Saturday, December 27, 2008

Underbara tåg

Visst, saker förändras, men en sak är då säker: SJ förändras då aldrig (Förlåt Åsa).

För första gången på länge var mitt Öresundståg i tid och jag hamnade sådeles i Alvesta i tid. Dock ville inte X2000 att min resa skulle fortsätta såpass smärtfritt. Det var inte Sjs fel dock. Ut i högtalarna strömmade:
- Ja, X2000 mot Stockholm beräknas ankomma mellan 9:45-9:48 pga störningar på tåget.
Egentligen skulle vi avgått 9:34 men det var ju inte så hattigt, men störningar på tåget? Elfel, lokfel och andra fel får man höra, men just störningar? Snart fick jag svar på detta då tre poliser plötsligt slöt upp bredvid mig. Som vanligt blev jag så rädd att jag trodde jag skulle tappa alla tänder av mina spastiska skakningar. Särskilt när jag såg ut som en kronisk majjarökare på höger öga. (Bara aningens rödsprängt av någon anledning). Dock visade det sig vara en väldigt våldsam man som studsat på tåget som polisen nu vänligt men bestämt skulle hjälpa av. Jag var med andra ord inte efterlyst i denna delen av landet.

När tåget väl ankom fick vi vackert stå kvar på perrongen medan samtliga dörrar utom en låstes och mannen kunde hämtas av. So far so good. Trodde jag.

När jag väl kom ombord i vagn ett och skulle till plats ett (Jag har vart helt överlycklig över detta sedan jag hämtade ut biljetterna. Ett är mitt absoluta lyckonummer och jag blir glad i hjärtat av det), var den givetvis upptagen. I första klass! Snubben som satt där hade visst blivit placerad där av personalen. I min hjärna var han placerad där för att det var en man i grannvagnen som löpt amok och därav kunde snubben inte sitta kvar. Så jag satte mig helt enkelt på golvet och väntade. Då stannade plötsligt tåget eftersom vi då drabbats av ett taddaaa: lokfel! Det hela var snabbt åtgärdat och vi kunde fortsätta.

Efter mycket om och men kom äntligen en biljettnisse, och jag tänkte att nu ryker snubben som sitter på min plats. Nejdå. Han satt där han skulle. Vi var cirkus 20 pers som var dubbelbokade. Mycket lysande. Blev satt på en fyrplats vilket jag avskyr och hann precis langa upp datorn innan biljettnissen åter kom och flyttade på mig. Nu sitter jag istället i vagn 2 på plats två, och nyss när vi var i Nässjö missade en tjej att komma av för folk trängdes så. Häpp!

Tuesday, December 23, 2008

Äsch, man har väl simultanförmåga

Hur spenderar man egentligen den ideala lillejulafton? Är det då alla vänner samlas och äter gröt? Eller är det då man ska ut och promenera med familjen? Eller kanske ska man ut och shoppa de sista julklapparna.

Så går det inte till i vår familj. Under dagen har jag och moster sysselsatt oss med ringa mellan läkare och alla andra dumma instanser som gjorde att vi kom fram till att det inte heter sjukvård utan snarare helt sjuk vård. Jag och mamsen fortsatte dagen med att slänga ner hunden i badkaret. Igår då hon fyllde år traumatiserade jag henne rejält genom att klippa håret under tassarna och när det gick så bra gick jag även lös på klorna. Det slutade med att hela vår hall var ett enda blodbad och hunden vägrade gå nära mig resten av kvällen. Nu är hon dock julefin med fina tassar och päls som faktiskt är vit. Dock har hon blivit ÄNNU fluffigare (om det nu är möjligt) med all päls som står åt alla håll.

Nåväl. Nu är det fin kväll och vi har smakat skinka och allt det där som man ska. Dock kanske resten nu bryter sig från trenden. Hunden ligger och snarkar. Jag och mamma sitter och dricker öl och spelar yatzy. Samtidigt sitter vi och lyssnar på p4 radio Sörmland där Lotten har uppesittarkväll med julrim, och då måste vi ju telefonterrorisera henne och kräva rimmande ord för klockor och parfym. Förslag om att snubben är snygg på rygg och sen kallas för kex kändes väl inte helt rätt för en present från syster och mor. Men jäkligt roligt var det. Som om inte detta är nog spelar även mamma Bingolotto med tv:n på mute. Det är icke vad man brukar göra i Småland.

