Examensfest och obekväma skor

Ibland kan man undra om det är ett bra tecken att man börjar gapskratta när man bara slänger en blick i spegeln när man passerar någon sådan? Det gjorde jag under hela gårdagskvällen. Men den frillan, de läpparna och mig själv i klänning kunde det inte undvikas. Andra tyckte visst precis samma sak, förutom att de dessutom fick nöjet att skåda mig när jag försökte gå. Det var en katastrof. Trots tåoperation höll jag på att avlida efter 10 minuter och längtade efter mina sneakers som låg kvar hemma hos Maja. Dock lever jag upp till en väldigt vuxen sak: jag bar med mig en skopåse med betydligt mer bekväma skor som jag sedan slängde på mig efter ett par timmar. Genast blev kvällen helt underbart rolig.

Det är nu man nästan börjar inse att skolan snart är slut. Alla var uppklädda och så extremt fina. Vi bjöds till fördrink hos tjejerna i femman som senare med all rätt vann pris som festfixare. Ingång till IDP skedde via en röd matta och mycket ballikt fick vi fotograferas innan vi knallade in. Lärarna hade gjort en film, de höll tal och allas vår studierektor Lasse Frank i utstyrsel som en maffiaboss klev fram för talhållning. Han började med att fråga vem han var och pekade på mig. Jo, jag har ju faktiskt berättat för honom en gång att det är han som är Lasse Frank, i fall han nu hade glömt det. Det hade han inte, och inte händelsen heller.

Man kan kort och gott sammanfatta kvällen med sexiga flygelfotografier med tillhörande spelande, smaskig buffé som alla stod och åt med fingrarna av fram mot klockan två, gruppdansande som man kunde tro var förkoreograferad, pardans med mig och Mike som debutanter på golvet sedan hängde resten på, slipsar runt huvudet, fötter som gjorde ont på alla håll och kanter, långa cigarettmunstycken som folk hotade att peta ut ögonen på varandra med, smuggelsprit i äkta trettiotalsanda, ett evigt blixtrande från alla kameranördiga vänner, flygande kjolar och slutligen efterfest i femman som slutade runt femsnåret.

Bilder togs det många och i skrivandets stund är det bara hos Linda det publicerats några. Jag lånar enbart ett par av hennes här. Gå till hennes blogg för att se underbart fina fotografier.

Jag och Mike på fördrink

Jonk, lika snygg och glad som vanligt



Johan, lika gangster som vanligt

Azize lika skrattande och Satu lika pratande som vanligt

Jag, lika ovetandes av fotografen som vanligt

Öl, Australien och hårläggningsvätska under samma timme

Hela natten har kantats av mardrömmar. Inte de här simpla om spöken, mördare och svarta hål, nej, utan de om att flera hela stycken av uppsatsen rymt hemifrån, att jag kommer försent till inlämningen, att fel typsnitt plötsligt gjort intrång och att uppsatsen helt enkelt självantänder och brinner upp.

Tack och lov var så inte fallet. Fem minuter innan stängning gick jag och Majsan in med vår uppsats och la i lådan. Efter det var det lyckorus och high five. Dock har vi fått anställa en budpojke till att hämta ut våra oppositionsuppsatser om två timmar då vi faktiskt inte har möjlighet att infinna oss på skolan då. Nu sitter vi nämligen där vi sitter, snygga som få. Vi har grundat med pizza och öl. Jag visade mig vara en naturbegåvning inom pizzaätning då jag lyckades äta upp pizzan i form av Australien. Jag börjar ju i mitten och äter mig utåt. Jag vet inte om det var ölen som hade inverkan, men både jag och Maja var rörande överens om att det ju var Australien utan tvekan. Maja äter inte på samma sätt och vi kunde endast få hennes rester att likna någon delstat i Usa eller om man verkligen kisade Portugal.

Just nu är det svårt att hitta något så snyggt som vi där vi sitter med spolar i hela skallen och ser ut som hämade ur en Queen-video. Majsan ser cool ut i sin hudfärgade underklänning medan jag sitter och spretar med fingrarna så att nagellacket ska torka. På det hela sitter jag med min nyopererade tå i vädret. Under morgonen insåg jag en smula stressat nämligen att det aldrig skulle fungera att gå i de små skorna med en ballongtå. Mitt i grötgörandet la jag en nål på spisen och sedan började ingreppet. Plötsligt var gröten klar innan operationen var det. Jag satte mig då helt enkelt med en nål ståendes upp från tån och käkade innan jag fortsatte. Nu har jag tömt den lilla tossingen på x liter relativt äcklig och oidentifierbar vätska så nu påminner den mer om ett blått russin.

Nåväl, tillbaka till hår, naglar, tråckling, sminkning och allt annat man måste genomgå för att se någotsånär 1930-talig ut. Eller, jag överlåter det rättare sagt åt Maja och dricker själv lite mer öl.

Nu är uppsatsen inlämad och inget mer kan göras åt den. Undrets tid är inte förbi.

Förvirrande framkomlighet

Det är en himla tur att examen (förhoppningsvis) bara sker en gång och att uppsatsarbetet enbart är en liten del av det. För i det här tempot hinner jag både bli senil, dement och borttappad. Ändå har den här kursen stundom varit hysteriskt rolig. Att rota i femtio år gamla kontaktannonser är inte fy skam ändå. Att analysera dem kunde ju vara roligare, men va katten, man kan ju inte ha roligt jämt.

Men för egen del ska jag nog bara syssla med en sak i taget, och försöka hålla planeringen sådan. Idag tyckte jag att jag planerade relativt bra när jag skulle få möbelleverans. Snabbt som attan tänkte jag cykla ner till skolan, rätta och skriva ut uppsatsen för inlämning imorgon och sedan cykla hem. När jag väl kommit ner till skolan ringde telefonen och jag fick höra att möbelleveransen var på ingång. Det var bara att slänga sig på cykeln och trampa hem i 190 igen. Hemma stod jag och flåsade, fäktade och försökte säga något utan större resultat. Nu har jag lite mer sittplatser och bord till nästkommande vecka, men ingen utskriven uppsats att fira. Nåväl, det hade jag tänkt lösa när andan sedan hittat hem igen och jag inte längre svettas floder av hysteriska cykelturer med tillhörande bultande tå.

