Boktips

Ibland kan man även damma av det som legat i glömska väldigt lång tid. Den här bloggen är ett sådant exempel. Dock har den inte varit bortglömd. Jag har bara inte varit i skrivmode. Nu när jag satte mig och plitade ner en recension på min senast lästa bok tänkte jag däremot att det nu var dags att publicera något igen. Det tog mig bara cirka 10 minuter att komma in med återställning av glömda lösenord och lite annat smått och gott. Den uppmärksamme märker att den här recensionen är från en författare vars inlägg jag delat rätt många gånger och som jag känner personligen och beundrar något enormt för hennes skrivande och engagemang. DOCK skulle recensionen sett likadan ut oavsett författare. Så ja, läs den. Bums. 

I mitt tycke kan inte en bok som inleds med ett citat från sångerskan Pinks låt ”Try” någonsin bli fel, och Judasvaggan av Caroline Engvall gör ingen besviken. Det är en extremt rå story och tyvärr återkommer hela tiden tanken att det inte bara är fiktion, att även om själva historien är påhittad är innehållet händelser som sker omkring oss varje dag. Det är en öppen och väldigt brutal beskrivning utan förskönande omskrivningar om hur världen ser ut, och vad som döljer sig på Internets baksida: Darknet. Där finns allting till salu, även människor, även barn, även spädbarn. Du får ta del av händelser där du bara vill kasta boken ifrån dig, slå händerna för ögonen och upprepa ”nej, nej, nej” som ett mantra.

I Judasvaggan får vi möta samma huvudpersoner som i sin föregångare Ärren vi bär i form av Lovisa och Ulrika: två starka kvinnor med drag vi alla kan känna igen oss i- de är inte perfekta, de är osäkra, otåliga, förälskade, rädda och envisa i en underbart mänsklig kombination men ändå med ett jävlar anamma och skinn på näsan för ett helt fotbollslag. De blir en uppfriskande kontrast till alla stereotypa deckarhjältar i form av manliga, medelålders poliser med ett alkoholmissbruk som resultat av att denne blivit lämnad av sin fru på grund av arbetsnarkomani, alternativt manhaftiga kvinnor utan några känslor utåt.

Engvall kastar oss rakt in i historien och det finns inga långtråkiga utfyllnadsdelar utan allt forsar på i ett rasande tempo med en bieffekt att det blir psykiskt jobbigt att behöva lägga ifrån sig boken innan man läst färdigt. Judasvaggan är en fristående uppföljare. Är man dock en person som lätt hänger upp sig på små detaljer som man anar att det funnits ett svar på i bokens föregångare bör man läsa även den annars finns risken att man tappar lite av flytet i boken, vilket den inte förtjänar.

Vill du ha en bok som skakar om dig, inte lämnar dig opåverkad och ger dig en insikt om hur världen ser ut, under ytan, är Judasvaggan ett självklart val. Det är spänning från första till sista sidan. För att summera upplevelsen väljer jag att avsluta som boken inleds: med ett citat av Pink, Sometimes I wish I was poetic and subtle. I write very bold and blunt and tell it like it is. Det är exakt vad Caroline Engvall också gör.

Do it

Den nakna sanningen

Jag är sällan särskilt personlig i min blogg. Eller, jo, det är klart jag är, men inte så där rakt upp och ner OM mig själv. Men, idag är det förändringens tider.

Många av mina läsare vet ju om mina olika krämpor. Ni var med och läste om min fajt med axeln för mängder av år sedan känns det som nu. Sedan hade jag mina knän när jag flyttade till Stockholm. Nu det senaste året har jag haft lite mer smärtor och lite mer tydliga. Mina fingrar började svullna och göra en smula ont i slutet av förra året. Så gjorde även min fot. Till slut uppsökte jag faktiskt läkare och de började ta en massa prover och grejer. Tror jag röntgade både händer och rygg och knän då. Till slut tilldelades jag en reumatolog som började sticka kortisonsprutor i fötter, fingrar och knän. Tro mig, få en fetingspruta rakt i en fingerled gör verkligen bajsont. Någonstans kom de fram till att jag lider av någon form av reumatisk sjukdom, men de vet inte vilket "inriktning".

Well, jag jobbade på som vanligt. Snart blev det april och jag åkte till Irland med Madde, och en dag upptäckte jag någon form av extra benbit i mitt långfinger, eller ja, broskbildning eller nåt sånt som stack ut och gjorde möjligheten att få på en ring där omöjlig. Den kändes lite obehaglig, men gjorde inte direkt ont. Strax efter hemkomst kom äntligen dagen då jag och Malin åkte till USA på semester. Visst gick vi en hel del, men det gör vi ju dagligen på jobbet också, och nu hade jag faktiskt bra skor på mig också. Dock började foten göra väldigt ont, och en dag frågade jag Malin om inte min fossing var lite svullen vilket hon höll med om att den var. När vi kom hem såg den ut som en ballong. Åter fick läkaren ett besök, och han misstänkte stressfraktur och ville sjukskriva mig en längre period. Jag gick med på att vara borta några dagar tills jag fick i foten i en sko igen, sedan gick jag tillbaka till jobbet. Jag älskar ju liksom mitt jobb och hatar att vara sjukskriven, så jag härjade på som vanligt.

Reumatologen bytte medicin och fortsatte sticka kortisonsprutor i mig, helt utan verkan. Nästa steg blev ilägg i mina dojor, fotledsskydd med skenor i samt sjukgymnastik. Till slut fick jag en rejäl avhyvling av min sjukgymnast att om jag inte sjukskrev mig nu skulle jag aldrig kunna jobba ordentligt igen. Då skulle jag först paja senan i foten helt och med ett jobb där man kutar runt som vi gör så var det tyvärr inte hållbar. Det tog väl ganska mitt i prick. Inte få jobba är mitt skräckscenario, så nu sjukskrev jag mig, och är sjukskriven till 1 september då jag ska vara klar att jobba igen och ska ha fått ordning på allt.