Nu fick jag dessutom ta en paus i bloggandet för att intervjuas lite snabbt i radion. Jag skäms redan för att inte svara direkt på huruvida min farmor är vacker. Hallå! Det är min farmor! Hon fyllde nittio i somras, bär guldiga skor och glittriga tröjor, har påmålade ögonbryn och trodde sist vi sågs att min bror var min nya fästman... ni ser och förstår kanske? (Tack och lov har farmor ingen dator och att få in radio sörmland här nere i mörka Småland känns väl inte särskilt troligt. (Visst är det så? Visst? Visst?)

Treans bingo är igång, hunden drar mot väggarna i hopp om att pälsen ska bli snustorr, måste hitta en ny ölburk, mamma imponeras så av Lottens pappa och hans talang, jag skrattar åt min stackars gamla lärare Fundis som man kanske inte får kalla Fundis mitt i radiosändning. Men det gjorde jag, och skrattade rått i bakhuvudet.

Nu lär ju knappast tomten komma till mig imorgon. Men det kanske det var värt. Jag har ju iaf en sprillans ny dator.

Monday, December 22, 2008

Bättre smart än snygg

Idag fyller min lilla älsklingsgris 5 år. Hon heter Lesedi och är en stabyhound. Detta är en mycket kompakt lite hund. Vad man kan säga är att stabbysar brukar vara relativt smala och smäckra. De har ofta ganska långa ben. Min hund är inte särkilt hög i manken. Hon har dessutom ben som är lika långa som dagarna i vintertid. Väldigt korta med andra ord. På detta är hennes kropp relativt bastant.

Så här vid födelsedagen slängde jag upp den lilla kanelbulle som tryckt mig ur sängen varje dag sedan jag anlände till Småland i famnen. Jag höll på att tappa andan. Hon var tung som en sten. En normal staby (alltså de med lite högre höjd och längre ben) väger omkring 20 kilo om de är tikar. Raskt slängdes vågen fram. Min lilla Fjant väger nästan hälften så mycket som jag! Eller, ja, lite till får hon väl biffa på sig för att nå dit, men ändå. Med all rätta får jag nu kalla henne tjockis precis som vanligt, men det är då befogat.

Bästa repliken kläckte dock mamma:
- Ja, men hon är ju ändå kompakt.
Ja, det krävs att hon är jäkligt kompakt för att få plats med alla dessa kilon på den lilla kroppen.

Dock får hon inte särskilt mycket mat, och hon får aldrig nåt extra. Hon får dessutom motion (om än kanske inte lika rask som hon behöver jämt), och särskilt nu när jag är hemma... även om agillityplanen ligger i vatten. Detta är med andra ord en hund som bara behöver slänga en blick på mat för att bli fet. Som om det inte vore nog sitter hon och suktar vid diskbänken stor del av sin vakna tid i hopp om att någon ickeexisterande köttbulle ska snubbla på fyllan och ramla över kanten.

Med andra ord sägs det om henne precis som om Tjuren Fredinand:
- Och såvitt jag vet sitter hon där än idag.

En normal och ganska smäcker staby


Min lilla boll, inte riktigt lika smäcker, som på grund av det känsliga ämnet valt att inte träda fram med sitt ansikte.

Sunday, December 21, 2008

Nyförvärv och axelfördärv

Stackars bloggen. Så hopplöst försummad. December brukar innebära lite minusbloggning för min del, och jag skyller allt på Lotten, och hennes julkalender. När jag kommer till datorn sitter jag och försöker lista ut vem som hemlisbloggar. Sedan blir jag bitter och moloken över att jag aldrig kan något utan är hopplöst oallmänbildad. Då lämnar jag åter datorn, för att sedan återkomma igen och stirra på den där julkalendern utan någon större framgång. Därav denna extrema försumning av bloggen.

Nu MÅSTE jag dock uppdatera. Jag har skaffat mig en ny laptop. Sprillans ny. Det är den första dator under hela min livstid som jag inviger och enbart kommer att vara min min min!

Första datorn kom från dåvarande pojkvännen. Han jobbade i datorbutik och byggde helt sonika ihop en liten maskin åt mig av delar som blivit över då folk skrotade sina burkar. Den hade internet och det var det enda jag krävde. Sedan flyttade jag till Malmö och insåg att då jag skulle börja leva liv som högskolestudent behövde jag en snabbare dator. Bror ryckte då ut och köpte en begagnad dator av en IKEA-kollega till honom. Slutligen vid en tjänst/gentjänst-resa åt just Lotten och hennes Djefla man förlorade jag förvisso en cykel vid stationen, men fick köpa en gammal icke-fungerande laptop till bra pris. Jag drog hem den över julen och bror fick lite sysselsättning och vips funkade hela paketet. Nu har den dock vart i min ägo ett par år, och börjar bli aningens full, och med tanke på att jag numera är egen företagare som detta året enbart haft inkomster och icke en enda utgift på företagskontot var det enda rätta att köpa sig en ny liten lappis.