Nu är det med andra ord bara en dryg vecka till examen och 25-årsdag. Det känns ju en smula skumt. Dels eftersom vuxentestet på nätet sa att jag var 19,5 år och dels för att det inte känns som jag tryckt in tre års information i skallen, men vi säger väl det. Imorgon bär det av på examensfest och på 1930-talet var visst människorna så fixade att det krävdes hela dagar. Med andra ord fick sjukgymnasten vackert ställas in, ja, fast jag sa ju inte varför. Till vilken nytta egentligen? För att gå runt i skor där tån inte får plats och där jag kommer gå och krampaktigt gå och hålla i Maja för att inte ramla omkull och gå i en klänning där mina extremt loja knän med tillhörande omatchande rödfärg på framträder. Egentligen spelar det inte någon som helst roll. Det ska bli så himla roligt att träffa alla och partaja innan folk ger sig av till Norrland, Skåne och allt annat även om det kräver en klänningsuschling och klackar som är mer effektiva som mordvapen än framkomlighetsmedel. Jag hoppas de har öl.

Kryckor utbytes mot borr

Jag tror att jag börjar bli gammal. I och för sig fick jag igår stränga förmaningar att jag inte skulle få åldersnojor förrän jag var 47 och då kommit på att jag glömt att skaffa barn, men lite nojig blir jag ändå. För fem år sedan hade jag klarat det här galant.

I fredags började den vansinniga helgen med mig och Lina i en bil på väg till Stockholm. I sedvanlig ordning körde vi en smula fel och frågade varandra hela tiden var bollen var. När vi sedan körde direkt förbi bollen på höger sida skrek vi högt och fick ett fint byavarv i närmsta rondell för att sedan faktiskt parkera på samma ställe där jag alltid är med och parkerar vid Globen. Klockan var vid denna tidpunkt runt 17:00 och vi var ändå rätt nöjda med vår tidsmarginal och tyckte att vi var i tid. Jodå, vi var i god tid att ställa oss i en kö som var över hundra meter lång och redan rejält bemannad av svartklädda småtjejer och killar med bag-in-box-vin och billiga solstolar. Vi insåg snart allvaret och gick och kissade i förebyggande syfte och köpte varsin hamburgare. Sedan var det bara att börja vänta. Vi väntade och väntade och blev tillslut insläppta och rusade in till scenen. En smula fräckt tog Ica Lina i handen och började kliva över sittande tonåringar för att komma längre fram. Det gick väl måttligt bra när jag plötsligt satt mitt bland fulla finnar som försökte lura bort mig, medan jag försökte lura dit Lina. De var högst otrevliga och pratade ett språk där jag bara uppfattade Kärringahelvetii och fittii.

När alla i grupptryckets minut ställt sig upp bara för en stackare behövde sträcka på benen stod jag bakom en kille som var ungefär 2 meter lång. Fräck som jag är bad jag att få ställa mig framför och gjorde sedan helt sonika det, utan mer än ett "Va? va, eeeehhh... näeee... väl?" till svar. Plötsligt stod jag ett par meter från scenen med att kravallstaket i magen med perfekt utsikt. Mycket folk, mycket trängsel, mycket svett och på tok för lite vatten gjorde att publikhavet sakta men säkert blev färre då små tonårstjejer och även ett par killar fick bäras ut.

Vi lyssnade oss igenom Blindside och det var mest med besvikelse från min sida då jag trodde att det innebar att 30 seconds to Mars med snyggot Jared Leto från den trevliga nittiotalsserien Mitt såkallade liv i spetsen skulle utebli. Icke, efter en mycket lång väntetid med tekniska problem dök även dem upp på scen. Mina ögon satt som klistrade vid snyggot hela tiden, utom vid ett tillfälle då han vände ryggen till. Då fick jag en vattenflaska i skallen av honom och blev plaskblöt och flyttade inte blicken igen.

Ja, sedan kom såklart Linkin Park och var helt underbara: snygga att titta på, ljudliga, glada och ja... underbara helt enkelt. Jag kände mig som en liten fjortis där jag stod med armarna i skyn och skrek för full hals. Dock gjorde Lina som äntligen hittat fram till mig det också. Vi knallade ut från konserten vid halv tolv och var måttligt möra och trötta efter att ha stått upp så länge och dessutom blivit halvt massakerade. Utanför stod långa bilrader med föräldrar redo att plocka upp sina fulla tonåringar som ännu inte fått körkort. Mycket nöjda och med en smärre åldersnoja satte jag och Lina oss i bilen och puttrade hem för egen maskin.

Vid uppvaknadet på lördagen hade jag ett blåmärke på magen, klämmärken på överarmen och en nacke som helst ville att huvudet skulle hänga i 90 grader. Det var bara att ignorera och åka ner till Ralf Edström-cup för att lira lite boll. Vår lag var som en Bellmanhistoria men med Klas istället för Bellman: Det var Klas, en tysk, en pakistan och ett tjejgäng. Bara den beskrivningen kanske räcker för att berätta att det inte gick så bra för oss. Vi lyckades bara göra ett mål under hela turneringen, och det gjorde tysken... på mig. I eget mål med andra ord. I tredje matchen fick tysken kramp och då fick Ica vackert hoppa ur mål och in på planen. Då var samtliga spelare redan lite småömma överallt och mina knän såg ut som ett schackbräde. Jag fick aldrig hoppa tillbaka då jag bedömdes behövas ute på plan. Det var nog i och för sig ren och skär lögn då tysken visade sig vara en naturbegåvning i mål. Vi var faktiskt nära ett mål en gång med en tåfis, men det blev inget och vi slutade sist i turneringen. Vid fem minuter kvar att spela under sista matchen kom en grabb á 90 kilo och råkade lägga hela sin tyngd via en dobbeklädd sko på Icas ena stortå. Ica hamnade på marken och kunde inte spela mer. Matchen efter fick jag dock döma och haltade omkring på planen i ett par för stora gympadpojor för att fossingen skulle få plats.