Just nu är jag glad att jag faktiskt gjorde det och att jag har över en månad kvar. Foten är fortfarande inte bra. Foten gör ärligt talat bajsont. Förhoppningsvis är detta bara ett litet snabbt skov för så här har det inte varit hela tiden. Fingrarna gör ont, är en smula svullna och plötsligt kan jag inte räta på alla ordentligt. Handlederna är främst ömma. Den enda träning jag kunnat göra under denna period är att cykla på min lilla fina träningscykel. Nu har mina knän börjat göra ont igen, vilket gör att jag fått lägga även denna träningsform på is. Som om detta inte är nog så gör nu även höfterna ont. Det är en ny upplevelse, men är en ganska oangenäm känslan när man går.

Jag tackar min lyckliga stjärna att jag har en väldigt tolerant hund som förvisso får damp lite till och från men inte kräver milslånga promenader varje dag. Han är antagligen både uttråkad och understimulerad, men han ligger bredvid mig när jag måste hålla min rastlösa kropp i stillhet.

Varför jag nu skriver är mer för att förklara. För att folk inte ska undra vad jag sysslar med. Jag har ups and downs. Det som funkade igår kanske inte funkar idag, eller tvärt om. Jag kan behöva ställa in saker i sista minuten för att jag inser att jag inte riktigt behärskar de planer jag har just den dagen. Jag är ovanligt trött så även om jag inte gör ett skit kan jag ändå behöva en powernap mitt på dagen. Jag kan tyvärr inte ställa upp och hjälpa till med allt jag vill och allt jag är van vid att kunna, och det retar allvarligt talat gallfeber på mig. Jag kan bli en smula bitter, även om jag hatar att erkänna det. Det brukar dock gå över rätt fort. Jag är rastlös som fan. Jag är sjukskriven utan att vara "sjuk", alltså, som i att behöva ligga inne och stilla hela dagarna. Jag behöver aktivera mig, men jag kan inte gå så himla mycket som jag behöver göra på jobbet (och jag kan inte sitta vid datorn och skriva särskilt mycket just nu. Detta inlägget har tagit ett tag att skriva.).

Men, och det är ett stort men, jag vilar nu enkom för att jag ska bli bra och så pass smärtfri att jag kan komma studsande tillbaka till jobbet första september och då låtit alla överbelastade leder ha fått sitt sommarlov. Just nu är jag en liten lort. Om en och en halv månad är jag fit for fight igen.

Hemresan

Det är så himla typiskt. När man väl får sova, och verkligen behöver sova, då går det inte. Nu befinner vi oss på färjan mellan England och Holland och jag har sovit tre timmar. Det hade helt klart behövts fler med tanke på att vi har mer än ett dygn resa kvar och inga fler båtturer med sömn. Här har vi sju timmar att sova. Nåja, att få tid att blogga kan ju inte vara fel.

De här resorna är så kluvna. Jag kan verkligen inte låta bli dem, jag ser fram emot när vi ska åka och jag älskar verkligen det. Samtidigt är det så otroligt psykiskt påfrestande. Att komma in på Ashton och ungefär får vara bödel till vilka som ska leva eller dö är vedervärdigt. Att se en hund titta på en och man ber att få ta ut den och utvärdera och får som svar att ”nej, den är på tok för aggressiv”, då blir man olycklig hela vägen in i hjärtat. Jag vill själv få avgöra det, men samtidigt vill jag absolut inte hamna på kant med de som jobbar där, för trots att de har ett vedervärdigt jobb med att avliva djur fem dagar efter ankomst om ingen gjort anspråk på dem så är det fantastiska människor som jobbar där. De bryr sig om hundarna och det syns verkligen när man får ut en vovve för utvärdering att de faktiskt tyr sig till personalen och har dem som trygghet. Den här gången vi var där satt det just en sådan hund som var för aggressiv för att utvärdera. Jag vet inte hur jag gör då, men jag stänger av. Försöker glömma bort den, fokuserar på de andra. Sedan, när man kommer hem och slappnar av dyker den där blicken ständigt upp i hjärtat. The one that got away.

Dock var det inte bara misär där. De hundar vi fick ut som jag kunde utvärdera var alla bra kandidater till nya hem. Helt vansinnigt hur hundarna kan hamna där. Hur man kan lämna in en familjemedlem när man vet att den troligtvis kommer att avlivas. Jag är dock inte där för att döma, en del hundar är där för att ägarna avlidit. Många är där för att ägarna blivit arbetslösa, blivit av med sitt hus och tvingats flytta till ett ställe där hundar inte är välkomna. De kanske har försökt allt innan de lämnade sin hund just i det poundet dit vi kommer. Tyvärr tror jag att det inte är särskilt vanligt förekommande.

Vi fick träffa helt underbara varelser som alla tolererade att jag petade dem i munnen, böjde och sträckte deras ben, tittade i öronen och klämde på magen. Alla fotograferades, fick sin egna lilla utvärdering på mitt papper och en drös med kramar som besvarades med blöta pussar. Allt detta medan regnet vräkte ner och gjorde att mitt utvärderingspapper med såg ut som en blöt tidning än något jag faktiskt tänkt spara.

Därefter for vi vidare till Coolronan. Det är ett ställe där hundarna också lämnas, men inte under några ”statliga former” eller medgivande, utan de ställs utanför dörren eller kastas över staketet. Ofta åker de som driver stället till pounds som just Ashton och plockar ut hundar de tror har en chans till nya hem. Där avlivas ingen och Chris och Ramona som driver det lever för hundarna. Tyvärr är det ju inget stopp på hur många hundar det finns att ta in och de är bara två personer. De försöker begränsa sig till runt 30-35 hundar, men det är inte heller lätt att säga nej. Hundarna har i alla fall tak över huvudet och en bädd att ligga i och en liten bit betongmark utomhus. De släpps dessutom ut dagligen för att få springa av sig. Där finns alla öden: racinghundar som inte kan tävla längre, hundar som bara strövat omkring utan någon historia vi vet något om, hundar som var julklappar eller födelsedagspresenter men nu inte roliga längre. Mars brukar vara en extremt hektisk månad för då har julklappsvalparna blivit runt fem månader och börjar trotsa och kräva mycket tid och tålamod. De vars ägare inte känner för det lämnar in dem på shelters och pounds. 