Så här sitter jag nu med widescreenbild och en hastighet som inte går av för hackor. På detta inhandlade jag även en extern hårddisk på 1TB. Nu ska jag väl klara mig ett tag. I samma veva inhadlade även mor min en precis likadan dator så nu står Allan II och Ulla-Bella samt min gamla Alfons bredvid varandra och hummar i fläkttakt. Eller, ja, det är väl mest Alfons som hummar. Allan II och Ulla-Bella är så tysta så. Dock har de varken officepaket eller livsviktiga program som in design och Photoshop ännu, men det kommer. De har internet och det kommer man långt på.

Uppdateringar om axeln vill jag icke framföra då jag är allmänt bitter på allt hattande fram och tillbaka i sjukvården. Jag har dock vart hos specialisten. Han har kommit fram till att jag måste göra en nervundersökning. Han har kontaktat läkare i min stad som skrev remiss... tills de kom på att jag sökt specialistläkare på eget bevåg och inte nöjde mig med deras kunskaper. I deras tycke ska jag nu vänta ett halvår på att få komma till ortopeden, som SEN ska skriva en remiss till nervundersökning där det är beräknad väntetid på tre månader. Räkna alltså nio månader innan vi ens kan veta rakt igenom vad felet ligger. Tack och lov har jag ju min handlingskraftiga och numera uppretade moster som har gått och samlat upprördhet en hel helg nu och under morgondagen ska ladda lungor och stämband för en genomkörare. Jag önskar moster lycka till och rest my case med min pessimistiska ådra framträdande. Som vanligt.

Wednesday, December 10, 2008

Till bror

... vars mail envist vägrar att dyka upp med julhälsningen från hela familjen. Ja, han är ju en del av familjen, så det vore kanske trevligt om han åtminstone fick se vilket budskap om julen han sprider runt i cyberspace.

För er andra som inte fattar ett dugg vad jag snackar om kan se hela spektaklet här, där hela Icas familj, minus hunden, glömmer allt vad krämpor heter (ja, främst då jag med min axel och mamma med sina knän. Bror är mest... ovig., precis som jag.).

Thursday, December 04, 2008

Två onda ting (Uppdaterad)

Jag har en stilla undran: Det snackas så mycket om dessa klimatförändringar och hur hemskt det är att vi får snöfria vintrar och sådant. Visst är det tragiskt att Moder Jord förändras på ett dåligt sätt, men just inför denna förändringen undrar jag: När kommer det att inträffa? Det är typ fjärde gången denna höst/vinter det snöar nu. Det kallar inte jag milt. Det är nämligen inte mild. Det är blött, äckligt, kallt och formligen livsfarligt. Jag kan inte cykla ordentligt när hela vägarna är snöbeklädda.

Okej, det kan väl vara snö på julafton. Då behöver man ju inte ge sig ut utan moonboots, termobrallor och liknande, men vill man ha snö resten av året kan man väl bege sig till ännu norrare norrland än det här? Där kan man befinna sig en vecka och åka snowboard. Men när man måste ut i representativa kläder och snabbt förflytta sig från plats A till B är snö bara en mycket dålig uppfinning. För att inte tala om det här jäkla non stop-frysandet.

För övrigt kan jag tacka bloggen och en mycket handlingskraftig moster för att det nu händer något på axelfronten. Moster blev efter förra bloggen mycket upprörd och bifogade inlägget ihop med ett mosterligt och sammanbitet brev i ett mail hon sände till Sophiahemmets axelspecialist. Det dröjde en dag och sedan hade jag dem på tråden. Så på tisdag ska jag dit. Snabbt gick det misann också, eftersom "det här låter inte alls bra, och så ska du inte behöva gå.". Personligen tror jag snarare att de tar in mig så fort för att folk inte har råd att gå dit så därför råder brist på patienter.


Finn ett fel (ja, finner ni fler kan ni väl låta mig vara lyckligt ovetande)
Uppdatering
Mike och jag har kommit överens om att det är en alien som invaderat min axel. Han heter Keith VI (Själv kallar han sig zuuuurpaleekkqqqoapaparrrt X). Jag har fattat beslutet om rejäl hyresökning vid årskiftet för samtliga inneboede.