Halvdöd lite senare på eftermiddagen var det ju dags för bloggöl. Jag ringde Lotten i smärre panik då jag inte kunde stödja på foten och frågade om hon hade en borr att låna ut till mig. Min tanke var ju att borra hål på nageluschlingen på tån så lite tryck i alla fall släppte. Javisst svarade Lotten och jag andades ut. En timme senare kom hon cyklande... med ett par kryckor! Det var bara att gilla läget, cykla med och hoppa runt på kryckor i stan. På detta hade jag en mycket klädsam rödfärg i fejan av dagens solsken och sömnfrilla då jag tidigare råkat somna i soffan med blött hår.

Det var dock en mycket trevlig bloggöl med Lotten, Solusfemina och Alice, även om jag blev uppmanad att cykla och välta flera gånger. Då de två sistnämnda var ansvarsfulla mammor försvann de ganska snart och jag drog med Lotten på förfest hos Klas. Där diskuterades Lund och melodifestivalar innan vi drog oss vidare till Kåren. Eller ja, jag hoppade ju då. Väl inne kände man sig något malplacerad då ett hårdrocksband uppträdde och gjorde det förbenat bra samtidigt som man själv stod vid sidan med sina kryckor. Dock fann jag lite kompisar att mingla runt med. En av vakterna erbjöd sig att operera min fot och tog fram en kniv modell jätte. Detta fick mig att åka hem och eftersom Lotten i samma ögonblick blev utslängd från scengolvet då de stängde men hon inte ville gå drog vi oss hemåt.

Idag har jag rullat ur sängen. Hela kroppen värker och jag kan knappt röra mig alls. På detta är jag trött som en gnu och har redan sovit middag två gånger fast klockan inte ens är lunch. Jag ser inte fram mot att sticka ballongtån i nätta 30-talsskor och visa mina snyggt sårade knän i en kort klänning på examensfesten på onsdag.
Har jag rätt att få lite åldersnoja nu då?

Så här snygg är Chester Benninton i Linkin Park

Jared Leto i spetsen för 30 seconds to Mars.

Och så här oskyldig var han för drygt tio år sedan som snygg-Jordan i Mitt såkallade liv.

Världens snabbaste snorkråka

Idag bloggas det om bilar. Frågan är om jag hinner blogga om gröna fasan på de åtta minuter som fortfarande finns till förfogande innan kursen drar igång. Jag sitter alltså och bloggar i smyg på en kursdator i huvudstaden och känner mig mycket cool. Jag har till och med ordnat batterier till klockan på väggen och tryckt in spikarna som håller uppe filmaffischerna för att ingen kursdeltagare ska riskera att få dem i huvudet. Sedan blev jag informerad om att det kanske skulle vara så, som en cool grej. Med andra ord gör jag inte särskilt mycket nytta.

Gröna fasan, även kallad Gröna faran var det ja. Han föddes 1977 som en ford fiesta och blev tilldelad en snorgrön färg som verkligen inte kunde skriva under på att ta sig genom byn under anonymitet. Sina första levnadsår tillbringade han i Falun hos min mormor. Han blev mycket väl omhändertagen och körd endast under de fina sommar- och vårmånaderna. Sedan gick det utför för stackaren. När bror kom upp i övningskördningsålder och familjen enbart hade en stor automatväxlad van blev det dags för fiestan att flytta till Småland. Där blev det andra bullar än den skönhetsbehandling han tidigare i livet fått. Bror fick körkort ganska snart och jobbade som jourbrandman under en period. Då fick stackars fiestan rivstarta och axa längs med hela Gothardsrakan till brandstationen för utryckning. Annars fick han köra ut till Balders Hage, till Virestad bland älgar och liknande, och mådde nog ändå rätt okej.

Sen kom jag. Ica skulle övningsköra och började vår bekantskap med att backa ner i ett dike på vår lokala, gräsbeklädda flygplats. Ett dike och en buske fanns. Jag klippte dem båda. Fram till att jag fick mitt efterlängtade körkort den första augusti 2000 mådde ända fasan relativt bra tror jag. Men nu var lugnet slut. Jag ville ut och köra och for iväg den långa sträckan till Växjö (hela sex mil) och även bort till Ryd och Tingsryd. Det var inte uppskattat. Nu började bilens hela maskin ta slut. Spolarvätska fanns inte i en spak som på andra bilar, utan i en pedal nere på golvet. Den hade en förmåga att fastna och då köra och spola spolarvätska ända till framkomst. När vätskan väl var slut började den tjuta istället. Så där körde jag med huvudet utanför fönstret och kisade för att inte få så mycket spolarvätska i ögonen och hoppades på att inte köra över någon. Efter reparation hände inte det igen. Dock började spolarvätskan spruta när man försökte tuta. Mycket suspekt.
Nu får jag nog avvakta till kvällen med fortsättningen.

Återkommen.
Jo, det var inte bara spolarvätskan som kärvade för jämnan. Nejdå. För att göra en lång historia kort tappade fiestan en gång handtaget på utsidan. Då fick man kravla över passagerarsätet för att komma någon vart. När vi väl fixat ett nytt handtag (som vi hittade begagnat på en skrot) fick min goda vän Jens provköra det lilla åkdonet. Jens är ganska stark och vips satt han med handtaget på insidan i handen. Men det löstes enkelt genom att man helt enkelt öppnade dörren med en skruvmejsel istället. Nu när ändå den dörren satt där den satt så att säga pajade rutan. Den ramlade ner, men fäste man en isskrapa i kanten på rutan stannade den kvar utom när man körde för fort över vägbulor. Vänta nu, sa jag att dörren satt där den satt? Det var ju ren och skär lögn. Vid skolans parkering när mamma skulle köra hem satt hon plötsligt där utan dörr. Den ramlade helt enkelt av.

