Att frosta av en frys

Något jag aldrig gjort i hela mitt liv, och dessutom hoppats att jag skulle hinna flytta innan det skulle vara dags. Dock har jag nu kommit fram till att om jag ska fortsätta så hela livet kommer jag aldrig att få något långvarigt hem. Nu har jag väntat fem och ett halvt år, och jag ska vara ärlig: det var verkligen dags.

Min frys var ungefär 1/3 matlådor utan datummärkning, 1/3 matvaror med utgånget datum samt 1/3 is. Så roligt var innehållet där ja. Nu hade jag ju dock gett mig fan på att 1/3 skulle ut (och då menar jag isen, inte matvarorna med utgånget datum, men det försvann en hel del sådana med). När väl alla matvaror i frysen var ute började jag leta efter en avstängningsknapp i frysen. Okej att majoritet av väggar och golv var isbelagt, men isen kunde väl inte dölja en hel knapp? Det var bara att googla fram en bruksanvisning och försöka hitta en liten knapp där som skulle berätta hur frysen stängdes av. Ingenting hjälpte. Tillslut svalde jag all stolthet och ringde Bosch kundtjänst.
"Det är samtal före dig. Du är placerad i kö. Vi tar emot ditt samtal så snart vi kan. Du har nu plats nummer... tre."
De som ringer mig på hemtelefonen (mamma och Johanna) vet att min telefon max klarar 20 minuter om den är på bra humör innan batteriet dör. Plats tre räknade jag skulle gå på ungefär fem minuter och satte mig att vänta. Efter 17 minuter började telefonen pipa och jag började svettas lite. Då kom erbjudandet att man kunde knappra in sitt nummer och samtidigt ha kvar sin köplats, men ändå bli uppringd. Snabbt börjar jag knappra.
- Hallå! Hallå! Oj vad du knappar!
Så dags att svara. Snabbt mellan pipandet i luren förklarade jag mitt problem.
- Jaha, du har bara en processor. Du måste stänga av både kyl och frys samtidigt. Det går inte att stänga av bara en.
Det var ju precis vad jag ville höra. Okej att förvara alla fryssaker en viss tid, men även kylsaker blev helt enkelt för mycket. Särskilt när man som jag inte har någon balkong. Det är ju tur att man är innovativ.

En träningsväska i spännband fastsurrad runt fönsterkarmen, en plastpåse (som inte syns) i skärp fastknuten i elementet och en kall fönsterbräda senare.

Väl tillbaka vid frysen kunde jag inte minnas vilket håll knappen skulle vara på för att kylen skulle vara av (Ja, det saknas nummer eller "on"/"off" och min kylskåpslampa pajade i november 2006 och jag har inte orkat byta den ännu.), eftersom jag stått och fipplat knappen upp och ner under telefonsamtalet. Motorn brummade ju i vilket fall märkte jag. Det var bara att placera sig vid frysen med bra verktyg och sätta igång.

En plåt för vattenuppsamling, en hårfön för smältarbete och en mobil för nöje.

Det var nu bara att skrida till verket, slå sig ner på golvet och börja blåsa. Ett arbete som inte gick i 190 vill jag lova. Efter en kvart kom jag på att kastruller med varmt vatten i kunde vara till nytta. Efter två timmar såg resultatet ut så här:

Man börjar kunna ana hyllor i frysen.

Nu var dock Ica måttligt road efter att ha suttit på golvet med hårfönen och käkat lunch samt i tristessen råkat lyckas radera sin egen ringsignal på telefonen. Det var dags att ta i med hårdhandskarna. Då det i bruksanvisningen stod att man försiktigt kunde "skrapa" bort lite islager om man lätt på handen valde jag att plocka fram något av de försiktiga verktygen. Hammaren gick med andra ord bort och ishacka har jag ingen. Med andra ord var mitt bästa redskap ett salladsbestick modell ganska stor. Nu var det bara att gå lös med salladsbesticket i ena handen och fönen i andra. Ett tips till er som tänkt försöka detta: bär skidglasögon, cyklop eller vad katten som helst. De små isbitarna far som galna projektiler om man slår riktigt hårt, och kan nog minst skapa blindhet, och om inte annat väldig kyla när man för sent inser att man slagit is innanför tröjan. Sedan bör man också koncentrera sig på ett av verktygen då det lätt även far in isfragment i fönen, något den inte uppskattar.

