma måste jag samtidigt framföra mindre positiva aspekter: Man får en lättare betongkänsla i huvudet. Detta innebär att den logiska och möjligt sunda tankeverksamhet man en gång haft slås ut totalt, vilket just för egen del innebär att jag inte är så lämplig person bakom disken på ett bibliotek. Jag kommer med andra ord lura kopierande studenter till markiserna. Jag kommer hänvisa till polisstationen vid datatrassel. Jag kommer få spasmer i ansiktet vid frågor om artiklar och jag kommer kasta lånekort i dokumentförstöraren. Med andra ord försöker jag finna en vikarie till mitt pass ikväll. Annars kanske ni kan läsa i lokaltidningen imorgon om en galen studentvakt som löpt amok i biblioteket skrikandes något som uppfattades som "INSOMNIA! UFO-INVASION! HÅRIGA BRINGOR UNDANBEDES FRÅN KYLSKÅPET!"

Tuesday, January 24, 2006

Huvudet ska man använda till tre saker: Tänka, nicka och försöka se vettig ut inför allmänheten. Man ska inte använda det som stötdämpare. Dumt nog kom jag fram till det här lite väl sent, för stötdämpare var precis vad mitt huvud agerade som igår. Det hade varit helt okej om det vore åt något/någon vettig, typ ett marsvin som ramlat ut ur ett flygplan och skulle slå sig om min skalle inte var i vägen, eller alternativt en snöbollskastande bästis som halkar på isen och behöver någon som lindrar fallet (ja, detta har hänt). Men inte åt kastruller som bestämt sig för att flytta hemifrån i samma ögonblick som jag öppnar skåpsdörrarna i köket. Dock var det precis vad som inträffade. *PANG DUNK* "AAAJJJJ J#VLAR!!" Var tog mina snabba målvaktsreflexer vägen? Jo, de hade fullt upp med att fånga saftkannan i PLAST! Det känns tryggt att veta att jag prioriterar de viktiga sakerna här i livet. Resultatet av detta högst osmarta beteende blev tre bulor och en reva. Det ömmar kan jag säga. Jobbigt är med att jag inte kan lyfta på ögonbrynen utan att svära ramsor i smärta. Alltså är det ingen flörtande på G för min del, för hur trevlig är man om man viftar på fransar och bryn åt nån hotting och sedan svär en ramsa rakt på dem? Kan kanske ge fel signaler.

Idag är det en månad efter julafton. Det innebär att jag har namnsdag idag. I alla fall om jag låtsas att jag stavar mitt namn med K. Det uttalas någorlunda lika. Eller?

Thursday, January 19, 2006


Mycket glad student idag. Ännu gladare igårkväll. Dock väldigt glada studenter i lördags med på inflyttningsfest som bilden visar.
Tentan var en magsårshistoria. För det första var den 20 minuter försenad och fungerade inte att få upp på skärmen. Sitta där och dra vilda slutsatser om att kanske inte ens få skriva samma dag var måttligt roande. Tillslut koms det igång och jag fick magsår för andra gången under eftermiddagen: Omtentan var ju svårare än förra tentan. Mycket fler fylla-i-själv-frågor. SÅ bra kunde jag inte termerna. Tillslut gav jag upp, lämnade salen och gick ut och andades oren luft. Satte mig i en annan datasal och väntade på resultatet. Åstakom under denna halvtimme akut blödande och värkade magsår, darrningar i händer, ben och fötter, kräkkänningar, illamånende och brinnande öron. 17.05 kom resultatet som berättade att jag klarat tentan. Jag satt i en sal, med människor där alla verkade känna varandra, och började asgarva som en annan schizo hyena. Ett svar var orättvist tycker jag. Frågan löd: Vilken symbol är detta? Icas svar: kontaktsymbol. Fel svar! Rätta svaret ska vara: kontakt. Öh, är det bara jag som tycker det är löjligt? Jag hade även lyckats med bragden att blanda ihop likhetsprincipen och närhetsprincipen, trots att gestallagarna var de jag kände mig säkrast på. Bilderna såg ju för bövelen likadana ut!
Jag dansade mig till forever med en halvgråtande lycklig mor i luren. Efter hälsosam träning bestod resterande kvällen av lika hälsosam ölning med Maja. Mycket trevligt! Det är bra att grunda med öl när kylan biter och man ska gå hem.
Dagen idag skulle bestå av plugg(eller, rättande av skrivuppgifter) och städning. Förvandlades raskt till lunchdejt och jobb. Kanske hinner jag gå en sväng med dammsugaren nu innan jag ska börja jobba.