Dock var min lilla bil ett härligt raggobjekt. Jag vet inte hur många killar som puttat igång mig och fasan i olika korsningar och ut från parkeringar och liknande. Av någon underlig anledning pajade den flertalet gånger i den enda fyrvägskorsning med trafikljus som vår lilla by har. Vi fastnade i Lönsboda en gång med. Det var en söndag och alla skånska vänner var för bakfulla för att komma ut och putta igång oss. Fiestan hade fyra växlar, opålitlig motor, oreglerbara backspeglar, upphakande spolarvätska och vinrutetorkare med identitesproblem MEN den hade också världens finaste och mest orostiga underrede, och Hultets absolut bästa ljudanläggning. Fiestan var discobilen nummer ett. Dessutom hittade jag och bror världens finaste klädsel på Micro som också den var snorgrön. 50 pix och då fick man dessutom en snorgrön keps med plastskärm på köpet.

Tyvärr kunde man som sagt inte vara anonym i den. Skulle man hälsa på någon ny dejt eller liknande fick man sedan fem sms indimpande om vad man gjorde hemma hos honom. Det värsta var när bror såg bilen på fel ställe och inte ville släppa det under en väldigt lång tid. Men smart lillsyrra som man är skaffar man sig istället något lika benigt skelett i garderoben och vips är allt glömt.

Lilla fasan levde ett långt och lyckligt liv, men dagen efter jag lyckats få upp den i 116 km/h ville den inte leva mer. En stor och fet man kom för att hämta min lilla älskling. Han vevade ner rutorna och jag stod bredvid och påpekade försiktigt att han kan ju inte veta upp dem sedan, för då ramlar ju rutan ner. Trött tittade mannen på mig och sa att dit min bil skulle behövdes inte rutorna vevas upp. Hysteriskt började jag tralla högt för att inte behöva höra mer och tänker fortfarande att min gröna fasa står på en grön äng och samtalar med andra små fiestor med rutorna uppvevade för att inte frysa.

Varför man ständigt är fattig som student

En väldigt kall och snöig helg i november för sisådär två och ett halvt år sedan befann jag mig i Stockholm. Jag frös som en liten gris i mina Dr Martens-kängor och ville egentligen ligga inne hela helgen och krubba choklad och läsa. Hela dagen började med en tunnelbanetur utifrån söder och som skulle avslutas på T-centralen. Det gjorde den inte. Eftersom jag för det mesta befinner mig på t-stationer som har spärrvakter som stämplar min remsa brukar det gå bra. Vid denna stationen fanns ingen sådan och jag visste inte riktigt var jag skulle ta vägen med den medhavda remsan, så jag hoppade helt enkelt på tuben och fick glädjas i tre stationer åt värmen. Sedan dyker en kontrollant upp. Under de år jag åkt t-bana har jag aldrig sett en sådan och att se det nu insåg även jag att det inte bådade gott. Just då kom vi inglidande i Gamla Stan och jag försökte dra en luring att jag skulle hoppa av. Givetvis precis i samma ögonblick som snubben kom fram till mig. Jahapp, sa han och hoppade av tåget. Ica blev förvirrad och satte sig igen i tron att hon blivit av med honom.
- Men skulle du av eller?
Snubben står utanför och skriker åt mig in i vagnen och jag undrar om han alltså ska överge ett helt tåg med gratisåkare bara för att få kontrollera mig. Naturligtvis fick jag hoppa av. Snällt visade jag remsan och vips var jag omringad av fem kontrollanter med bister uppsyn. En tog min remsa, en tog mitt leg och en tog fram skallereffekter i mina knän. Jag försökte förklara att det ju inte fanns nån där som stämplade, men de gick naturligtvis inte på det. En böteslapp på 800:- slängdes till mig och där stod jag nu frusen, fattig och jäkligt sen på helt fel station.

Där började helgens oekonomiska tillställning. Sedan var det hårt jobb som gällde hela tiden iförd svarta kläder från SVTs arkiv och kritvitt smink som nästan kändes överflödigt på en fattig Ica under vintermånaden. Vid hemfarten glömde jag min kamera så filmsnubben fick åka inom Etuna med den på vägen hem. Grejen var att de skulle tagit den vägen ändå. Jag kunde med andra ord sparat pengarna på tågbiljetten, och sådeles även sparat pengarna som jag fick betala dem för den lilla omvägen de nu fick ta. Där rök en sisådär 200 spänn. På vägen hem i snön med Dr Martens halkade jag framför ett killgäng och fick både hål på knät och förnedrande rödfärg i fejan. Där rök några hundra på nya brallor. Väl uppe i lägenheten ringde jag en vän och beklagade mig då det plötsligt tutade i luren att jag har ett samtal väntande. I mitt vredesmod slängde jag bara mig över utan att sätta tv:n på mute.
- Hejsan. Det här är från Radiotjänst. Jag hör att du tittar på tv.
Detta var en söndagskväll och hur mycket pengar som rök på det i längden vill jag bara inte tänka på.

Nåväl. Resultatet av hela resan blev ju bara så bra, och verkligen värt alla pengar... eller?
Vad tycker du? Kolla och avgör själv.

Solen skiner med sin frånvaro... fel tid.