Även på Coolronan fick vi möta fantastiska hundar: en liten vit staffetjej som inte ville annat än kramas och gosa. En liten långhårig rackare som kommer behöva en fullständig rakning eftersom all päls hängde i långa dreads och aldrig kommer gå att borsta ur, ett gäng små valpar som hittats med både skabb och ringorm och därför har stora skorpor på huden och pälslösa fläckar men som nu är smittfria, glada och väntar bara på nya hem och tid att läka. Regnet vräkte fortfarande ner och med 30 hundars blöta tassar på benen, i knät, på alxlarna och magen var jag snart helt och hållet dyngsur och täckt av lera och annat man inte vill tänka på. Madde som gick runt och fotograferade klarade sig betydligt bättre från leran, men blev lika blöt hon. Vi lastade av lite drygt 250 kilo mat där också vilket inte är en jättesumma när det ryker runt 28 kilo om dagen, men de klarar sig ett tag i alla fall. En dränkt katt och ett lermonster klättrade sedan in i bilen och fortsatte till Yulia och Elena som typ adopterar oss varje gång vi är på plats. När hotellrum är för trista spenderar vi istället kvällarna hos dem och alla hundarna och försöker göra en insats och hjälpa till med något men får istället för det mesta mat serverat. Elena undrade vad sjutton jag sysslat med när vi klev ut ut bilen. Sedan tog hon raskt min jacka och slängde i tvättmaskinen och lånade istället ut en tjocktröja med någon irländsk trilathontävlingstryck på. Fantastisk att få ha på sig något som luktade gott.

Framåt kvällen när det blir mörkt ska alla 25 hundar in i huset inför natten och vi plockade med oss en och en i taget och knallade in. En lurchertjej var dock inte alls med på det, utan höll sig väl i utkanten, livrädd att bli fångad. Hon skulle åkt till England för två veckor sedan men de hade inte kunnat fånga henne så hon var fortfarande kvar. Yulia gav upp rätt snart och Elena gick ut istället med mig och Madde i släptåg. Hela mitt inre värkte när jag såg Elena sitta på huk med en matskål framför hunden och ständigt få se tiken backa ifrån henne eller vända när hon kom för nära. Jag ville skrika att hon hade för bråttom, men gick istället och satte mig där jag med. Plockade bort små små fiskbitar och slängde mot henne, lite närmare oss varje gång. Hon tog en lov kring Madde, sniffade på henne, och avlägsnade sig igen. Hon hade för mycket fokus på att vi var så många så till slut tog jag mod till mig och frågade om jag kunde få försöka ensam. Det här med att ”ta mod till mig” kan låta lite löjligt när det kommer från mig och folk som känner mig läser, men de här människorna lever också för och med sina hundar. All ledig tid spenderar de med dem. De lägger stora summor pengar på mat och omvårdnad. Då vill man inte klampa in som någon som verkar tro att de vet bättre. När det kommer till den här sortens hundar vet jag dock inte vad det är. Vi funkar ihop och jag känner mig självsäker på att jag kan få in hunden utan att skrämma den. Jag kan inte förklara det, och jag vill inte framstå som någon som tror sig vara expert på hundar, men här ligger faktiskt min trygghet i något jag presterar och det är rädda hundar. Sagt och gjort, Elena tog det helt rätt, gav mig ett paket skinka och gick. Madde stod kvar men frågade om jag ville hon skulle gå och när jag märkte att tiken la fokus på henne fick hon gå. Där satt jag kvar vid boxen hon skulle in i med ett paket skinka i handen. Jag lockade och snart åt hon utan problem ur min hand. Dock kunde jag glömma att röra nån av händerna mot halsbandet för då backade hon direkt. Så där satt vi och jag började retas med henne med skinkan. Inte låta henne ta bitar utan bara nafsa och se dra handen närmare mig. Jag började röra andra handen samtidigt och tillslut var hon helt lugn med det. Då började jag istället klia henne lite under hakan samtidigt som jag matade och någon minut senare kunde jag ta henne i halsbandet, ta på kopplet och gå in. Jag undrar så vad som gjort att hennes beteende är så extremt otryggt, men egentligen vill jag nog inte veta utan intalar mig hela tiden att hon ”bara” är en försiktig hund.

Vi spenderade kvällen där bland alla hundar som helst ville ligga på dig, busa med dig, slicka dig i öronen och ansiktet och gnaga på ditt hår. Allihopa samtidigt, och alla saker samtidigt. Fantastisk tillvaro om ni frågar mig även om det blir en hel del kisstorkande på golvet efter ständiga olyckor. Hundarna kommer dit med horribla bakgrunder men där får de chansen att återhämta sig lite, bygga upp lite tillit till människor igen för att sedan över huvud taget ha chansen att få ett nytt hem. En hund som ingen kan fånga kan man inte lägga ut för adoption, men snart kanske även den lilla lurchertjejen kan åka till England och få ett nytt hem där. De här människorna: Chris, Ramona, Yulia och Elena är extremt beundransvärda människor. De bor otroligt spartanskt med en standard få svenskar skulle klara av, men de är beredda att lägga allt på sina hundar, för att hjälpa dem, bygga upp dem, skapa tillit till dem och sedan faktiskt också klara av att släppa dem och låta dem åka iväg till nya hem i andra länder. Det hade jag nog personligen haft svårt för. Vi bygger liksom en relation med vissa av de här hundarna i en vecka och somliga av dem bara under de tre dygn transporten hem tar och vi tycker ändå att det är en smula jobbigt att lämna bort de hundar som man nu faktiskt lärt känna och tycka om. Jag vet inte hur många ägare till hundar som jag har kört hem som jag är vän med på Facebook eller följer på Instagram. Många är det.