Tuesday, January 17, 2006

Är det sunt att i januari känna sig som en totalt utpumpad, slutkörd student? Det känns inte som det, ändå är det precis vad jag är. Det går runt i skallen på mig av referat/recensioner, grupparbeten och tentor. Eller, omtenta kanske jag ska skriva eftersom det är mer sanning. Helt sant faktiskt.
Jag tror inte jag kan plugga mer nu. Känns som det rinner information visualization-termer ur öronen på mig. Det kanske det gör med. Bäst att ta på en mössa så de små rackarna inte försvinner. Denna tenta stör min nattsömn. Jag drömmer mardrömmar om den, och det tar upp all den vakna tid jag har då jag är stilla. Med andra ord är jag ganska upptagen och självömkande som person just nu. Just av denna anledning tyckte jag igår efter en bitande kall promenad att jag var värd att slappna av ett litet litet slag i badet. Det blev inget litet litet slag, och inget avslappnande heller för när jag väl tömmer badkaret, duschar och kliver ur kliver jag ner i en sjö. Denna sjö var mitt badrumsgolv och bestod av gammalt badvatten. Inte alls bra för den som hoppat ur kläderna, samt lagt sin badlektyr på golvet. Muttrande moppade mycket mulen mes. Tyckte mer synd om mig själv för nu vågade jag ju inte tvätta. Tills nästa illvilja drabbade. Kommer hem efter på tok för lång dag i skolan(hum) och upptäcker till min fasa: toaletten vill inte spola!! Finns det nåt värre scenario eller?? Nåväl, händig som man är fick en spann vatten beprovas och sen ringdes fastighetsgubben som fick både toa, badrumsbrunn och köksvask på halsen. Tungt, särskilt eftersom allt i min lägenhet är byggt av gamla och tunga grejer. Hur kan man förväntas plugga i sådan natur?
Grupparbetet gick väl an. Är väldigt glad för min duktiga och snälla grupp som stod ut med min tentaförvirring och mitt oengagemang under allt. Jag snubblade på min egen tunga tre gånger och sa saker jag inte skulle, men va fan: Ingen korr- bara porr!
(Bara för att leva upp till vår slogan tänker jag INTE läsa igenom och rätta eventuella stavfel.)

Friday, January 13, 2006

Jag är en människa som passar under kategorin Skrockfull. Skulle nog till och med kunna säga Väldigt Skrockfull, eller varför inte Ohälsosamt, Fruktansvärt, Enormt Skrockfull. Jag går inte på a-brunnar, lägger inte nycklar på bordet, spottar vid synen av svarta katter, aktar mig för stegar, kollar inte ens i en sprucken spegel, hänger tvätten i kategori- och färgordning, sminkar alltid höger öga före vänster, och jag håller mig inne fredagen den 13:e. Inte ens inne känner jag mig dock säker när denna dagen står för dörren. Taket kanske ramlar i skallen på mig (kan duvorna som verkar bo i ventilen ha blivit överviktiga så taket inte håller?), datorn kan få virus, jag halkar säkert i badkaret och bryter näsbenet, tv:n kanske jag tappar i golvet, mina nallar får liv och beslutar sig för att strypa mig, brevbäraren spränger min dörr, jag tappar mobilen i toan, chokladen och colan tar slut. Jag vill inte tänka på alla hemskheter som kan drabba en denna dag. Kommer ihåg vilken ångest jag hade i åttan när Sverige hade sin första gruppspelsmatch i VM i hockey fredagen den trettonde. Jag skolkade givetvis från skolan (nej, man kan inte gå till skolan denna dag. Där om något ställe kan ju all världens olycka drabba en) och satt med hjälm och täcke i soffan och kollade på matchen. Såvitt jag minns vann Sverige. Se där, hela kanadensiska landslaget var med andra ord otursdrabbade. Med andra ord ska jag göra så lite som möjligt idag. Tänkte gå på aerobic kondition i eftermiddag. Det känns dock väldigt riskfylld. Just det passet är ju farligt i vanliga fall. Nu kommer man säkert stuka en fot, slå ut en tand eller åtminstone blir överhoppad. Säkrast att låta cykeln stå idag. När man går faller man inte lika hårt, men då blir jag å andra sidan säkert rånad av någon desperat pensionär med broddar på käppen. Fredagen den trettonde borde vara en röd dag, men å andra sidan vill jag ju ha öppna affärer om nu colan skulle ta slut.