Idag vaknade jag klockan 04:58 och trodde min lägenhet brann. Det var en måttligt trevlig upplevelse, men blev desto trevligare när jag upptäckte att det var en illgul sol som sken in genom mina orangea gardiner. Då började jag genast planera lite tidigare uppstigning för att hinna spendera tid i solen. Jo men visst. Drömma kan man. Upp klockan åtta efter att inte kunnat sova mer under morgonen då solen som sagt var en smula distraherande. Sömnen hade vid detta laget inte vart särskilt god då jag haft ont i knät hela natten och något hade roat sig med att stå och gråta hjärtskärnande utanför mitt fönster.

Klockan åtta var det fortfarande relativt fint väder. Vid halv nio hamnade molnen på himlen. Vid klockan nio när jag var klar och solredo befann sig gråa moln och hård vind utanför fönstret. Jag fick vackert sätta mig i soffan och titta på ännu ett avsnitt av Huset Fullt. Hur kunde det bli så? Kan inte solen hålla sig undan när man inte behöver den och sen titta fram dagtid istället för tvärtom? Det hade vart så praktiskt.

Idag ska jag vidga mina vyer. Helt plötsligt ska jag besöka Mariefred. När jag hör det tänker jag bara att det var där Agnes i Fucking Åmål bodde innan hon tvingades att flytta. Nåväl. Jag har hört att de har öl och choklad där, så då är jag lugn. Syftet med resan är att klappa på mamutar, vilket jag sett fram mot länge.

Och slutligen lite bilder till

Hela laget och min ritual med fötterna har fångats på bild

Här ser det ju nästan ut som att jag har koll på vad jag gör... eller?

Linda och Karin är säkra kort i blocket

Jippie! Vi vann!

Stretcha är såååå viktigt

Bilderna är lånade av vår coach som finns här. Där kan man också läsa referat från turneringen.

Turkossornas turné på Kal å Ada - i bilder

Inservning innan match

Sen kan man se ut att bajsa på sig när man bli arg

Som vanligt hör jag inte vad coach säger


Glada spelare stretchar men är ändå lika stela dagen efter


Jag träffade ju tvillingsyrran och det var ju nödvändigt att fånga på bild

Är det bara jag som tycker det ser ut som att vi dansar en sån cowboydans där man byter partner?

Johanna på g när Karin servar

- TVÅÅÅ TREEE HEEEEEJ!

Samtliga foton är lånade från Johanna

Turkossornas turné på Liseberg - i bilder

Ett gäng glada kossor på väg för att åka karusell

Syns det vem som är lagets albino?

Ja, det var väl där vi spenderade mest tid: Balder och toaletten.


Glad coach som är för feg för att åka karuseller och blev istället väskbärare.


Jag tror jag ska införskaffa ett par 3D-glasögon. De klär ju mig såååå.

Japp, det här var en av de lyckligaste kvällarna i mitt liv.

I vänster hand syns lagets maskor Pierre. En anka med sporadisk fjäderväxt och förkrympta vingar.

Samtliga bilder är lånade av Johanna.

Turkossornas turné genom Göteborg

Att mitt i allt c-uppsatsskrivande åka iväg med sitt volleybollag bestående av fyra galna "vuxna" 30+:are, två juniorer som skrattar åt allt man säger, sin andra hälft i knäpphet och två coacher som med lite fantasi helt enkelt kan förväxlas med Helan och Halvan gör att man släpper alla tankar som någonsin funnits på plugg och framtid. Här gällde det snarare att försöka hänga med gruppen, uppfatta vad tränaren säger (vilket jag av någon anledning har väldigt svårt för, men jag har också en personlig tolk) och dessutom spela volleyboll på samma gång. Man kan ju inte påstå annat än att man lär känna folk när man sitter fem stycken hopklämda i en liten bil under fyra-fem timmar. Tack och lov satt jag mestadels av tiden med hakan i knähöjd (Där den inte fick plats) och stora ögon. För att inte tala om hur mycket magknip jag införskattade i skrattanfall som avlöste varandra.

Väl framme i staden på andra sidan Sverige blev vi tilldelade ett klassrum att sova i. Naturligtvis låg det på översta våningen och klassen som jobbade där hade hängt upp sina specialarbeten om livet och döden på väggarna. Johanna hade en farligt naturtrogen miniatyrkista med en människa i över sitt huvud när hon skulle sova. Hon verkade dock inte bekymras något av detta utan var den som började mumla i sömnen först av alla. Själv låg jag vaken och lyssnade till laget som övade rotationsordning ute i korridoren vid två på natten. Det var måttligt underhållande när man skulle stiga upp vid halv sju. Givetvis hade Turkossorna "turen" att spela första matchen i schemat. Vid strax efter åtta. Sex gäspande kossor stod på planen och var inte alls med när Julgrisarna satte igång att spela. Vi skyllde på åldern och förlorade mycket oädelt första matchen. Dock hamnade vi i knepigaste gruppen av alla vill jag påstå. Vi hade ett lag som räknades som division fyra (Måååånga extrapoäng i handikapp vid matchstart). Dock spelade samtdliga spelare i Elitserien och till division II. De var med andra ord inte i division fyra-klass, men eftersom de var 18-19 år räknades de som ungdomar och blev då ett division fyra-lag. Behöver jag berätta att de utklassade nästan alla med sina extrapoäng och duktiga spelare och tillslut stod som vinnare av hela skiten? Vi samlade dock tillslut ihop oss och tar poäng mot ett division ett-lag av alla utvalda. Mycket underligt, men roande. Vi spelade även lika mot ett gäng skåningar, men fick ändå spela en vinna-eller-försvinna-match redan på lördagseftermiddagen och riskera att åka ut redan då. Dock tog vi oss i kragen och vann äntligen, även om jag under den matchen fick höra att jag spelade i fel kommun. Jag kan erkänna att jag stod lite väl långt bak kanske vid en droppboll, men fel kommun var väl att ta i?