Ah, här har det hackats bort en del i alla fall.

Förmiddagen var borta. Så också eftermiddagen, och nu var tålamodet slut. Översta hyllan var någotsånär isfri, undre såg man i alla fall att det var en hylla, så nu fick det vara nog. Armarna var trötta, händerna var kalla och blöta av all is, och benen hade fastnat i sitt läge. Alla som någon gång drabbats av stela ben vet då också att man gärna tar hjälp av något för att ta sig upp, vilket även jag gjorde. Jag la handen på ena hyllan i frysen, reste mig... och satt fast! Min blöta hand frös snabbt och enkelt fast på ena hyllan, vilket för den kvicktänkta då dessutom innebär att jag inte alls hade stängt av frysen utan suttit och fönat och hackat på is som fick näring för fulla gubbar. Handen lossnade ju snabbt och lätt med lite ny föning och frysen fick nu ses som färdig.

Med pigga, spänstiga steg (nåja, hur spänstiga de nu kan vara med ben som för två minuter sen satt fast i sitt läge) öppnade jag dörren till sovrummet för att hämta in mina kalla varor. Där kom nästa chock:

Åtta grader är INTE att rekommendera som inomhustemperatur.

Natten fick spenderas med flanellpyjamas, fleecetofflor, vetekudde, duntäcke och filt. Men ack vad fin frysen är nu.

Stolt faster på ingång

Väntans tider är äntligen förbi på ett plan, och tro mig, brorsans flickvän skriver säkert under trettio gånger på att betona ordet "äntligen". Igår vid halv elva på förmiddagen föddes en liten grabb som jag stolt kan titulera mig faster till. Själv blir man ju svimfärdig när man hör ord som "blodtransfusioner", "sugklocka" och "moderkaka", så jag besparar er (men främst mig) med sådana termer. Så jäkla nöjd med planeringen för nu kan jag dessutom åka ner utan att missa några volleymatcher eftersom vi har ledigt nästa helg, bra jobbat.

Än så länge kan jag pusta ut som släktens tungviktare. Lillkillen var nästan nära, men vägde "bara" 4050 gram, så han hade minsann får biffa på sig lite för att komma upp i en annans storlek, men stackars lilla Linda (brors flickvän) som är så liten själv. Jag började min fasteruppgift med att skämma bort kotten redan i september, men givetvis var man ju tvungen att gå ut på en liten shoppingtur idag också. Jag efterlyste champagnepimplare på fejsan igår för att fira underverket, men få nappade (det var ju ändå lill-lördag).

Nu blev det plötsligt lite stressigt: Helgen måste artiklar i massor produceras, sedan får Småland ett besök då lillherren ska få träffa bruden som ska lära honom alla hyss i världen i framtiden för första gången. Jag ska dessutom ge brorsan en beundrande blick, för vem trodde det här? Sedan blir det en snabbis hem för att spela lite volley innan turnén drar vidare till Götet. Mycket bra planerat av samtliga parter. I nästa inlägg lär vi oss hur man frostar av en frys.

Cooling

Lillkillen (till höger alltså)

Tre gratisråd

På Lottens blogg blir man uppmanad att skriva "tre gratisråd om vad som helst" om man lider av akut bloggtorka. Det gör jag just nu så det här var ett ypperligt tillfälle. Just ordet "råd" är jag dock lite småskeptisk till. För att citera Rikard Wolff "Var noga vems råd du följer, men ha tålamod med vem som ger dom. Goda råd är ett slags nostalgi. Att dela ut dom är som att gräva fram det gamla ur sophinken, torka av det, måla över de dåliga sidorna och återanvända det för mer än det är värt." Det är ungefär min åsikt med. Hur kan folk ge goda råd? Jo, för de själva provat något annat och insett att det inte funkat. Råd brukar vara baserat på misslyckanden. Men det kanske är jag som är lite... jag vet inte... överskeptisk?