Tuesday, January 10, 2006




Jag tänkte börja denna pluggdag med reflektioner över snögubbar och sömn. För att inleda med snögubbar: Hur normalt är det att en snögubbe på detta sätt böjer sig mot marken? Jag kan acceptera smältning och ras, men böjning? När det dessutom under denna böjning ständigt varit minusgrader. Har han magdans om nätterna eller vad är det frågan om? Man kan dessutom sätta sig på honom utan att han brister på mitten. Han är minsann ett byggverk jag är stolt över. Just att få upp alla tre delarna på varandra. Krävde vissa väl valda ord, stön samt en ömmande rygg. Dock kom på på efter de vanliga tre delarna att det fanns inte en chans i världen att denna tjockskalle skulle kunna få en huvudbonad som passade. Därför rullade jag raskt en extra boll och lyfte upp så skrället blev felkonstruerad och dessutom längre än jag. Men nu är han kort, men fortfarande vacker. Dock har min söta hund ätit upp ett sockerärtsöra samt ett vindruve öga. Otroligt att morotsnäsan fått stanna eftersom min vovve älskar dessa orangea skapelser. Men ger min snögubbe upp fast han saknar öra och öga? Nejdå, detta är en levnadsglad snögubbe som egentligen tror att han är en struts.

Sömn därefter. Den kan ibland vara mer uppjagande än utvilande. Jag är säker på att jag är tröttare nu än jag varit om jag stannat uppe hela natten. Inatt var jag nämligen i nån fabrik som kan efterliknas den som är i Stephen Kings film The mangler, som jag sett endast en gång och det var för tio år sedan. Jag spelade fotboll med Ahlgrens bilar som boll mot ett gäng femtioåriga fabriksgubbar varav en satt fast i en maskin. Jag lyckades med bragden att skjuta en "boll" rakt in i maskineriet så allt havererade och gubben i maskinen fick gigantiska brännskador och halvdog. Då blev jag nedskickad i en bergochdalbanevagn till underjorden som gruvarbetare, och det är en av mina största rädslor i livet: Underjord utan fönster. Jag kröp fast det var flera meter upp till taket och frågade hur jag skulle komma upp. Fick krypa in i något som liknade en toahiss, sätta mig där, få en elektriska stolen-hätta på huvudet och skjutsades upp i en trång gång. När jag insåg att någon måste släppa ut mig från mitt härliga lilla fängelse där jag fått klaustrofobi när jag väl kom upp ankom smärre panik. Hjärtat började dunka så högt att jag vaknade. Lycklig över att jag försovit mig och inte pluggat tillräckligt för att kunna uppnå ett g på tentan imån steg jag upp och ställde mig i duschen med dörren öppen för att inte kunna bli inlåst.