Söndagen innebar väckning klockan sex och plötsligt kände man att man visst blivit gammal. Kroppen var stel som en... en... ja, en pinnstol? Vi stod som idisslande trötta kossor på tok för tidigt på planen även denna morgonen. Av någon anledning var det till vår fördel att vi var så ledbrutna att vi inte kunde röra oss: vi slog ut ett division tre-lag relativt lätt. Sedan fortsatte vi och mötte ett division två-lag. Det var betydligt mer svettigt och matchen gick till ett avgörande tredje set. Som vi vann. Plötsligt räknades vi som segrare, och skulle möta ettorna i en av grupperna. Ett lag som precis gått upp i division ett. Det skrämde visst inte oss alls denna underliga dag och vi la in högsta växeln. En boll kom flygande mot väggen och jag kutade efter. Jag slängde ett litet öga på väggen, insåg att jag inte ville braka in med skallen före, tvekade, kollade på bollen och missade. Trevliga coachen vrålade att jag skulle kolla på bollen och inte på väggen och jag vrålade tillbaka att det gjorde jag... också. Det höll han inte med om och vi hade ännu ett vrål innan vi gav oss. Bollen efter flög även den mot väggen. Ica tog coachen på orden och kollade på bollen, lyckades slå den uppåt bakåt och in på planen igen. Braaaak, rakt in i väggen. Ihopkrupen som en självömkande igelkott låg jag kvar på golvet och vred mig i plågor. Nu var coach trevlig och sprang och frågade hur det gick. Långsint som jag är svarade jag att jag kollade på bollen. De andra hade dock trott att det var riktigt allvarligt och bröt sitt spel. Det gjorde dock inte motståndarna: de spelade vidare, vår lag förlorade bollen och därmed första set. Med de överjäkliga siffrorna 24-25. Andra set blev i princip likadant. Vi studsade omkring och var faktiskt rätt duktiga. Vid deras ledning med 24-23 kom en relativt lätt boll flygande mot Ica. Hon sträcker upp händerna och ska ta fingerslag. Bollen far rakt igenom händerna, ner i backen och vips förlorade vi matchen och var utslagna. Tack vare mig i båda set. Knät som brakade in i väggen skaffade sig två hack och ett blåmärke och vi fick knäckebröd i present av andra laget som plåster på såren. Ica surade i en halvtimme innan det blev för jobbigt. Sen skulle vi döma och jag dömde ett övertramp som laget blev måttligt irriterade på mig över och ville promt veta vem som trampade över. Ärligt svarade jag att jag inte hade en aning men att personen hade blå skor. Då hade de ju bara tre stycken att välja på i sitt lag.

Bäst på hela helgen var nog nästan dock Lisebergbesöket. Som ettriga småungar for vi omkring karusellerna, hade dödsångest i kanonen, muade i kön till balder och skrek som attans i 3d-salongen. Chokladberoende som Ica är gick hon dreglande efter alla människor som vunnit choklad. När jag och Johanna sprungit oss illamående av håll runt hela stället stängde de slutligen och vi drog oss mot utgången. Jag hade en femma liggandes löst i byxfickan och när vi gick förbi ett marabouhjul så jag tänkte att jag kan ju alltid testa även om jag aldrig vinner på chokladhjul. Dock hade jag ju inte pengar att satsa på både 10 och 11 som jag brukar. 1 är ju mitt turnummer så det kunde man ta. Johannas nummer är 5 så det kunde man med ta. Dock hade Johanna koll på övriga hjul och sa i förbifarten att 3 verkade vinnande. Jag sa högt att jag avskyr siffran 3 samtidgt som jag la min femma på trean. Hjulet snurrade, stannade på trean, och plötsligt dök dessutom en stjärna upp. Ica visste inte till sig av glädje. När jag och Johanna efter en lång gångtur hem kom in i klassrummet undrade övriga spelare vem i helvete jag rånat nu.

Fyra kilo choklad någon?

Kosta vad det kosta vill

Stormarknader i all ära, men de är inte av samma bloggvirke som små jourlivs.

Precis nedanför min port har jag ett litet jourlivs. Jag går inte dit i onödan eftersom de har vitt lager på sin choklad, är dyra och har massa snusktidningar vid disken. Ibland måste man dock gå dit om man har akut brist av cola light, eller måste köpa kontantkort till mobben och inte orkar gå några längre sträckor. Idag var jag tvungen att göra det senare. Jag har lovat mamsen att skicka matchrapporter via sms, och jag har inte tid att cykla iväg någonstans och handla eftersom vi har avresa till Göteborg om någon liten timme och jag ännu inte har börjat packa. Därför knallade jag idag ner till jourlivset och försökte komma in. Klockan plingade så snällt men dörren gick inte att rubba. Klockan plingade vidare och Ica fortsatte att rycka i dörren. En smula desperat tittade jag på lappen med öppettider. Jodå, de skulle öppna klockan 8:00 och klockan var ju över elva vid detta laget. Dörren ville ändå inte öppna sig, så Ica vände sig om för att gå. Då flög dörren upp och ett "Hallå, hallå, kom tillbaka!" hördes bakom mig. Jahapp, först vill de inte släppa in mig och sen skriker de att jag ska komma tillbaka. Hur vore det att bestämma sig?

Så jag knallade in lite snällt och kollade i kylen om jag skulle ha råd att köpa dricka där. Svaret blev raskt nej och jag knallade vidare till kassan för att få ett kontaktkort. Tanten bakom disken stod och såg trött ut när hon tog upp min beställning. Mannen satt bredvid henne och pratade i telefon, och tanten bad mig vänta. Snällt stod jag och väntade men undrade i mitt stilla sinne varför hon inte bara sa till mannen att flytta sig så hon kom fram. Han hade ju faktiskt en bärbar telefon. Då berättade man nummer tre som uppenbarligen bara var vän till paret att maskinen som trycker kontatkort är ju kopplad till telefonen. Ett ögonblick bara upprepade han hela tiden. Jag stod kvar och räknade ut att jag hade hunnit bort till Ica på samma tid och där haft råd att köpa en dricka. Personen på andra sidan tråden verkade inte vilja lägga på och mannen började se mer och mer desperat och svettig ut. Jag försökte verka trevlig genom att le lite. Tanten ser ut att somna stående. Då börjar mannen bredvid mig åter prata om att det bara tar ett ögonblick. Undra hur långt ett sådant är. Sedan armbågar han mig lite käckt och öppnar locket till lösgodiset och säger att jag ska ta en bit nu när det ändå tar sån himla lång tid. Lådan till locket han tagit av innehåller geleråttor (blä), skumägg (dubbelblä) och lakrits (oändligt mycket blä). Jag tackar nej, men blir propsad på att visst ta nu. Snäll som jag är tackade jag och tog en geleråtta. Den kunde mer kallats betongråtta. Jag stog där och tuggade och tuggade och var rädd att jag skulle tappa en tand.