Nä, nu är klockan snart 15 här engelsk tid och det innebär uppstigning och lunch innan vi åker av båten och påbörjar resan mot Sverige där vi beräknar i alla fall vara halvvägs genom avlämningsplatserna om ett dygn. Vi får väl se hur bra det går. För det mesta är vi faktiskt jäkligt bra på att hålla tider. Det är helt och hållet Maddes förtjänst som kör fläckfritt och det faktum att vi jobbat ihop på sådana här resor rätt länge nu och därför kompletterar varandra bra vilket gör att det aldrig blir någon dötid när vi har rastningsstopp och liknande. ”Effektiva” är vårt mellannamn på de här resorna ;)

Irland, dag 2

Som jag och min kära andra halva här på Irland brukar säga är vi inte effektiva. Vi är jävligt effektiva. Därför insåg vi när klockan ju skulle ställas om i natt att vi skulle hinna med färjan mellan England och Irland redan 02.30 istället för 05.30 så självklart åkte vi ombord på den, boade in oss i hytten och var nerbäddade redan innan avgång. På så sätt var vi ju på Irland redan i gryningen. Dock tyckte inte hotellet att vi skulle få checka in så tidigt så vi åkte vidare till brudarna Yulia och Elena för att kräva dem på lite frulle och umgänge. När vi nästan var framme insåg vi dock att det kanske inte var så uppskattat att dyka upp i gryningen en söndagsmorgon hos dem heller. Därför parkerade vi helt enkelt 100 meter från deras hus och la oss och sov en skvätt innan vi körde sista biten fram och blev hälsade på av cirkus 25 hundar. Vi fick träffa fina lilla Isabelle, en boxertik som inte fått mat, vatten eller omvårdnad på väldigt länge. Hon hade varit instängd i ett skjul och ätit vad hon kommit över i form av fimpar, rep, bajs, you name it. En operation var nödvändig för hennes överlevnad och hon var verkligen bara skinn och ben. Hon är fortfarande inte direkt vad man kan kalla normalviktig, men benen sticker inte ut på samma vassa sätt. Revbenen är inte riktigt lika markerade längre. Och vilken fantastisk liten tjej sen: glad, pigg, lekfull och så kelig man bara kan bli. Med 25 hundar omkring en blir det lätt lite mycket med alla som vill ha uppmärksamhet. Man sitter helt överröst av hundar där en dreglar i ens öra, en annan tuggar på ens hand. en tredje slickar en i ansiktet, en fjärde står i knät på dig med en boll i munnen och en femte hoppar helt enkelt omkull dig. Mitt i detta kaos skulle vi se vilka vi skulle ha med på onsdag och på detta käka frukost.

Plötsligt la sig lugnet i hela huset och överallt låg plötsligt alla dessa överenergiska hundar och sov. Tror att även Madde inte var långt ifrån att göra detsamma. Det snarkades högt och jag och Elena satt och drev med varandra medan Madde var i sin norrländska värld. Vi lastade ut runt 200 kilo mat som vi hade med oss och körde sedan vidare tillbaka till Dublin för att checka in och käka lite lunch/kvällsmat. Nu sitter vi båda i varsin hotellsäng och försöker hålla oss vakna till åtminstone klockan 21. Vår "vanliga"klocka är ju egentligen 23 nu och sömnen har ju inte direkt varit så lång senaste dygnet. Madde kom på den genialiska idéen att käka lite chips så kanske knaprandet håller henne vaken, Själv har jag hittat en kanal som spelar de 50 bästa musikvideorna från 90-talet så jag är överlyckligt vaken.

Irland, dag 1

Irland, dag 1.

Igår började resan mot Irland. Eftersom jag jobbat till halv ett på natten var jag inte direkt piggheten personifierad när Madde dök upp för att hämta upp mig. Smiley hade dessutom, snäll som han är, gett mig en hjärtattack kvällen innan så det tog ett tag innan jag somnade. I alla fall begav vi oss först till Hägersten för att hämta upp resten av det fodret jag tjatat till mig så vi lämnade Stockholm med cirka 500 kilo hundmat, och begav oss sedan mot Eskilstuna. Både jag och Madde har bott i staden, men kände inte varandra då, trots att vi dessutom bodde rätt nära varandra. Nu åkte vi inom för att hämta donationer och passade även på att träffa Fjant som jag inte sett sen hennes nummer 1-kotte var nyfödd och nu hade hennes nummer 2-kotte i veckan fyllt ett år. Så det var väl hög tid får man säga.

Vi rattade ner mot Bästkusten med lite stopp för att shoppa energidryck och choklad och annat nödvändigt. Väl nere vid hamnen och dags för in check på båten visade det sig att vi var sist på plats och även att mitt passnummer inte stämde. Rats också. Efter några telefonsamtal fram och tillbaka släppte de i alla fall på mig. 

On the road again

Vi hann träffa fina Bowe hos Jenni. Han kom med förra transporten :)

Den här färjan är en sort för sig. Det är främst lastbilar som åker och kanske en 10 hytter på båten, och ungefär samma antal passagerare, främst lastbilschaffisar från öststaterna. Man spenderar 26 timmar på båten med noll kontakt med omvärlden: ingen mobiltäckning och inget wi-fi. Dvd:n var även den borta så tv:n erbjöd kanal 1 och tv 4 samt några danska kanaler. Man inser rätt snabbt hur beroende man är av sin mobil och att allt finns i den. Bara det att kolla tv-tablån. Glöm det. Så, vi har spenderat dagen med att äta, läsa, spela spel, och glo på bilder i datorn (vi fick nämligen inte igång dvd:n i den heller). Maten här är typiskt lastbilschaffismat: korv och bönor till frulle. Dock fanns tack och lov nån form av fullkornsbröd som gick att rosta och en tub räkost i kylen. Lunchen luktade så läskigt att jag inte vågade smaka den, men då fanns det yoghurt i kylen tack och lov. Kvällsmat var i alla fall rotfrukter och rätt god potatis till.