Thursday, January 05, 2006

Mycket snurriga dagar har kommit, och även gått. Och det kanske är tur det. Söndagskvällen gick jag runt och hade en mycket svår kväll med min visdomstand, ömma blånagelstå och sömnbrist. Min ömma moder tyckte visst inte att jag hade det tillräckligt svårt i livet för hon lyckades tjonga upp kylskåpsdörren rakt i mitt bakhuvud. Jag blev mer öm, mer bucklig och mer tunnhårig än jag redan var.
Måndagen blev det banne mig tandläkardags, eller rättare sagt lyckades jag få en tid hos tandhygienisten (att bara få en tid under juletider i den här byn är otroligt). Kom dit i utsatt tid och fick komma in och lägga mig i den fina stolen och titta på en sned solrostavla i taket. Fick svara på lite frågor samtidigt som det grejades i min mun. Försökte röntgas, men vi fick inte in brickan så långt i munnen. Halva min tand tornade upp på skärmen och givetvis växte tandusclingen rakt på den framför. Min trevliga tandhygienist frågade om jag tålde alla sorters pencillin och sa sen att tandläkaren fick nog ta en titt på mig. Sagt och gjort kommer denne in och börjar peta mig i munnen. Sticker mig så jag rycker till. "Oj, gjorde det ont." Jo, det sa jag att det gjorde och han menade att vi fick nog lägga lite bedövning och sen sätta in pencillin. Jag kände att det inte riktigt räckte till och påpekade att min trevliga tand sticker ju rakt in i kinden och hindrar mig från att kunna stänga munnen. (Pencillin i all ära, men jag vill inte gå med halvöppen mun och se dummare ut än vanligt i flera veckor). "Nej nej, det är inte tanden. Det är skinn som trycker emot för det är så svullet. Som du ser här på röntgen trycker din tand mot tanden framför och det har svullnat och trycker på." Vänligt men bestämt påpekade jag att det visst var tanden, och tandläkaren höll envist fast med att det var skinn. "Men jag känner ju tanden med fingret häruppe!" "Däruppe? Vaddå uppe? Det är ju nere du har ont!" Men vad i självaste? Jag sa att det är tanden på överkäken som lever ett eget liv. "Men, tandhygienisten sa där nere." Efter många om och men gick han med på att jag borde känna bäst själv var jag hade ont och han tog sig en titt däruppe istället. "Du, vi lägger lite bedövning här så får vi dra ut den rackarn." Tack för den. En smula upprörd tandhygienist kom in med en spruta i högsta hugg (Nej, det kändes inte betryggande) och sa att jag sa ju att jag hade ont i körtlarna i halsen och så. Ja, hon frågade ju och det hade jag ju. Nåväl. Fick två sprutor och blev därefter petad på med vassa grejer i munnen. "Så, det kändes inte va?" När jag menade att jo det gjorde det tröttnade de nog på mig. Jag fick två sprutor till och efter ett slag var både vänster ögonlock samt hela näsan bortdomnad. Tanden åkte ut med några knak och vrid och blodspill. Tyvärr hade då även min tandis lite dåliga nyheter. "Ja, det finns inte en chans på miljonen att den där tanden därnere kan komma upp ordentligt heller. Du kommer få operera eller dra ut den. Du har nämligen för många tänder och för små käkar." Ja, min vanliga tur antar jag. Nu är jag en tand och två liter blod fattigare eftersom det inte slutade blöda förrän igår. Tur att de inte sövde ner mig för min nojja för då hade jag antagligen åkt hem med pencillin och fel tand utdragen. Hur lyckas man?