Äntligen lägger mannen på luren. Utanför börjar dörrklockan ringa och man hör någon rycka i dörren. Personen behöver inte rycka lika länge som jag innan hon blir insläppt. Tydligen är det bara jag som tycker det känns lite obekvämt att en person kommer in i en låst affär och där inne står redan en kund. Varför var affären låst när jag var där liksom? Hon verkade dock inte bekymra sig avsevärt för det utan frågade om de hade lunchstängt, bad om tre paket cigaretter, fick dem och gick ut. Utan att betala. Tanten tog fram en bok och skrev upp det istället. Hm, kanske man ska bli stammis ändå och få handla på krita. Nåväl. Sedan kom väl tanten på att jag fortfarande var kvar och började greja med maskinen. Den har vid detta laget hakat upp sig och vill absolut inte samarbeta. Inom tre minuter står det två män och en tant och vänder och vrider på maskinen och pillar på allt de hittar. Så äntligen äntligen börjar den rassla och ut skrivs ett kontantkort. Hela jag bara skiner upp i lättnad att jag äntligen ska få avlägsna mig och slänger fram mitt betalkort. Tantens blick blir ihålig. Mannen biter ihop tänderna och godisbjudarmannens mage börjar hoppa i återhållet fniss.
- Jag är ledsen, vi tar inte kort.

Och vem var du nu igen?

Tid och jag har alltid kommit ganska bra överens. Mest antagligen eftersom jag tror att saker och ting tar mycket längre tid att göra än de gör. När jag ska cykla ner till jobbet och planerar att slänga soporna innan måste jag gå fem minuter tidigare än vanligt, fast det tar max trettio sekunder att knalla bort till sophuset. Så är det alltid. Och jag kommer alltid i tid till ställen. Eller ja, nu på senare kanske inte Maja skriver under på att jag gör det, men när det gäller annat får jag magsårskänningar om jag är ute i sista minuten. Detta med ett stort undantag vad gäller skolarbete. Där är jag expert på att vara ute i sista minuten. Men på det stora hela brukar jag och tiden gå ganska bra ihop, och inte gräla på varandra särskilt mycket.

Tills nu. Antingen går jag i slow motion eller går tiden på speed eller liknande uppåtdrog. Jag tittar på klockan, blinkar, tittar igen och vips är en timme borta. Var tog den vägen? Jag råkade skaffa mig en arbetsdag på lite dryga tio timmar i måndags, utan att planera det. Frågan är ju om det är väl genomtänkt när man skriver c-uppsats på heltid. Och måste man inte ha 13 timmars vila från att man slutar jobba tills man börjar igen? Äh, strunt samma. Grejen är just att dagen inte kändes 10 timmar lång. Jag hann inte ens blogga. Hur vanligt är det? Idag vet jag inte alls var tiden tog vägen. Jag vet att jag jobbade under förmiddagen, vinglade hem i blåst med en sovsäck modell jätte på pakethållaren och krubbade lunch. Jag hämtade nästa ting modell jätte på mitt Ica: världens största bok om Kristianstadsbladet. I mitt sinne minns jag att jag bett en redaktör på tidningen om lite kort basfakta. Istället fick jag en jubileumsutgåva så jag kan skriva flera uppsatser om endast Kristianstadsbladet och ingenting om dess kontaktannonser. Tanken var fin och jag ska skicka ett tackmail till snälla killen nere i Skåne. Om jag hinner. Resterande tid av dagen har jag suttit med näsan begravd i språkhistorieböcker, gjort research om Carl von Linné, skickat cv åt höger och vänster och skrivit om språkutveckling till uppsatsen. Plötsligt tittade jag på klockan och insåg att dagen var slut. Var det nödvändigt?

Bloggen har blivit försummad. Jag har dammråttor upp till taket och jag har sagt i ett halvår snart att jag måste klippa mig (Det måste jag verkligen, mina förlängningar (eller, ja förtjockningar i mitt fall) hänger långt nere vid öronen nu och lever sitt eget liv vid regninga dagar), men det händer inget. Jag hinner inte. På detta har jag blivit senil. I kalendern står det en hel del namn och nummer. Grejen är att jag inte har en aning om vilket ansikte namnet har, vem numret leder till eller varför i hela friden det ens står i min kalender. Men det gör inte så mycket. Hoppas jag.

Helgen ska spenderas med volleybollaget i Göteborg under namnet Turkossorna. Ironiskt nog ska vi inleda hela turneringen med att möta Julgrisarna. Är det bara jag som ser en helt underbar scen framför mig med turkosa kossor och röda grisar som springer på varsin sida om nätet muandes och grymtandes? Någonstans i mitten av alla bollar och matcher och korta hotpants under helgen är tanken att jag ska träffa mina två gamla måliskollegor och snacka lite skit. Men det får bli om jag hinner vill säga.