Nu tänker jag i alla fall hänga på Lottens utmaning, för även om jag har mina åsikter om just råd är jag inte mer motsägelsefull än att erkänna att jag villigt delar ut dem till höger och vänster varje dag. Ibland benämner jag dem till och med som råd. Vem kan dessutom nöja sig med tre? Jag vill fylla sida upp och sida ner med olika råd. Kan jag inte få ta mina tre mest djupa råd/mina tre mest oseriösa råd/ mina tre idrottsråd och så vidare? Jag avskyr att sålla bort braigheter, eller "kill my darlings". Vem i hela friden vill göra det liksom? Okej för "kill my enemies", men inte "my darlings". Nåja, lika bra att så göra, och därmed också träna på att mordiskt avliva mina små älsklingar.

1. Var vetgirig.
Det är ett jätteluddigt råd som kan inkludera hur mycket som helst, men det struntar jag i. Läs mycket böcker, se mycket film, var delaktig i nyheter, lyssna på människor och alla andra alternativ som inbjuder till ökad kunskap. Man kan aldrig få för mycket (men dock för detaljerat), och om man finner sin kunskap onödig i yrkeslivet kan man alltid slänga med snygga kontringar och argument när någon blådåre håller på att banka in totalt ovett i sin omgivning. Hysteriskt underhållande och beundransvärt i mitt tycke.

2. Häng din tvätt i plagg- och färgordning.
Vem har inte hört någon i omgivningen som skyller på dessa strumptjuvar, dvärgar med sockfrossa och monster som har allmänt begär på fotplagg i tyg? Häng alltid därför kläderna först i storleksordning. Detta gör att strumpor oftast av naturliga förklaringar är det som ligger kvar sist i maskinen (om man inte heter Krusy the Clown eller Långben). Då slänger man upp alla strumpor, och börjar med de mörkaste. På så sätt hänger man alla sina strumpor i par och då vet man också direkt om någon liten stackare saknas och kan då skaka ur övriga kläder lite extra eller flytta lite på tvättmaskinen så kommer den lilla rackaren oftast fram. Bäst är ju om man struntar i det här med enfärgade strumpor, utan istället köper strumpor med disneyfigurer/The Simpsons eller ränder. Då ser man direkt var den ena sockan har sin kompis. Sparar massa tid och ser för övrigt mycket prydligt ut. (Och med detta råd lovar jag i princip att två av mina läsare kommer att kommentera att det visst finns små strumpätande monster... hemma hos dem i alla fall. Detta förkastar jag enkelt med ordet: förnekelse och brist på ansvar.)

3. Ät banangröt till frukost.
Havregrynsgröten sägs ju vara den optimala frukosten, främst för att den är så mättande och nyttig. Absolut, det säger jag inte emot, tills folk börjar slänga på två kilo sylt eller liknande på sörjan. Det är ungefär som när moster känner sig nyttig när hon äter smulpaj eftersom det är så mycket bra blåbär eller äpplen i den. Så, istället för en massa sylt och socker och onyttigheter tar man och gör gröten på spisen. Man häller i de sedvanliga ingredienserna så som vatten, havregryn och salt. Till detta skivar man ner en banan i gröten och låter det koka upp. Vill man och tycker om smaken tillsätter man då en drös kanel som också är nyttigt och bra. Man vrider ner plattan och låter det stå och puttra ett tag med regelbundna omrörningar (man hinner exempelvis sminka sig under denna tid). Efter puttring har det söta i bananen spritt sig till hela gröten och det är bara att lassa upp i en tallrik och slafsa i sig med mjölk till.

Gosh, vad vuxen och pk moraltant jag lät som nu i samtliga råd. Jepp, det är ju jag i ett nötskal. Måste vara de senaste dagarnas läggdags vid tre på natten, öldrickandet på en söndag och lek med volleykollegans lillebror som spökar.