Sömnen är också en sort för sig. Jag brukar gilla att det gungar på båten och har inget emot att ligga i överslafen vilket jag alltid gör när jag och Madde får dela hytt. Den här gången har jag dock sovit på en betongplatta. Ärligt talat tror jag inte det är lagligt att kalla den madrass. Förvisso är jag extremkänslig och behöver sova i något liknande en hängmatta för inte min kropp ska skrika när jag vaknar. Nu har jag vänt och vridigt och gnällt inombords för att höftbenen gör ont. Axeln vill inte vara med. Fingrarna svullnar och blir svåra att böja. Ja, you get the gnällpoint. Sömnen har inte varit vad jag hoppades på när man har 26 timmar att slå ihjäl. Någonstans känns man också en smula bakfull, utan att ha konsumerat en droppe alkohol på alldeles för länge. Det kanske blir så när man är inomhus i över ett dygn i sträck. Jag är inte van vid det. Även om man kan vara ledig eller hemma sjuk så måste ju ändå den där lilla fyrbenta ut några gånger varje dag. Här har man andats inomhusluft i ett dygn nu.  På den här tiden har jag hunnit med att vinna två parti TP (av två möjliga), läst en bok, löst nästan en hel korsordstidning, spelat 10 banor candycrush, kollat på sporttabbar på tv, gått igenom mina kortfilmer på datorn och saknat mig blå efter Smiley.

Mini TP funkar också :)

Här ligger Madde och vaggar fram och tillbaka av rastlöshet...

Om någon liten timme kör vi av båten i England och tuffar på genom landet för att tidigt i morgon bitti köra på färjan till Irland. Vi har ju en timme extra på oss också. Svensk som man är blir det ju att ställa tillbaka klockan två timmar. En timme vintertid och en timme engelsk tid. Imorgon blir det äntligen till att träffa lite vovvar och se vad vi ska ha med oss hem, vad som kommit in och vem som dreglar mest. 

Vårt tjusiga vrålåk. 

Tro på allt du läser

Jag ser mig inte som en särskilt lättskrämd person. Jag knallar ute mitt i natten utan att bry mig nämnvärt, ger mig in i duster med arga katter, tar diskussioner med folk jag tycker har fel. Det finns dock något som gör mig jäkligt rädd, och det är all den okunskap som sprids just nu överallt. Ingen har missat flyktingströmmen som kommit till många länder senaste tiden, och självklart väcker det en massa känslor och åsikter. Det har givetvis funnits i åratal, men förstärks i dessa tider som är just nu. Människor delar skit om att soppkök i landet vägrar servera "svenska" hemlösa och istället bara ger mat till flyktingar i fancy kläder och med ipads. Vi får läsa om att svenska klassikerna Luciatåget ska få finnas kvar, och inte låta muslimerna styra genom att plocka bort det (för Lucia är ju otroligt svensk). Det delas artiklar om att elever i svenska skolor tvingas äta halalslaktat kött och att en liten tjej fick kvarsittning för att hon hade ett mobilskal med svenska flaggan på. Folk är upprörda på sina Facebooks över att moskéerna kommer ta över landet och vi kommer bli styrda och kontrollerade av muslimer. Vi får läsa att invandrarna vill att tyskarna ska slopa Octoberfest, att de slåss i upplopp mot tiggare. Vi matas med bilder på överfulla flyktingbåtar. Och det är inte bara EN person som delar det här. Det är mängder. Man ska inte döma människor, och uppenbarligen är hela grejen med flyktingar och muslimer väldigt läskig, men var tog förnuftet och hjärnan vägen? Var försvann tanken om källkritik?

För vet ni vad: soppköket som bara serverade flyktingar och flickan med mobilskalet är bara bullshit. Påhittad skit. Hade man läst lite mer noga hade man även kunnat se att webbadressen var nåt liknande rentskitsnack.se eller något sådant. Har någon av er mött en flykting som vill plocka bort Luciatåget och pepparkaksgubbarna? Har någon av er hört många mörkhyade klaga över att det inte finns plåster med deras hudfärg (mer än tjejen i det radioreportaget)? Halalslaktat kött är inte slaktat värre än något annat kött i Sverige (observera nu två saker: jag stöttar INTE halalslakt och jag skriver "i Sverige".). Halalslakt är inte lagligt här utan bedövning. Precis som svenska slakterier bedövar djuren med bultpistol gör även halalslakterier det. Skillnaden är att halalslaktade djur får en text läst för sig innan, och vänds mot Mekka. Ärligt talat tror jag att det är det minsta ett djur inför slakt plågas av. Dock stämmer det inte heller att barnen tvingades äta det. Det har inte varit några upplopp. Ingen vill plocka bort Octoberfest och bilderna med båtarna är 20 år gamla. Vet ni hur många moskéer det finns i Sverige? Mellan 25 och 30 stycken, plus några källarmoskéer. Hur många kyrkor? Runt 3700 stycken, och då är det svenska kyrkan vi snackar om. Sedan har vi ju pingstkyrkor, missionskyrkor och så vidare. Så, 30 mot kanske 4000. Stort hot?