Säljes: 15 par onödiga koftor och birkenstocks

Igår kunde man läsa i Lottens blogg om sopor. Idag har jag själv känt mig som en sopgubbe. Det är ganska intressant med tanke på att jag jobbar på ett bibliotek. Där fick i alla fall jag lära mig som liten att man skulle vara tyst, inte äta eller dricka något, och vara rädd om sakerna där inne. Jag var en av de få stammisarna på byns bibblo. I efterhand har jag och Kristina kommit fram till att de gånger vi var på jakt efter våra älskade Tintin-böcker och de inte fanns inne befann de sig hos den andra av oss. Jag har till och med lyckats övertala några bibblotanter där att sälja två böcker till mig då de inte längre fanns i bokhandeln och det ändå inte var någon annan än jag som lånade dem.

Här i bibblo på vår älskade högskola har vi med ett gäng stammisar. En kan inte sluta prata och en annan bär med sig sin egen stol. En av stammisarna ska ha hjälp med allt, ha kvitto på allt och nallar dessutom gärna saker som inte är hennes egna. Den sista har jag rensat profilen hos säkert trettio gånger och han vill fortfarande inte lära sig hur man gör. Kort och gott har vi våra original här. Nu ska vi dock återkomma till soporna. Man kan ju tycka att man borde känna sig väldigt hemma för att helt utan tanke skräpa ner runt omkring sig. Det är väldigt många besökare här som uppenbarligen känner sig väldigt hemma. Idag har jag plockat upp en näsdukt någon snytit sig i, två tuggummin, en hög snus i ett papper, x antal halstablettspapper, ett hjärta i läder, x antal papper slängda här och där, ett bananskal och två läskburkar. På detta är det lördag. Lördagar innebär att vi har cirka en tiondel av alla kunder vi har övriga veckodagar. Dessutom har vi bara haft öppet i tre timmar. Detta är någon form av bragd att kunna äckla ner sig så mycket under så kort tid.

Det är en sak att man hittar böcker drällandes överallt. Människan är lat till sin natur och ibland om de har svårt för alfabetet och inte orkar sätta in boken på rätt plats är det bättre att de lämnar den framme och låter oss ställa undan. Att hitta en v-bok i f-hyllan gör ju ingen människa glad menar jag. Den ger däremot oss bibblobitches fler, eller debuterande gråa hår, vilket vi helst vill undvika då det säkert kommer drabba oss förr eller senare ändå. Däremot vill vi inte sätta in tuggade tuggummin, andras snor och begagnade prillor i hyllorna. Vi har inget behov av dessa och trots att vi är en miljöhögskola har vi ingen lust att återvinna det för egen del.

Vi kanske ska byta ut dresscoden för oss som jobbar på bibblo. Istället för kofta och birkenstocks ska nu orange overall, stickad blå mössa och gråa sopgubbeskor, som min bror alltid ville ha som liten, införas. Då kan vi spotta, klia oss i arslet och vagga fram bland studenterna med en ingrodd svettdoft i overallerna samtidigt som vi brölar högt till varandra över hyllkanterna. Vilken succé vi skulle göra.

Lost in space

- Help desk, det är Henrik.
- Det är Ica! HJÄÄÄÄÄLP MIG!
- Eh, jaha?

Datorer i all ära, men ibland önskar man att det gamla vanliga penna och papper användes. Eller att man åtminstone skrev ut saker varje dag. Eller varför inte sparade på tjugotre olika ställen. Då hade man inte suttit bakom disken på bibblo nu med mungiporna nere i knävecken och med många svordomar och fula ord på tungan. Det kan vara en okej situation när man är hemma då fula ord kan slippa ut utan att någon blir förolämpad, utom möjligen grannarna då genom pappersväggarna. Att sitta bakom disk och se serviceinriktad och vänlig ut är inte samma sak. Här är det inte okej att svära åt studenter eller råka börja gråta framför chefen. Inte för att jag skulle det, men situationen är ändå inte okej. Därför befinner jag mig på helt fel ställe för min sinnesstämning just nu. Det värsta är med att jag inte kan skylla mitt kassa humör på någon annan än mig själv. Jag blev inte överkörd på vägen hit. Grannarna väckte mig inte klockan fyra inatt med dansbandsmusik och det snöade inte utanför fönstret när jag vaknade.

Nej då, istället har jag själv klantat mig. Dock är det himla onödigt att göra det mitt under skrivandet av c-uppsatsen, då man verkligen inte ska klanta iväg några dokument ut i cyberrymden eller råka sätta eld på datorn. Tack och lov har jag inte gjort det senare. Jag tappade den dock i golvet igår, men min lilla laptop är ju härdad och van vid sådant tidigare och gjorde inget väsen av sig mer än att klippa en låt mitt i som sedan satte igång igen.

Det känns som att jag undviker att komma till poängen här. Jag går med andra ord fortfarande under mottot att det man inte tänker på finns inte. Dock måste jag nog ändra på det, eftersom nu tänker jag på det som attans, och lik fasen finns det inte. Jag dök upp till jobbet en kvart tidigare för att attackera datorn jag delat tid med föregående veckan. Jag bönade, bad och klickade både här och där men ingenting hjälpte. Jag satte mig i telefonkö till help desk tio minuter innan de öppnade. När jag väl fick svar berättade de att de inte hade någon telefonkö innan klockan 8:00 på morgonen. Jag hade pratat med en upptagetton till ingen nytta.

På det stora hela är vår uppsats ganska intressant att skriva. Det står mycket konstiga saker om mediets utveckling och när kontaktannonserna kom till och hur svenska språket utvecklats från femtiotalet till idag. Det är mycket att läsa och mycket att skriva. Dock är det en sak som vart ruggigt tråkigt, antagligen främst för att jag själv inte riktigt fattar alla termer och dessutom för att det innebär lusläsning om och om igen. Att läsa, lixa och skriva stilanalyser av femhundra annonser och sedan sammanfatta detta var det tråkigaste jag gjort på länge vill jag lova. Var det då det smartaste draget av mig att supa bort just halva detta dokument när analyserna väl var klara för att sedan få höra av help desk att nope, det går inte att hitta igen?