Väntans tider

Inga tider är som väntans tider sägs det. Nej, det är ju sant. Inga tider är så förbannat tråkiga som väntans tider. Hela jag är en väntans tid just nu känns det som. Men vad är det vi alla väntar på?

- Först och främst väntar jag på att bli faster. Lillknodden var beräknad att titta fram den 7:e januari, men ännu har ingenting alls hänt, trots att blivande modern igår till och med ställde sig och putsade fönster.
- Jobben, eller snarare bristen på dem är en evig väntan, väntan på att de ska dyka upp, att folk ska ringa tillbaka, att saker ska dra igång. Var är min sportutbildning?
- Sjukhusvistelse. Sånt blir man ju nervös av att bara tänka på, så kan inte bara det där jäkla datumet komma så man sedan kan lägga det bakom sig med stor framgång.
- Soooooooommaren! Eller i alla fall våren. Ja, det är tjusigt och hela det där, men det är ändå betydligt mer trivsamt att kunna gå ut utan att se ut som en uppstoppad falukorv och se solen i alla fall ett par timmar mer än nu.
- Telefonmarodörsvännen som befinner sig i Asien får ta och komma hem snart. Nu när jag kan snacka bort hela nätter i telefonen har jag ingen som vill sällskapa mig med det.
- Lönen från jobbet som jag inte fått för varken november eller december. Leva på oktoberlönen i januari är också intressant.

Främst är väl väntan en väntan på att något ska hända. Något som är nytt och spännande och givande, och ja, just nu är jag så tragisk att jag bara sitter och väntar på det som om det skulle hoppa upp och moona framför näsan på mig. Just nu är min hobby att sova, vilket förvisso är en mycket trevlig hobby, men inte särskilt utvecklande. Kanske skulle jag ta och skaffa mig en liten hobby, samla frimärken eller sortera strumpor.

Eller gör jag helt enkelt så att när lönen väl dyker upp letar jag upp en flygresa till något trevligt och varmt ställe i världen och sen drar jag. Ja, när jag väntat klart på allt det andra vill säga.

Vilken väldig vinter

Har jag någon bra ursäkt för det grova försummandet av bloggen som även inlett detta år? Japp, det har jag: det är väldigt svårt att skriva med ett par händer som skakar av köld och fingrar som stelnat i sitt läge som hos en 90-åring med svår reumatism. Med andra ord fryser jag, och har därför spenderat den tid jag har varit hemma med att vara inlindad i filtar, påpälsad en massa kläder och krampaktigt hållande i min vetekudde som med jämna mellanrum åker in i mikron för att återuppvärmas.

Mitt stackars fastighetsbolag har det inte lätt. Två gånger den senaste månaden har de blivit uthängda i tidningen för att deras hyresgäster inte tolererar dess temperaturregleringar. Så långt har inte jag gått. Sist min trevliga bovärd var uppe hos mig och luftade elementen fick jag förmaningar om att jag hade för varmt och att de nu skulle sätta in någon form av termostat så ingen av hyresgästerna kunde ha varmare än 21 grad i varje rum. Jag tänkte att jag troligtvis skulle överleva en temperatur på 21 grader och brydde mig inte så mycket mer om det. Det tog cirkus två dagar så la mina element av igen. I hela lägenheten, utom i köket, där jag i princip aldrig spenderar någon tid. I min enfaldiga dumhet funderade jag bara att det kanske var den där termostaten som sänkt temperaturen så trots att jag frös hade jag 21 grader i lägenheten.