Det finns dock vissa saker jag också vill poängtera: jag tycker själv islam är en ganska läskig religion. Kvinnosynen är vidrig av det lilla jag kan om det. Å andra sidan tycker jag även kristendomen är det. All religion är i mina ögon skrämmande. Utan dem hade vi haft betydligt mindre krig och konflikter. Det jag försöker säga är att vi plötsligt i rädsla och okunskap sväljer allt skitsnack i negativ riktning mot människor vi inte vet ett dyft om. De här sidorna skapas av rasister och främlingsfientliga människor som försöker nässla sig in mer och mer i vårt samhälle. Tyvärr är det relativt framgångsrikt. Förra valet valde 13% av befolkningen att lägga sin enda röst på Sverigedemokraterna, ett parti som insett att deras öppna hat och våld och ramsor på nittiotalet inte gav dem så stora siffror. Istället klädde de på sig kostymer och gick en kurs i retorik. Dock kan de inte riktigt lägga band på sig själva. Många som är med i partiet är stora skämt som inte har en susning om vad de sysslar med. Det är bara att söka upp lite intervjuer med dem. Det är även bevisat att de som röstar på SD har ett lägre iq än genomsnittet (Här är jag rätt elak när jag säger att jag inte direkt är förvånad). Ibland har de beväpnat sig med järnrör. De anser att invandrarna är roten till allt ont som händer i Sverige. På väldigt lång sikt är det förvisso sant. Vi vandrade hit, människorasen skapades inte i evolutionen här. Så vi alla är ju invandrare om vi ska hårdra. I SD dyker det ständigt upp dolda budskap som skvallrar om deras tro på ett "renrasigt" Sverige, de försöker bara göra det lite snyggare nu än för 20 år sedan. Det är via alla människor som tror på deras uttalandet som avpixlat.se, exponerat.se och så vidare växer fram. Där skrivs artiklar som är pinsamt dåliga och skvallrar om extremt dålig journalistik i sina försök att framstå som seriösa medier. Tyvärr tror människor på det som står där. Det delas hej vilt. Vanliga Svenssons sitter och delar dynga från öppet rasistiska sidor. Det skrämmer mig mest! Ingen är källkritisk längre. Vi har blivit så fruktansvärt bortskämda med att hitta allt vi behöver på nätet. Vi kan googla fram allt. Dock har jag ju så svårt att se var vårt förnuft att inte tro på allt vi läser tog vägen. Får vi inte lära oss i skolan att vara källkritiska?

Nu ska jag inte döma människor, men snälla ni som delar massa rasistisk dynga utan att hävda att ni är rasister: antingen kollar ni lite mer noga om det verkligen är sant innan du delar nåt som kritiserar det som för oss är obekant ännu, däribland flyktingar, invandrare och islam, eller står du för att du helt enkelt är rasist. Väljer du det förstnämnda, vilket jag verkligen hoppas, finns det en jättebra lathund för alla de här stora Facebookfenomenen: viralgranskaren. Där kan du snabbt kolla upp om det verkligen är sant att kungen inte fick sin morgontidning.

Hipp hipp hurra!

Helt sjukt! Det har gått exakt tio år sedan sen jag satt och skrev på den här sidan för första gången. 25 juni 2005. Då hade jag firat midsommar dagen före med Fjant, Mariah och grabbgänget. Jag och Fjant hade precis kommit hem från Egypten, brorsan skulle fylla 26, en bra låt då var Shoreline och jag föredrog pepsi light som dricka. Just då hade jag sommarlov från pluggandet till Textdesigner på MdH, om ett tag skulle jag i vanlig ordning åka hem till Hultet över sommaren för att jobba på mitt vanliga jobb på dagis. När sedan höstterminen skulle dra igång skulle jag ha fått extrajobb på biblioteket som studentvakt och help desk-tant. På det stora hela var det ett mycket trevligt jobb. Mitt första inlägg där jag publicerade en lista om mig själv finner du här

Mycket har förändrats sedan dess. Då tränade jag som en idiot och hade inte någon dag i veckan då jag inte var på gymmet, om jag inte låg däckad i feber. Numera vet jag inte ens var mina träningsdojor är, men har ständigt i bakhuvudet att jag faktiskt vill träna. Då räckte tiden till. Nu gör den inte det. Då hade jag typ bara hundumgänge hemma med lill-Fjanten. Nu har jag hundar överallt och delar lya med min lilla rumän. Då var siktet inställt på att jobba som skribent. Nu finns det inget annat på kartan än att jobba med djur. Då sov jag i princip aldrig. Nu vill jag sova jämt. Då struntade jag nån gång då och då i att gå på fest. Nu undrar jag om någon någon gång ska ha fest. Då kollade jag på top model med brudarna på onsdagskvällarna. Nu befinner jag mig oftast på jobbet vid den tiden.

Samtidigt är det rätt mycket som fortfarande är sig likt. Jag har fortfarande choklad som största passion. Shoreline är en rätt okej låt. Nu som då sitter jag och bloggar med skitigt hår. Favvodagen är fortfarande fredag, favvomånaden juni och har fortfarande skrivandet och läsandet som intressen. Äh. Jag tar helt enkelt och gör en favorit i repris: fyller i samma lista och ser vad som är förändrat och vad som stannat kvar.

Vad heter du?
Erica heter jag fortfarande, men eftersom det bara används när folk skäller på mig eller på jobbet föredrar jag Ica. Vår andra Erica på jobbet föreslog igår att jag skulle kallas Ica där också så vi slapp bli så förvirrade. 

Vad är det för färg på byxorna du har på dig?
De är grå/svarta med dödskallar på (ja, pyjamasbrallor)

Vad lyssnar du på just nu?
Smileys snarkande, och detta eviga borrande som skett i mitt hus sen jag flyttade in i början av februari. 7-16, varje vardag. 

Vad gjorde du igår kväll?
Promenerade med vovven, pratade i telefon, sov. 

Vad var det sista du åt?
En tallrik yoghurt med müsli. 

Hur är vädret hos dig just nu?
Vet inte. Jag har en byggnadsställning utanför fönstret. 

Vem var den senaste personen du pratade i telefon med?
Hm, det var nog faktiskt mamma. 

Vad är det första du lägger märke till hos det andra könet?
Här tror jag samma svar får stå kvar: Oj, på tok för mycket. Ögon, händer, hår, längd, humor, charm, käke

Hur mår du idag?
Jodå, lite trött fortfarande efter hysteriska dagar på jobbet och brist på sömn då vovve väcker mig första gången vid fyra och sen får jag en borr i skallen. Men jag är ledig i fyra dagar och det är gött. 

Vilken är din favoritdryck? Cola Zero


Favoritdryck, alkoholbaserad?
Här får åter samma stå kvar: Gillar öl, gillar cider. Dessutom är jag svag för mjölkdrinkar som Orgasm och liknande.

Favoritsport?
Har alltid varit, och kommer nog alltid att vara fotboll. 

Vad har du för hårfärg?
Blond

Vad har du för ögonfärg?
Ljust blå.

Soluppgång eller solnedgång?
Både och. Soluppgång är trevligt, solnedgång är mer vackert.