Sunday, January 01, 2006

Fester av olika slag i olika delar av landet ter sig ofta på väldigt olika sätt. Igår begavs det av till Skåne, närmare bestämt Helsingborg och en lägenhet med utsikt till Danmark, för nyårsfirande. 23 personer med mat för 200 hungriga blåvalar. Ja, i Skåne är det viktigt att ingen får gå hungrig. Det där med att ge blommor till de båda värdinnorna är så nittio att vi givetvis istället gav dem en verktygslåda från Clas Ohlsson. Mycket praktiskt och användbart. Den lilla skaran som först ankom fick roa sig med att göra snittar till förrätten. Bara ordet "snitt". Vem kom på det? "Här, ta en snitt." Jag tror vi fick ihop sju oliks sorters snittar med diverse lyxigheter och vuxna saker på. Mitt under snittmakandet ringer mina älskade Älsklingstuna-vänner och genast har jag sju ögonpar stirrandes på mig med tillhörande o-formade munnar. "Hur i helvete pratar du?" Det var meningslöst att försöka förklara att jag pratade som vanligt när mina Smålandsvänner var övertygade om att jag minsann snackade stockholmska och Etunakompisarna kontrade med att jag bräkte smålänska. Jag själv försökte bara prata.
När väl snittar var klara och uppätna började feststämningen komma igång så smått. Här körde vi Skåne-taktiken med att skicka runt lappar som beskrev hur man skulle bete sig under festligheternas gång? Behöver skåningar beteendelappar? Jag själv hade lyckan att i varje samtal låtsas bli spottad i ansiktet, försäkra spottaren om att det inte gjorde nåt, sedan låtsas att bli spottad på igen. Tyvärr framgick inte allt som "lappbeteenden". Ingen höjde på ögonbrynen när Angie började klappa sina låtsashusdjur, att Nina satt och pratade med sig själv kändes inte ovanligt och Ceders falsettröst var något man vande sig vid snabbt. Säger det en del om deltagandet på festen?
Precis som i Småland sjöngs det obscena visor. Dock nu på skånska och lite mer detaljerade beskrivningar på storlekar och liknande barnförbjudna saker.
Tolvslaget spenderades mitt i en fyrvägskorsning. Där flög champangekorkar på alla håll och kanter samtidigt som det kramades gott nytt, dracks, fumlades med mobiler och fotbollades kroppsfinter. Halvvägs ner på stan kom någon klurig människa på att mitt i alla snittar, rostbiff, potaisgratänger, kladdkakor, kaffe, bål, glasstårtor, ostar och kex hade vi glömt av snacksen! Hur kan man göra något sådant? Vi hade ju tre stora papperskassar med snacks och sju olika sorters dipper. Givetvis bestämdes efterfest och alla började se fram mot snacksen ungefär en kvart efter förfesten avslutats. 25-årsgräns bådar aldrig gott. Särskilt när man själv är 23 och yngst. De människorna i den ålderskategorin är så... ocivilicerade. Det första som inträffade var att jag fick en grogg över mig, catfight på tjejtoaletten samt två småbrudar som jag haft på ett gympapass jag ledde på gymnasiet spang över mig. Jag blev trött och fick med mig ställets två mest berusade människor. Det var en upplevelse att hitta hem då vill jag lova.
Det jag mest minns av denna kväll är att jag nog ökat min iq med flera poäng. Jag håller nämligen på att få en visdomstand, och det ordet är så missvisande att man genast borde byta ut det. Jag känner mig inte ett dugg visare då tanden enbart orsakat att jag inte sovit en blund inatt (då blir huvudet en smula segt), jag inte kan stänga munnen (ser en smula efterbilven ut med halvöppen mun) samt att jag städade halva natten(det är INTE ett tecken på vishet). När jag väl städat och diskat la jag mig i soffan och lyssnade på Enya och försökte sova. Klockan sex kommer resterande gänget indimpandes för den ökända efterfesten. Där bytte jag helt plötsligt personlighet från en självömkande ångestklump till en mordisk bitch. Dock höll jag tyst och tackade vänligt nej till allsång till Björn Afzelius samt kladdkaka med dip. Däremot fick jag värktabletter mot tanden. Hällde i mig tre och försökte somna. Kände inte ett smack. Klockan halv åtta gav partyprissarna upp och gick och la sig. Då skulle man kunna tänka sig att man drar en lättnades suck. Men icke, då börjar såklart stora stockar dras. Vid halv tio satte sadistiska kyrkklockor igång och jag har aldrig blivit gladare åt att Sverige har sådana vanor. Bästa citatet hittills iår kom då i form av Ninas "Vem i helvete har sin mobil på nu då??" Äntligen vaknade några till liv och i sympati med mig och min tand gick de med på att åka hem. Dock på ett villkor: att jag körde. Så trafiksäker har jag aldrig känt mig. En smula bakfull, på gräns till olaglig, ingen sömn alls, en dunkande tand, lika dunkande huvud, snöstorm, 12 långa mil och lite hastigt kanske det gick.
Nu är jag hemma. 2006 kunde kanske börjat bättre.