Sedan slog vintern till. Lite för mycket för att jag ska vara samarbetsvillig och vid gott mod. När det är mer än 10 minus ute håller jag mig helst inomhus, vilket de senaste två veckorna har varit typ samtliga dagar. Dock märkte jag en viss skillnad från tidigare perioder med denna vinterkyla: jag frös lika mycket inomhus som utomhus. Väldigt ologiskt och dumt. Då jag har en termometer i lägenheten är den strategiskt placerad i köket, och där håller jag koll på utomhus- och inomhustemp. Nu visade den på tok för många minusgrader ute, men på tok för få plusgrader inne. I köket hade jag runt 19 grader. Egentligen kanske det bara är något att acceptera, men när min hjärna sedan började tänka i flera led att om det var 19 grader i köket, vilket var det enda stället där elementet fungerade, borde de andra rummen vara något kallare. När det sedan sjönk till 17 grader i köket började jag ana smärre oråd.

I förrgår kväll flyttade jag in termometern i sovrummet och vaknade av denna syn på morgonen:

Ja! Det står att det är 12,9 grader inomhus och minus 18,2 utomhus.

Nej, det var INTE roligt alls. Fast ändå lite. Jag tackar min lyckliga stjärna, eller rättare sagt: jag tackar min trevliga extrafamilj ute på landet som i somras gav mig ett duntäcke, som klarar hålla värmen så långt ner som till 7 minusgrader, i födelsedagspresent. Tack vare det har jag i alla fall inte frusit ihjäl om nätterna. Det var bara att raskt som attans hoppa ner under täcket igen med telefonen i högsta hugg och med skakande fingrar ringa Herr Bovärd vars nummer ligger i telefonboken. Ingen svarade. Efter en halvtimme ringde jag igen. Fortfarande inget svar. Då hämtade jag telefonkatalogen och skulle ringa kontoret för fastighetsbolaget. Då mina fingrar frös som bara den lyckades jag med bragden att slå fel nummer två gånger och fick prata med helt fel personer och be om ursäkt för min telefonterror innan jag slutligen kom fram där jag givetvis hänvisades vidare.

Efter sisådär fem samtal till olika ställen ringde min trevliga bovärd upp mig och fick ta del av mitt problem. Jag behövde inte säga mer än vad jag hette, inte var jag bodde eller vad min lägenhet hade för nummer. Två minuter senare ringde det på dörren och in klev Herr Bovärd med verktyg i högsta hugg. Det första han slänger ur sig är att jag har det förbannat kallt i lägenheten. Då kanske kan nämnas att han var iklädd både jacka och mössa. Fras nummer två bestod av att jag väl inte skulle vara hemma, jag skulle väl vara på jobbet och prata i radio. Han brukade ju alltid lyssna. Det var ju trevligt och sött på alla vis, men nu kändes värmen, eller bristen på den, som prio ett i mitt tycke. Det började luftas element och plockas bort termostater. Sen fick gardinerna dra sig undan helt och hållet för att inte täcka något. Detta förklarades genom att "Sätt upp en hand framför ansiktet och andas. Det blir inte lika lätt då. Samma sak känner elementet när det har en gardin eller en soffa framför sig. Det behöver luft".
Därefter fick jag tipset att lägga en handduk i fönstret då våra ventiler under rutan inte klarar att hålla kylan ute. Dessutom behövde mina fönster både i sovrum och vardagsrum tätas, men det går icke att göra nu då det är för kallt och inget då fäster. Bra nyheter.

Under denna halvtimme som Herr Bovärd var i min lägenhet och pratade och skruvade ringde hans mobil ungefär 30 gånger. Till samtliga sa han att han troligtvis inte hade tid att dyka upp idag, att han hade folk som väntat på honom i två dagar och att de jobbar halvdag idag. Det är inte annat än att man då känner sig lite prioriterad som fick besök så himla snabbt. Innan han gick hälsade han att jag skulle ringa när det blev för varmt eftersom han plockat bort samtliga rattar på elementet för att inget skulle få möjlighet att hindra värmen.

Idag vaknade jag till trevliga 23.5 grader i sovrummet. Resten av lägenheten är fortfarande kall, men vad katten: jag har en flyktväg att ta till. Dock luktar hela sovrummet bränt och har så gjort i 22 timmar nu, men det får man väl ta för att få värme. Slutet gott, allting gott.