Antal syskon och deras ålder?
En storebror: Patric, fyller 36

Favoritmånad?
Juni, om vädret är fint.

Favoritmat?
Skaldjur i första hand!

Senaste filmen du såg?
Jeeeez, vilken kan det ha varit? Very good girls? Men den har jag inte sett klart... Nä, senaste hela film minns jag inte. 

Favoritdag i veckan?
Fredag

Favorithobby?
Hundar, läsa, skriva, resa, umgås.

Är du för blyg för att bjuda ut någon?
Nej, det är jag nog inte. Jag har mer övergått till mottot att jag inte har så mycket att förlora på det. 

Favoritlåt?
Svaret blir likt det tio år gamla att det inte går att välja en. Dessutom ändras det hela tiden. Jag är fortfarande väldigt svag för Chandelier med Sia. Beror ju helt på humör.

Sommar eller vinter?
Sommar. ALLTID

Kramar eller kyssar?
Båda.

Förhållande eller One-Night-Stand?
Förhållande.

Choklad- eller vaniljglass?
Exakt samma svar här som då: Trots min extrema chokladpassion i livet tycker jag inte om chokladglass, så vanilj. Lätt.

Hur bor du och med vem/vilka?
Idag tänkte jag få över det sista till min nya lya i Vårdby Gård där jag flyttar in i en trea med stor balkong ihop med Smiley. 

Vad läser du för böcker?
Det mesta utom fantasy skulle jag väl säga. Biografier och deckare hamnar väl oftast på listan.

Hur ser din musmatta ut?
Musmatta? Nu kom utvecklingen fram på de här 10 åren :)

Favoritsällskapsspel?
Med andra ord, rappakalja. Finns ju massviss.

Favorit data/tvspel?
Räknas Buzz och singstar?

Kan du nudda din näsa med tungan?
Nej.

Kan du korsa ett öga åt gången?
Nej.

Är du romantisk?
Det beror nog på. Jag är nog inte särskilt romantisk utåt, men är det någon jag verkligen tycker om kan jag nog plocka fram sådana sidor hos mig själv också. 

Skulle du själv säga att du är lycklig?
Svårt att säga. Inte konstant, men ibland. Jag har mer lycka i händelser och situationer. 


Synd att det inte fanns någon fråga om hur jag trodde livet skulle vara om fem eller tio år. Det hade varit kul att se vad jag trodde då men som inte hände :)

R.I.P och en spark på smalbenet

Då hände det igen. Jag pratade med en person i min bekantskapskrets och vi kom in hur det skulle vara om ens barn dog, och hen sa att det inte gick att föreställa sig den hemska tanken, att hen inte skulle överleva om nånting skulle hända dess barn. Jag höll med, och sa att jag inte ens kan tänka på den dag som jag kommer sitta här utan min Smiley (eller för den delen utan Lesedi hemma hos mamma). Personen jag pratade med tittade på mig som något katten släpat in (väldigt stark katt), och menade på att det minsann "hörs att du då inte har barn". Mitt svar på det var att det hördes att hen inte har djur. Likadant skedde för ett tag sedan då debattchefen på en ganska stor nyhetssajt hörde av sig och ville ha en artikel om VAD- Vård Av Djur. Människor, eller faktiskt män, blev som vansinniga och menade på att jag var helt dum i huvudet och så vidare och att de minsann ville vara hemma med sin MC eller få ersättning från jobbet då det var jakt och de ville jaga eftersom jag tyckte att man skulle kunna vara hemma med sin "hobby" när den var sjuk. Till slut gick jag inte in och läste nya kommentarer på artikeln. Hur mycket jag än var saklig, koncis, lugn och staplade argument på varandra i hopp om en vettig diskussion var främst motargumenten att jag var dum i huvudet och lite andra väl valda ord. Jag kunde inte få fram att min hund inte är min hobby. Det är en familjemedlem.

Jag hoppas, och tror, att de flesta med djur faktiskt kan sätta sig in i den sorg som uppstår just när ett djur gått bort. Självklart inte alla eftersom det finns så många olika sorters djurägare som det finns djur- för vissa är de "bara" ett djur, och för andra är de en familjemedlem. Dock känns det inte riktigt lika okej att sörja ett djur. Man får skämmas lite till slut och någonstans tycker man sig känna av attityden att "Nu får du rycka upp dig igen. Det var bara ett djur.". Som jag skrev i början så kan jag inte tänka på den dag jag inte har Smiley här, och därför kan jag inte heller skriva om hur jag skulle reagera. Däremot har jag en väldigt färsk story med mig som jag däremot känner att jag vill skriva om, för den har påverkat mig så extremt mycket. Eftersom jag jobbar på ett sjukhus har jag tystnadsplikt, men jag har frågat husse om jag får berätta, och han får givetvis också en länk till det här inlägget, och han har gett sitt godkännande, så här kommer den:

Strax efter jul fick vi in en hund som hette Zaza. En stor hund som vi inte riktigt blev kloka på var felet låg, men en del i det var en väldigt skadad tass. Hon blev inlagd hos oss och väldigt tidigt blev jag den som gjorde såromläggning på henne varje dag. Hon haltade väldigt när hon gick, men vi la envist om tassen varje dag. Första helgen när husse kom och hälsade på blev han tårögd av glädje när han såg att hans hund faktiskt kunde använda sin tass när hon gick. Varje omläggning var en lång, och ganska smärtsam procedur, men hon låg så snällt platt på sidan på undersökningsbordet medan jag tvättade, torkade, la på olika salvor och kompresser och geler och bandagerade om. Vi behövde inte ens hållhjälp. Enda gångerna hon gjorde ansatser att vilja lämna bordet var om någon gick förbi med mat. Självklart var det inte bara jag som hade hand om henne. Jag jobbade ju inte jämt och kunde lägga om tassen, och hon hade några veterinärer som alltid var nere och kollade tassen, undersökte och försökte hitta lösningar på vad vi kunde göra, men det var jag som fick huvudansvaret för omläggningarna och som skötte rastning och omvårdnad om henne när jag var där.

Zaza låg inne några veckor hos oss, med dagligt bandagebyte av tassen och sedan blev hon "dagpatient", husse kom och lämnade henne innan jobbet varje morgon och hämtade henne varje kväll. Vår rutin blev att när jag kom till jobbet på morgonen hämtade jag telefonen som går till hundavdelningen och när den ringde efter att jag hunnit rasta en hund på avdelningen gick jag ut och hämtade Zaza för att ta in henne till sin box. Jobbade jag eftermiddag så var det istället jag som lämnade ut henne när hon skulle gå hem. Vi hade stenkoll på varandra och runt en halvtimme/timme innan husse kom varje dag blev hon uttråkad hos oss och ville hem och satte sig och glodde i väggen och ylade. Några undrade förskräckt om hon mådde sämre, men jag sa bara att hon var klar med oss för den dagen. Varje dag vid hämtning eller lämning satte jag mig på huk ute i väntrummet med Zaza och pratade med husse. Slutade man då klappa henne under en kort stund fick man sig en smocka av hennes tass. Hon var en stor och en smula stapplig dam, men hon hade humor och bus i blicken.

Hela jobbet lärde ju känna henne: de i receptionen när hon kom och gick varje dag, de inne på vård där jag jobbar som träffade henne varje dag. De uppe på op som fick träffa henne när hon var tvungen att sövas någon gång för en riktig omläggning av tassen. Alla visste vem hon var, och mina kollegor kallade mig skrattandes för Zazas extramatte. Jag var väldigt nöjd med det om jag ska vara ärlig. För så mycket som husse menade att Zaza tyckte om mig, så mycket tyckte jag om Zaza. Hon var en underbar personlighet som hela tiden var hungrig och när jag satte ner burkmat hos henne doppade hon ner hela nosen i det så hon hela tiden gick runt med lite torkad mat på nosen som jag hela tiden försökte tvätta bort till hennes stora förtret. Hon hade ju sparat det till mellis. När jag satt inne hos henne och gav henne massage kunde hon ibland bli så avslappnad att hon la ner huvudet och blundade... och fes. Högt, ljudligt och med mördande odör. Då var det bara att fly fältet. Hon lärde sig heller aldrig att bära tratt, utan kapade hela tiden mina knäveck och alla dörrkarmar med tratten. Nu snackar vi en tjej som varit hos oss i minst 8 veckor vid det laget.

Tassen var ett kapitel för sig och  vi kämpade på med olika taktiker i omläggningen när det inte ville läka. Jag tyckte att den processen verkade bli jobbigare för henne och vi funderade över om det fanns något som kunde förbättra. Jag fick tips om nåt flytande silver av en kompis och dagen innan jag åkte till Irland satt jag och googlade detta, och skulle kolla upp det med veterinärerna när jag kom tillbaka hem. Jag åkte i onsdags eftermiddag efter jobbet, och jag lovade Zaza att vi skulle fira hennes tioårsdag nu i måndags när jag kom tillbaka. Hon fyllde nämligen på lördagen. Zaza hade inga problem att lämna husse på morgonen. Hon visste att han skulle komma tillbaka på eftermiddagen och att hon skulle få pysslas om, och dessutom få mat, hos oss. Så när jag hämtade henne var det bara att hänga på hennes tempo in i köket, som man måste passera för att komma till hennes box, och sen var det ju inte lika roligt att gå vidare därifrån, särskilt om någon stod där och gjorde i ordning mat åt någon annan. Efter att Ica snott en liten bit kyckling och gett henne gick det oftast bra att gå vidare.

I torsdags befann jag mig på Irland och jag och Madde hade åkt runt till massa hägn och träffat hundar och kommer hem dödströtta på kvällen och jag kopplar upp mig på fejan. Där har min kollega Malin, som också haft mycket med Zaza att göra, skrivit ett pm. Zaza hade avlidit i sin box under morgonen. Hela sjukhuset var i sorg och vår avdelning hade minnesstund för Zaza och hennes husse uppe i vårt fikarum. Rummet bara snurrade omkring mig. Avlidit? Bara sådär? Nä, det kunde ju inte stämma. Inte mysbruden Zaza. Vi skulle ju fira hennes födelsedag och få hennes tass bra. Malin berättade hur hon och en av veterinärerna bara hade storgråtit hela dagen. Att det var den värsta dagen på jobbet nånsin. Jag ville bara åka dit. Jag ville se Zaza, jag ville vara där, säga nåt till hennes husse. Jag ville få säga hej då. För Zazas husse var hon hans allt. Viktigast i världen. Hon var för honom vad Smiley är för mig. När jag tänkte på det kändes det som att hjärtat skulle gå sönder. Jag själv mådde illa av ledsamhet men jag visste ju att det bara var en bråkdel av det som hennes husse kände.

Första dagen tillbaka på jobbet kunde jag inte vara ute på hundavdelningen, jag kunde inte gå förbi utan att få en klump i halsen. Jag höll till inne på infektion och det var full rulle hela dagen. Igår var det också full fart och jag har försökt låta bli att tänka. Idag däremot fick vi in en hund som hamnade i boxen mitt emot Zazas. Den behövde kylning av ett ben i intervaller om fem minuter, så jag blev sittande där ett tag. Jag satt mitt emot den tomma boxen där det inte skulle vara tomt. Ärligt talat höll jag på att fullständigt bryta ihop.

Så den som säger till mig att hunden är en hobby riskerar att få en spark på smalbenet. Hobby är fotboll, fotografering, motorsport och så vidare. Familjen är ingen hobby, det är livet. Zaza var inte min familjemedlem, men hon var en hund som snodde en del av mitt hjärta och hon kommer alltid behålla det. Hennes väg över regnbågsbron var väldigt snabb och det som värmer är att nu slipper hon ha ont och få tassen omlagd varje dag och hon slipper spara sitt mellis på nosen eftersom hon nu serveras mat i vilken mängd hon än vill ha.

R.I.P Zaza. Du gjorde ett otroligt intryck på så många av oss.

Liten Zaza, med egen flytväst och allt